Gå till huvudsajt

Archive: Mar 2015

Flykten till Bombay (och andra megastäder)

ThinkstockPhotos-147294998.jpg

Indiens mesta megastad, Bombay (Mumbai) med Chowpatty Beach i förgrunden. Foto: Thinkstock

Jordens räddning finns inte på landsbygden, utan i staden.

Att allt fler överger landsbygden för att flytta till storstäderna brukar beskrivas som ett problem. Stadslivet målas upp som motsatsen till allt vad hållbarhet och miljövänlighet heter.
Fast egentligen är det tvärtom, slår amerikanska vetenskapsrådet fast i en rapport som försökt ta redan på vad som händer med djuren, naturen och den globala uppvärmningen om dagens snabba urbanisering fortsätter som hittills i ytterligare 20 år.

Utgångspunkten är att det glesnar i glesbygderna och tätnar i städerna. Varje år flyttar 70 miljoner landsbygdsbor till staden. Det innebär 200 000 om dagen, 8 000 i timmen eller 130 varje minut.
1950 levde en tredjedel av världens befolkning i städer, sedan fem år tillbaka är drygt hälften av oss stadsbor och år 2030 är två tredjedelar av mänskligheten omgiven av asfalt.
De närmaste 20 åren kommer ett område stort som Sydafrika att förvandlas från åkrar och ängar till gator och trottoarer. Det innebär att tio procent av den globala odlingsmarken kommer att försvinna. Och det kommer att leda till problem med såväl den biologiska mångfalden som matförsörjningen.

Urbaniseringen går särdeles fort i de snabbväxande ekonomierna i Afrika och Asien. 180 mil av Kinas kust håller på att förvandlas till en mer eller mindre sammanhängande stadsmiljö. Störst påverkan på miljön får ändå betongutbredningen när den sker i tropiska miljöer, eftersom grönskan och artrikedomen är som störst där. Rapporten pekar framför allt på Victoriasjöns strand i Uganda och Kenya, skogarna i Västafrika och Ghats-bergen i västra Indien, som alla är känsliga tropiska naturmiljöer – och samtidigt miljöer som hotas uppslukas av svällande städer.

För att kunna behålla
skogarna, djurlivet och odlingsmarkerna så att vi kan fortsätta att andas och äta måste vi tränga ihop oss i allt tätare städer, menar rapporten.
Den amerikanska urbaniseringen, som vi också anammat här i Sverige, är skräckexemplet. Utspridda småhusstäder med glesa stadslandskap av små enplanshus omgivna av egna trädgårdar, omslingrade av trafikleder där invånarna susar fram i bilar, en för varje medborgare, till perifera shoppinggallerior. Om vi ska hejda överutnyttjandet av jordens resurser ska vi bygga fler täta höghusstäder och sluta drömma om den idylliska villastaden.

Vad jorden behöver mer av är städer som vi hittills uppfattat som överbefolkade och osunda. Storstäder som Seoul, Shanghai, Peking och Bangkok; som Karachi, Lagos, Manilla, Bogotá, Dhaka och Bombay. Städer där invånarna trängt ihop sig på höjden, tvären och längden, och där man kan handla sin mat, arbeta och träffa vänner i närheten av där man bor.

ThinkstockPhotos-dv277033.jpg

Det glesnar i glesbygden och tätnar i storstäderna, som här i ett gathörn i Old Delhi. Foto: Thinkstock

Nära Western Ghats-bergen, som forskarna pekar ut som en extra känslig naturmiljö, ligger Bombay, som är en av världens tätaste städer och sedan länge de indiska landsbygdsbornas största frestelse, inte minst tack vare allt hopp som fötts sedan de sett filmerna från Bollywood, stadens drömfabrik. Här är problemet i första inte att hitta ett jobb, utan en bostad. Här kan man räkna med svältlön för ett manuellt dagsverke och Manhattanpriser för en schyst våning downtown.

I praktiken innebär det att de som anländer utan fickan full av pengar förpassas till informella bostäder och sovplatser på trottoarerna och i slumområdena. Bombay är kort sagt Slumbay. Scenerna i den Oscarsbelönade filmen Slumdog Millionaire talar sanning: av stadens 16 miljoner invånare saknar hälften formell bostad med lagfart eller hyreskontrakt.

Hur detta moras av slum och kaos ska kunna fungera som modell för framtiden kan vara svårt att förstå. Men poängen är att det inte är trängseln i sig som är problemet, som det ofta framställs i skräckrapporter i västerländska medier, utan fattigdom, gammal teknik och dålig infrastruktur som gör att luften och vattnet förorenas, medan trafiken stockar sig och sopbergen växer.

Men de på ytan
smutsigare tredje världen-städerna släpper ut färre avgaser än de till synes renare vidsträckta stadslandskapen av amerikansk modell. Deras globala ekologiska avtryck är relativt litet: invånarna i världens tätbefolkade tredje världen-städer släpper ut många gånger mindre koldioxid per person än de som bor i västvärldens glesa urban sprawl-städer. Dessutom tar de inte lika mycket potentiell odlingsmark i anspråk som vi i väst gör. Deras trängsel kan helt enkelt bli jordens räddning.

