Gå till huvudsajt

Archive: Sep 2015

Res med mig!

resa_indien_huvudbild.jpg

Imorgon kväll – onsdag 30 september – ska du bege till Etnografiska museet i Stockholm för att lyssna på mig och PK Mahanandia när vi berättar om New Delhi–Borås och den osannolika berättelsen om PK:s cykelresa till kärleken i Sverige. Missa inte chansen att se och höra PK på scen – en riktig scenpersonlighet! Mer info om framträdandet på Etnografiska museets sajt.

Och onsdag 25 november kan du ta dig till Bio Victoria på Södermalm i Stockholm för att lyssna på mig när jag berättar om hur du på bästa sätt reser runt i Indien. Visar fina bilder på stor bioduk gör jag också. Läs mer om det evenemanget här!

Vill du inte bara lyssna på mitt prat på en scen i Stockholm, utan resa med mig i Indien? Kolla då in den här resan som avgår 30 januari nästa år:

Udaipur.jpg

I sagolika Udaipur spelades James Bond-filmen Octopussy in.

Gudomliga Indien med Per J Andersson
Djup inblick
i Indiens rika kultur och historia. Britternas New Delhi med pampiga regeringsbyggnader och breda paradgator, mogulernas Old Delhi med den stora moskén Jama Masjid och folklivet i gränderna. De fromma hinduiska pilgrimernas stad Varanasi vid Gangesfloden där vi ska uppleva den förtätade stämningen under soluppgången när pilgrimerna tar sitt rituella bad i Ganges och under en articeremoni vid floden.

Agra med världens mest kända och kanske vackraste byggnad – Taj Mahal – och den fascinerande övergivna huvudstaden Fatehpur Sikri.

I nationalparken Ranthambore ger vi oss ut på tigerspaning och hoppas förstås möta en eller flera av de tigrar som finns här. Därefter till delstaten Rajasthans huvudstad Jaipur där vi rider elefant upp till det grandiosa Amber Fort.

Sedan vidare ner söderut till Pushkar och charmfulla Udaipur. Läs mer om resan här!

James Bond-filmen Octopussy, som hade premiär 1983, spelades in Udaipur med Roger More i – med autoriskha-jakt i basaren och simtur ut till Lake Palace Hotel mitt i stadens sjö:

Så reser du runt i Indien

BlåTajMahal.jpg

30 september på Etnografiska museet berättar jag och PK Mahanandia om Indiens ursprungsfolk, kärleken, cykelresan och boken New Delhi-Borås – läs mer om det evenemanget här!. Men kan du inte komma då och är nyfiken på Indien, så får du en till chans.

På eftermiddagen onsdagen 25 november berättar jag och visar ett bildspel på biografen Victoria i Stockholm om att resa i Indien och om hur landet förändrats sedan jag först besökte landet för 32 år sedan.

Föredraget är döpt, precis som min och fotograf Håkan Elofssons reportagebok från 2007, till Indien – elefanten som började dansa

USP: Om några år beräknas Indiens ekonomi vara den tredje största i världen. Moderniseringen till trots har Indien ett motståndskraftigt kulturellt och socialt arv, på gott och ont.

När: Onsdag 25/11 | 190 kr | 13.00–ca 15.00
Var: Biografen Victoria, Götgatan 67, Södermalm, T-bana Medborgarplatsen
Obligatorisk föranmälan: klicka här eller ring 08-679 03 74 (anmäl dig nu innan platserna tar slut).
Arrangör: Studieförbundet Vuxenskolan Stockholm.
För mer information: kontakta Katarina Wicksell, tel: 08-679 03 74 katarina.wicksell@sv.se

Kom och skaffa dig ovärderlig information inför din Indienresa och passa på att ställa resefrågorna som du vill ha svar på!

Mer att läsa:
Indien från A till Ö – så förstår du bättre det mångkulturella landet i öster.

New Delhi-Borås på Etnografiska

New Delhi-Borås_Etnografiska_30_sept.jpg

Jag och Pikej är då och då ute i landet och pratar om min bok New Delhi-Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige (Forum 2013, Månpocket 2014).

Men aldrig tidigare har vi haft ett gemensamt föredrag om Pikejs livsöde och den långa resan på cykel i Stockholm. Men nu är det dags. 30 september kl 18.30 på Etnografiska museet på Gärdet (ligger bredvid Tekniska museet, ta buss 69 från Centralen/Sergels torg).

