Gå till huvudsajt

Archive: Jan 2015

Den demokratiska muslimen

Pakistan_women.jpg

Det är inte lätt att vara troende muslim och samtidigt demokrat och förespråkare för social modernisering. Men det går.

Om man i slutet av 1970-talet befann sig vänster om socialdemokraterna tvingades man ofta förklara sin tro på demokrati och politisk pluralism. Ja, jag ogillar sovjetisk kommunistisk diktatur lika mycket som du. Och nej, jag sympatiserar inte med KFML (r), Röda arméfraktionen eller Röda brigaderna.

Den pakistanska politikern Benazir Bhutto ägnade också mycket tid åt att kämpa mot omvärldens orättvisa generaliseringar. Det var inte lätt att vara troende muslim och samtidigt demokrat och förespråkare för social modernisering och ekonomisk globalisering. Hennes kandidatur till det pakistanska parlamentsvalet var ett försök att ställa saker till rätta i sitt kaotiska hemland, kidnappat av militärer och religiösa fundamentalister.

Det kostade henne livet. På kvällen den 27 december 2007 dödades hon i ett attentat utfört av talibaninspirerade extremister eller den militära underrättelsetjänsten – eller av en kombination av dem. Oklart vilket.
Sina sista månader i livet ägnade hon åt att skriva en programförklaring mot våld, extremism och olika religiösa gruppers ingrodda hat mot väst.

Resultatet – boken Försoning – är en trängd men målmedveten politikers försök att återupprätta islams skamfilade rykte. Vreden riktas både mot dem i väst som gärna buntar ihop islam som religion med attentaten elfte september, i Madrid och på Bali – och mot dem i Mellanöstern som använder religionen för att rättfärdiga teokrati, diskriminering av kvinnor och hat mot västerlandet.

Det är inte islam och dess kultur som är största hindret för en modern politik, menar hon, även om odemokratiska ledare ibland använder religionen som ursäkt, utan uråldriga ”stamtraditioner och auktoritära system”.

Lika lite som Marx hade jublat över Sovjetunionens tolkning av Kommunistiska manifestet hade profeten Mohammed gillat de muslimer som använder Koranen för att rättfärdiga envälde, bakåtsträvande och uteslutning av kvinnan från offentligheten. Bhutto läser Koranen som ett fredligt och jämlikhetsivrande befrielsemanifest. Islam, skriver hon, är i grunden tolerant, förordar politisk demokrati och förhåller sig könsneutral.

Koranen hävdar inte att islam är den enda vägen till frälsning och världens första muslim var en ekonomiskt oberoende affärskvinna (Mohammeds fru).

Koranen, menar Bhutto, uppmanar heller inte muslimer att memorera den heliga skriften. Tvärtom vill den att ”människorna (Guds skapelse) ska fortsätta tolka världen och fortsätta söka information”. Att okritiskt recitera Koranen är med andra ”omuslimskt”.

Tack vare denna Korantolkning kunde också flera muslimska riken blomstra ekonomiskt, vetenskapligt och kulturellt under islams guldålder. Men när mongolerna på 1200-talet krossade den abbasidiska dynastin i Bagdad ledde det, skriver Bhutto, till ”en period av tyranni som den muslimska världen fortfarande inte har lyckats ta sig ur” – trots moderniseringsförsök i såväl Turkiet under Atatürk som i det brittiska Indien, där Mohammad Ali Jinnah, Pakistans fader, var en varm förespråkare för en sekulär och modernitetsbejakande muslimsk stat.

Men den muslimska guldålderns idéer är inte döda. I Indien röstar de flesta av landets 150 miljoner muslimer på Jawaharlal Nehrus och Mahatma Gandhis skapelse: det religionsneutrala kongresspartiet. Och i Pakistan tog folket stark ställning i valet som hölls knappt två månader efter mordet på Bhutto – för ett styre som skiljer på politik och religion. De som spränger bomber och skjuter, senast på en internatskola i Peshawar, gillar inte denna utveckling, de ser hellre fortsatt kaos och fortsatt ”krig mot terrorism”, enligt samma dialektiska logik (för att det ska bli bättre måste det först bli sämre) som Röda arméfraktionen och Röda brigaderna förespråkade för att få det borgerliga västerländska samhället att visa sitt verkliga ”fascistiska” ansikte.