Världens växande megastäder är problematiska, men de är inte hotet mot den biologiska mångfalden och globala matförsörjningen, utan hoppet.

Skamligt vidöppet

Leopoldscafe.jpg

Café Leopold i turistkvarteren Colaba är sinnebilden för det vidöppna, skamligt liberala Mumbai (Bombay). Blandningen av gäster är som hämtad från en gammal spionroman. Shejker, sjömän, östafrikanska affärsmän i fotsida dräkter … plus medelklassindier, västerländska ryggsäcksluffare och lyxturister. Jag har gått hit vid varje Mumbaibesök sedan 25 år tillbaka för att få en fläkt av en kosmopolitisk gamla världen-atmosfär.

Med Gregory David Roberts tegelstensroman Shantaram klev Café Leopold in i litteraturen. I boken sitter huvudpersonen, en lätt förklädd Roberts, allt som oftast på Leopold, dricker öl, pratar med prostituerade, gangstrar och resenärer.

Med Bombayattentaten klev Café Leopold in på världens alla tidningars förstasidor. Här sköt terroristerna på eftermiddagen den 26 november 2008 ihjäl sex människor. Suketu Mehta, författare till reportageboken Maximum City – Bombay Lost and Found skrev så här i New York Times om varför terroristerna valde att döda just här: ”Deras [gästerna på Leopold] berusade festande och skamlöst flirtande måste ha förolämpat de rättrogna jihadisterna”.

Gregory-david-roberts.jpg

Gregory David Roberts som skrev Shantaram kommer ofta tillbaka till sitt gamla stamhak, Café Leopold i Bombay.

På Leopold – som öppnar sju på morgonen och stänger halv två på natten – äter jag frukost och lunch. Strax efter solnedgången är jag tillbaka för tredje gången och beställer indisk Kingfisher-öl som serveras i långa plaströr som ställs fram på bordet – längst ner på röret en liten tappkran, bara att fylla på när glaset är tomt. Och givetvis äter jag deras goda tandorikyckling med nanbröd och lyssnar till sorlet av språk, dialekter, av Indien, av världen.

Bara fyra dagar efter det blodiga attentatet återöppnades Café Leopold, som legat där det ligger sedan 1871. Familjen Jehani, som har ägt stället de senaste 80 åren, säger att de inte tänker förändra något. Öppenheten är central. Kaféet förblir vidöppet. Inga vakter. Inga dörrar. Det är bara att släntra in. Alla är välkomna.

Fisk molee à la Kerala

Fiskmolee.jpg

Vit mjäll fisk i limesyrlig kokosmjölk. Thailändskt? Inte alls, utan en paradrätt i sydindiska Kerala. Jag lagade den igår och den är … ursäkta ett slitet uttryck: gudomlig.

Byt ut pomfret, en fisk du nästan bara hittar vid Arabiska havets stränder, mot torsk, tonfisk eller nån annan vit fisk som du kan köpa här hemma. Och strunta i krånglet med att tillverka din egen kokosmjölk i en tjock och en tunn variant och använd istället helt vanlig kokosmjölk på burk. Curryblad säljs i många affärer med asiatisk mat. Det funkar utan. kokumskal är en annan knepig ingrediens. Hittar du dem, grattis! Annars, skippa!

Okej, nu är det det bara börja laga.

God fredagsmiddag!

Fisk Molee
2 portioner

2 bitar kokumskal*
3 msk olja
250 g pomfret eller torsk delad i 2 skivor

1/2 tsk kumminfrö
1/2 tsk svarta senapsfrön
1/2 röd lök
2 vitlöksklyftor
2×2 cm färsk ingefära
8 färska curryblad
1 röd chilifrukt utan kärnor
2 tsk garam masala
1 tsk gurkmeja
1/2 röd paprika
2 grovhackade tomater
1/2 tsk socker
1 tsk salt
cirka 3 dl vatten
saften från 1/2 limefrukt
2 dl kokosmjölk
grovhackad färsk koriander

Lägg kokumskalen i blöt i lite vatten. Ta fram en stekpanna och hetta upp 1 msk av oljan. Stek fisken i gurkmeja till den fått fin färg. Häll på 1/2 dl vatten, lägg lock på pannan och sjud försiktigt tills fisken är nästan klar.

Ställ åt sidan. Hetta upp en wokpanna med 2 msk olja. Tillsätt senapsfrö och fänkål och låt dem ”poppa”. Bryn löken lätt, tillsätt ingefära och vitlök och fräs dem några minuter tillsammans med currybladen. Tillsätt hackad chili, garam masala och gurkmeja, rör om. Lägg i paprika och tomat, tillsätt socker, salt samt kokum, vatten och limesaft.

Låt allt koka ihop 5–10 minuter. Ta pannan från spisen och tillsätt kokosmjölken. Lägg försiktigt ner fiskbitarna i såsen, låt allt bli varmt. Servera toppad med hackad koriander och ris.

