Gå till huvudsajt

Archive: Jun 2015

Oberörbar som berör

Franska_danska_Tyska_bocker.jpg

Franska, tyska och danska upplagorna av New Delhi–Borås. Den tyska har blivit en succé och ligger tvåa på Der Spiegels bestsellerlista.

En berättelse om en pojke med en pappa som klassas som dalit/oberörbar och en mamma som kommer från ett stamfolk. En berättelse om ett litet samhälle som ses som en avkrok i en delstat som resten av Indien ser som primitiv och exotisk. En berättelse om att mot alla odds, trots massmobbning och fattigdom, lyckas ta sig till Indiens huvudstad och så småningom hamna på lunch på tu man hand med premiärminister Indira Gandhi och till slut möte kärleken i form av en flicka från Borås som kommit i sin folkabuss via Iran och Afghanistan.

Ja, det handlar alltså om boken jag skrev för tre år sedan och som nu blivit en sån internationell succé. Även om jag trodde på boken, att jag trodde att den skulle hitta sina läsare, hade jag inte kunnat drömma om det här internationella gensvaret.

Det som glädjer mig mest är att den här berättelsen om kärlek över kultur- och klassgränser berör så många. Min förhoppning: kanske kan berättelsen stärka tron på att vi människor innerst inne är väldigt lika varandra trots yttre olikheter.

Häromdagen blev
det klart. Brittiska bokförlaget Oneworld har köpt de engelskspråkiga världsrättigheterna till New Delhi–Borås, som därmed sålts till sammanlagt tio länder.

Att brittiska Oneworld
köpt de engelskspråkiga världsrättigheterna på boken innebär att den förutom att ges ut i Storbritannien, också kommer ut på Bloomsbury i Australien och Nya Zeeland, på Penguin i Malaysia och Singapore och på PanMacmillan i Indien.

Att boken ska komma ut i Indien har länge varit en dröm. Ett av bokens teman – diskriminering på grund av kasttillhörighet – är ett både brännhett och angeläget ämne i landet.

Boken har hittills
sålts till sju språk och nio länder. Den har översatts och getts ut i Frankrike, Danmark och Österrike, Schweiz och Tyskland, där boken sålt en rekordhög upplaga och sedan början av maj ligger tvåa på Der Spiegels bestsellerlista (Sachbuch, Paperback), efter Darm mit Charme (Charmen med tarmen).

I slutet av juni var bokens huvudperson och hjälte, PK Mahanandia, i Wien för releasen av den tyskspråkiga upplagan i Österrike. Händelsen fick stor uppmärksamhet med långa artiklar i Die Presse och Kurier och intervju och reportage i tv-nyhetsprogrammet Heute Mittag i publicservicekanalen ORF. Kolla in inslaget här!

– Österrikarna gillar
verkligen allt som handlar om Sverige. När vi satt på kafé i Wien kom folk fram och ställde sig i kö för att få tacka oss för boken om mitt liv, säger PK som besökte Wien tillsammans med Lotta.

Boken har också sålts till Polen, Island, Norge och Sydkorea, där den kommer ut på respektive språk under 2016. Och diskussioner om en filmatisering av New Delhi–Borås pågår sedan 2014 med tre filmproducenter, en i Hollywood, en i Tyskland och en i Sverige.

Jag firar med en kopp ingefärschai och några krispiga papadums!

Här kan du köpa den svenska upplagan som pocket för 48 spänn och som e-bok att ladda ner på din padda där du ligger i hängmattan i sommarstugan för 57 spänn!

Indisk sommar

Engelska gentlemen i linnekostymer och förnäma engelskor i blommiga klänningar som sörplar te, utropar ”jolly good” och blickar ut över böljande teplantage från sina verandor.

Du har väl inte missat att BBC Channel 4:s nya teveserie Indian Summers dragit igång i SVT. Jag njuter av miljöerna. Indien 1932. Det är sommar och brtterna har i sedvanlig ordning flyttat huvudstadens administration från heta dammiga New Delhi till Shimla som ligger i svalkan och grönskan på Himalayas sluttningar.

