Gå till huvudsajt

Archive: Nov 2015

Läs på, res sen

Assam.jpg

En av världens mäktigaste floder, Brahmaputra, flyter genom Assam i nordöstra Indien.

Buddistiska kloster och snötäckta berg. En av världens mäktigaste floder, midjehögt elefantgräs och tusentals enhornade pansarnoshörningar. Tjejfotboll, kammarkörer, hårdrock, kommunister och minoritetsfolk.

För ett år sedan var jag på turistkonferensen The 3rd International Tourism Mart for India’s northeast region i Shillong i Meghalaya, delstaten i nordöstra Indien vars namn betyder närmast molnen. Där mötte jag folk också från alla de andra delstaterna i regionen: Assam, Arunachal Pradesh, Nagaland, Tripura, Mizoram, Manipur och Sikkim.

Jag hade det på känn, men då fick jag det bekräftat. Det här är ett annat Indien än det jag är van att resa runt i. Indiens flagga vajar, indiska gränsvakter vaktar gränserna och rupier är betalningsmedel, men praktiskt taget allt annat är annorlunda. Naturen är vildare, landskapet grönare, människorna färre, djuren fler, språken annorlunda och traditionerna och sedvänjorna väsensskilda.

I senaste numret av Vagabond har jag skrivit 30 sidor om Indien med reportage, inspirationstips och resguider. Där berättar jag också hur man gör en rundresa i detta spännande nordöstra hörn av Indien.

Därför blir jag också glad när jag inser att Läs och Res har en ny rundresa i nordöstra Indien. På sin sajt lockar man: ”Följ med till Kaziranga med ett enastående djurliv, tigrar och världens största population av noshörning. Du färdas på Brahmaputrafloden, bor hos en familj på ön Majuli och vandrar bland jakar i Himalaya. Resan avslutas med en vistelse vid Indiens största kloster, Tawang, inklämt mellan Tibet och Bhutan.” Wow, det är vad jag kallar en spännande resa.

Läs och Res bytte nyligen ägare och ledning. Reseföretagets grundare Christian Jutvik lämnade över till nya krafter i form av Eric Olofsson och Pontus Wallin och deras medarbetare.

I samma anda, hoppas jag att Läs och res ska funka. Vilken anda? Jo, när Christian var ung student liftade han på The Hippie Trail genom Turkiet, Iran, Afghanistan och Pakistan till Indien och Nepal. Hem kom han med idéer om en annan sorts turism än den gängse. En turism där man möter lokalbefolkningen och inte begränsar sig till turistanpassade hotellstäder och låser in sig på lyxiga staketomgärdade anläggningar.

En annan idé var att i förväg engagera sig i platsen man skulle besöka, att läsa på, och därför ordnade reseföretaget, som länge hade kontor i mina hemtrakter vid Mariatorget i Stockholm, studiecirklar och föredragsaftnar före avresan. Därav namnet. Läs och res.

Christian_Jutvik.jpeg

Christian Jutvik på resa i Himalaya.

För 14 år sedan gjorde jag en lång intervju med Christian Jutvik för Vagabonds första branschtidning, som hette Vagabond Inside. Där skrev jag ”Christian Jutvik på Läs och res har inget emot att dra sitt reseföretags bohemiska historia. Men på en punkt skiljer han sig från mängden: sjuttiotalsidealen lever kvar, otympliga och kantiga … Den här mannen är seg som en fjällbjörk och envis som en treåring …”

Jag har själv rest med Läs och res en gång. Det var 1996 och resan gick till Gujarat i västra Indien. Det är nog den bästa arrangerade rundresa jag varit med på. Den var inte problemfri. Allt blev inte exakt som vi tänkt oss. Men den var intressant och spännande varenda sekund. Den resan skriver jag också om – i form av en faktaspäckad vägvisare – i Vagabonds senaste nummer. Och resan finns kvar i Läs och res utbud.

När jag läser resebeskrivningen på Läs och res sajt minns jag min egen Gujaratresa som om den vore igår: ”Vandra uppför tempelberget i Palitana. Åk tåg till Gir-skogen för att se det asiatiska lejonet. Det blir ett äventyr att åka med kamelvagn mellan byar och möta de gästfria stolta människorna.”