* Kokumfrukten kommer från kokumträdet som växer i södra Indien, där man använder det torkkade skalet för att framhäva smaken i kokosbaserade curryrätter. Kokas med, men äts inte, ungefär som lagerblad. Den sammandragande, sura smaken påminner om tamarind.

Indiens (censurerade) dotter

Leslee_Udwin.jpg

– Jag gjorde filmen för att visa i kraften och styrkan i protesterna mot brottet. Min känsla var: äntligen har ett land vaknat, berättade Leslee Udwin efter visningen av hennes film i Stockholm på tisdagskvällen.

Igår såg jag dokumentärfilmens Indiens dotter för andra gången. Det var inte kul. Det ska inte vara kul. Det är en hemsk film. En film som handlar om så vidriga brott ska vara hemsk.

Jag såg om filmen eftersom filmens regissör Leslee Udwin var med den här gången. Efter filmen gav hon sin syn på den debatt, tumult och censur som drabbade henne och hennes verk.

Leslee var upprörd. Arg och bedrövad. Till och med stridslysten. Ursprungsplanen var att visa filmen samtidigt i sju länder på internationella kvinnodagen 8 mars. Och den visades, överallt, utom i ett av de tilltänkta visningsländerna, det viktigaste. Indien.

Indiens regering förbjöd visningen av filmen i indiska tv-kanalen NDTV med hänvisning till att man rädd för att den skulle röra upp känslor och leda till nya gatuprotester. NDTV svarade på förbudet med att visa en vit tv-ruta de 60 minuter då filmen skulle ha visats, enligt ursprungliga tablån.

Men miljoner indier har ändå sett filmen, eftersom den redan före kvinnodagen med BBC:s (en av finansierärerna) goda minne spreds på YouTube.

I den version som jag och andra journalister, genusforskare, filmare, bokförläggare och Mona Sahlin såg på pr-byrån Kreab på Floragatan i Stockholm igår var de ursprungliga faktatexterna på slutet med, precis som i den version som SVT visade 8 mars.

I eftertexterna berättas om sexuellt våld i olika länder på jorden och hur få av brotten som anmäls och utreds i Storbritannien, Danmark, Frankrike, Sydafrika etc. Allt för att lyfta fokus från Indien till hela världen. Allt för att säga att våldtäkter och andra brott mot kvinnor är ett globalt problem där även vi i väst borde skämmas för att inte tillräckligt görs för att stävja dem.

– Men i den version som spreds i Indien valde BBC att ta bort mina fakta om våldtäkter som ett globalt problem. Jag vet inte varför, men det gjorde de. Så den film som miljoner indier har sett på YouTube saknar dessa fakta. För dem känns det därför som om jag pekar finger på Indien. Det gör mig förtvivlad. Det var inte min avsikt, berättade Leslee Udwin med både ilska och sorg i rösten.

Leslee berättade också att det som kickade igång hennes vilja att göra filmen om den hemska gruppvåldtäkten i New Delhi 16 december 2012 inte var själva brottet, sådana händer tyvärr regelbundet här och där i vår värld. Nej, det som fick Leslee att skrida till verket var protesterna mot diskriminering och nedvärdering av kvinnan som tog fart i Indien redan dagen efter brottet, och därefter pågick dagligen i över en månad. Tiotusental, om inte hundratusentals, kvinnor och män gav sig ut på gatorna och krävde kvinnors rätt att kunna röra sig fritt på gatorna i sitt eget land.

– Det kändes som om det var första gången någonsin som kvinnor med sådan kraft reagerade på det sexuella våldet och det fyllde mig med hopp, sa Leslee Udwin.

– Jag ville göra film om att äntligen har åtminstone ett land i världen vaknat.

Jag kan förstå hennes frustration. Hon ville göra en film som visar hur ett folk reser sig mot ett orättfärdigt ok (det sexualiserade våldet och samhällets och polisens ovilja att ta det på allvar) och så blir hon bannlyst i det land som hon vill lyfta upp. Men tyvärr blir man inte ett dugg upprymd av filmen. Protesterna, den indiska kvinnorörelsen och ”uppvaknandet” ges ganska lite utrymme, istället ägnas större delen av filmens 60 minuter åt att prata med mördarna och deras försvarsadvokater som säger de mest förnedrande och idiotiska saker om kvinnor och män, och relationen dem emellan.

Filmen blev inte den positiva aktivistfilm som peppar motståndsrörelsen som Leslee Udwin önskade. Den blev istället en dystopi som skildrar människans mörkaste sidor. Som i för sig också kan fungera peppande och starta motståndsrörelser och kampanjer för ökad jämlikhet och ett stopp för den patriarkala idiotin.

Just det försöker Leslee nu få igång. Hon åker världen runt för att starta olika nationella kampanjer för att stoppa sexuellt våld. Igår Stockholm, idag Los Angeles, imorgon … Filmen var en del i detta arbete. Nu återstår resten.

Men varför stoppade indiska regeringen filmen, egentligen? Var det verkligen oro för nya demonstrationer?