Kom och lyssna på en spännande berättelse om indiska ursprungsfolk, Djungelboken, kärleken, resandet och kulturkrockarna.

Välkomna!

Goa inte till salu – favorit i repris

ThinkstockPhotos-181691319.jpg

1987 besökte jag Goa och träffade en hängiven professor och andra Goabor som gärna ville ha turism, men bara på sina egna villkor: småskaligt, gärna homestay, ekologiskt, hållbart.

Charterturismen till Goa, som då låg i sin linda, var de emot. Mycket emot.

Jag skrev ett reportage som publicerades i Vagabond året därpå.

Om några månader ska jag till Goa igen – för tionde eller femtonde gången – har glömt exakt – och tänker då följa upp hur det gick med charterturismen och Goabornas känslor inför den. Rapport från den resan kommer i Vagabond under 2016 – håll utkik!

Så länge kan du läsa min text från 1987. Favorit i repris! Varsågod:

Paradiset som inte är till salu
När dagen gryr och den svala morgonluften ännu härskar över Goas blänkande, vattenfyllda risfält, då vaknar professor Sergio Carvalho i sin lägenhet i utkanten av staden Mapusa av att det bankar på dörren.
Han skruvar på sig mellan lakanen, gnuggar sig sömndrucket i ögonen och viskar till sin fru att det nog är bäst att han går och ser efter vem som bankar så envetet. Han gläntar försiktigt på dörren och ser två gängliga polismän i sandbruna uniformer som står ute i trapphuset och stampar otåligt.
Sergio Carvalho förstår genast vad de vill. Han klär på sig, säger adjö till sin hustru och låter polismännen föra iväg honom till arresten i stadens polisstation.
När Sergio Carvalho kommer till polisstationen är det bara en timme kvar tills det chartrade planet från flygbolaget Condor, fullt med tyska charterturister, landar på Dabolim-flygplatsen mitt i den frodiga djungeln några mil söderut.
När turisterna kliver av planet, in i bussen och åker till sina hotell måste professor Sergio Carvalho hållas under uppsikt. För de ansvariga politikerna vill inte att uppståndelsen utanför den lilla ankomsthallen två veckor tidigare ska upprepas.
Sergio Carvalho föses in i den svala arresten med dess fuktfläckiga, krackelerade cementväggar.
– Du vet, det är enbart i förebyggande syfte, urskuldar sig polismannen och slår igen gallergrinden.

Den där lördagen för två veckor sedan när de allra första charterturisterna landade i Goa stod Sergio Carvalho och tolv andra aktivister i Goan’s Vigilant Army – en aktionsgrupp som protesterar mot satsningen på lyx- och charterturism i Goa – och väntade på parkeringsplatsen framför terminalen. De hade banderoller målade med texter som ”Condor Turisten, fliegt zurück” (Condor-turister, åk hem igen) och ”Uns liegt nichts an eurem lebenstil oder euer D-mark” (Vi gillar inte er livsstil och vill inte ha era D-mark). De delade ut flygblad där de förklarade varför de ogillar charterturism i Goa och när de tyska turisterna satt sig i bussen för att åka till hotellen var det någon i aktionsgruppen som gick fram till bussen och kastade en hel korg med ruttna räkor över vindrutan och kodynga på turistmyndigheternas välkomstbanderoller och det blev ett jävla liv och det kom poliser och Sergio Carvalho, gruppens ledare, greps.
Det är därför professor Carvalho nu två veckor senare sitter inlåst igen och svär högt åt de nitiska politikerna och poliserna.
– What the hell is this? skriker han till cementväggen mitt emot, men ingen svarar och han skriker igen, irriterat:
– Har vi inte rätt att demonstrerar? Vad är det här för demokrati?