Samuel Huntington hade en spännande tes att i sin famösa bok om civilisationernas kamp: människor vill ha kontinuitet och stabilitet, ansåg han. När samhället förändras snabbt är den naturliga reaktionen att fylla det sociala och psykologiska vakuumet med religiösa värderingar och konventioner.

Indiskt vackert väder

99555901.jpg

Vackert väder, med indiska mått mätt. Foto: Thinkstock

När jag kommer till den indiska staden Ahmednagar har monsunregnen börjat falla.
– Du kommer med det fina vädret! säger en man glatt under sitt paraply och tar ett danssteg i en vattenpöl så att det stänker upp på hans byxben.
Regnet vräker ner från blygrå moln. Lerbruna vattenpölar växer till övergödda sjöar. Rännstenarna förvandlas till skitiga bäckar. Folk springer med pappskivor som skydd över huvudena.
Jag undrar vad han menar med det fina vädret.
Och han svarar:
– Det härliga regnet förstås.

Hälften av Indiens befolkning jobbar i jordbruket. En majoritet av åkrarna är inte konstbevattnade, utan beroende av de monsunregn som faller ymnigast på sommaren.
Stora delar av året, i nio långa månader, är marken torr som sand, medan solen lyser från klarblå himmel. Innan regnet faller, medan bönder går omkring i surmulen förväntan, har vegetationen gulnat och värmen tagit stryptag på människor, djur och natur. Då är man ganska trötta på den där evigt brännande solen och förbannat blå himlen.

I en indisk film jag såg för några år sedan var den heta solen som lyste över huvudrollsinnehavarna synonym med olycka och elände. Men så, i filmens slutscen skockade sig monsunmolnen på himlen och folk dansade på bygatorna i lycka. The End. Vilket lyckligt slut! Biopubliken lämnade salongen med saliga leenden på sina läppar.
Indien jublar när regnen faller. Eftersom så många får sin inkomst från jordbruket leder en generös monsun – så länge den inte orsakar jordskred och översvämning – till ökad konsumtion, lägre räntor och stigande aktiekurser. Ett riktigt regnigt år går Bombaybörsen extra bra.
Men medan indierna är lyckliga, känner jag mig dyster av bristen på solljus. Det är sannerligen en kulturkrock.
I min släkt måste jag gå tillbaka tre generationer för att hitta bönder.
Jag är helt enkelt för mycket stadsbo för att glädjas åt regntunga skyar.
Väder är viktigt för min semester, inte för min försörjning.

Mina förfäder såg förstås inte heller på vädret ur mitt nutida semesterperspektiv. Och deras uppfattning om vad som var ett fint landskap skiljde sig nog också. Min morfars mor och far, som var bönder i Jularbo, skulle nog inte ha uppskattat platser som jag tycker är sköna, som grå bohuslänska klippor, solstekta medelhavsstränder och en vindpinad grekisk ö. Det är ju till synes ofruktbara platser.
Jag föreställer mig att indiern som dansar i vattenpölen i det eviga regnet i staden Ahmednagar reser med tidsmaskin till min morfars fars gård i det sena 1800-talets Jularbo. Jag tänker att de nog då hade varit överens om att regn går före solsken, i alla fall när vårsådden är klar, och att frodiga åkrar går före obrukbara klippor och stränder.
Och medan vårregnet fallit över Dalarnas korn- och havrefält hade min förfader slagit ut med armarna, omfamnat den avlägsna gästen och glatt utbrustit:
– Du kommer med det fina vädret!

Det här blogginlägget sändes också i Tankar för dagen 19 januari. Lyssna i efterskott:

Gatumatshjältar

Samosa_man.jpg

Här kommer Samosamannen, Idlimannen, Bengalivampyren och Jalebikvinna. Och därmed en stor del av den indiska nationella identiteten.

Indien är ett matfixerat land. Att umgås handlar praktiskt alltid om att samtidigt äta. Och ingen frågar ”Läget?” eller påstår ”Vackert väder idag!”, nej, hälsningsfrasen lyder snarare ”Hur var din lunch/tiffin/middag?”.

Varje delstat har sin kulinariska tradition, men mycket av gatumaten förenar indierna från Himalaya i norr till Kanyakumari i söder. Illustratören Rajkamal Aich från New Delhi, som BBC nu uppmärksammat, menar att samosa, jalebi, idli och laddoo kanske är det enda som förenar indier med olika traditioner, seder och språk.

Samosapojken kastar samosas som exploderar i kontakt med chutney. Samosas står för Indiens kanske mest ätna gatumat, i alla fall från en linje i höjd med Bombay och norröver, och är ett friterad degknyte fylld med ärtor, potatis och linser.