Jag ser att den kunnige och trevlige Hashmukh Ghor, som doktorerat i socialantropologi och som var reseledare då för 19 år sedan fortfarande leder Läs och res Gujaratresor. Han är en typisk Läs och res-resledare. Han jobbar huvudsakligen inte i resebranschen, utan har ett annat liv vid sidan om. Hans och hans kollegors erfarenhet av verkligheten bortom turismen gör dem så mycket intressantare och angelägnare än de som drillats på turistguideskolor.

Jag hoppas alltså att andan av seg fjällbjörk och sjuttiotalsideal lever kvar på Läs och res, så att vi även i framtiden kan resa till nordöstra Indien, öknen i Gujarat och andra spännande, oexploaterade områden i Asien, Afrika och Latinamerika.

Senaste numret av Vagabond med 30 sidor Indienspecial finns nu ute i kioskerna. Läs mer om innehållet här.

Fint med indiskt regn

monsoon.jpg

När jag kommer till den indiska staden Ahmednagar har monsunregnen börjat falla.
– Du kommer med det fina vädret! säger en man glatt under sitt paraply och tar ett danssteg i en vattenpöl så att det stänker upp på hans byxben.
Regnet vräker ner från blygrå moln. Lerbruna vattenpölar växer till övergödda sjöar. Rännstenarna förvandlas till skitiga bäckar. Folk springer med pappskivor som skydd över huvudena.
Jag undrar vad han menar med det fina vädret.
Och han svarar:
– Det härliga regnet förstås.

Hälften av Indiens befolkning jobbar i jordbruket. En majoritet av åkrarna är inte konstbevattnade, utan beroende av de monsunregn som faller ymnigast på sommaren.
Stora delar av året, i nio långa månader, är marken torr som sand, medan solen lyser från klarblå himmel. Innan regnet faller, medan bönder går omkring i surmulen förväntan, har vegetationen gulnat och värmen tagit stryptag på människor, djur och natur. Då är man ganska trötta på den där evigt brännande solen och förbannat blå himlen.
I en indisk film jag såg för några år sedan var den heta solen som lyste över huvudrollsinnehavarna synonym med olycka och elände. Men så, i filmens slutscen skockade sig monsunmolnen på himlen och folk dansade på bygatorna i lycka. The End. Vilket lyckligt slut! Biopubliken lämnade salongen med saliga leenden på sina läppar.
Indien jublar när regnen faller. Eftersom så många får sin inkomst från jordbruket leder en generös monsun – så länge den inte orsakar jordskred och översvämning – till ökad konsumtion, lägre räntor och stigande aktiekurser. Ett riktigt regnigt år går Bombaybörsen extra bra.
Men medan indierna är lyckliga, känner jag mig dyster av bristen på solljus. Det är sannerligen en kulturkrock.
I min släkt måste jag gå tillbaka tre generationer för att hitta bönder.
Jag är helt enkelt för mycket stadsbo för att glädjas åt regntunga skyar.
Väder är viktigt för min semester, inte för min försörjning.

Mina förfäder såg förstås inte heller på vädret ur mitt nutida semesterperspektiv. Och deras uppfattning om vad som var ett fint landskap skiljde sig nog också. Min morfars mor och far, som var bönder i Jularbo, skulle nog inte ha uppskattat platser som jag tycker är sköna, som grå bohuslänska klippor, solstekta medelhavsstränder och en vindpinad grekisk ö. Det är ju till synes ofruktbara platser.
Jag föreställer mig att indiern som dansar i vattenpölen i det eviga regnet i staden Ahmednagar reser med tidsmaskin till min morfars fars gård i det sena 1800-talets Jularbo. Jag tänker att de nog då hade varit överens om att regn går före solsken, i alla fall när vårsådden är klar, och att frodiga åkrar går före obrukbara klippor och stränder.
Och medan vårregnet fallit över Dalarnas korn- och havrefält hade min förfader slagit ut med armarna, omfamnat den avlägsna gästen och glatt utbrustit:
– Du kommer med det fina vädret!

Så reser du runt i Indien

Tajmahalkameler.jpeg

På eftermiddagen nu på onsdag 25 november berättar jag och visar ett bildspel på biografen Victoria i Stockholm om att resa i Indien och om hur landet förändrats sedan jag först besökte landet för 32 år sedan.

Föredraget är döpt, precis som min och fotograf Håkan Elofssons reportagebok från 2007, till Indien – elefanten som började dansa

USP: Om några år beräknas Indiens ekonomi vara den tredje största i världen. Moderniseringen till trots har Indien ett motståndskraftigt kulturellt och socialt arv, på gott och ont.

