Gå till huvudsajt

Archive: Jul 2015

Basaren i Delhi

Ko-i-Pahar-Ganj.jpg

En månad på resa kan i din kropp och din själ kännas som ett helt år. För dina vänner som stannade hemma verkar tiden däremot ha stått still. Det är ren magi. Att resa är intensifierat liv. Resandet ger ett förhöjt antal intryck per minut. Det är hemligheten bakom resans magiska förmåga att förändra dig.

Oföränderlighet urholkar själen. Nya utsikter ger nya perspektiv. Genom att resa skärps din iakttagelseförmåga och du blir du mer observant också på din hemmiljö. Plötsligt ser du saker i din omgivning som tidigare varit osynliga för ditt öga. Tänk om du var lika uppmärksam på din vardagspromenad till bussen där hemma som när du kliver runt i en indisk basar? Så här:

Klockan är snart elva på kvällen när jag jag promenerar mellan fruktstånden och teserveringarna i Main Bazaar, Pahar Ganj, i New Delhi.

Jag pratar med bagarpojkarna som sticker ner händerna i de röda tandoori-ugnarna och plattar ut degklumparna på insidan. Jag möter de rödsprängda blickarna från de gamla kvinnorna och männen som vilar insvepta i grå lakan på sina khats (repsängar) längs husväggarna. Jag snubblar nästan över mannen som skruvat isär en växellåda och lagt ut brickorna, muttrarna och kugghjulen i ett prydligt mönster på en pappskiva mitt i gränden. Jag kryssar fram genom en skock getter. Jag klappar kornas blanka ryggar. Jag känner lukten av varm fukt och blött tyg från kvinnan som stryker skjortor med ett rostigt ångstrykjärn. Jag skrattar för mig själv åt mannen som vispar varm mjölk med en ombyggd borrmaskin. Jag hasar mig förbi mellan en cykel och försäljaren som brett ut en blå näsduk på marken där det ligger tio blixtlås, hundra dragskor och en handskriven kartongskylt med texten ”Zip fix”. Jag står och stirrar på mannen som rest pyramider av hundratals hönsägg på en träskiva under en naken glödlampa och tänker ”faller ett, faller alla”.

Och nattluften är så het, tjock och klibbig att det känns som om min blöta kropp är en del av av allt runtomkring. Just nu är jag och Delhi oskiljaktiga.

Då blir det för mycket, då får jag plötsligt lust att gå tillbaka till hotellet, ta en kall dusch, sätta mig på sängen under den svalkande fläkten, packa upp anteckningsblocket och beskriva allt det här med ord som samhörighet och mänsklig värme, trots att de klingar klyschigt.
Jag ska skriva att det är detta Delhi jag gillar bäst, att en planlös promenad i gränderna slår Taj Mahal, Red Fort och Kajuraho med kamellängder… men då ser jag hundar som sjasas bort, kvinnor som syr, silverhalsband som lagas, en flicka som sopar framför sin dörr… en kvinna som snarkar… rök, brända löv, damm… sjunger, pratar, spelar kort… ligger på rygg, glöder, sover redan… kokar, fräser, kavlar… gropar i gatan, rynkor i pannan, brända bubblor på brödet.

Hur i hela världen ska jag få skildra allt det här för dem där hemma?

Indisk bussresa

Indisk_bussresa.JPG

Vi kör genom små men intensiva och fullpackade städer. Två korsningar och hundra små kyffiga kiosker och hål-i-väggen belamrade med girlanger av portionsförpackningar i staniol med tvättmedel och schampo (som för övrigt är ett ord vi lånat in i Europas språk från dessa trakter), öppna avloppsdiken med trögflytande svart sörja, cyklar invecklade i ett intrikat trafikplockepin och parkerade lastbilar målade i regnbågens alla färger och försedda med uppmaningen ”Horn, please!”.

Småstaden sjuder av aktivitet. Allting dallrande i eftermiddagshettan och insvept i en ljusbrun dimma av damm. Ingenting nytt, helt och skinande. Allting halvfärdigt och flagnande. Ingenting stilla. Allting i rörelse.

Så dundrar det gröna plåtmonstret ut på landsbygden igen, förbi mörka nyplöjda potatisåkrar och praktfulla flamboyantträd som blommar i rött. Traktorer som drar plogar på fälten och kvinnor som går på stigarna mellan tegarna med stora knippen av torra kvistar i famnen och vattenkrukor i plåt på huvudet.

Även landsbygden vibrerar av liv. Ingenstans tomt på människor och djur. Överallt kneg och knog. Ändå känns landskapet i Indiens hjärta fridfullt och drömskt i det disiga solljuset.

Bussen rusar otåligt vidare, ivrig att nå sitt mål innan solen går ner, genom en allé med grenar och blad som välver sig över vägbanan.
Vi åker genom en tunnel av klorofyll mot ett mål som brinner av lust.
Just där och då önskar jag att jag inte vore någon annanstans.

Hopp och oro

3sydasienexperter.jpg

Mahvish Shami, Ian Talbot och Chrisyopher Jaffrelot berättade nyligen om hopp och oro i Indien och Pakistan på ett Sydasienseminarium i Uppsala.

Hoppfullt om Pakistan, där vägar och utbildning får makthierarkier att rämna. Och oro för Indien, som fått en regering som minoriteterna fruktar.

Nyligen tog jag tåget jag till Uppsala för att lyssna på tre Sydöstasienexperter på ett seminarium arrangerat av Forum for South Asia Studies på statsvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet.

När man pratar om
politisk extremism och religiösa motsättningar riktar vi gärna blicken mot Mellanöstern. Se hur det brinner i konflikter med bibliska rötter! Och handlar det om ekonomisk tillväxt är det Kina som hamnar i blickfånget. Se hur massvält förvandlats till masskonsumtion på bara några decennier!

Men dessa problem och framsteg finns också samlade i en och samma geografiska region: Sydasien. Här är samtiden ofta lika våldsamt dramatisk som i Mellanöstern och glädjande nog lika dynamiskt hoppfull som i Kina. Här samsas icke­våld i Buddhas och Mahatma Gandhis anda med världens farligaste gränstvist, den mellan kärnvapenmakterna Indien och Pakistan.

Här finns å ena sidan världens största sekulära och demokratiska stat (Indien), å andra sidan regimer som är antingen teokratiska, korrupta eller militariserade – eller en blandning av allt detta (Pakistan, Bangladesh, Sri Lanka). Här finns å ena sidan världens mest omfattande moderniseringsprojekt och snabbaste urbanisering, å andra sidan världens största grupp av absolut fattiga och mest hierarkiska sociala grupp­eringssystem (kastväsendet).

Ja, så kan man också beskriva läget i Indien och dess grannländer. Nyfiken på vad de tre Sydasienforskarna hade för beskrivning av läget i Indien och Pakistan idag? Spring då till Pressbyrån och köp senaste numret av den humanistiska och samhällsvetenskapliga Tidskriften Respons som görs av Kay Glans och innehåller också otroligt mycket annat spännande.

Eller, om du är en snåljåp 🙂 som inte vill stödja nya spännande tidskrifter, läs artikeln på Respons sajt. När du läst klart kan du väl åtminstone teckna en prenumeration på Respons som tack!