Idli är populär frukostgatumat i Sydindien. Idlimannen oskadliggör sina fiender genom att kasta idlis in i munnen på dem, vilket ger dem kronisk diarré. Hans mustasch är inspirerad av Veerappan, en bandit, tjuvjägare och sandelträsmugglare som gömde sig i skogen på gränsen mellan sydliga delstaterna Tamil Nadu och Karnataka, men som 2004 sköts till döds i eldstrid med polisen.

Idli_boy.jpg

Jalebikvinnan är inspirerad av ”en vacker collegeflicka som är frustrerad för att pojkarna inte kan sluta med sitt objektifierande fluktande”. En dag äter hon en jalebi (en deg som spritsas ut i kokande olja och formar labyrintlika former) som ger henne styrka och energi att kämpa tillbaka mot de sexuella trakasserierna med hjälp av sin hålslev.

Jelebiwoman.jpg

Bengalivampyren älskar den extremt söta efterrätten rasgulla. En schablon som bygger på uppfattningen att bengaler är galna i sötsaker.

– Bengalivampyren är en godisbutiksägare i Calcutta som istället för att dricka blod suger ut sirapen ur rasgulla-bullarna. Han går runt i staden på nätterna och suger ut sockret från alla rasgullas, bengalernas favoritgod, han får syn på, säger Rajkamal Aich i en intervju för BBC.

Bengali_vampire.jpg

Religiöst party

Badande_sikh_turban.jpg

Indien är inte de bokstavstrognas och högmodigas hemland, utan den hej vilt blandade och regnbågsfärgade religiositeternas hemvist på jorden. Bilden: badande sikhisk pilgrim i Gyllene templet i Amritsar. Foto: Per J Andersson

William Dalrymple är en reseskildrare av världsklass. Han tränger under ytan men blir aldrig hovsam inför det främmande. Jag hängde med på en omtumlande resa när jag läste hans bok Nine Lives (2009), den perfekta reselektyren att ta med på Indienresan för att förstå landets brokiga religiösa värld.

Indierna är vidskepliga och blandar reli­giöst och vetenskapligt, tyckte kolonialister som Thomas Babington Macaulay, vilket inte var en så tokig analys. Men det han sa i brittiska parlamentet 1835 var förstås bara chauvinism: ”… en enda hylla i ett bra europeiskt bibliotek är värt mer än all inhemsk litteratur i Indien och Arabien”.

Man kan säga att Macaulay och hans efterföljare lyckades västifiera Indiens elit politiskt och socialt, men misslyckades när det gäller religionen. Författaren Henri Michaux hade i ”En barbar till Asien” (1933) en teori om varför det gick som det gick: ”Hade de kristna velat omvända hinduerna skulle de i stället för tio tusen genomsnittsmissionärer ha skickat ut ett helgon. Ett enda helgon skulle omvända miljoner hinduer.”

Reseskribenten William Dalrymple är liksom Macaulay britt och har bott långa perioder i Indien. Men där upphör likheterna. Dalrymple bor där fortfarande halvårsvis och läxar inte upp någon. Han är den nyfiket observerande resenären som brinner av berättarlust. Jag har följt hans författarskap sedan debuten som brådmogen 22-åring med reseskildringen ”Till Xanadu” 1989 och fastnat för att hans förmåga att tränga under ytan, ta saker på allvar – och samtidigt ha självförtroende att skippa det hovsamt vördnadsfulla.

I ”City of Djinns” 1994 mystifierar han Delhi. Och det säger jag som beröm. Innan jag läste boken kändes den indiska huvudstaden modern och trist, som något nödvändigt ont. Efter läsningen hade stan laddats med magi samtidigt som den förklarats historiskt och politiskt. En sorts magisk realism light i reportageform. En bedrift.

Efter några historiska faktaböcker kom Dalrymple tillbaka 2009 med reseboken ”Nine Lives”. Vad han testade redan i ”I City of Djinns” fullföljer han nu: fokus ligger inte på resenären och hans äventyr, som så länge varit genrens signum. I stället är det de nio indier som boken handlar om som är huvudpersoner. Berättaren/resenären däremot: en skuggfigur.

Kanske är det här reseskildringens framtid? Ut med resenären som rider i galopp och panorerar landskapet. In med resenären som skaffar sig lya, vänner och vardagsliv och är en hybrid av resenären, antropologen och utvandraren.