När: Onsdag 25/11 | 190 kr | 13.00–ca 15.00
Var: Biografen Victoria, Götgatan 67, Södermalm, T-bana Medborgarplatsen
Obligatorisk föranmälan: klicka här eller ring 08-679 03 74 (anmäl dig nu innan platserna tar slut).
Arrangör: Studieförbundet Vuxenskolan Stockholm.
För mer information: kontakta Katarina Wicksell, tel: 08-679 03 74 katarina.wicksell@sv.se

Kom och skaffa dig ovärderlig information inför din Indienresa och passa på att ställa resefrågorna som du vill ha svar på!

Och du, missa inte senaste numret av Vagabond där du får 30 sidor special om att resa i Indien. Finns i tidningskiosken från och med idag och e-tidning här.

Böckernas Bombay

Bombay_Juhu_pariserhjul.jpg

Juhu Beach i Bombay. Foto: Per J Andersson

På väg till Indien? Glöm inte att packa en bunt skönlitterära böcker. Här är några av de allra bästa, som alla utspelar sig i eller runtom Bombay.

Jag har precis landat i Bombay och min hjärna bombarderas med de mest extrema uttryck som livet kan bjuda på.
Glittrande lyxhotell och sotiga slumkåkar, eleganta rosa flamingofåglar som vadar i äckligt brunt vatten, knirrknarrande kärror dragna av oxar framför reklamplakat för smartphones, barfota gatupojkar i trasiga kläder som säljer chicklit-litteratur.
Vart jag än vänder mig: motsatspar.

Alla storstäder är schizofrena, skrev Victor Hugo. Och Bombay är en särdeles splittrad personlighet. Rikast och fattigast. Vackrast och fulast. Befolkad av Indiens mest toleranta invånare och styrd av Indiens mest intoleranta lokalpolitiker.
För några år sedan träffade jag författaren Ashok Banker som är född och uppvuxen i Bombay. Han ser sig själv som en spegelbild av staden: en hybrid och en motsägelse. Kristen mamma med europeiskt påbrå, hinduisk-indisk pappa. Själv författare till såväl hårdkokta deckare om en kvinnlig polis med stålbehå som till en serie populariserade versioner av det religiösa eposet Ramayana.
Tvetydigheterna ger frihet, anser Ashok Banker. I Bombay, sa han till mig, äter även ortodoxa vegetarianer kött, i Bombay dricker även absolutisterna alkohol.

Att Bombays intressanta, motsägelsefulla och komplicerade personlighet gett upphov till fler skönlitterära böcker än någon annan stad i Indien säger nästan sig självt. Staden fullkomligt skriker till besökarna och de nyinflyttade: om du gör mig till en tjock fet bok lovar jag dig berömmelse, lycka och välstånd.
Böckerna om Bombay blir gärna tjocka. Ibland lite för tjocka! 900 sidor är ett vanligt format. Det är ju så svårt att sätta punkt när livets centrala paradoxer kommer rusande i ständigt nya former.
Tjockisarnas konung är Vikram Chandras Sacred Games, en roman, deckare och thriller – allt i ett. Den handlar om polisen som försöker förgöra maffialedaren, en tvekamp som utvecklas till att handla om hela mänskligheten. Runt den centrala konflikten väver författaren en mustig berättelse om poliser och tjuvar, filmstjärnor och tiggare, skönhet och bedrövelse. Att kliva in i Vikram Chandras värld är en upplevelse som på många sätt påminner om att besöka Bombay: intrycken snurrar runt i skallen, sedan kommer de svallande känslorna av ilska, glädje och sorg – och därefter tusen funderingar kring livet.