Kongresspartiet med mahatma Gandhi och Jawaharlal Nerhu i spetsen kämpar för självständighet och drar igång kampanjen ”Quit India”. Mer våldsamma delar av självständighetsrörelsen smäller bomber och skjuter. Britterna börjar känna sig trängda och pressade.

Och allt detta i ett bedövande vackert indiskt bergslandskap med tjusiga överklassbritter och vältaliga, välutbildade indier.

Indian Summers är en del av en våg av kolonial nostalgi som just nu sveper över Storbritannien. Om det gjorde jag nyligen ett radioinslag i Sveriges Radios program Obs: Minnet av ett imperium – lyssna här!

Och framförallt, titta på Indian Summers på SVT på lördagkvällar. Hittills har två avsnitt sänts. Kolla i efterhand på SVT Play.

Jolly good!

Shimla.jpg

Britternas forna sommarhuvudstad Shimla. Så ser den ut idag.

Indiska kvinnoideal

Bildgängvåldtakt.jpg

En våldtäkt i december 2012 fick tiotusentals kvinnor och män att gå ut på gatorna och kräva hårdare straff för sexualbrott och tryggare gator för kvinnor.

Det finns ett svart skynke som får många att tveka innan de klickar på bokaknappen till en Indienresa: situationen för Indiens kvinnor.

Efter gruppvåldtäkten och mordet på en ung kvinna i New Delhi för några år sedan har medierna rapporterat flitigt om sexualbrott i Indien. Rapporteringen har fått många västerlänningar att tro att det finns en särskild sorts ”våldstäktskultur” i Indien, där folk i allmänhet accepterar våldtäkter som en del av det sociala livet. Det är en vanföreställning som ytterst är grovt rasistisk.

Sant är att kvinnans ställning i samhället är betydligt mindre jämställd jämför med de flesta europeiska länder. Och sant är att de polisanmälda våldtäkterna ökar. Men det är inte sant att våldtäkter skulle vara något särskilt typiskt indiskt. Våldtäkter, liksom mord och andra brott, förekommer där som i resten av världen.

Tittar man på FN:s statistik är Indien ett av de länder där det anmäls minst antal våldtäkter i världen: knappt två om året per hundratusen invånare, vilket kan jämföras med Sveriges drygt 60 och Sydafrikas 120 våldtäktsanmälningar.

Visserligen säger antalet anmälningar inte allt om det verkliga antalet brott. Mörkertalet är stort. I den indiska våldtäktsdebatten har det sagts att bara ett av fem indiska sexbrott anmäls eller accepteras av polisen. Även om man skriver upp Indiens våldtäktsstatistik fem gånger – eller till och med tio gånger, som vissa anser är nödvändigt – till och med då sker internationellt sett få våldtäkter per capita.

Tusentals indiska kvinnor kämpar ändå för en starkare ställning för kvinnan i familjen, kulturen och samhället. Kanske finns nyckeln till förändring också i det egna kulturarvet.

Ett förhärskande indiskt kvinnoideal går tillbaka till den lydiga och självuppoffrande Sita, gudakungen Ramas hustru i det antika eposet Ramayana. Tillsammans med kvinnokaraktärer i Indiens andra stora mytologiska urberättelse, Mahabharata, formar Sita bilden av en underdånig kvinnoroll, som gestaltas om och om igen i Bollywoodfilmer och tv-serier.

godess-kali-2-600x450.gif

Hämnden är ljuv. Gudinnan Kali, ett kaxigt indiskt kvinnoideal.

Men tusentals år gamla böcker kan läsas på olika sätt. Författaren Samhita Arni har i ett par av sina romaner omtolkat Ramayana. Hon ansluter till muntliga folkliga traditioner där en annan version av Sita sjungs av bykvinnor. I de här sångerna är hon inte tyst och undergiven, utan en klok, stark och medkännande krigarprinsessa som uppfostrar sina barn som ensamstående mamma under tiden då hon lever i exil i skogen.

Allmänt sett verkar kvinnans status vara sämst i nordvästra Indien, där de indoariska traditionerna är djupast förankrade. Men även här i Indiens patriarkala hjärtland, i delstaterna Punjab och Haryana och i Sind i grannlandet Pakistan, finns andra kvinnoideal.

Sampat-pal-devi1.jpg

Sampat Pal Devi leder Gulab Gang som går hem till män som slår sina fruar eller på annat sätt behandlar kvinnor dåligt och slår de i huvudet med käppar så att de lär sig en läxa. Historien om Gulab Gang, som är högst verklig, har också blivit en Bollywoodfilm med samma namn.

Under medeltiden vandrade kvinnliga sufimystiker mellan byarna och dansade och sjöng, bortom mannens kontroll. Inspirerade av dem uppstod en kvinnlig karaktär i Bollywoodfilmerna som kallas jugni, som betyder eldfluga.

En eldfluga sprakar av energi i mörkret, äger sin kropp, är självsäker och ofta fräck, ibland även våldsam, som om hon vore den kvinnliga urkraften, den å ena sidan ömsinta och å andra sidan våldsamma och självsvåldiga gudinnan Kali.

I flera nya Bollywoodfilmer finns kaxiga kvinnoroller präglade av eldflugorna. Men eldflugorna är inget nytt fenomen i Bollywood. Redan i filmen Paras från 1971 sjunger Asha Boshle, till Farida Jalal frimodig dans, en sång som innehåller en uppmaning till de upphetsade männen som ser på – en påminnelse som låter som en modern feministisk slogan:

”Ett nej är ett nej, och ett ja är ett ja”.

police-officers-female.jpg

Indien är enda landet i världen som har renodlat kvinnliga polisbataljoner, allt för att försöka slå sönder de patriarkala hierarkierna.

Mina indiska kvinnliga bekanta brukar påpeka att det är betydligt enklare att leva som ensamstående yrkesarbetande kvinna i Bombay, Bangalore, Chennai och andra sydliga indiska storstäder. I samma andetag säger de att New Delhi, som ligger långt upp i norr, har en mer aggressiv offentlig atmosfär för en kvinna, med fler sexuella kommentarer, mer tafsande och mer fluktande.

Och historiskt sett har det varit så i åtminstone några tusen år, ända sedan de mer patriarkala indoariska folken flyttade ner mot Indien från Centralasiens stäpper. Kvinnans underordnade roll förstärktes i och med de muslimska erövringarna av norra Indien under medeltiden.

I Sydindien har man bevarat en jämlikare tradition ända sedan jägar- och samlartiden. En av de första portugisiska resenärerna, Domingo Paes, skrev på 1520-talet att det i det sydindiska kungadömet Vijaynagar fanns kvinnor representerade på praktiskt taget varenda nivå i samhället. 1500-talets sydindiska kvinnor utövade brottning, spelade trumpet och fäktades med svärd med stor skicklighet, skrev den förbluffade portugisen.

3bocker.jpg

Jag har gjort flera inslag för Godmorgon världen och Obs i Sveriges Radio P1 om kvinnans situation i Indien. Lyssna på de i efterskott:
Obs: Våldtäkten som förändrade Indien
Obs: Kvinnor stärker sina positioner i Indien
Godmorgon världen: Moder Indien

På väg till Indien? Glöm då inte att ta med min Indien – personlig guide (Vagabond/Norstedts 2013). Och så mitt lästips inför sommarsemestern: dokumentärromanen New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige (Forum 2013/Månpocket 2014). Finns både som pocket och e-bok.

Enklare visum får resandet att booma

Visa-on-Arrival-India.jpg

Snart står det också Sverige på den här skylten.

Vad är det som får oss att vilja resa till en specifik geografik plats? Destinationens rykte och image förstås. Och hur hur får vi reda på om en plats är vacker, spännande, trygg och rättssäker (mer om det i bloggen i morgon), har god mat och spännande kultur? Genom tidningar (som Resemagasinet Vagabond), tv, radio och resesajter (som vagabond.se) förstås, men också från från våra vänner och vänners vänner och grannar och släktingar och kollegor.

Personliga rekommendationer slår tidningsartiklar som i sin tur slår reklam. Inte så konstigt: vem i hela världen ska man inte lita mest på om inte sina vänner?

Viktigt för att resandet ska ta fart är också att det är enkelt att ta sig dit (helst nonstopflyg), att det inte är för dyrt (det vill säga att prisläget på krogar och hotell är rimligt och den lokala valutan inte är för högt värderad) och – om destinationen i fråga kräver visum för inresande – att det inte är för krångligt och dyrt att skaffa.

Indien har länge haft vissa jobbiga saker emot sig som gjort att många inte vill resa dit. Fattigdom, risk för att själv bli magsjuk och trängseln i städerna har länge stått högt på listan över hämmande faktorer för resande. Brist på nonstopflyg också, jag menar: en direktflight Stockholm/Köpenhamn–New Delhi/Bombay/Kerala hade definitivt fördubblat det ganska låga Indienresandet från Sverige och de andra skandinaviska länderna.

Fram till för några år sedan ansökte man om turistvisum till Indien på indiska ambassaden i Stockholm. Servicen, som var ganska snabb (ofta fick man tillbaka passet med visumet samma dag) fick kritik för att det körde ihop sig under de intensiva visumansökningstiderna strax före jul- och nyår.

Därefter outsorcades visumhanteringen till ett privat företag som sedan byttes ut mot det nuvarande företaget, Cox & Kings. Det har i princip funkat bra, även om visumet kostar lite mer och ansökningstiden nu är fyra-fem dagar eller längre, men många resenärer klagar på att man måste besöka ett visumkontor alternativt skicka passet med post för att få visumet utfädat. Andra klagar på det krångliga formuläret som ska fyllas i på den ibland skakiga sajten som då och då kastar ut Indienresenären, som då får börja från början med att fylla i online-pdf:en.

visavidankomst.jpg

Därför är det ingen blyg gissning att de nya enklare visumreglerna där du visserligen fortfarande måste fylla i ett formulär på nätet, men slipper att lämna ifrån dig ditt pass, kommer att få resandet till Indien att öka.

Senaste året har medborgare i sammanlagt 76 länder kunnat resa till Indien på sånt här så kallat e-visum som innebär att du fyller i ett formulär på visumsajten, betalar en avgift och bara 72 stimmar senare kan anlända till Indien och få visumet instämplat i passet på flygplatsen.

Och ny statistik, som The Hindu skrivit om, visar att turismen från de här länderna till Indien tack vare e-visumen på bara ett år ökat med hela 750 procent.

Och i maj i år förlängdes listan över medborgare som kan få e-visum med ytterligare 31 länder, däribland Sverige.

Jag förväntar mig en snar indisk reseboom.

Vad väntar du på? Res!

3bocker.jpg

På väg till Indien? Glöm då inte att ta med min Indien – personlig guide (Vagabond/Norstedts 2013). Och så mitt lästips inför sommarsemestern: dokumentärromanen New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige (Forum 2013/Månpocket 2014). Finns både som pocket och e-bok.

Enklare turistvisum till Indien – äntligen!

Elefant_Amber_Fort.jpeg

Amber Fort utanför Jaipur.

Länge har vi undrat varför inte svenskar men så många andra nationaliteter slipper ansöka om turistvisum och istället får det automatiskt vid ankomst till Indien.

Undrat och förundrats.

Nu är det förhoppningsvis slut på grubblandet.

Igår lovade indiska presidenten Pranab Mukherjee, som är på Sverigebesök, att det är dags också för svenskarna.

Det var på seminariet med titeln ”India and Sweden: co-creating a brighter future” i Uppsala i måndagskväll som Mukherjee sa (enligt The Hindu):

– I am pleased to inform you all that Sweden will feature in the list of countries to be soon granted the e-tourist visa facility which would greatly facilitate travel for Swedish nationals who can come and explore ‘Incredible India’ with all its beauty, diversity, richness of culture, traditions, history and more.

Hurra!