Gå till huvudsajt

Archive: Feb 2015

Älskade Sydindien – när du fått nog av norr

476272377.jpg

Sydindien är en annan värld. Och en annan gudavärld. Ja, i grunden är de ju avatarer av samma gudar, men de är livligare och färggrannare. Foto: Thinkstock

Många förstagångsresenärer till Indien åker till norr. New Delhi … hu, vilken förorenad luft. Agra … Taj Mahal var ju vackert, men så många påflugna försäljare det var. Jaipur … snyggt, men så många turister. Vissa ledsnar nånstans där, och suckar: Håhåjaja, Indien är nog inget för mig.

Men då har de inte varit i coola, vackra och betydligt lugnare Sydindien. Här är mina sex sydindiska favoritdestinationer.

Kochi, Kerala:
Mångkulturell kryddstad
1.
Kochi är essensen av Kerala. En storstad i skärningspunkten mellan världsligt och andligt, mellan historiskt flagnande och modernt skinande mellan den frodigt gröna kokospalmsskogen och det salta friska havet. Magasinsbyggnader med säckar fyllda med kardemumma, svartpeppar, chili och muskot. Gamla portugisiska kyrkor. En gammal synagoga. Ålderdomliga kinesiska fiskehåvar. Skälvande och rosslande stadsfärjor. Smala gränder.
I både Arundathi Roys De små tingens Gud och Salman Rushdies Morens sista suck finns mustiga och realistiska skildringar av stan som dominerats av kryddplantage- och kryddhandlarfamiljer.
Titta på klassisk dans på Kerala Kathakali Centre: www.kathakalicentre.com.

Varkala, Kerala:
Stranden vid röda klippan
2.
Stranden i Varkala kallas för papanasam, vilket betyder syndaförstöraren. Akten är inte krånglig: tvätta bort din synd genom att be i Janardhana Swamy-templet och ta sedan ett dopp i havet.
Varkala har varit pilgrimsort sedan templet byggdes på 1100-talet, men det är först de senaste 15 åren turisterna på allvar upptäckt den ljusa sandstranden som är inramad av dramatiska, järnhaltiga klippor. Längs klippkanten ovanför stranden finns nu ett fulländat resenärstillhåll med brädruckelrestauranger som heter Shiva’s Moon och Sun View och kiosker som säljer Marlboro och toapapper.
Bo lyxigt: www.tajhotels.com (klicka dig fram till Varkala och Taj Garden Retreat.

175639319.jpg

Åh, den sydindiska maten. Gudomligt god. Masala dosa är en av mina favoriter. Foto: Thinkstock

Mamallapuram, Tamil Nadu:
I stenknackarnas stad
3.
Pallavadynastin regerade indiska sydöstkusten första årtusendet efter kristus. Rikets viktigaste hamnstad hette Mamallapuram. Här lämnade man efter sig flera magnifika klipp- och stentempel, som står här än idag.
Byn har sandiga gator och massor av aktiva stenhuggarverkstäder; från gryning till skymning: ett evigt knackande i sten. Därtill en ljus fin sandstrand och ett område där skulpturer, tempel och grottor är uthuggna direkt ur berget.
Tät ryggsäcksluffaratmosfär, kryddad med helgturistande Chennaibor.
Stenhuggarstadens officiella hemsida: www.mahabalipuram.co.in.

Puducherry, Tamil Nadu:
Un petit indiskt Frankrike
4.
Britterna var inte ensamma. Fransmännen försökte också kolonialisera Indien. Men de konkurrerades ut av britterna. Kvar blev bara några små enklaver, däribland Puducherry.
En fransk landsortsstad som parat sig med Indien. Ett regelbundet rutnät, genomskuren av en kanal. Lågt tempo. Loj atmosfär. Franska gatunamn. Poliser med röda de Gaulle-hattar. Franska kaféer med croissanter och café crème. Franska gourmetrestauranger. Och så Asterix och Obelix klottrade på en husvägg.
Gör en utflykt till new age-förort: www.auroville.org.

Srirangam, Tamil Nadu:
Indiens största tempel
5.
Sri Ranganathaswamytemplet i Srirangam i utkanten av staden Tiruchirapalli är Indiens största tempelkomplex. Åtta rektangulära murar utanpå varandra och i mitten huvudtemplet, tillägnat Vishnus uppenbarelse Sriranganatha. Här vilar han på världsormen Ananta – som också brukar Shisha.
Ett levande tempel med tusentals besökare varje dag och en sällsam andlig atmosfär. Besök tidigt på morgonen eller på kvällen.
Titta in på templets hemsida: www.srirangam.org.