Den Bombaybok som ändå berört mig mest är En ömtålig balans av Rohinton Mistry. En tjockisroman som man läser med ömsom ett leende på läpparna, ömsom med en förlamande känsla av bedrövelse och hopplöshet. I centrum står två fattiga bybor som beger sig till Bombay för att söka lyckan. De jobbar som skräddare, bor på gatan, går på politiska möten och möter fattiga olycksbröder, snälla medelklassmänniskor och grymma tjuvkungar. Samtidigt är romanen ett realistiskt tidsdokument från 1970-talets Indien där vi får följa slumsaneringskampanjernas och premiärminister Indira Gandhis uppgång och fall.
Alla som skriver romaner om Bombay förhåller sig på något sätt till Salman Rushdies ordsvallande roman Midnattsbarnen. I boken föds Saleem Sinai prick klockan tolv natten till 15 augusti 1947, samma klockslag som Indien blir självständigt och landets förste premiärminister Jawaharlal Nehru uttalar de historiska orden:
”När midnattstimmen slår, medan världen sover, vaknar Indien till liv och frihet”.
Friheten från britterna innebar också att landet Indien i all hast delades i två stater: Indien och Pakistan. Salman Rushdies romanfigur föds också defekt. Han har inåtbuktande tinningar och en näsa ”elefantlik som Ganeshs snabel”.
Rushdies lekfulla ordvrängningar bildade skola, liksom hans kaxiga invävning av Indiens kulturarv i västerländska tankesätt. Kronologiskt och logiskt, men också fullt av gengångare, varsel och alternativa uppenbarelseformer, som ett hinduiskt mytologiskt epos. Också Rushdies metod att förlägga romanen i huvudsak till Bombay fick också många efterföljare.
Bombay är helt enkelt en igångsättare: staden lockar fram en brinnande iver att berätta om den.

Varje vinter samlas tusentals flamingos i utkanten i Bombay. Vackra rosa fåglar i en avloppsstinkande havsbukt. Fåglarna är i 70-talisten Siddarth Dhanvant Shanghvis roman The Lost Flamingoes of Bombay en metafor för det vackra folket som lockas av megastadens frestelser. Boken handlar om en homosexuell pianist, en ung fotograf, en äldre gift kvinna och en skådis som alla lever jetsetliv i rika hem och på Bombays hetaste klubbar. När jag pratade med författaren för några år sedan sa han att livet har så mycket mer att ge i Bombay och Indien än i väst. I Bombay, sa han, ger livets alla konflikter helt enkelt en större närvarokänsla.
Vill man lära känna Bombay får man inte missa Suketu Mehtas reportagebok Maximum City. Mehta är liksom Salman Rushdie uppvuxen i Bombay och därefter utflyttad. När han var 14 år emigrerade familjen till New York. I vuxen ålder bestämde han sig för att återupptäcka barndomens stad och flyttade tillbaka med fru och två små barn. Indiens mest kosmopolitiska stad hade sannerligen förändrats. Bombay, känt för sin toleranta harmoni medan resten av landet brunnit i religiösa strider, förlorade en vinter i början av 90-talet sin oskuld sedan stadens hindunationalister piskat upp motsättningar mellan hinduer och muslimer.
Suketu Mehta berättar om medelklassens vedermödor, beger sig till sjaskiga sexklubbar och in i slummens irrgångar. Frågan han söker svar på är: vart har min barndoms så toleranta stad tagit vägen? Och med vilken elegans han svarar! Maximum City är ett extremt välgjort litterärt reportage fullt av exakta iakttagelser och personliga reflektioner. I USA recenserade en tidning boken med orden: ”Vad Dickens gjorde för London har Suketu Mehta gjort för Bombay”.

Bombay består av miljoner hårfina linjer mellan ett behagligt liv mjukt som mogen mango och ett liv hårt som flinta. Överallt, på gator, trottoarer och järnvägsstationer går linjen mellan de båda världarna. Det finns inga staket mellan rikt och fattigt. De båda världarna snubblar över varandra varje sekund och på varje kvadratmeter över hela staden. Alla vet allt. Alla ser allt. Alla kan få dåligt samvete. Alla kan längta. Ingen kan skylla på att de lever i en bubbla, på att de inget vet, inget såg.
Närheten mellan välbärgade och utblottade skildrar Manil Suri i Vishnus död, en tragikomisk roman om människorna i en trappuppgång i ett slitet hyreshus i Bombay. Familjerna som bor i lägenheterna är inte rika och inte fattiga, utan en evigt kämpande lägre medelklass. De är livrädda för att falla neråt och hungriga på att stiga uppåt i klasshierarkierna, men hur de än springer kommer de ingen vart. De för en ständig kamp mot varandra om vardagens petitesser. Och innerst inne är dem, trots ständiga sammandrabbningar med grannarna, väldigt ensamma med sina funderingar.
Om familjeliv i ett bostadsområde i Bombay handlar också Shama Futehallys debutroman Tara Lane. Huvudpersonen växer upp i en välbärgad affärsfamilj med en känsla av att hon lever i en värld skild från den riktiga. Familjen har vävt in sig i en kokong – en förståelig försvarsmekanism i staden där man ständigt får veta och se alldeles för mycket.
Men när familjen får problem med sina anställda börjar kokongen spricka. Den andra världen tränger sig på – den där man måste slåss med näbbar och klor för att överleva.