Före detta Grantajournalisten Ian Jack tror inte det. I The Guardian skriver han att problemet inte är budskapet, utan budbäraren. Indien har alltid varit känslig för kritik från sin gamla kolonialmakt. Han jämför med Katherine Mayos bok Mother India från 1927 som kritiserade barnäktenskap i Indien. Problemet var inte budskapet, utan … budbäraren. Ska en engelsk överklassdam, en kolonialist, komma här och …

Indiens premiärminister har själv hållit upprörda tal om den olagliga abortering av flickfoster och att de indiska männen måste ändra sin syn på kvinnor som mindre värda om samhället ska förändras. Om indiska politiker, journalister och filmare kommer med budskapet. Inga problem. Men nu … Leslee Udwin, en engelsk kvinna … en före detta kolonialist.

Läs mer
Läs Ian Jacks artikel i The Guardian med en jämförelse mellan Katherine Mayo och Leslee Udwin.

Se filmen
Har du ännu inte sett Indiens dotter, se den på SVT Play.

Urkult i Sydindien

TamilNaduX2.jpg

Varje kväll klockan sju tas gudinnan Meenakshi ut på en åktur runt i templet, akompanjerad av dansande tempelbesökare, bankande pukor och vinande blåsinstrument. Foto: Per J Andersson

Föreställ dig att den egyptiska kulturen från faraonernas tid hade överlevt till i dag. Tänk dig att kulten vid templen i Luxor och sfinxen och pyramiderna i Giza hade pågått utan avbrott sedan tusentals år tillbaka och utövats praktiskt taget oförändrad av nya läror.

Då har du en någorlunda korrekt bild av kulten i Shri Meenakshi-Sundareshwarar-templet i Maduari. Varje dag strömmar minst 15 000 besökare till tempelkomplexet, ett av de största i Indien. De kommer för att låta sig imponeras av allt det vackra och för att be och få välsignelse av Shri Meenakshi, en uppenbarelse av Parvati, och hennes gemål Sundareshwarar, en inkarnation av Shiva.

Men här är ordningen feministiskt korrekt: man ber först till Meenakshi, hon är både vackrast och viktigast, har mest makt, är den man räknar med, och först därefter till hennes make. En möjlig förklaring, funderar jag: Sydindiens dravidiska kultur har matriarkala traditioner, till skillnad från den Nordindiens indoariska som från början är patriarkal.
Staden Maduari lever upp till myten om Indien många gånger om. Runt tempelkomplexet mitt i stan: smala gator kantade av kiosker med bananklasar och juiceförsäljare med prydligt uppradade granatäpplen på blå trähyllor – och cyklar, kor, cykel- och mopedrikshor inkrånglade i svårlösta trafikknutar. Över allt en doft av koskit, blomgirlanger och rökelse och mellan allt hundratals skräddare – en specialitet här i stan – som jagar turister med erbjudanden om skräddarsydda kläder.

Shri-Meenakshi.JPG

Ett av tempeltornen i Shri Meenakshi-templet.

Jag dricker ett glas med rykande chai vid ingången till templet och läser i en liten skrift om stan. Madurais historia går tillbaka till århundradena före Kristus. Under Pandyan-kungarnas dynasti, som varade i över 1#000 år, bedrev staden handel med antika Grekland och Romarriket. Kulten i templet är ännu äldre och går tillbaka till de vediska riter som introducerades i Indien från 1500 f#kr och framåt.
Men allt det där om att det är så gammalt imponerar inte är egentligen inte så imponerande. Det som imponerar på mig är den obrutna traditionen från då till nu. Som om grekerna fortfarande bad till Poseidon, italienarna fortfarande föll på knä framför Apollon och skandinaverna fortfarande offrade till Tor.

Tänk er om Göteborg vore Madurai: då skulle det inte ha legat en köpgalleria bredvid centralstationen, då hade där funnits ett kvadratkilometer stort tempelkomplex – med tusentals gudafigurer omsvepta av rök och riter. I mitten skulle det allra heligaste rummet ligga och det skulle vara stängt för alla med kamera, brun hy och såna som ser ut att inte be till asa-gudar. Där inne skulle Oden, Tor, Frej och Freja trona, indränkta i oljor, målade med röd färg, omgivna av eldar.

Strax efter soluppgången traskar jag runt Shri Meenakshi-templet. Jag stannar i flera timmar. Efter solnedgången är jag tillbaka och tillbringar ytterligare ett par timmar i de mörka gångarna och sotiga rummen. Båda gångerna går jag vilse, för att jag vill gå vilse – jag blir glad när jag upptäcker att jag tappat orienteringen. Jag har stoppat undan guideboken. Jag irrar med vidöppna ögon. Jag vill inte förstå rationellt, inte beta av templet som om det vore ett museum.

Jag andas in dofter från de kamferflammande oljelamporna.
Jag tittar på alla tusentals snidade små demoner och gudafigurer målade i bjärta färger, figurer som pryder templets gopuras, de fyra pyramiderna.
Jag lyssnar på den trancendentala tempelmusiken och känner hur någonting drar i mig, en lockelse.