De nio berättarrösterna i ”Nine Lives” försöker närma sig Gud på olika sätt. En jainistisk nunna svälter sig till döds, en buddistisk munk är beredd att bekämpa kinesiska oförrätter med vapen, en tantriker anser att lust och sex är vägen till frälsning.

Nästan hela tiden befinner sig berättelserna i ett gränsland mellan tradition och modernitet. I en av mina favorittexter får vi möta en sydindisk brahmin som skulpterar bronsgudafigurer, ett yrke som gått i arv i en obruten släktkedja sedan medeltida Cholaimperiet. Men hans son, som ännu går i skolan, vill bli IT-ingenjör och säger till sin pappa att de lever i datorernas tidevarv. Pappan tycker att det är synd att en 700-årig tradition då kommer att dö ut men kan inte kontra med att vi, 2009, lever i de handsnidade bronsgudarnas tidevarv.

Dalrymples bok, som fått fina recensioner i Indien, är ett hugg i ryggen på hindunationalistiska indiska politiker som gärna slår ner på avvikelser. I ”Nine Lives” framträder i stället en bild av religionen som den alltid borde vara: full av skojiga infall, egensinniga tolkningar och utmanande budskap.

I Västbengalen utforskar han tantrisk hinduism, en tradition som – kanske – fanns i Indien innan de patriarkala indoarierna kom. Manisha har blivit slagen av sin man och flytt med Tara – Dödsluraren, Skymningskvinnan, en avatar av gudinnan Parvati – som ledsagare. Hon bosätter sig på en helig kremeringsplats där hon får kraft att leva från den kvinnliga kraften (shakti) och förhållandet med en helig man (sadhu) som gärna lyssnar på cricketlandskamper på radio.

I sydindiska Kerala tar han med läsaren till en plats där den lägsta kasten, daliterna, varje år klär ut sig till guden Vishnu. Den högsta kasten, braminerna, vallfärdar dit för att knäfalla och vördnadsfullt tillbe dem. Omvända världen alltså. I daliternas dans finns samtidigt en kritik av braminernas annars så vanliga elitism och högmod. I en flertusenårig gammal myt klär Shiva ut sig till dalit för att locka fram brahminernas sämsta sidor och därefter näpsa dem. Eller som huvudperson i Dalrymples berättelse, Hari Das, uttrycker det: ”De stora moderna reformivrarna, som Karl Marx och (indiska politikern och daliten) Ambedkar, byggde bara vidare på lärdomar som vi ärvt från den stora guden Shiva.”

Efter två månader som gudomlig dansare återvänder Hari Das till den tuffa vardagen som fångvaktare på ett fängelse där två maffiagäng bekämpar varandra både utanför och innanför murarna: ena maffian stöds av hindunationalisterna, andra av kommunistpartiet.

Dalrymples förmåga att hitta konflikterna mellan gammalt och nytt och religiöst och politiskt är imponerande. Med hans ögon skimrar Indien i regnbågens alla färger.

Texten publicerades första gången i Dagens Nyheters Boklördag 2009.

Att sticka ut

Daffy.jpg

Den homosexuella bybon Daffy i humorteveserien Little Britain bor i en liten walesisk by, är klädd i läder och gummi, och klagar på att han känner sig så ensam. Men när det en dag flyttar in en man med samma läggning, tycke och smak i byn, ja då blir han fly förbannad. Nu är han ju inte längre den enda bögen i byn.

Mainstreamkulturen blir allt snabbare på att suga in underströmmarna. Och eftersom vi reser allt mer sugs också omvärlden in. Egentligen är det ett gott tecken. Kulturer rinner ut över landgränser, färdas genom moln och över vatten och blandar sig med resten av världen.

Allt blandas och blir … globalt.
Allt får vingar och finns … överallt.
Men de gör det ju inte direkt lättare för individen att sticka ut.

Om balansen mellan å ena sidan viljan att sticka ut och å andra sidan anpassa sig till flocken handlar den filosofiska radio-miniessän som sändes i P1 idag. Undrar du också hur man får ihop originalitet med anpassning? Lyssna här – eller här:

Civilisationernas kamp

Japan1800.jpg

Japan kolonialiserades inte och blev så småningom en ekonomisk jätte.