Nu har det gått ytterligare några veckor, snart är det jul och i trädgårdarna runt om i Goa står pyntade julträd och mellan husen i de finare kvarteren går små grupper av barn och ungdomar och sjunger Felize Navidad och andra julsånger på portugisiska och engelska och allt känns väldigt europeiskt och inte alls indiskt. Det är bara den drypande fuktiga, tropiska hettan som svävar dallrande över asfalten i städerna och de vindlande kokospalmer-na och de vita sandstränderna som övertygar mig om att jag inte är i Lissabon eller i London, utan på den indiska västkusten 15 grader norr om ekvatorn.
Det är söndag den 19 december 1987 och kyrkklockorna ringer i Mapusa.
Sergio Carvalho är ledig från undervisningen i filosofi på universitetet i dag och han står i hallen i sin lägenhet och ber mig komma in och vi sätter oss i vardagsrummet som är inrett med en soffa, två fotöljer och ett soffbord med glasskiva.
– Vi vill inte ha någon lyxturistindustri med jättelika hotellkomplex i Goa, säger han och häller upp te i de vita porslinskopparna. Vi vill inte att stora hotellföretag köper mark vid kusten och gör privata badstränder så att bönderna och fiskarna trängs undan.
Han bläddrar i en bunt med papper och tidningsklipp som ligger på bordet framför honom och fiskar upp ett brev från Kay Trask, professor vid universitetet i Manoa på Hawaii. Kollegan i Stilla havet på andra sidan jordklotet berättar i brevet hur turismen förstört Hawaiis kulturella självkänsla.
”Jag är trött på människor som säger ‘Du förstår, ni måste ha turism, det är bra för er.’ Vi behöver inte turismen på Hawaii. Vi har överlevt i 2 000 år utan turister. Vi kan producera vårt levebröd själva.”, skriver Kay Trask. Hon fortsätter:
”På tal om kulturell prostitution – varför pratar ingen om kulturell prostitution? Kulturell prostitution är när besökare tar vårt språk och våra seder och tjänar pengar på dem, det är när man bygger 35-vånings hotellkomplex på den vackra, ännu inte exploaterade marken, det är när turister tittar på oss och säger ‘Kan du dansa för mig, kan du säga några ord på hawaiian.’ Det är kulturell prostitution.”
Sergio Carvalho lägger tillbaka brevet på glasbordet och säger:
– Vi vill inte ha ett nytt Hawaii här i Goa.
Han höjer rösten och frågar retoriskt:
– Är Goa till salu?
Och så svarar han förstås själv på sin fråga:
– Nej, Goa är inte till salu.

Politikerna i Goa vill nu satsa på en respektabel turism, som ska tvätta bort Goas skamfilade rykte som ett hippie- och drogparadis. Därtill en turism som drar mer pengar till delstaten. I juni 1987 förklarade ministern för turism, Luis Proto Barbosa, att nu är det dags för turismen att utvcklas – och det snabbt och effektivt. En minister från centralregeringen i New Delhi pratade om 15 nya femstjärniga hotell inom några år. Visionen av morgondagens Goa är drömmen om ett nytt Hawaii, ett nytt Barbados, ett nytt Bali, där turisterna inte övervintrar i en billig hydda och lever på vitt ris, nej där turisterna stannar ett par veckor och spenderar minst hundra dollar om dagen.

Cidade de Goa är ett femstjärnigt hotell byggt i portugisisk stil, inhägnad strand, tennisbanor och swimmingpool. Här bor 30 av de tyska charterturister som landade på Dabolim-flygplatsen den där lördagen när Sergio Carvalho satt i arresten, oförmögen att protestera.
Jag kommer till hotellet med autoriksha, en trehjuling med matt, rostprickig gul och svart lack och trött mopedmotor som långsamt och med risk för att dö knattrar uppför den pampiga uppfarten och parkerar bredvid de stora, glänsande taxibilarna och de uniformerade vakterna som öppnar bildörrar åt turister. Det känns ungefär som Peter Sellers spartanska ankomst till societetsfesten i filmen O’ vilket party.
På hotellstranden på andra sidan receptionen sitter Edmund och Doris Peissig från Tyskland i varsin solstol. Deras resa är en kombination av en vecka i Kathmandu och två veckor på det här hotellet i Goa.
– Vi kom till Goa för att se lite av Indien, säger Doris, men nu känns det som om vi är inlåsta på det här hotellet, det är som ett läger med vakter utanför stängslen.
Edmund och Doris är lite över sextio och har rest mycket, mest på charterresor, men de har alltid försökt göra avstickare, lämna gruppen för att upptäcka själva. De vill vara fria när de reser, säger de, de vill uppleva andra kulturer och träffa folk.
Lyxhotellet Cidade de Goa ser de som en fästning, väl barrikaderad mot verkligheten runt omkring. Cidade de Goas inhägnade lyx uppfyller inte deras förväntningar på Indien.
– Vi gillar egentligen inte att ligga på inhägnade stränder, vi reser ju för att se andra länder och andra kulturer, säger Edmund – och så tar han Doris under armen och tillsammans går de ner till vattnet för att svalka sig.

En lätt bris blåser in från havet och Vagator beach norr om Panjim är fylld av en brokig samling: nakna, unga européer utfläkta i sanden, fullt påklädda indiska kvinnor som promenrerar i vattenbrynet, kricketspelande indiska män med plufsiga magar och slöa kor som ligger och dåsar i solen och lugnt betraktar uppståndelsen.
Längs stranden står flera basthyddor som hyrs av västerlänningar som bestämt sig för att stanna lite längre och därför vill leva så billigt som möjligt. I ett par av hyddorna har lokalbefolkningen öppnat enklare restauranger som serverar vad fattiga ryggsäcksresenärer vill ha när de tröttnat på traditionell, välkryddad indisk mat: omelett, stekt ris med grönsaker, banana pancake med sirap. Vid de rangliga träborden spelas backgammon till rockmusik och pratas det om den hemska bussresan mellan A och B och dagens konsistens på avföringen.
Karin och Niklas sitter på stranden. Solen dalar på himlen, eftermiddagshettan ger vika och ljuset blir rödare och varmare. De hyr ett hus Av en familj i Chapora för 60 kronor i veckan, utan dusch och med toalett ute i buskarna bland grisarna. De tänker fira jul här, hundratals mil från snögloppet, julmiddagarna och mörkret.
– Att resa i Indien, säger Karin, är mer än att resa i ett främmande land, det är en resa som skapar kontraster till livet hemma i Sverige. Jag kan aldrig riktigt förstå allt som händer här. Man får bara en ytlig kontakt med befolkningen, men den där ytliga kontakten har gett mig en viss insikt även om jag hela tiden utgår från mina perspektiv.
Såväl de fattiga ryggsäcksturisternas Chapora och Vagator beach som charterturisternas Cidade de Goa har en atmosfär av turistanläggning över sig. Men i Chapora och Vagator delar resenärerna hus med befolkningen, promenerar på bygatan bland fruktstånd, kor och konverserande bybor. Här finns inga stängsel som skiljer européerna från indierna.
Francesco Simao Fernandes är 27 år. Tillsammans med sin familj driver han en liten restaurang och ett hotell i Colva, en lång vit sandstrand i södra Goa. Till skillnad från i Anjuna, Vagator och Chapora kommer inga hippies till Colva. Här stannar turisterna på sin höjd någon vecka innan de drar vidare med buss och tåg för att uppleva Indien. Drogerna har inte fått fäste här som på stränderna i norra Goa.
– Goa ska inte satsa på charterturism, säger Francesco. Goa ska satsa på småskalig turism; familjer som hyr ut rum, små hotell, små restauranger, då stannar pengarna kvar i lokalbefolkningens fickor.
– Charterturismen gynnar inte de fattiga. Om vi får charterturism i Goa försvinner bara turisternas pengar till de stora hotellbolagens konton i New Delhi och Bombay.

På en bakgata i Panjim ligger den lokala dagstidningen The Herald. På den minimala och röriga redaktionen håller tidningens chefredaktör Rajan Narayan på med morgondagens ledare. Han sitter tillbakalutad i stolen, han har en cigarett i handen och dikterar för en sekreterare som skriver på skrivmaskin. Fläkten i taket vispar runt den kvalmiga eftermiddagsluften.
Under det senaste året har Rajan Narayan varit en av förgrundsfigurerna i kritiken mot turistmyndigheternas satsning på lyx- och charterturism i Goa. Han har skrivit flera ledare och krönikor i The Herald där han fördömt turistminister Barbosas planer på ett indiskt Costa del Sol. Hans tyngsta argument är ekonomiska.
Därför frågar jag honom om han tror att turismen verkligen kan leda till ekonomisk utveckling, till att vanligt folk får det bättre ställt.
– Ja, svarar han, turismen har skapat jobb på hotell och gett inkomster till familjer som hyr ut rum till ryggsäcksturisterna.
– Men med femstjärniga hotell och charterturism stannar bara tio procent av intäkterna kvar i Goa, resten försvinner till storstäderna och tillbaka till charterturisternas hemländer.
– Dessutom får goanerna bara de sämsta jobben, som kockar, uppassare och kypare på lyxhotellen. 85 procent av föreståndar- och chefsjobben går till folk som rekryteras från Bombay och New Delhi.
Han bläddrar i några papper, hittar siffrorna han letar efter och läser högt:
– Av de 800 miljoner rupier {1 rupie var 1987 värd cirka 50 öre} som varje år investeras i turismen stannar bara åtta procent kvar i Goa.
– Men okej, turismen har kommit för att stanna, vare sig vi vill eller inte. Turismen kan inte stoppas. Det är bara inriktningen vi kan ändra på.

Syrsor spelar i den tropiska natten och havet mullrar bakom kokospalmdungarna. I en spatiös villa i portugisisk stil inte långt från flygplatsen vankar turistminister Luis Proto Barbosa av och an. Han är bekymrad över professorn i filosofi och oppositionen mot lyxturism i Goa.
Tidigare samma dag anlände de första brittiska charterturisterna någonsin till Goa, men ankomsten hemlighölls med tanke på eventuella förnedrande protester från professor Sergio Carvalho och hans aktionsgrupp.
Charterturismen i Goa är i sin linda. Snart kommer de första sovjetiska charterturisterna och hösten 1989 arrangeras de första svenska charterresorna till Goa.
Jag sitter i ministerns vardagsrum och en tjänare bär fram ett glas med kallt vatten och en flaska importerad whisky och Luis Proto Barbosa ser orolig ut, han lägger händerna på ryggen, skakar på huvudet och sätter sig sedan i en fotölj mitt emot mig, dunkar ena knytnäven i armstödet och skriker:
– Den där professorn har fel. Fel! Vi satsar inte bara på lyxturism i Goa.
När han uttalat de orden slocknar ljusen i hela villan och mörkret från den omkringliggande djungeln omsluter oss, kvällsvärmen kryper närmare kroppen, tycks det som; svetten rinner, jag ser inte längre ministern, jag hör bara hur han andas tungt i det svarta. Strömavbrott.
Tjänarna tänder stearinljus och ett varmt, fladdrande sken lyser upp Luis Proto Barbosas ansikte.
– Föresten, säger han, försvarar jag all slags turism, för jag tror att både charterturister och budgetresenärer… ja, såna där ryggsäcksturister kan skapa jobb för våra ungdomar och ge inkomster till Goa.
– Om genomsnittsturisten spenderar 100 rupier om dagen och hälften stannar i Goa är det bra.
Jag invänder att det finns statistik som säger att högst tio procent av inkomsterna från charterturismen blir kvar i Goa. Resten tar charterbolagens och de stora hotellbolagens aktieägare hand om; pengarna försvinner ut ur Goa.
– Nej, nej, nej! vrålar han. Det kan inte stämma.
Han sänker rösten och nyanserar sig.
– Vi tänker faktiskt inte bara satsa på charterturism. Vi tänker utveckla systemet med paying guests också, så att bybefolkningen kan tjäna pengar på turismen.
Och han talar om framtiden. Goa ska bli rikt tack vare turisterna, säger han. Goa ska bli ett nytt Costa del Sol. Men vem som ska tjäna pengarna, vem som ska bli rik på turisterna vill ministern inte prata om ikväll.
Han sitter tyst. Han ansikte, glansigt av svett, oroligt av ljusens fladdrande sken, ser sammanbitet ut.
Vi skakar hand och tar avsked på verandan.

Professor Sergio Carvalho är klar med dagens lektioner vid universitetet och kommer fräsande på sin skoter genom Panjims trånga, vindlande gator. Han kör ut på strandpromenaden vid Mandvi-floden och parkerar bredvid en liten uteservering, slår sig ner vid ett bord, tar av sig hjälmen och beställer in sodavatten och kaffe.
Jag frågar Sergio varför de inriktat sina protester bara mot lyx- och charterturismen och han svarar att hippierna visserligen har introducerat tyngre droger i Goa och att det naturligtvis är fruktansvärt, men för gemene man är charterturismen farligare; den kan förändra samhället, ekonomin, den kulturella självkänslan på ett mer genomgripande sätt.
– För det första, säger han. Vi har inte elström nog att försörja alla hem och industrier i Goa. Det är spänningsfall och strömavbrott i stort sett varje dag {även hemma hos turistministern, art.författ. anm.}. Men lyxhotellen förses med rikliga mängder ström dygnet runt, dessutom till rabatterade priser.
– För det andra: vi har brist på dricksvatten i Goa. De flesta byar har bara rinnande vatten en timme om dagen. Men lyxhotellen har egna pipelines och borrar egna brunnar. Bönderna som bor runt femstjärniga Fort Aguada norr om Panjim står nu med torra brunnar på grund av att hotellet tar upp för mycket vatten.
Professor Sergio Carvalho och de andra aktivisterna i Goan’s Vigilant Army vill att turistmyndigheterna förbjuder byggen av nya femstjärniga hotell och att moratorium införs för utbyggnad av dem som redan finns.
– Vill de göra Goa till ett nytt Hawaii, säger Sergio Carvalho, ja då får de göra det över våra döda kroppar.

~ The end ~

Ps. Till minne av vår ciceron i Goa 1987, Alfred de Tavares, som gick bort häromåret. RIP! Läs mer honom här!

alfred-de-tavares.jpg

Den goansk-svenska journalisten Alfred de Tavares, här tillsammans med Dalai Lama. När Alfred gick bort 2014 var han 70 år.

12 indiska festivaler du inte får missa

Ganesha_Mumbai.jpg

Elefantgudsfestivalen på Chowpatty Beach i Mumbai.

Indiska festivaler arrangeras i förhållande till ”rätt” dag i den hinduiska fest- och månkalendern. För att ta reda på vilket datum som årets festival arrangeras använder du sajten When-is.

1. Kumbh Mela
Januari–februari. En gång i tiden stred gudar och demoner med varandra om en kanna nektar. Den som drack av nektaren skulle förbli odödlig. Med gemensamma krafter hämtade de kannan från havets botten. Väl uppe i himlen grabbade guden Vishnu åt sig kannan och sprang. En vild kamp utbröt, en kamp som pågick i tolv dagar. Under striden spilldes fyra droppar nektar, en i vardera av de nordindiska städerna Allahabad, Nasik, Ujjain och Hardwar.
Kumbh Mela (Kumbh betyder kanna. Mela betyder festival) arrangeras vart tredje år och alternerar mellan de fyra heliga städerna. Alltså har varje stad sin egen mela vart tolfte år.
Varje gång samlas tiotals miljoner pilgrimer och trängseln är stor vid floden, där de tar rituella bad vid exakta tider.
Extra stor är festivalen när den hålls i Allahabad. Sist det begav sig där, 2001, kom 60 miljoner besökare. Då gäller det att ha bokat hotellrum i god tid.
Nästa Kumbh Mela firas i augusti–september 2015 i Nashik och i april–maj 2016 i Ujjain Läs mer på kumbhamela.net.
Efter att ha besökt en Kumbh Mela 1895 skrev författaren Mark Twain:
”It is wonderful, the power of a faith like that, that can make multitudes upon multitudes of the old and weak and the young and frail enter without hesitation or complaint upon such incredible journeys and endure the resultant miseries without repining.”

2. Pongal
Januari. Fyra dagar lång skördefestival som framför allt firas i delstaten Tamil Nadu. Festligheterna börjar med att man kokar en risgrynsgröt, pongal. Det är viktigt att gröten kokar över, vilket symboliserar rikedom och överflöd. Därefter smyckar bönderna sin boskap och matar dem med gröten.

3. Vasant Panchami
(Saraswati Puja)
Januari–februari. För att välkomna våren klär man sig i ljusgult, dansar och sjunger medan figurer av Shiva, Durga, Vishnu och Lakshmi dras runt på trävagnar. I delstaten Västbengalen är det gudinnan Saraswati som firas.

Kumbhmela-2.jpg

Kumbh Mela i Nashik.

4. Holi
Februari–mars. Firas för att markera övergång från vinter till vår. Första kvällen eldar man upp torra löv och kvistar för att jaga bort demonen Holika. Dagen efter börjar det spektakulära färgkastandet, då man slänger rödfärgat vatten och färgpulver på varandra.

5. Buddha Jayanti
April–maj. Buddas födelse och upplysning firas där det finns buddister och dit buddhistiska pilgrimer gärna beger sig, till exempel i Buddas hembygd i delstaten Bihar: Sarnath, Bodh Gaya etc.

6. Rath Yatra
Juni–juli. Figurer som föreställer guden Jagannath, hans syster Subhadra och bror Balbhadra tas ut i en procession på trävagnar i den heliga staden Puri vid Bengaliska vikens strand i Odisha. Samtidigt firas liknande festivaler till andra gudar i övriga Indien.

kumbh-mela-nashik kopia.jpg

Kumbh Mela igen.

7. Nag Panchami
Juli–augusti. Firande av Ananta, den tusenhövdade jätteormen som Vishnu vilar på. Ormarna anses traditionellt ha makt över monsunen och dessutom hålla ondskan borta från hemmen.

8. Ganesh Chaturthi
Augusti–september. Elefantguden Ganesh födelsedag firas över hela Indien, men med särskild frenesi i Mumbai. På festivalens sista dag tas lerfigurer av guden runt på gatorna för att till slut tippas i ett vattendrag.

9. Dussehra (Durga Puja)
Oktober. Fest för att gudinnan Durga segrat över Mahishasura, demonen med buffelhuvud. Festen avslutas med att man bränner demonkungen Ravana, känd från eposet Ramayana. I Västbengalen kallas festen Durga Puja.
I Kolkata, där firandet kanske är som livligast, kallas Dussehra för Durga Puja (läs mer i kapitlet om Kolkata).
I Mysore i södra Indien är palatset upplyst och stora processioner med smyckade elefanter och gudabilder skrider genom staden.
I Kullu i nordvästra Indien bärs bergsgudarna från sina tempel ner i dalen för att ”luftas”. En mycket livfull och händelserik tillställning i färgernas tecken. Namnet Gudarnas dal gör verkligen skäl för sig under Dussehra.

10. Divali (Dipavali)
Oktober–november. Årets gladaste festival. Ljus tänds för att visa Rama tillbaka från sin exil och resa till Sri Lanka, där han räddat sin fru Sita ur klorna på kung Ravana. På gatorna är det sång, dans och fyrverkerier. Folk ger vararandra godis och presenter.
På festivalens första dag städas hemmen och man ritar upp ett vackert rangolimönster framför dörren med färgglada kritor. Andra dagen firas Krishnas seger över Narakasura, en legendarisk tyrann. Tredje dagen firas Lakshmi, lyckogudinnan, och företagen firar sitt finansiella nyår. Fjärde dagen firas den vänlige guden Bali, femte och sista dagen får männen en lyckobringande färgprick, tikka, i pannan av sina systrar.
Divali är också känd för sötsakernas och smällarnas festival och jainernas nyår. Veckorna före festivalen pågår ett intensivt presenthandlande, vilket gör Divali till en fest också för Indiens detaljhandel med Divali Offer och Divale Sales.

11. Pushkar Fair
Oktober–november. I Pushkar i Rajasthan ordnas varje år en färgglad, myllrande kamelfestival. Då kommer runt 200 000 bönder, nomader och turister för att se över 50 000 kameler trampa i ökensanden.
Tusentals pilgrimer vallfärdar i samma veva till stans heliga sjö för att fira fullmånen i den hinduiska månaden kartik, vilket gör att kamelmarknaden med sin boskapsförsäljning och vilda kamelkapplöpningar blandas med religiösa ritualer, folk- och dansmusik och teater (läs mer i kapitlet om Pushkar längre fram i boken).
Festivalen börjar på den elfte dagen efter nymåne i månaden kartik och kulminerar på fullmånedagen, kartik purnima. Fullmånedagen är stora badaredagen för pilgrimerna som vill skänka en tanke till det faktum att brahma en gång i tiden steg upp ur just denna sjö.

12. Nanak Jayanti
November-december. Guru Nanak grundade sikhismen på 1500-talet och firas på sin födelsedag med läsande av böner och färgsprakande och ljudliga processioner. Firas där det finns många sikher, vilket framför allt innebär i Punjab och New Delhi.

3bocker.jpg

Jag har skrivit flera böcker om Indien. Är du själv på väg dit? Beställ då min Indien – personlig guide (Vagabond förlag).

Vill du läsa en historia som är som en saga om en omöjlig kärlek och en lika omöjlig resa med cykel från Indien via Afghanistan och Iran till Europa och slutligen Borås? Beställ då min senaste Indienbok, New Delhi–Borås (Forum 2013/Månpocket 2014).