Jag ser ett femtiotal män, kvinnor och barn dra en stor trävagn med Shri Meenakshi fullkomligt genomlyst av hundratals heta glödlampor i en ljudridå från den hårt knattrande dieselgeneratorn.
Jag lägger en rupie i snabeln på en av tempelelefanterna, som har svastikor målade på öronen, och får en mjuk snabelpuff som tack på mitt huvud.

Och stannar jag vid en av de många donationsboxarna. Trots att templen i Tamil Nadu är statligt finansierade är man beroende av extrabidrag, kollekt. På en skylt står det: ”All credit cards are accepted for donations”.

I templet finns en hall där man varje dag serveras gratis lunch till tusentals människor. På en skylt vid entrén står det att lunchen är gratis tack vare delstatens högt ärade chefsminister. Man kan dock bidra även här. Om du donerar 20 000 rupier kommer maten att delas ut en gång om året i ditt namn för överskådlig framtid på en särskild dag, som donatorn bestämmer. ”Kanske din födelsedag, kanske din bröllopsdag”, förslår informationstavlan.

Tänk dig: Idag delar vi ut ris och curry till er alla eftersom det just det i dag är The Swede Per J Anderssons födelsedag!

Har du inte råd kan du nöja dig med att donera en tiondel, 2 000 rupier. Det räcker till att dela ut mat till 250 människor en dag. En budgetvariant för indisk lägre medelklass och västerländska ryggsäcksresenärer.

På väg till Indien? Res då inte utan min Indien – personlig guide (Vagabond/Norstedts 2013).

Saffranlassi

IMG_2487.jpg

På Om Juice Corner vid klocktornet i ökenstaden Jodhpur gör man smoothie – eller lassi som är den indiska termen – på lokalt tillverkad yoghurt och palmsocker och smaksatt med saffran, kardemumma eller rosenvatten.

Jag sätter mig i en av de beige solkiga plaststolarna på gatan och nickar åt försäljaren som sitter i lotusställning på ett bord i ett hål i väggen mellan berg av apelsiner och granatäpplen.
– Saffran! En stor! beställer jag.
Glaset är immigt av kyla, lassin krämig och gräddig och på ytan flyter ett väl tilltaget knippe saffranspistiller.

Bredvid mig män med skoterhjälmar på armen och kvinnor med småbarn och kassar fyllda med grönsaker. Vi har två saker gemensamt: vi har alla ett iskallt glas lassi i handen och vi har alla blicken fäst i fjärran. Stadens brus tonar bort, livet stannar, allt blir märkligt tyst … och saffransgult.

All koncentration mot en punkt i gommen där det smakar gudomligt.

Läs ett längre reportage om Jodhpur:
Jodhpur – färgsprakande ökenstad i Indien

saffranlassi_tillvrkning.jpg

Kontakt sökes

Per_1984_beskuren.jpg

En ung upplaga av mig själv på ensamresa i Indien, Nepal och Sri Lanka 1983–84.

Jag reser ofta ensam. Ett nödvändigt ont, tänker de flesta. Måste man så måste man. Men helst reser man ju med sällskap, med någon som man kan dela sina upplevelser med.

Många gånger har jag inte haft något val. När jag var 20 år och inte hittade någon som kunde tänka sig att följa med och ta tåget ner genom Europa och sedan båten till Israel för att jobba på kibbutz, ja, då var det bra att ge sig iväg ensam.

Stundtals var det smärtsamt att inte ha någon att prata med, att vara hänvisad till sina egna drömmar och nojor, men glädjen när jag efter några dagars ensamresande träffade någon at prata med var å andra sidan dubbel, om inte trippel.

Något år senare reste jag ensam i Indien. Det blev en resa in i det för mig ännu osedda och otänkta. Jag reste utan guidebok och förbokade hotell. Det var inget moget övervägande. Jag visste inget annat sätt. Så annorlunda mot idag, tänker jag, när de flesta eliminerar slumpen och det plötsliga infallet och förbokar allt på semesterresan. Sjuttiotalets liftarresor, tänker jag också, som gjorde slumpen till huvudsaken; så väsensskilda de var från dagens Karibienkryssningar och allt inkluderat-turism!

Att resa oplanerat och obokat i Indien i början av åttiotalet var hur som helst som att dyka ner i ett svart hål. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig och jag hade absolut ingen att hålla i handen.
Jag reste med vidöppna ögon och sinnena på helspänn – som ju är kroppens naturliga läge i en främmande tillvaro. Den annorlunda verkligheten vibrerade av närvaro. Det var förfärligt ensamt och allt var förskräckligt konstigt.

Men när jag efter flera dagars ensamhet träffade människor och fick mig en pratstund kände jag lyckan bubbla i blodet på ett sätt som jag inte hade upplevt tidigare.

Fortfarande reser jag ofta ensam i främmande länder i mitt jobb som journalist. Och jag kan känna mig som världens mest misslyckade människa när jag äter min middag ensam vid restaurangbordet omgiven av skrattande middagssällskap. Men nu vet jag att tids nog kommer ensamhetens belöning. Tids nog bryts isoleringen. Så jag biter ihop och stirrar förtröstansfullt ner i min pocketbok.