I Mellanöstern pågår en kamp mellan förnyare och bakåtsträvare. Det är inte en kamp mellan islam och kristendom eller mellan öst och väst – det är en kamp mellan modernitet och mörker inom varje religion. I Europa lyckades upplysningen i stort sett avväpna religionen på 1700- och 1800-talen.

I Mellanöstern pågår kampen fortfarande.

När samhället förändras snabbt är den naturliga reaktionen att fylla det sociala och psykologiska vakuumet med religiösa värderingar och traditionella konventioner. Det hävdade i alla fall Samuel Huntington i boken ”Clash of Civilizations” (1993).

Holländaren Ian Buruma och israelen Avishai Margalit exemplifierade denna reaktion med 1800-talets Japan i sin bok ”Occidentalism” (2004). Under Meijiperioden (1868–1912) anammade Japan entusiastiskt civilisation och upplysning (Bunmei Kaika). Det lönade sig. Japan kolonialiserades inte och blev så småningom en ekonomisk jätte. Men Japan, skriver Buruma och Margalit, led av ”intellektuella matsmältningsbesvär”. Landet hade helt enkelt svalt den västerländska civilisationen för fort. De sura uppstötningarna kom i form av högerextremism, kuppförsök och till slut militärdiktatur och katastrof.

Moderniseringen ledde till extrema motrörelser. Den buddist-hegelianska Kyotoskolan samlade på 1940-talet anhängare i sin kamp för att ”övervinna det moderna”, det vill säga den ”skadliga materialistiska civilisation” som byggde på ”judisk, ekonomisk, kapitalistisk makt”, vilket ju lika gärna skulle kunna vara citat från anhängare till IS-, al-Qaida- och taliban-inspirerade grupper i dagens Mellanöstern.

Bland buddistiska högerromantiker i Kyoto på 1940-talet, liksom bland muslimska extremister i Mellanöstern idag, står modernitet för västvärldens tomma materialism.

I Ian Burumas senaste bok, ”Theater of Cruelty”, har han samlat 25 essäer om krig och konstnärsskap. Och i höst kommer en ny bok av Buruma på svenska. Det är hans historiebok om 1945 som på engelska heter ”Year Zero”.

Kränka religionen

Indisk_teckning.jpg

Indiska satirtecknaren Satish Acharyas kommentar av dådet mot Charlie Hebdo.

Indien har en frejdigt bitsk journalistik som får svenska medier att framstå som insmickrande och harmlös gentemot de styrande. Indiska tidningar och tv-kanaler granskar korruptionen, hänger ut korrumperade – och i såväl dagstidningar som i veckomagasin finns en lång tradition av politiska satirteckningar.

Ändå finns ett område i Indien där man måste tassa på tå. Religiös tro.

Indiens grundlag är skriven i fransk anda med starkt skydd för rätten att få säga vad man vill. Grundlagen påbjuder till och med ett vetenskapligt och rationellt tänkande och förbjuder statligt finansierade skolor att ägna sig åt religiös propaganda. Och i det sekulariserade och multireligiösa Indien måste man passa sig för hur man konstnärligt skildrar och gestaltar religiösa anhängare – oavsett om de är hinduer, muslimer, sikher, buddister, jainer, parser eller kristna.

I det kollektiva minnet har indierna visserligen lång erfarenhet av att leva sida vid sida med folk av annan tro. Men i minnet finns tyvärr också illdåd som religiösa pogromer riktade mot såväl hinduer som muslimer och sikher – från delningen av brittiska Indien 1947, från Delhi 1984, från Bombay 1992–1993 och från Gujarat 2002.

Man minns dessvärre dessutom alla terrorattentat, de flesta utförda av islamister, under det nya årtusendets första tio år. Kulmen i den fruktansvärda våldsvågen var de tio islamistiska terrormännen som dödade nästan 200 människor i centrala Bombay i november 2008.

Därför finns ett undantag från den annars långtgående indiska tryck- och yttrandefriheten. Böcker, filmer och tidningsartiklar som man är rädd ska piska upp hat mot olika religiösa grupper kan drabbas av myndigheternas censur. Allt för säkerheten, lugnet och tryggheten. Allt för att slippa att kränkta religiösa grupper ska ta till våld.

Indien har en lag som gör det straffbart – upp till tre års fängelse – att förolämpa religionsanhängare. Och det är inte en lag som hindunationalistiska politiker stiftat för att freda hinduismen. Alla religioner kan räkna med skydd enligt Section 295A i indiska brottsbalken som förbjuder ”avsiktliga och illvilliga handlingar avsedda att röra upp religiösa känslor bland alla klasser av medborgarna”.