467070131.jpg

… och idli (fluffiga risbröd) med sambar och kokosnötschutney är den perfekta frukosten i tropiska Sydindien. Foto: Thinkstock

Sri Minakshi, Madurai, Tamil Nadu:
Ett andligt mikrokosmos
6.
Sri Minakshi-Sundareshwarar-templet, som är det fullständiga namnet, är sannerligen ett imponerande tempelområde: dunkla gångar, upplysta salar, kamferoljiga nischer, trånga rum med rödmålade gudafigurer, rökelse, eldar, affärer för offergåvor och plastleksaker. Ett andligt mikrokosmos.
Ägna minst två besök åt tempelkomplexet. Gå hit i gryningen och kom tillbaka efter skymningen. Klockan sju de flesta kvällar dras en trävagn med en skulptur av Sri Minakshi runt i pelargångarna ackompanjerad av trummor, pukor och mässingsinstrument.
Gör en e-puja (digital ceremoni) och skänk kollekt online: www.maduraimeenakshi.org.

Lyssna!
Varför är män i filmer från Kerala så mulliga och har så kraftiga mustascher? Lyssna på Radiokorrespondenterna i P1 från 8 februari. Jag pratar om yttrandefrihetens gränser, indiska böcker och filmer från sydindiska Kerala med Sveriges Radios kulturkorrespondent Roger Wilson och SVT:s Indienkorrespondent Malin Mendel Westberg.

Politik + religion = gift

Bombay_Crawfordmarknaden.jpg

Crawford Market i Bombay skildrad av indiska mästerfotografen Raghubir Singh.

”Religion är ett gift i vårt blod”, skrev en arg Salman Rushdie i Washington Post dagarna efter att en uppretad mobb med hinduiska män dödat många oskyldiga muslimer i delstaten Gujarat 2002 – och så skyllde Rushdie blodutgjutelsen på fundamentalistiska organisationer som Världshindurådet och RSS.

Jag tror att Rushdie hade fel. Religion i sig är inte farlig. Men när religion och politik sammanförs, ja då bildas gift.

Men visst hade indiska Vishwa Hindu Parishad, VHP eller Världshindurådet, skuld i kravallerna. Världshindurådet hade haft den dåliga smaken att blanda religion och politik. ”Eviga värden”, huggna i sten, hade blandats med sin motsats: tron på att idéer mår bra av att stötas mot varandra och sammanföras i kompromisser.

Resultatet blev en röra av politiska åsikter och religiösa dogmer, exploatering av privat socialt misslyckande, religiös identitet och den egna gruppens krav på politisk makt.

Precis som när det gäller islamistiska jihadister i Mellanöstern idag och många andra auktoritära och dogmatiska politiskt religiösa rörelser i historien.

2002 fanns det, ansåg Världshindurådet, en historisk-religiös rätt att riva den flera hundra år gamla moskén som låg på den plats där guden Rama enligt mytologin föddes, och på platsen istället bygga ett tempel. Hinduiska aktivister tog saken i egna händer och rev moskén, vilket ledde till fasansfulla kravaller där muslimer dödade hinduer och hinduer dödade muslimer. Året var 1992 och Indien upplevde det värsta våldsutbrottet sedan delningen av Brittiska Indien 1947.

Tio år senare ville samma Världshinduråd fullfölja vad som påbörjades 1992. Trots att jurister och politiker sagt att man inte får resa ett tempel förrän markfrågan är avgjord i domstol började unga hinduiska män påhejade av Världshindurådet att agitera för bygget. 27 februari 2002 dödade en grupp muslimer 57 av dessa hinduiska aktivister som var på väg från det omstridda tempel/moskéområdet i ett tåg.

Plötsligt, som om våldet under de hemska veckorna i augusti 1947 återuppstått, brann flera indiska städer när uppretade grupper av frustrerade hinduiska män hämnades attacken genom att hälla bensin och tända eld på muslimska män, kvinnor och barn.

Våldet var den yttersta konsekvensen av försöken att föra in de ”eviga värdena” i politiken, att ”hinduisera” det mångkulturella Indien, något som inte bara Världshindurådet sysslar med, utan även det styrande partiet i Bombay, Shiv Sena (Shivas armé), den hinduiska högerrörelsen RSS och, i lite mildare form, partiet som 2002 regerade Indien och som sedan 2014 gör det igen: BJP.

Som västerländsk betraktare kan man lätt missförstå situationen. Man kan tro att hinduismen och hindi har överhöghet över andra religioner och språk. I själva verket har Indien ett tjugotal officiella språk, tusentals etniska grupper och alla världsreligioner och några till, som alla har rätt att reglera sina egna sociala liv. Indisk nationalism har ända sedan den indiska självständighetsrörelsen bildades 1885 bejakat pluralism. Det typiskt indiska har sedan dess varit en kosmopolitisk regnbåge, men – givetvis – med ett rejält stänk av hinduismens saffransfärg.