Med åren har jag upptäckt att ensamresandet har ett värde i sig. Närvaron i nuet blir större. Sinnena skärps. Världen får skarpare färger, fler dofter och tydligare ljud. Jag känner mer. Jag upplever mer. Ensamresan flyter inte på i ett jämntjockt behagligt töcken av invanda tankemönster och trygga relationer. Ensamresan bjuder på toppar och dalar, eufori och melankoli, stunder av välbehag och stunder av olust.

Det händer mer när jag reser ensam. Resesällskap i all ära, men när jag reser i grupp, även om den gruppen bara består av två personer, så känns det som om jag skyddas av en osynlig glasbur. Där innanför blir vi en självtillräcklig enhet som världen utanför varken orkar eller har lust eller mod att tränga genom. Gruppresan fastnar i den egna sfären och den egna kulturen och det krävs mycket möda för att slå sig fri och uppleva något oväntat.

Som ensamresenär har vi tentaklerna ute av ren självbevarelsedrift. Vi söker kontakt och gör oss kontaktbara, också det av ren självbevarelsedrift. Och därmed bjuds vi på gyllene tillfällen att möta fler människor som vi inte redan känner och uppleva mer av allt det annorlunda.

Inte ett typiskt brott

Saraswatigodess.jpg

Gudinnnan Saraswati fortsätter spela på sin sitar först när samhället blivit mer jämlikt och rättvist …

Efter gruppvåldtäkten i New Delhi i december 2012 har många indier förfasat sig över livet i storstaden. Men det är inte den anonyma storstaden som är största säkerhetsrisken för indiska kvinnor. Tvärtom är det statistiskt sett den lilla byn, den närmaste släkten och den egna familjen hon bör akta sig för om hon inte vill bli våldtagen.

Och polisen är inte i första hand räddaren i nöden för en våldtagen indisk kvinna. Tvärtom är polismännen ibland en del av problemet.

Indiens politiska trauma har aktualiserats av BBC:s dokumentärfilm Indiens dotter. Men det grymma brottet ombord på en rullande buss i New Delhi för drygt två år sedan var inget typiskt indiskt våldtäktsfall. Precis som i resten av världen är det även i Indien betydligt större risk att våldtäkten utförs av maken, kusinen, grannen eller storgodsägarens son än av en främling på gatan. Och om den våldtagna kvinnan, som ofta är fattig och av låg kast, går till polisen, vilket bara ett fåtal av de drabbade gör, är risken stor för att ärendet snabbt läggs ner och kvinnan får en förmaning om hon inte ska komma springande med sådana smutsiga anklagelser mot respektabla män. I värsta fall blir kvinnan våldtagen en gång till – av polismännen inne på stationen.

Om polisen trots allt tar kvinnan på allvar och utreder brottet är risken stor att domstolen inte agerar. Bara 16 procent av alla våldtäktsfall som anmäls till en domstol går så långt som till rättegång.
Men polis- och rättsrötan drabbar också indiska män, framför allt de av låg kast, de utan pengar, de utan makt. Möjligheten för rika och inflytelserika indier att tack vare såväl klass- och kastlojaliteter som rena mutor köpa sig fria från olika brottsmisstankar är ett av Indiens största samhällsproblem.

Den feministiska förläggaren Urvashi Butalia har skrivit att våldtäkten är ett uttryck för det våld och de orättvisor som drabbar alla med en underordnad roll i samhället, inte bara kvinnor. Tragiskt nog krävdes det ett grymt dåd som det i New Delhi för att indierna skulle få upp ögonen för den rådande olikheten inför lagen.

Ändå är rättsmedvetandet högt hos de allra flesta indier. Idén om ett samhälle där medborgarrätt inte dikteras av kast och pengar har växt sig stark i takt med den snabba moderniseringen. Myndighetsmissbruk som man för några decennier sedan ryckte på axlarna åt väcker idag vrede och leder till gatudemonstrationer, hungerstrejker och mediekampanjer.

Så var också fallet efter gruppvåldtäkten i december 2012. Kvinnor och män som aldrig tidigare demonstrerat gav sig ut på gatorna och ropade slagord för ett mer jämlikt och mindre kvinnoförtryckande Indien.

Och tack vare mediauppmärksamheten skipas allt oftare rättvisa där såväl förövare som korrumperade politiker och poliser tidigare kom undan. När hela nationen ser på är det svårt att fuska.

Den 23-åriga kvinnan som blev våldtagen och mördad blev en indisk ikon, eftersom hon representerar en gryende kvinnofrigörelse. Hennes relativt fattiga föräldrar jobbade hårt för att finansiera hennes sjukgymnastutbildning. Hon, som var så studiemotiverad och duktig, var familjens hopp om en ljusare framtid. Många indier känner igen sig i den drabbade familjens ambitioner – och kan föreställa sig den förlamande bedrövelse som hennes död innebär. Det är på grund av denna känslomässiga förståelse som den folkliga vreden den här gången blivit så högljudd.