1. Salman Rushdie vägrades under hela 90-talet inresa i Indien, eftersom ayatollan i Iran uttalat en fatwa mot honom för romanen Satansverserna. Varför fick han inte komma till Indien? Jo, Rushdies närvaro i Indien skulle kunna reta upp landets muslimer.
2. Filmen Da Vinci-koden förbjöds 2006 i den sydliga delstaten Tamil Nadu eftersom man var rädd för att den skulle kunna kränka kristna indier.
3. Biografägare i delstaten Gujarat vägrade i början av 2007 att visa filmen Parzania, som handlar om dödandet av muslimer 2002, i rädsla för att hinduer skulle känna sig utpekade och bli arga.
4. Senare samma år polisanmäldes den indiske affärsmannen Anil Ambani – av tidningen Forbes rankad som värdens 6:e rikaste person – för att hans mobiltelefonoperatör Reliance Communications spridit ett skämt om sikher, en annan av Indiens många minoritetsreligioner.
5. Och 2008 förbjöds visningen av filmen Jodhaa Akbar i två av Indiens delstater. Varför? Jo, filmen skildrar äktenskapet mellan den muslimska mogulkejsaren Akbar och den hinduiska rajputkvinnan Jodhaa Bhai. Myndigheterna var rädda för att skildringen av allianser för fred mellan hinduer och muslimer skulle uppfattas som kränkande av dagens konfrontationsglada hinduhöger (som tur är höjde Indiens Högsta domstol yttrandefrihetens fana och förklarade till slut att filmen måste få visas i hela Indien).

En sak är mycket trolig: Franska Charlie Hebdo hade inte fått publicera sina bitska satirteckningar riktade mot islamister, eftersom man hade varit rädd att man därmed också riskerade att förolämpa också många vanliga fredliga muslimer.

Indiens lag mot hädelse kan ses som ett skydd för allas rätt att utöva sin tro – och som en begränsning av yttrandefriheten. Å ena sidan försvaret av demokratins innersta väsen. Å andra sidan upprätthållandet av säkerhet och stabilitet.

Det demokratiska idealet: Kapitulera inte inför hot om våld. Stå upp för det fria ordet. Försvara yttrandefriheten till varje pris.

Den indiska erfarenheten: Granska, kritisera och häckla våldsverkare, korrumperade politiker och maktmissbrukande myndigheter, men var försiktig med vad du säger om en annan människas religiösa tro. Släpp inte loss chauvinistmonstret, som kan piska upp stämningar som i förlängningen äventyrar grundvalen för fungerande demokrati och yttrandefrihet.

4 udda Indienstränder

Puristranden.JPG

Stranden i pilgrimsorten Puri i Odisha på Indiens östkust.

Det här är inte Indiens renaste, mysigaste eller vackraste stränder, men några av de mest historiska, myllrande och udda. Skippa Goa och Kerala och satsa istället på:

1. Mammallapuram, Tamil Nadu
Mamallapuram är en liten stad som förutom sitt berömda Kusttempel bjuder på sandiga gator, massor av aktiva stenhuggarverkstäder och ett område där skulpturer, tempel och grottor är uthuggna direkt ur berget. Samtidigt råder tät ryggsäcksluffaratmosfär, kryddad med helgturistande Chennaibor. Tempel och skulpturer är uthuggna direkt ur berget som Krishnas Butter Ball (smörkula), en jättelik stenboll som ser ut att rulla iväg nerför berget vilken sekund som helst. Indiska turister brukar duka upp picknick i skuggan av stenkulan och ta sig en tupplur tillsammans med getterna som också gillar att vila här.
Men stranden då? Jo, det är en ljus sandstrand som skulle kunna vara perfekt för bad om det inte vore för att det är ganska skräpigt och för att vattnet är lite för grumligt. Men för en kulturell och historisk upplevelse med tempel på stranden och sandig småstadsfrid är Mamallapuram en ädelsten.
Kombinera med: Rödvin, bagetter och baskrar i den före detta franska kolonin Pondicherry som ligger vid kusten tio mil söderut.

