Månadsarkiv januari 2015

Det är inte lätt att vara troende muslim och samtidigt demokrat och förespråkare för social modernisering. Men det går.

Om man i slutet av 1970-talet befann sig vänster om socialdemokraterna tvingades man ofta förklara sin tro på demokrati och politisk pluralism. Ja, jag ogillar sovjetisk kommunistisk diktatur lika mycket som du. Och nej, jag sympatiserar inte med KFML (r), Röda arméfraktionen eller Röda brigaderna.

Den pakistanska politikern Benazir Bhutto ägnade också mycket tid åt att kämpa mot omvärldens orättvisa generaliseringar. Det var inte lätt att vara troende muslim och samtidigt demokrat och förespråkare för social modernisering och ekonomisk globalisering.

Vackert väder, med indiska mått mätt. Foto: Thinkstock

När jag kommer till den indiska staden Ahmednagar har monsunregnen börjat falla.
– Du kommer med det fina vädret! säger en man glatt under sitt paraply och tar ett danssteg i en vattenpöl så att det stänker upp på hans byxben.
Regnet vräker ner från blygrå moln. Lerbruna vattenpölar växer till övergödda sjöar. Rännstenarna förvandlas till skitiga bäckar. Folk springer med pappskivor som skydd över huvudena.
Jag undrar vad han menar med det fina vädret.
Och han svarar:
– Det härliga regnet förstås.

Hälften av Indiens befolkning jobbar i jordbruket.

Här kommer Samosamannen, Idlimannen, Bengalivampyren och Jalebikvinna. Och därmed en stor del av den indiska nationella identiteten.

Indien är ett matfixerat land. Att umgås handlar praktiskt alltid om att samtidigt äta. Och ingen frågar ”Läget?” eller påstår ”Vackert väder idag!”, nej, hälsningsfrasen lyder snarare ”Hur var din lunch/tiffin/middag?”.

Varje delstat har sin kulinariska tradition, men mycket av gatumaten förenar indierna från Himalaya i norr till Kanyakumari i söder. Illustratören Rajkamal Aich från New Delhi, som BBC nu uppmärksammat, menar att samosa, jalebi, idli och laddoo kanske är det enda som förenar indier med olika traditioner,

Indien är inte de bokstavstrognas och högmodigas hemland, utan den hej vilt blandade och regnbågsfärgade religiositeternas hemvist på jorden. Bilden: badande sikhisk pilgrim i Gyllene templet i Amritsar. Foto: Per J Andersson

William Dalrymple är en reseskildrare av världsklass. Han tränger under ytan men blir aldrig hovsam inför det främmande. Jag hängde med på en omtumlande resa när jag läste hans bok Nine Lives (2009), den perfekta reselektyren att ta med på Indienresan för att förstå landets brokiga religiösa värld.

Indierna är vidskepliga och blandar reli­giöst och vetenskapligt, tyckte kolonialister som Thomas Babington Macaulay, vilket inte var en så tokig analys.

Den homosexuella bybon Daffy i humorteveserien Little Britain bor i en liten walesisk by, är klädd i läder och gummi, och klagar på att han känner sig så ensam. Men när det en dag flyttar in en man med samma läggning, tycke och smak i byn, ja då blir han fly förbannad. Nu är han ju inte längre den enda bögen i byn.

Mainstreamkulturen blir allt snabbare på att suga in underströmmarna. Och eftersom vi reser allt mer sugs också omvärlden in. Egentligen är det ett gott tecken. Kulturer rinner ut över landgränser, färdas genom moln och över vatten och blandar sig med resten av världen.

Japan kolonialiserades inte och blev så småningom en ekonomisk jätte.

I Mellanöstern pågår en kamp mellan förnyare och bakåtsträvare. Det är inte en kamp mellan islam och kristendom eller mellan öst och väst – det är en kamp mellan modernitet och mörker inom varje religion. I Europa lyckades upplysningen i stort sett avväpna religionen på 1700- och 1800-talen.

I Mellanöstern pågår kampen fortfarande.

När samhället förändras snabbt är den naturliga reaktionen att fylla det sociala och psykologiska vakuumet med religiösa värderingar och traditionella konventioner. Det hävdade i alla fall Samuel Huntington i boken ”Clash of Civilizations”

Indiska satirtecknaren Satish Acharyas kommentar av dådet mot Charlie Hebdo.

Indien har en frejdigt bitsk journalistik som får svenska medier att framstå som insmickrande och harmlös gentemot de styrande. Indiska tidningar och tv-kanaler granskar korruptionen, hänger ut korrumperade – och i såväl dagstidningar som i veckomagasin finns en lång tradition av politiska satirteckningar.

Ändå finns ett område i Indien där man måste tassa på tå. Religiös tro.

Indiens grundlag är skriven i fransk anda med starkt skydd för rätten att få säga vad man vill. Grundlagen påbjuder till och med ett vetenskapligt och rationellt tänkande och förbjuder statligt finansierade skolor att ägna sig åt religiös propaganda.

Stranden i pilgrimsorten Puri i Odisha på Indiens östkust.

Det här är inte Indiens renaste, mysigaste eller vackraste stränder, men några av de mest historiska, myllrande och udda. Skippa Goa och Kerala och satsa istället på:

1. Mammallapuram, Tamil Nadu
Mamallapuram är en liten stad som förutom sitt berömda Kusttempel bjuder på sandiga gator, massor av aktiva stenhuggarverkstäder och ett område där skulpturer, tempel och grottor är uthuggna direkt ur berget. Samtidigt råder tät ryggsäcksluffaratmosfär, kryddad med helgturistande Chennaibor. Tempel och skulpturer är uthuggna direkt ur berget som Krishnas Butter Ball (smörkula), en jättelik stenboll som ser ut att rulla iväg nerför berget vilken sekund som helst.

I filmen Disco Singh från i fjol blandas olika kulturer och traditioner och gammalt och nytt, som det så ofta görs i Indien.

Är det mer synd om indier som utsätts för Coca-cola-reklam än svenskar som utsätts för samma reklam? Jag tror att de flesta skulle svara ja på den frågan – helt enkelt därför att vi tror att indier och andra invånare i fattigare länder är mer lättlurade.
Vi antar helt enkelt att de är offer och därmed mer mottagliga för kommersiella budskap än vad vi är.
Och om en indier med hygglig inkomst trots allt väljer att köpa en flaska Coca-cola så ses det som ett tecken på nåt fruktansvärt omoraliskt.