Böckerna som nämns i texten:
Sacred Games av Vikram Chandras.
En ömtålig balans av Rohinton Mistry.
Midnattsbarnen av Salman Rushdie.
The Lost Flamingoes of Bombay av Siddarth Dhanvant Shanghvi.
Maximum City: Bombay Lost & Found av Suketu Metha.
Vishnus död av Manil Suri.
Tara Lane av Shama Futehallys.

Fler läsvärda Bombayböcker:
Black Friday av S Hussain Zaidi. Reportage om terrordåden som skakade staden 12 mars 1993. Också en mycket bra film av Anurag Kashyap.
Dharavi – Documenting Informalities av svenska Konsthögskolans Jonatan Habib Engqvist och Maria Lantz. Fascinerande, djuplodande och vacker coffetable-bok.
I skuggan av Taj Hotel av Anita Desai. Roman om judisk man som flyr trettiotalets Tyskland, hamnar i Bombay och lever fattigt med sina katter i skuggan av Indiens lyxigaste hotell.
Last Man in Tower av Aravind Adiga. Dråplig, rolig och samtidigt allvarlig roman om ett hyreshus i Bombay där invånarna får erbjudande om att bli utköpta. Alla acepterar utom en pensionerad lärare som dessutom visar sig omutbar.
Rediscovering Dharavi av före detta The Hindu-journalisten Kalpana Sharma. Reportage om Asiens största slum.
Reaching Bombay Central av Shama Futehaly. Kortroman om passagerarna på ett tåg på väg mot Bombay.
Shantaram av förrymde australiensiska fången Gregory David Roberts. En 941 sidor lång armknäckare med sympatisk slumskildring, stark närvaro och spektakulär handling.
Slumdog Millionaire av Vikas Swarup. Medryckande berättelse om slumpojken som vinner högsta priset i en frågesport på tv. Också åttafaldigt Oscarsbelönad film.

Rosa makt

sampat-pal-devi.jpg

Sampat Pal Devi och hennes rosa gäng.

I Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar blir Phileas Fogg vittne till hur en indisk kvinna bärs iväg för att brännas till döds på bålet där hennes avlidne make, maharajan av Bundelkhand, snart ska kremeras.
Änkebränning var en grym sed som numera är praktiskt taget utrotad. Men patriarkatet lever dessvärre vidare.

För tio år sedan blev Sampat Pal Devi vittne till hur en man i byn slog sin hustru medan folk gick förbi utan att ingripa. Det var en lika sorglig som vanlig syn, som man i byn slutat reagera på. Men Sampat blev upprörd – och gick fram till mannen och sa argt: ”Kan du inte inse att din fru är en människa, precis som du själv”. Men det ledde bara till att han gav sig på henne också.
Den natten kunde hon inte sova. Blåslagen låg hon och funderade på hur hon skulle få stopp inte bara på mannen som slog sin hustru mitt på gatan, utan på alla män i byn som missbrukade sin ställning, sitt kön och sin makt.

Nästa dag samlade hon fem andra kvinnor. De beväpnade sig med bambupinnar, gick hem till mannen som slagit sin fru och gav igen. De slog tills han bad om nåd.
Så föddes en ny motståndsrörelse. Gulabi Gang – eller Rosa gänget. I dag är de flera tusen och finns på många platser i norra Indien. De klär sig i rosa sarier, har käppar i händerna och är beredda att rycka ut så fort de får rapporter om kvinnor som far illa.

Idag, nio år senare, är Sampat Pal Devi en legend, en kvinnlig Robin Hood som försvarar de maktlösa mot de maktfullkomliga. Hennes hemtrakter – Bundelkhand i södra hörnet av delstaten Uttar Pradesh – är torra och fattiga – och feodala och patriarkala traditioner lever kvar.
Jordägare, politiker, poliser och andra lokala småfurstar styr och ställer över fattiga, lågkastiga och kvinnor.
Det är ingen slump att en annan kvinnlig Robin Hood-figur, banditdrottningen Phoolan Devi, kom från en by inte så långt bort. Pholan Devi – kvinnan som för 30 år sedan blev ledare för ett kriminellt gäng och mördade männen som våldtagit henne och förtryckt hennes familj och kast.