2. Murud och Janjira, Maharashtra
Murud, 16 mil söder om Mumbai, är en liten fiskeby med en spännande fästning, Janjira, i havet strax utanför kusten. Här bosatte sig redan under medeltiden sjöfarare och handelsmän från Afrikas horn. Ett litet svart Afrika bildades här på Indiens västkust. Idag är fästningen förfallen, men du kan besöka den genom att hyra en lokalbåt med segel och glida ut till ön, vilket tar ungefär tio minuter. Och norr om Murud finns en bred och oftast nästan helt folktom strand. I veckorna är det du och en och annan ko – och så havet, medan det på helgerna kommer Mumbaibor för att äta gott och promenera på stranden. Okej, vattnet är ganska grumligt. Men fisken som serveras på restaurangerna är god, havsbrisen svalkande och stämningen avslappnad.
Kombinera med: Storstadsliv i Mumbai några timmars resa norrut och stränderna i Goa några timmar söderut.

3. Puri, Odisha
Puri är både en pilgrimsort (Jagannathtemplet) för pilgrimer från hela Indien och en semesterdestination för badsugna Kolkatabor, som håller till på västra delen av stranden nedanför Park Beach och Puri Hotel. Här är det fest och tivoli i strandkanten från gryning till skymning med rajasthani-style-kameler för ridning och försäljare av rosa sockervadd och indiska snacks. I vattnet är det trångt av badande. Skratt, lek och stoj.
De få västerländska turister som kommer hit håller ofta till ett par kilometer österut på stranden, nedanför Honey Bee Bakery och Peace Restaurant och hotellen som är inriktade på västerländska lågbudgetturister. Och så finns det en attraktion du inte få missa: den världsberömda sandskulptören Sudarsan Patnaik som håller till på stranden nedanför Hotel Mayfair.
Kombinera med: Det världsarvsklassade templet i Konark, utformat som en vagn till solguden Surya och dekorerat med erotiska skulpturer.

4. Nagoa Beach, Diu
Diu är en ö med en liten sliten stad i portugisisk kolonialstil, omgiven av sandstränder. Ön ligger bara några meter ut från fastlandet, varifrån det finns broförbindelse. När man åker över den bron förändras allt. På fastlandet, som tillhör delstaten Gujarat, råder förbud mot konsumtion av alkoholhaltiga drycker. På ön Diu, som varit portugisisk koloni, flödar däremot ölet, portvinet och spriten. Det säger nästan sig självt att många Gujaratbor lockas hit för att ta del av den hemmavid förbjudna drycken. Barerna och hotellen, inriktade på ”alkoholturister” ligger tätt, och ju längre dagen går ser man allt fler som går ostadigt från bar till bar.
Hyr cykel och trampa ut från staden mot Nagoa Beach och njut av gul sand, fridfull atmosfär och hyfsat rent vatten. Men friden bryts ibland av berusade gäng av grabbar från Gujarat som plötsligt känner sig väldigt sugna på att knyta kontakt med de västerländska turister som lagt sig för att sola i sanden.
Kombinera med: Safari i Gir Nationalpark där det asiatiska lejonet lever.

På väg till Indien? Sugen på fler Indienrestips? Skaffa min guidebok Indien – personlig guide (Vagabond/Norstedst 2013).

Inte bara yoga

Disco-Singh-2014.jpg

I filmen Disco Singh från i fjol blandas olika kulturer och traditioner och gammalt och nytt, som det så ofta görs i Indien.

Är det mer synd om indier som utsätts för Coca-cola-reklam än svenskar som utsätts för samma reklam? Jag tror att de flesta skulle svara ja på den frågan – helt enkelt därför att vi tror att indier och andra invånare i fattigare länder är mer lättlurade.
Vi antar helt enkelt att de är offer och därmed mer mottagliga för kommersiella budskap än vad vi är.
Och om en indier med hygglig inkomst trots allt väljer att köpa en flaska Coca-cola så ses det som ett tecken på nåt fruktansvärt omoraliskt.
Tänk! Dricka läsk när bristen på rent vatten är så stort och orättvisorna så skriande!

Ända sen britterna lämnade Indien för snart 70 år sen har det skrivits mängder av böcker i väst, där författarna utgått från att indierna själva är oförmögna att skapa utveckling. De är hopplöst fast i kastväsendet, korruptionen och andra onda cirklar, som bara västerlandet kan rädda dom ur.
Som en följd av den snabba ekonomiska utvecklingen på nittiotalet började indiska akademiker och intellektuella att utforska det nya Indien. Ett Indien som rör sig framåt av egen kraft. Ett Indien där indierna själva åstadkommer förbättringarna – utan nåt som helst västerländskt bistånd. Eller som Nehru, Indiens första premiärminister, uttryckte i en förhoppning: Ett Indien där kodyrkan ersatts av välståndsdyrkan.