Fortfarande är det färre indiska kvinnor än män som kan läsa och skriva, men analfabetismen sjunker snabbare bland kvinnor. Om något decennium har kvinnorna kommit i kapp. De indiska kvinnorna kommer till och med att springa om männen. Förövarna i New Delhi var arbetarklass och daglönare, offret högskolestudent. Därför kan man också tolka gruppvåldtäkten i New Delhi som de indiska männens frustration för att man själv står och stampar, medan kvinnorna rusar framåt. Herraväldet är helt enkelt på väg att förloras.

ProtesterBombay.jpg

Redan dagen efter våldtäkten gick tiotusentals indiska kvinnor och män ut på gatorna för att uttrycka sin avsky för det grymma brottet, som här framför Victoria Terminus i Bombay.

Mina indiska kvinnliga bekanta brukar påpeka att det är betydligt enklare att leva som ensamstående yrkesarbetande kvinna i Bombay, Bangalore, Chennai och andra sydliga indiska storstäder. I samma andetag säger de att New Delhi, som ligger långt upp i norr, har en mer aggressiv offentlig atmosfär för en kvinna, med fler sexuella kommentarer, mer tafsande och mer fluktande.

Och historiskt sett har det varit så i åtminstone några tusen år, ända sedan de mer patriarkala indoariska folken flyttade ner mot Indien från Centralasiens stäpper. Kvinnans underordnade roll förstärktes i och med de muslimska erövringarna av norra Indien under medeltiden.

I Sydindien har man bevarat en jämlikare tradition ända sedan jägar- och samlartiden. En av de första portugisiska resenärerna, Domingo Paes, skrev på 1520-talet att det i det sydindiska kungadömet Vijaynagar fanns kvinnor representerade på praktiskt taget varenda nivå i samhället. 1500-talets sydindiska kvinnor utövade brottning, spelade trumpet och fäktades med svärd med stor skicklighet, skrev den förbluffade portugisen.

Lyssna!
Varför är män i filmer från Kerala så mulliga och har så kraftiga mustascher? I Radiokorrespondenterna i P1 från 8 februari i år pratar jag om om religion, politik, yttrandefrihet, indiska böcker och filmer med Sveriges Radios kulturkorrespondent Roger Wilson och SVT:s Malin Mendel Westberg.

Läs mer:
Let's ask how we contribute to rape, krönika i The Hindu av feministiska förläggaren och skribenten Urvashi Butalia.

Ram Singh and Mukesh, Delhi Gang Rape Accused, Remembered With Fear, artikel i New York Times av Betwa Sharma om två av de sex åtalade våldtäktsmännen.

Investigation: The rapes will go on, tidningen Tehelkas granskning av New Delhipolisens attityder när det gäller våldtäkter, publicerad ursprungligen i april 2012.

Moder Indien

ModerIndienmeddammsugare.jpg

Myndigheten för energisparande leker med schablonerna i den ikoniska affischen för filmen Mother India, som handlar om den starka, kämpande indiska kvinnan.

På söndag 8 mars sänder SVT den brittiska dokumentären India’s Daughter som handlar om gruppvåldtäkten och mordet på en 23-årig student i New Delhi 16 december 2012. Filmen skulle också ha visats i Indien, men landets regering har stoppat visningen.

När jag hörde om de fruktansvärda våldtäkterna i New Delhi tänkte jag på att Indien, paradoxalt nog, egentligen är en kvinna.
Moder Indien!
1966 blev Indira Gandhi landets premiärminister. Hon var landsmodern som fick männen i det patriarkala samhället att buga i respekt. Indira är Indien och Indien är Indira, som det hette i partipropagandan.
Traditionen med kvinnor på symboliskt viktiga positioner i samhället har fortsatt.
Två av de största delstaterna och självaste huvudstaden leds idag av kvinnliga politiker. Precis som på Indira Gandhis tid dyrkas de för klokhet och moderliga egenskaper och precis som Indira Gandhi kan de också ha hårda nypor. Som Jayalallitha, den populäre före detta skådisen som styrde Tamil Nadu – en delstat med större befolkning än hela Frankrike. Jayalallitha, som kallas amma, modern, har under sin regeringstid tillsatt kvinnliga polisbataljoner, ett tilltag som fått efterföljare i flera andra delstater.
Mycket välbehövligt i ett land där det faktum att polisen är en sådan ingrott manlig värld gör att kvinnor som utsatts för övergrepp, i många fall inte ens vågar närma sig polisstationen.

Indien har fler förtjänster som verkar gå kvinnornas väg.
I byråd och andra lokala politiska församlingar är minst en tredjedel av alla platser reserverade för kvinnor.
Indien har dessutom militära bataljoner med enbart kvinnor, fler kvinnliga läkare än USA och fräcka aktionsgrupper med namn som Rosa trosorna och Sammanslutningen av pub-besökande, lössläpta och framfusiga kvinnor – för att inte nämna Rosa gänget, kommandogrupper med kvinnor i rosa sarier som med bambukäppar handgripligen hämnas på män som varit våldsamma mot sina fruar.
Fram till fjol hade landet också kvinnlig president och en lågkastig kvinna som högsta politiska chef i Uttar Pradesh, den allra folkrikaste delstaten, med fler invånare än Frankrike och Tyskland tillsammans.
Och tittar på man på indiska näringslivet saknar man inte heller där kvinnor i toppen.

Men vad hjälper det, tänkte jag efter de uppmärksammade våldtäktsfallen vintern 2012–2013.
December 2012: 23-årig kvinna gruppvåldtagen och mördad i New Delhi. Mars 2013: schweizisk turist gruppvåldtagen när hon på cykel var på väg till Taj Mahal. April 2013: femårig flicka kidnappad, våldtagen och misshandlad i New Delhi. Och så vidare.
Det som skiljer de här fallen från alla andra var att de var så råa och kom så tätt på varandra, att de fick Indiens rykte i världen att solkas, turismen att minska och hundratusentals indier att ge sig ut på gatorna och protestera mot ett samhälle som inte kan garantera kvinnors säkerhet.
Gatorna har fyllts med demonstranter, många av dem kvinnor som aldrig tidigare hållit i ett plakat och skanderat slagord.
Om de hemska sexövergreppen har fört något gott med sig är det att de fått nationen att vakna och tydligare se hur illa ställt det är.

Regeringen tillsatte kommissioner och kommittéer som kom med förslag på strängare straff för våldtäktsmän hårda tag mot poliser som inte tar anmälningar om sexbrott på allvar.
Men lagarna är inte problemet.
Tack vare systemet med kvoter garanteras rättigheter för kvinnor och andra förfördelade grupper, till och med i högre utsträckning än i västerländska demokratier.
Har man en bra och dyr advokat och uppbackning av media kan man alltid skipa rättvisa.
Kruxet är att lagarna inte biter på traditionella värderingar och ärvda privilegier – och är till ingen hjälp för alla dem som inte har råd med den där bra och dyra advokaten.
Kruxet är att polisen alltför ofta allierar sig med de rika förövarna, som vet värdet av en rätt placerad muta, istället för med de fattiga offren.
Kruxet är att man vet hur man inför en regel och stiftar en lag, men inte hur man förändrar människors värderingar.

Moder Indien, säger indierna. Men i så fall en moder som inte vet vad hennes söner håller på med.
Moder Indien är också namnet på en film med ikonstatus från 1957 som handlar om en fattig kvinna som i frånvaro av en man kämpar för att uppfostra sina barn. I filmen går hon böjd på åkern med plogen över axeln, som om den vore ett kristuskors.
Om vårt liv är ett gift måste vi dricka det, sjunger hon med plågat ansiktsuttryck.
Det är den fatalistiska kvinnosyn som Indien i och med vårens gatuprotester äntligen börjat göra upp med.

Läs mer
Tio vanliga frågor om att resa i Indien.

Den här texten skrev jag ursprungligen för Godmorgon världen i P1, där den sändes 2 maj 2013. Lyssna!

Den uppmärksammade BBC-dokumentären India’s daughter sänds i svenska SVT och i flera andra länder på kvinnodagen 8 mars, men inte i Indien, där regeringen stoppat visningen, eftersom de anser att den ger en orättvis bild av Indien. Se filmen och bilda dig en egen uppfattning av vad den ger för bild av situationen för kvinnor i Indien:

Happy Holi!

Dance-in-Holi-Festival.jpg

En kväll i Bangalore stod röda, gula, blå och gröna människor runt en vårbrasa. Så tog nån ett skutt, for över elden och landade osvedd, bara lite uppvärmd, på andra sidan.

En förmiddag i Udaipur sprang jag mellan gathörnen och tog skydd bakom banyanträd och parkerade autorikschor. Faran, den jag skydde, utgjordes av krypskyttar beväpnade med vattenpistoler i plast laddade med rött vatten. Ett skott och min vita bomullsskjorta skulle … färgas fantasifullt röd, grön eller gul.

En morgon i Jodhpur blev jag färgbombad i en av de blå gränderna så att jag så ut som en statist till filmatiseringen av smurfarna.

Holi-India.jpg

Holi är en extremt kul festival. Den saknar: högstämdhet, gravallvar, förlamande krav på korrekta ritualer. Den är: galen, oförnuftig, livsbejakande, lekfull och extatisk. Man kan säga att Holi i sin symboliska iver att förgöra demonen Holika bejakar det lekande barnet inom oss.

När jag tänker på den där brasan vidgas sinnena. Det är väldigt likt svenska valborgsmässoaftons eldar. Nu är vintern över, vilket inträffar lite tidigare i Indien, och man bränner upp allt gammalt dött. I Sverige torra kvistar och skräp. I Indien allt det plus gamla uttjänta kläder. Dags för ny vårgarderob.

I dagarna firar Indien.

Happy Holi, alla!

Sörjer du att du befinner dig 800 mil från Indien och missar årets firande av Holi? Satsa då på nästa års firande, som infaller något senare, nämligen 23–24 mars. Eller 2017, då man firar Holi 13–14 mars. I min Indien – personlig guide finns mer att läsa om Holi och en massa annat skoj i Indien. Beställ boken här!