Men Sampat Pal Devi och hennes Rosa gäng slår inte ihjäl plågoandarna. De skrämmer dem bara lite – tills de lovar att bättra sig.
Och de bryr sig inte bara om att upprätta kvinnlig värdighet. Alla som diskriminerar och plågar fattiga och lågkastiga – oavsett kön – kan också få hembesök av de rosaklädda kvinnorna.
När elverket snålade med strömmen till de fattiga i byn låste Rosa gänget in tjänstemännen på deras kontor tills de lovade att även folk som inte äger jord har rätt till elektricitet.
När byns storjordägare mutade polisen för att den skulle gripa en uppstudsig daglönare klampade 40 medlemmar ur Rosa gänget in på polisstationen och vägrade gå innan den oskyldige mannen släppts.

Den självklara invändningen är förstås att medborgargarden och direkt aktion, ibland med hjälp av våld, inte är okej i ett demokratiskt samhälle.
Men i Indien höjs få kritiska röster. Alla vet ju hur jävligt det kan vara för kvinnor, fattiga och lågkastiga på landsbygden i Bandadistriktet i delstaten Uttar Pradesh, ett område känt för många illiterata kvinnor, kastmotsättningar och höga krav på att flickans föräldrar ska betala hög hemgift till pojkens föräldrar för att de överhuvudtaget ska få sin dotter bortgift.
På kommentarer i etablerade indiska medier och från upplysta indiska rikspolitiker låter det som att ett slag på benen med bambukäppen är ett legitimt sätt att bekämpa orättvisorna.

2014 kom Bollywoodfilmen Gulaab Gang i regi av Soumik Sen som bygger på rosa gängets verksamhet. Men i filmen har kvinnorna nästan övernaturliga krafter och är betydligt våldsammare än i verkligheten. I filmens värld är Sampat Pal Devi ett slags kvinnlig James Bond med rätt att bruka våld. Mycket action, lite verklighet.

För ett par hundralappar kan du bli passiv medlem i Rosa gänget och få information om vad de hittar på.

Ljus och värme i novembermörkret

DSC_1127.jpg

Västerviks-Tidningen idag. Man blir lite stolt.

Igår kväll var jag i Västervik och pratade om min egen kärleksrelation med Indien, som ibland krisar, men oftast är fin, och indiska Pikejs kärlek till svenska Lotta, som jag skrivit om i dokumentärromanen New Delhi–Borås.

Att sitta på tåget en grå novembertisdag för att kliva av i en småstad och prata om ett land och en bok på stadens bibliotek fyller mig med blandade känslor.

Självfallet tycker jag att det ska få bli kul att prata om det som engagerar mig mest här i världen. Jag är fortfarande, 32 år efter min första Indienresa, besatt av att berätta och förklara Indien för en svensk publik om landet som jag ständigt återvänder till. Jag har hållit på i tre decennier. Mer än ett kvartssekel. Jag är inte färdig än.

Men samtidigt fylls jag av skräck. Tänk om det inte kommer någon för att lyssna. Är det ändå inte lite hybris att tro att folk ska lämna tv-soffan och datorstolen och familjevärmen och traska till biblioteket och lyssna på ett torrt bokföredrag med resebilder, en föreställning som i mångt och mycket påminner om den föraktade och tråkförklarade diabildsaftonen.

Förväntan och ångest alltså i skön kombination.

Så står man
där och nej, och det är inte tomt i stolsraderna. Det har kommit ett 30-tal för att lyssna. Det räknas som hyfsat bra i biblioteksföredragsvärlden. Och oron kommer på skam. Publiken är så närvarande. De är så med. Jag känner mig så lyssnad på. Att få träffa läsare på det här sättet är magiskt. Mejl och nätkommentarer och Facekookuppdateringar i all ära. Men det här är på riktigt. Jag får prata med folk som inte bara läst min senaste bok, utan många av mina Indienreportage i Vagabond och som har som vana att läsa mina krönikor i varje nummer av Vagabond. Att få stå öga mot öga med dem och prata om det jag gör i mitt jobb, att få direkt feedback, det är inget annat än ren lyx.

Önskar att fler oftare stänger av skärmen, loggar ut och beger sig ut på stan till en fördragslokal, kanske på biblioteket, för att lyssna på på någon som pratar IRL. Ett tips: håll koll på kalendariet i lokaltidningen!

En fin artikel i Västerviks-Tdningen dagen efter blev det också.