Jag kom och tänka på en doktorsavhandlingen i socialantropologi som läste för tio år sedan. Den hette ”India Dreams”, var skriven av svensk-italienaren Paolo Favero och handlade om ett Indien som för många svenskar måste framstå som fullkomligt osannolikt.
I ett par år gick han på kosmopolitiska partyn och klubbar, hängde på globaliserade kaféer och snabbmatsställen, besökte medelklasshem och datoriserade arbetsplatser. Männen han studerade var mellan 20 och drygt 30 år, jobbade antingen med internet, media eller turism och hade i hela sitt vuxna liv tagit för självklart att man kommunicerar digitalt.
Man skulle kunna tro att dessa unga framgångsrika män som lever mitt i det moderna och globaliserade, vänt den indiska kulturen ryggen – och okritiskt bejakar allt västerländskt.
Men så är det inte alls, kom Paolo Favero fram till. Tvärtom!
Att ”vara indisk” är för de här männen nåt mycket fint och eftersträvansvärt, för att inte säga coolt. Att bete sig alltför västerländskt och förkasta sitt indiska kulturarv betraktas däremot som ett tecken på nåt töntigt, obildat och osjälvständigt.
Som två av männen i undersökningen, Ashwin och Vikram, uttrycker det:
– Jag är glad, jag är indier. Det finns inget som går upp mot Indien, inget!

Jag tror att de flesta som läser det här fortfarande är övertygade om att det här handlar om ett gäng bortskämda rikemansbarn som lever i en kulturell bubbla.
Men då antar man att det ”sant indiska” enbart är hinduism, yoga, meditation och klassisk sitarmusik. Men att tro det, det är lika enögt som att tro att den enda genuina svenska kulturen är gammeldans på loge och Karlfeldts dikter.
Paolo Favero visade i sin avhandling att det ”typiskt indiska” till och med är ett mer sammansatt begrepp – både i tid och rum – än i någon av Europas nationalstater.

Dagens Indien är ett bra exempel på vad kulturell rörlighet kan åstadkomma.
Indien är en produkt av ett ständigt givande och tagande. Också den europeiska kolonialismen kan man se som ett utbyte. Visserligen plundrade britterna Indien på råvaror och underblåste regionala motsättningar, men indierna passade på att sno moderna idéer om bildning, upplysning och representation.
Kombinationen av ett välbevarat kulturarv och lång erfarenhet av såväl migration som invasioner, har gjort Indien kulturellt motståndskraftigt. I Indien sväljer man inte allt som kommer från väst. Men man är bra på att plocka russinen ur kakan.
Om man spelar västerländsk dansmusik på en indisk fest eller klubb, noterade Paolo Favero i sin avhandling (och så är det fortfarande, tio år senare, kan jag intyga), dansar folk och har kul, men när diskjockeyn mot slutet av kvällen vill skruva upp temperaturen på dansgolvet sätter han alltid på Bollywood eller bangra – och dansgolvet exploderar av livsglädje och energi.

Var inte rädd!


I indiska städer, som här i Delhi, är inte trafiken direkt farlig, men kaotisk.

I Indien blir man smittad av dödliga magsjukor, utsatt för påstridiga tiggare och klämd mellan folk i trängseln på gatorna. Indien känns farligt och därför är det lika bra att åka till … Thailand kanske.

När jag håller föredrag om Indiens historia, politik och natur och berättar om städer och skogar och människor så handlar ofta frågorna efteråt inte om detta, utan om en enda sak: blir man inte magsjuk?

– Jovisst, risken finns, men det går oftast över på tre dagar utan behandling, brukar jag svara, för att risken för magåkommor är förhöjd kan jag ju inte förneka.

Men att oron ska få ta såna proportioner.

När det gäller ebola vet vi ju också att skräcken för smittan också tagit sig märkliga proportioner. Svenskar vågar inte resa till Sydafrika, Kenya och Kap Verde, trots att de länderna befinner sig långt från de tre drabbade länderna i Västafrika.

Däremot får jag som Indienföredragshållare och Vagabondredaktör praktiskt taget aldrig frågor om den aktivitet som innebär störst risk för resenärens liv: trafiken på vägarna.

Om att vara rädd för fel saker har jag skrivit en text om som sändes imorse i Tankar för dagen i Sveriges Radios P1. Missade du? Lyssna här! Eller här: