Gå till huvudsajt

Archive: Apr 2015

Imperiedrömmar

Cast_of_TV_show_Indian_Summers.jpg

Just nu går imperienostalgiska tv-serien Indian Summers på BBC Channel 4. SVT börjar sända tv-serien lördag 20 juni.

I Storbritannien sveper en kolonial nostalgivåg fram just nu. I film, tv och på turistresor speglas en längtan tillbaka till ett Indien under brittisk kontroll. I ett inslag i Obs i P1 idag spårar jag fantasierna om en tid som flytt till ett krisande Europa.

En förklaring till drömmen tillbaka till åren då britterna styrde över Indien och delar av Sydostasien, Karibien och Afrika är nog dagens krisande europeiska ekonomi. Sedan 2008 har hundratals brittiska industri- och verkstadsföretag slagits ut – eller köpts av kinesiska, arabiska och indiska koncerner. Till och med gamla brittiska ikoner som Jaguar, Landrover och Tetley Tea är idag indiskägda. Det är ”Shanghai, Dubai, Mumbai – or goodbye”, som en brittisk affärstidning skrev.

Du får tre chanser
att lyssna på inslaget idag: kl 13.45, 20.45 eller 00.45. Fast egentligen får du hur många chanser som helst, eftersom inslaget både finns att lyssna på och läsa på Obs hemsida på sverigesradio.se. Lyssna här (när du vill):

Indisk gangstarap

Första gången jag reste till Indien tyckte jag att de fattiga var så besynnerligt tysta och beskedliga. Aldrig att jag fick utstå hotelser, kaxiga ordval eller uttalad ilska. Alla dessa nattliga promenader jag gjorde i hjärtat av mångmiljonstäder, förbi trottoarboende med skällande hundar. Känslan var så stark av att inget kunde hända mig och att ingen ville mig illa.

Jag tänkte att det var konstigt att jag kände mig så trygg. Där gick jag, vit västerlänning med mer pengar i plånboken än vad familjerna som sov i jutesäckarna i brädskjulen vid vägkanten tjänade på ett år.

Varför går de undan? Varför ler dem mot mig? Varför kommer de inte fram och tar mina pengar?

Ungefär 16 procent av Indiens befolkning klassas som daliter – eller kastlösa, eller oberörbara, som man sa förr. Trots stränga lagar med förbud mot diskriminering på grund av kast utsätts de fortfarande för diskriminering av indier av högre kast.

I Punjab är andelen daliter nästan dubbelt så hög som i resten av landet. Här, i det bördiga femflodslandet, Indiens kornbod, är klyftorna mellan rika och fattiga bråddjupa. Och just här, där maktfullkomliga storgodsägare styr och ställer, börjar daliterna ta sig ton. Senaste åren har det kommit fram flera politiskt och historiskt medvetna band som spelar en moderniserad variant av bhangra, den traditionella rytmiska skördemusiken.

Deras stil signalerar att de är trötta på att vara nedtryckta, och trötta på att låtsas vara nöjda med det, som många högkastiga indier tycker att de borde vara. Enligt de seglivade resterna av det flera tusen år gamla kastsystemet är det gruppen som definierar individen – och chanserna att göra något annat än sina förfäder är därför minimal.

Men i det urbana nya Indien erbjuds ändå möjligheter. Musiken har blivit en karriärväg för unga daliter i Punjab. I Youtubeklippen med de nya dalitbanden ser man att underdånigheten och liknöjdheten övergivits för gott. Här förekommer alla symboler för uppkomlingskultur och materiellt välstånd man kan komma på: fina bilar, lyxiga hus, guldkedjor och märkessolglasögon.

De viker inte undan. De ler inte. Och de ser ut som om de skulle vilja ta mina pengar.

Texterna handlar om såväl pågående förtryck som drömmen om ett jämlikt samhälle. Och så använder de väldigt ofta begreppet chamar. Chamar är det ord man traditionellt använt om de som jobbar med läder, som enligt hinduer av hög kast är en av de rituellt smutsigaste sysslor som finns. Betydelsen av ordet har gradvis förskjutits från att stå för ett hantverk till att uttrycka förakt. Chamar har idag ungefär samma klang för Indiens daliter som nigger har för USA:s afroamerikaner. Använder du ordet offentligt kan du dömas för ärekränkning enligt Indiens anti-diskrimineringslagar.

Men Dalitbandet har återerövrat ordet och gjort det till sitt i texter, dagligt tal och låttitlar som Fighter chamar, Cool chamar och Proud sons of chamar.

Bling-blinget och det fräcka språket sticker i ögonen på många högkastiga. Daliter ska inte dansa självsäkert med fysiskt utmanande poser och högljutt påpeka orättvisor. Daliter ska vara tysta, vika undan med blicken och vara nöjda med sin lott.

Tidningen Tehelka skrev häromåret om de nya dalitmusikerna och citerade en sångare som menade att man tidigare dansade till överhetens sånger på bröllop och fester. Nu, sa han, har vi våra egna låtar och ett nytt självförtroende i att ”vi också kan äga bilar och hus och leva det goda livet”.

De nya unga dalitbanden har flera ideologiska ledstjärnor.

En av dem är den nordindiska 1400-tals-gurun Ravidass, son till en oberörbar skomakare, som blev filosof, pacifist, spirituell ledare och till slut politisk reformator. Ravidass var så populär att till med de hinduiska prästerna började tillbe honom – och grundarna av den sikhiska religionen införlivade på 1500-talet hans hymner i sin heliga bok.

Den andra hjälten
är Ambedkar, mannen som trots att han föddes fattig i den oberörbara mahar-kasten 1947 blev självständiga Indiens första justitieminister och ordförande i kommittén som skrev grundlagen. Ambedkars idéer om ett fritt, jämlikt och sekulariserat Indien, där alla, kvinnor, muslimer och oberörbara, har samma rättigheter, förvandlades till den unga nationens konstitution. Utan Ambedkar hade förmodligen inte Indien haft dagens moderna lagstiftning och radikala kvoteringssystem för daliter och stamfolk.

Att unga lågkastiga musiker i Punjab mer än 60 år senare glittrar med bling-blinget och sjunger om Ambedkar, den sedan länge döda farbrorn som de läst om och sett svartvita bilder på, är egentligen inte så konstigt. Han ikonstatus växer för varje år som går. Mannen som i raseri mot hinduismens kastförtryck konverterade till buddist är en hjälte för de förtrampade, men faktiskt också för den liberala hinduiska eliten, eftersom han formulerade en dröm om ett slut på orättvisorna.

Chamar.png

Reser man i Indien ser man Ambedkar stå staty i mitten av trafikrondeller i var och varannan landsortsstad. Jag har inte räknat dem, men skulle tro att Ambedkarstatyerna är nästan lika många som dem som föreställer Indiens andra nationella ikon, Mahatma Gandhi. Universitet och sjukhus har uppkallats efter honom och besöker man hans sista hem i livet, som ligger i utkanten av New Delhi, måste man ta av sig skorna, som man i offentligheten annars bara gör i tempel och på andra heliga platser.

Mahatma Gandhi
ansåg att alla var jämlika inför gud, och att gatsoparen hade samma människovärde och rätt till att behandlas med respekt som prästen och godsägaren, men samtidigt försvarade han kastsystemets idé om att man ärver sin roll och ska bli vid sin läst.

Ambedkar däremot ansåg att de oberörbara kommer att bli jämlika först när kastsystemet förbjuds eller daliterna vänder religionen och sin underordnade roll ryggen, som han själv gjorde i och med konverteringen till buddismen strax före sin död 1956. Medan Mahatma Gandhi trodde att hinduismen kunde reformeras, menade Ambedkar att förtrycket är en del av hinduismens grundläggande idévärld.

I Fighter Chamar sjunger Pamma Sunnar att daliterna måste sluta att tigga, be och vänta – och istället själva ta itu med problemen – här och nu. I videon som man kan se på Youtube skjuts det med gevär och viftas med svärd. Men det är för syns skull: förhoppningsvis skrämmer någon med makt och pengar och av hög kast som drabbats av högmod.

Chamar-sångarna är i själva verket motståndare till våld – och sjunger att vapnen mot orättvisorna är ”samarbete och utbildning”.

Om Mahatma Gandhi och Ambedkar hade lyssnat på sången tillsammans hade de nog börjat smågräla om budskapet.

Gandhi hade varit skeptisk. Ambedkar däremot, han hade instämt helhjärtat.

Gud, hade Ambedkar sagt, har tyvärr inte sett till att människorna lever jämlikt. Jämlikhet måste människan själv skapa.

Indiska kvinnor i SVT

MalinBombay.jpg

SVT:s Indienkorrespondent Malin Mendel Westberg på jobb i Bombay tillsammans med sina två barn.

Nu på tisdag 14 april visar SVT en rad olika program och inslag om indiska kvinnor från tidig morgon till sen kväll. Satsningen vill uppmärksamma vad som hänt sedan en ung kvinna avled efter en brutal gängvåldtäkt på en buss i New Delhi 2012.

Våldtäkten utlöste enorma protester. Aldrig tidigare har så många protesterat för kvinnors rättigheter. Detta blev startskottet till en pågående revolution för Indiens kvinnor. I ett unikt projekt följer SVT:s Indienkorrespondent Malin Mendel Westberg ett flertal personer som belyser situationen i Indien i dag.

Gomorron Sverige
Malin Mendel Westberg berättar om vad som hänt efter de uppmärksammade gängvåldtäkten i Delhi. Om de människor hon mött som visar att det finns hopp för Indiens kvinnor.

Korrespondenterna
Följer den unga advokaten Nayantara när hon gifter sig. Vi träffar Gira som kidnappades, såldes och våldtogs som 13 åring, men som lyckades få förövarna i fängelse och nu kämpar mot kvinnoförtrycket. Och vi möter Indiens mest kända feminist, mannen som offrade allt för att förse indiska kvinnor med billiga bindor.

Rapport
Reportage om Gira (se ovan).

Aktuellt
Reportage om kvinnor i som träffas och sover i en park i protest mot bristen på säkerhet, samt medverkan i studio där Malin Mendel Westberg berättar om betydelsen av sociala medier för kvinnorörelsen.

Kulturnyheterna
Indisk regissör kommer till Stockholm med sin film deltar i debatt om
kvinnor på Kulturhuset.

Lilla Aktuellt
Flickor situation i Indien, Malin Mendel Westberg medverkar i studio

Sportspegeln
Reportage om Soniya, kvinnlig boxare som känner sig trygg eftersom hon att kan försvara sig mot våldtäktsmän. Men hennes kamp mot toppen har varit allt annat än enkel.

3bocker.jpg

Min senaste bok, New Delhi-Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige finns som pocket på Adlibris med flera nätbokhandlare. Köp New Delhi–Borås här!. Min guidebok till Indien kan du köpa från Vagabonds resebutik.

Bollywood 2.0

Ramngdebasanti.jpg

Rang de Basanti från 2006 var början på en ny våg av något seriösare men ändå bred och populär indisk film.

Jag gillar detaljrika bilder, plottrighet, inkonsekvens, motsägelser och undantag. Kanske för att jag är uppväxt i en stad (Västerås) i en kultur (svensk medelklass) som är så konsekvent och genomtänkt. I min hembygd är allt undersökt, klassat som säkert, nyttigt och förnuftigt och utportionerat i lagom portioner. Det är så invändningsfritt att jag inte ens har något negativt att säga om det. Jag älskar det.

Som 21-åring hamnade
jag i Indien första gången och förstod att jag upptäckt medelklass-Västerås motsats. Indien var inte bara kaotiskt myllrande, det saknade också, verkade det, en bakomliggande idé och var fullt av motsägelser. Först var jag skeptisk och förbryllad. Längtade hem till Västerås. Sedan insåg jag att jag ställde fel fråga. Det var lönlöst att söka efter konsekvens. När jag insåg det förbyttes avsmak i förtjusning. Den västerländska förnuftssektens irrläror släppte greppet om mig. Jag var avprogrammerad.

Oöverskådligt och svårt, säger många om Indien. Vem har sagt att det finns en förklarande helhet att upptäcka? svarar jag. Sluta söka efter en mening med allt! Njut istället av slumpens oemotståndliga skönhet.
Indien är en löst knuten säck där det trillat ner en massa väsenskilda företeelser, som tagit färg av varandra och därför till det yttra verkar höra ihop, men som innerst inne är varandras motsatser. Riktigt lurigt faktiskt.

Den indiska filmen är
en spegel mot det motsägelsefulla indiska samhället. Jag kan inte påstå att jag gillar ens en tiondel av de Bollywoodfilmer jag sett. Men jag älskar genren som inte är en genre, utan en blandning av alla genrer. Masalafilmen. Bara skådespeleriet och manusen kunde höja sig över något.

Men förbättring är på väg, märkte jag vintern 2007 då jag bodde i Bombay. Rang de Basanti, Black Friday, Omkara och Lage Raho Munna Bhai var några exempel på nya indiska filmer med bra manus och försök till trovärdig psykologi. Sedan har det vällt in filmer som absolut skulle funka på en västerländsk biograf. Som The Lunch Box som också gick upp på SF-biograferna i fjol.

Bollywood21.jpg

Affischer för klassiska masalafilmer.

Bollywood har något overkligt över sig sett ur ett västerländskt perspektiv. En för oss okänd värld av filmer, premiärfester, skvaller och filmstjärnor. Som om det fanns ett parallellt jordklot snurrande runt solen, snarlikt, men pråligare och mer melodramatiskt och myllrande än vårt.

Från Bollywood har
bara små rännilar sipprat till väst. Dels för att filmerna känns för banala för en rationell västerländsk medelklasspublik, dels för att de innehåller indisk mytologi som ingen väster om floden Indus förstår sig på.

Att se en Bollywoodfilm är bra känslomässig research inför en Indienresa. För att de ger en rättvis bild av hur Indien fungerar? Knappast, men de ger en bild av Indiens innersta väsen, av inkonsekvensens kärna, av ”sinnets icke-indoktrinerade vildmark”, som författaren Arundhati Roy så vackert har uttryckt det, ”full med okända hemligheter och vilda föreställningar”.

Res med mig till Indien

resa_Vecka44_indien_huvudbild.jpg

I fjol gjorde jag och filmaren Anders Hanser en film som heter Gudomliga Indien, som börjar och slutar ute på Ganges i Varanasi och däremellan tar med tittaren till New Delhi, Calcutta, Orissa, Tamil Nadu, Kerala, Rajasthan, Bombay med flera platser.

Anders Hanser visar filmen för bokade grupper i sin biograf på Kommendörsgatan i Stockholm. Boka visning för en grupp och läs mer om filmen på Anders Hansers hemsida.

Nästa vinter kommer jag också att leda en en resa med samma namn: Gudomliga Indien. Arrangör är Indienresor och resan med mig som reseledare går till Varanasi – förstås – Agra (med Taj Mahal) och gamla kungastaden Jaipur, tigerskogen Ranthambore, pilgrimsorten och kamelfestivalstaden Pushkar och till slut Udaipur, ännu en gammal kungastad full av palats, som ligger vi en sjö i den stora indiska öknen.

Läs mer om filmen Gudomliga Indien på Anders Hansers sajt.
Läs mer om resan Gudomliga Indien på Indienresors sajt.