Tack, Västervik!

Nu är det kvinnornas tid i Indien

Rajasthankvinna.jpg

Sedan urminnes tider har patriarkatet härskat i delstaterna Haryana och Punjab i nordvästra Indien. När man läser om hedersmord, abortering av flickfoster, sexuella övergrepp och kvinnounderskott i befolkningen kommer exemplen ofta … just härifrån.
Men från Indiens patriarkala hjärtland, från de uråldriga jordbruksbygderna där machostriderna i indiska eposet Mahabharata utspelade sig, kommer nu signaler om förändring.
För några år sedan blev Ashobi Khan, en 47-årig illitterat kvinna, ordförande i byrådet i den lilla byn Nimkheda i Haryana. Inte nog med det. De övriga nio demokratiskt valda ledamöterna är numera också … kvinnor. Det blev en rockad efter senaste valet: från 100 procent män till 100 procent kvinnor.
Ashobi berättar för indiska tidningen Tehelka att männen först var chockade, och opponerade sig.
– Ni, sa männen, härskar i hemmen, men vi män måste bestämma ute i samhället – ni förstår er inte på det här med demokrati.
Men då svarade Ashobi kaxigt:
– Vänta ni, vänta så ska ni få se!

Sedan dess har det kvinnostyrda byrådet uträttat snudd på underverk.
I år dras de sista rören så att byn för första gången i historien får vattenledningsvatten, och kvinnorna slipper vandra de två kilometerna till den kollektiva brunnen.
I år öppnar också ett högstadium för flickor i byn, vilket gör att fler familjer kommer att låta sina döttrar studera vidare.
Dessutom har kvinnorna infört en inofficiell men effektiv regel för att råda bot på ett av byns allvarliga sociala problem. Tillsammans med byns övriga kvinnor har man bestämt att alla som missbrukar alkohol, vilket bara män gör i Nimkheda, inte får någon mat av sina fruar när de kommer hem. Först när de håller sig nyktra kan de räkna med att äta sig mätta.
När männen styrde byrådet var alkoholmissbruk en icke-fråga.
– Men för oss, berättar Ashobi, är drickandet ett av de värsta brotten man kan begå mot sin familj.
Också behovet av offentliga toaletter hade länge nonchalerats av byns män. Inte så konstigt kanske, en man kan ju alltid lätta på trycket i närmaste buske. Men för kvinnorna i Nimkheda blev toaletterna en frigörelsefråga – och en förutsättning för att de skulle kunna bryta isoleringen i hemmet.
Historien upprepar sig: när jag läser om de indiska kvinnornas krav på toaletter tänker jag på den svenska kvinnorörelsen på 1910-talet, som hade exakt samma krav med exakt samma argument.

I statistiken över indiska kvinnors läs- och skrivkunnighet hamnar delstaten Haryana alltid långt ner på listan. Men en utbildningsrevolution är på gång. Senaste 25 åren har antalet flickor som läser klart de sista åren på högstadiet, och fortsätter på gymnasiet, fyrfaldigats, medan andelen pojkar som studerar vidare bara har fördubblats.
I flera av de traditionellt extremt patriarkala distrikten i Haryana läser idag fler flickor än pojkar vidare efter grundskolan.
Tidningen Outlook berättar om byflickan Tamanna som studerar för att inte upprepa sin mammas och äldre systrars bundenhet till hemmet och männen. Hon klär sig modernare än sina systrar, har mobiltelefon, pluggar hårt, åker skoter, är inte rädd för att säga vad hon tycker och har ambitionen att en dag bli jurist.
Hon nöjer sig inte med det traditionella arrangerade äktenskapet, utan vill själv vara med och bestämma.
– Vad för sorts man söker du, frågar tidningens reporter.
Tamanna svarar:
– En som förstår och respekterar mina känslor.

Delstaten Haryana har Indiens största kvinnounderskott. Här finns det bara 861 kvinnor per 1.000 män. En stor del av de kvinnor som saknas i befolkningen försvann redan i en abort efter ett ultraljud, där mamma och pappa tagit reda på fostrets kön. Att såna undersökningar är illegala sedan mitten av nittiotalet verkar inte hjälpa. I Indien görs varje år 750.000 aborter av flickfoster, en stor del av dem här i nordvästra delen av landet.
Föräldrars skräck att sätta en flicka till världen handlar i huvudsak om rädslan för ytterligare ekonomisk börda. En pojke kan i vuxen ålder arbeta och försörja sina åldrande föräldrar. Han är en god investering – och en pensionsförsäkring.
Indiens hemgiftstradition gör också sonen till en jackpot. När han ska giftas bort ska brudens föräldrar ge brudgummens föräldrar en rejäl gåva. Det kan handla om ett kylskåp, en skoter, en bil eller pengar som motsvarar givarens årslön.
Många döttrar som ska giftas bort i en fattig familj kan helt enkelt bli dess ruin och i vissa fall – undergång.