Det är också lätt att förledas att tro att indierna överlag blivit mer religiöst fanatiska sedan självständigheten för 68 år sedan.

Men de religösa våldsutbrotten är de små flammande undantagen. Och trots ett nymornat intresse för att föra in religion i politiken är rörelsen bort från gud och mot mer konsumism den långsamma, knappt synbara, men största förändringen de senaste 68 åren.

Ambassador.jpg

"Och trots ett nymornat intresse för att föra in religion i politiken är rörelsen bort från gud och mot mer konsumism den långsamma, knappt synbara, men största förändringen de senaste 68 åren." Ännu en bild av den makalösa fotografen Raghubir Singh som dog i en hjärtattack 1999. Hans bästa fotoböcker är Ganga: Sacred River of India (1974) och River of Colour: The India of Raghubir Singh (1998) – finns ännu att köpa i de flesta indiska bokaffärer.

De lågkastiga är inte lika förtryckta, fler fattiga deltar i politiska processer och intresset för och medvetenheten om omvärlden ökar (om än inte för alla och ojämnt över landet).

För en ”pan-indisk klass av konsumenter”, som statsvetaren Sunil Khilnani uttrycker det, är Bill Gate många gånger i livet viktigare än Bramha och Internet mer användbart än bön. I den nya ekonomin sker inga pogromer. Här står välmående hinduer sida vid sida med lika välmående muslimer (och sikher, parser, kristna, buddister, jainer…).

Men alla har inte del i den nya ekonomin. Tittar man på statistik över sociala framsteg i Indien ser man att de som inte får vara med i den ekonomiska utvecklingen är ungefär desamma som de som utför och utsätts för progromer. Bristen på egna framsteg blir frustration som kläs i religiösa termer. Man ser inte de egna politikernas nonchalans, utan riktar istället sin ilska mot andra fattiga och frustrerade, de som bor i slummen bredvid, men som ber till Allah.

”De andra” förvandlas lätt till en ondskefull varelse. Genom att döda denna ”den andre” utför man en nödvändig handling: man utplånar ondskan, precis som man utplånar ogräset som hotar att kväva rosen.
För Indiens medelklass är kravallerna en påminnelse om att man inte lever i den bästa av världar. Om man tittar ut från finanskvarteren i Bombay och programeringsföretagen i Bangalore ser man bort till slummen. Dessvärre väljer de flesta att dra för gardinerna. Men ”…inget land”, skriver Pavan K Varma i sin studie The Great Indian Middle Class, ”kan blomstra om dess medelklass anser att det bästa sättet att konfrontera eländet, fattigdomen, sjukdomarna och bristen på läs- och skrivkunnighet hos folkflertalet är att bry sig så lite som möjligt”.

Det ligger i den indiska medelklassens eget intresse att sluta blunda för sina egna utblottade.

Annars kommer politiken och religionen att igen och igen blandas – och bli till gift i Indiens – och Mellanösterns – blod.

3bocker.jpg

På väg till Indien? Glöm då inte att ta med min Indien – personlig guide (Vagabond/Norstedts 2013). Och så mitt självklara Alla hjärtans dag-lästips: dokumentärromanen New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige (Forum 2013/Månpocket 2014).

Lyssna!
Varför är män i filmer från Kerala så mulliga och har så kraftiga mustascher? I Radiokorrespondenterna i P1 från 8 februari i år pratar jag om om religion, politik, yttrandefrihet, indiska böcker och filmer med Sveriges Radios kulturkorrespondent Roger Wilson och SVT:s Indienkorrespondent Malin Mendel Westberg.

Tåg Europa–Indien

India-overland-map.jpg

Fågelvägen är det 700 mil från Narvik till Dhaka, men räls- eller bilvägen är det längre, förmodligen runt 1 000 mil. Kartan är hämtad från sajten The Man in Seat 61.

Hur långt kommer man i världen med tåg? Transsibiriska känner du till, men det finns en sydligare väg österut.

Författaren Paul Theroux
reser i den fascinerande reseboken Den stora järnvägsbasaren (1975) med tåg från London via Istanbul till Asien. Sedan dess har krig och konflikter försvårat, för att inte säga omöjliggjort Theroux klassiska tågrutt.

Nu är läget ljusare – och en tågresa från Narvik i Nordnorge till Dhaka i Bangladesh är fullt möjlig.

Tågen mellan Kolkata (Calcutta) i Indien och Bangladesh började gå igen efter många års uppehåll så sent som 2008. Och sista felande länken, mellan Bam och Zahedan, fick räls året därpå.