Men nu finns tecken på att en omvärdering inletts.
Förändringen drivs på av insikten att döttrarna har lätt att få jobb på den nya arbetsmarknad som skapats av Indiens snabba ekonomiska tillväxt. De nya jobben kräver teoretisk utbildning, där flickor precis som på andra håll i världen uppnår bättre resultat än pojkar. Det innebär att fler flickor väljer att studera, som i sin tur innebär att de lättare får jobb – och i slutänden höjer sin status på äktenskapsmarknaden – och i samhället.
I jordbruket, styrt av gamla patriarkala lagar, har kvinnorna av tradition de enklaste och sämst betalda jobben. I de nya service-, kommunikations- och it-företagen, styrda av en mer könsneutral meritokrati, är flickorna med och konkurrerar om de avancerade och bäst betalda jobben.
Förändringarna sker på teletjänstföretag där det räcker med motsvarande gymnasieutbildning och bra kunskaper i engelska, förändringen sker också när det gäller näringslivets toppjobb.
Enligt Grant Thorntons jämförelse av näringslivet i 32 länder minskar antalet kvinnliga vd: ar i de flesta länder i Europa och Nordamerika, medan de blir stadigt fler i Indien, där 14 procent av alla toppchefer idag är kvinnor.
Många föräldrar runt om i Indien har precis börjat inse att en dotter kan vara en lika bra ekonomisk investering som en son.
Därmed kommer hennes status att öka – samtidigt som kraven på dyra hemgiftsgåvor mildras.

Maktbalansen mellan män och kvinnor är förstås resultat av tradition, men kan förändras snabbt när kvinnan skaffar sig utbildning och jobb. Jag tänker på en studie som kom för några år sedan och visade att en fjärdedel av alla utbildade muslimska kvinnor i Indien har illitterata män. I de familjerna bestämmer kvinnan över mer än bara hushållskassan; i de familjerna är männens makt mest av ceremoniell karaktär.
Ett exempel på hur traditionen upprätthålls för att blidka familjetraditionen är de indiska muslimska kvinnor som bär niqab i hemmet, när gamlingarna i släkten ser på, men kastar av sig den och klär sig i jeans och t-shirt när de går till jobbet eller kaféet för att träffa vännerna.

Men för kvinnor som Ashobi Khan, som jag inledningsvis berättade om, är det inte utbildning som skapat förändring. Ashobi tillhör de cirka 30 procent indier som fortfarande är analfabeter. För henne är det istället lokaldemokratin som varit språngbrädan för vägen ut ur hemmets isolering.
Runt om i Indien har den lokala demokratin stärkts de senaste 20 åren – det vittnar flera studier om. Dessutom är det sedan 1993 lag på att minst en tredjedel av ledamöterna i byråden (gram panchayat) ska vara kvinnor.
2010 röstade överhuset i Indiens nationella parlament för en lag som innebär att kraven på en tredjedel kvinnor också ska gälla i landets parlament. Förhoppningsvis kommer underhuset och delstatsparlamenten snart att godkänna lagen – vilket skulle innebära kraftigt förbättrade villkor för Indiens kvinnor, åtminstone på sikt.

Men 47-åriga Ashobi nöjer sig inte med den politiska makten. Nu ska hon också lära sig läsa och skriva.
– Om ni kommer tillbaka om ett år och tar med er artikeln ni ska skriva, säger hon till tidningen Tehelkas reporter, då ska ni se att jag kan läsa vad ni skrivit om mig.

3bocker.jpg

Jag har skrivit flera böcker om Indien. Är du själv på väg dit? Beställ då min Indien – personlig guide (Vagabond förlag). Vill du läsa en historia som är som en saga om en omöjlig kärlek och en lika omöjlig resa med cykel från Indien via Afghanistan och Iran till Europa och slutligen Borås? Beställ då min senaste Indienbok, New Delhi–Borås (Forum 2013/Månpocket 2014).