Så här reser du:

Dag 1-5: Narvik–Stockholm–Köpenhamn–Istanbul
Tåget avgår 10.57 och är efter byte i Boden framme i Stockholm 7.45 nästa morgon. Därefter tar du X2000 till Köpenhamn. Och bara tre–fyra byten och drygt 50 timmar senare är du framme på Sirkecistationen i Istanbul. Hela resan från Narvik till Istanbul blir ganska dyr – kanske 4#000–5#000 kronor – men bjuder för övrigt inte på några stora problem.

Dag 6-9: Istanbul-Teheran
Ta en färja över Bosporen till Haydarpasastationen på asiatiska sidan och hoppa på bekväma Trans-Asia Express, som avgår varje onsdag och tar tre dagar. Resa med plats i sovkupé: 500–600 kronor.

Dag 10–11: Teheran-Kerman
Ta nattåget som går från Teheran varje dag klockan 16.45 och anländ i Kerman 5.50 nästa morgon. Bekväma luftkonditionerade 4-bäddskupéer. Biljetten är mycket billig: 140 kronor.

Dag 11: Kerman-Bam
2004 förlängdes järnvägen till Bam. I Kerman hoppar du därför på Bamtåget som avgår 8.30 och är framme 11.30. En vacker resa genom öknen. Kostar löjligt lite, bara 30–40 kronor.

Dag 11-12: Bam-Zahedan
Sedan några år tillbaka finns räls på en sträcka som tidigare utgjorde ett glapp i tågresandet från väst till öst. Mellan Bam och Zahedan nära pakistanska gränsen slipper du sedan 2009 byta till buss, utan kan ta tåget istället. 50 kronor.

Dag 12–13: Zahedan-Quetta
Klockan 8.30 den 3.e och 17:e i varje månad avgår ett tåg från Zahedan som anländer i Quetta i Pakistan 15.20 nästa dag. Enkla sittvagnar, inga liggvagnar, ingen restaurang. Ladda med matsäck och mycket dricksvatten. Biljetten kostar ett par hundra. Det händer att tåget ställs in på grund av oroligheter. Förbered dig på några veckors väntan i Zahedan.

Fulltombord_indiskttag.jpg

Lugn, så här fullt är det nästan aldrig. Men kan förstås hända, om det är Kumbh Mela eller nån annan stor religiös festival i faggorna.

Dag 13–14: Quetta-Lahore
Ta Quetta Express till Lahore. Går dagligen, tar 24 timmar, är bekvämt och har luftkonditionerade sovkupéer. Kostar drygt 200 kronor.

Dag 14: Lahore–Amritsar
Två gånger i veckan går Samjhota Express, som tar sju timmar till Amritsar i Indien. Tåget fortsätter direkt till Delhi. Men vila ut en natt på hotell och besök sikhernas fantastiska Gyllene tempel. Finns biljetter i alla klasser, men luftkonditionerad andra klass går på cirka 200 kronor.

Dag 15: Amritsar-Delhi
Många tåg att välja mellan, både dagtåg och nattåg. Räkna med 150 kronor.

Dag 16–17: Delhi–Kolkata (Calcutta)
Ta nattåget Rajdhani Express till Kolkata. 300 kronor med liggplats.

Dag 17–18: Kolkata–Dhaka
Maitreyi Express – Vänskapsexpressen – går sedan 2008 – efter 43 års uppehåll – från Indien till Bangladesh huvudstad. Resan tar 13 timmar, varav fyra–fem timmar ägnas åt pass och tullkontroll. 200–300 kronor i bekväm klass.

Slutsats
Voilá, 18 dagar efter att du klev på tåget i Narvik och över tusen mil från Nordnorge befinner du dig i Bangladesh huvudstad.
Totalpris: mellan 6 000 och 7 000 kronor enkel resa.

Okej, det är billigare att flyga, men tåget är miljövänligare – och framförallt: efter flygresan finns det inget att berätta, men efter den här tågresan har du stoff att skriva en fyllig uppföljare till Theroux klassiska reseskildring.

3bocker.jpg

På väg till Indien? Glöm då inte att ta med min Indien – personlig guide (Vagabond/Norstedts 2013). Och så mitt självklara Alla hjärtans dag-lästips: dokumentärromanen New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige (Forum 2013/Månpocket 2014).

Läs också:
9 indiska tågresor du måste göra innan du dör.
Res runt Indien med tåg – så gör du!

Keralafilm.jpg

Lyssna!
Varför är män i filmer från Kerala så mulliga och har så kraftiga mustascher? På söndag 8 februari kl 12.55 ska du lyssna på Radiokorrespondenterna i P1. Jag pratar då om indiska böcker och filmer med Sveriges Radios kulturkorrespondent Roger Wilson och SVT:s Indienkorrespondent Malin Mendel Westberg.