Gå till huvudsajt

Archive: Dec 2015

Ayurveda – indiskt sunt förnuft

”Öst är öst och väst är väst. Och aldrig mötas de två”, sa Rudyard ”Djungelboken” Kipling.
Men det var då det. Idag har indierna med entusiasm anammat västerlandets vetenskap och politiska idéer, medan vi i väst lockas allt mer av yoga, meditation och traditionella mediciner.
Men ibland krockar tankesätten.
En av kollisionerna är den mellan västerländsk medicin och österländsk hälsolära.

Västerländska läkare är skeptiska till ayurveda, sanskrit för kunskapen om livet. Inte så konstigt. Visst finns det studier som visar på antioxidanter i olika indiska kryddor. Men ayurvedan som medicinskt system är inte vetenskapligt utvärderat.
Det blir knappast bättre av att den indiska hälsoläran blandar massage, naturmedicin och anpassad kost med österländsk filosofi. Sådant som österlänningar kallar livskunskap, men västerlänningar gärna klassar som flum.

Men indier jag känner tycker att det går fint att kombinera öst med väst. Får de lunginflammation äter de också antibiotika och skulle de få hjärtattack skulle de också uppsöka sjukhus som har maskiner som säger pling och ordinerar ”English medicine”.
Samtidigt vet alla vilka grönsaker och kryddor man ska äta om man har uppblåst mage, känner sig trött och hängig – eller har en kronisk sjukdom.
Som reumatiker har jag fått förklarat för mig vad jag bör och inte bör äta. Ät massor med papaya med lime, säger de, och bara vegetarisk mat med fänkål, spiskummin, gurkmeja, ingefära, sesamfrön och bockhornsklöver.

Fast helst tycker de att jag ska uppsöka en ayurvedisk doktor för att bestämma vilken personlighetstyp jag är, och få kostråd specifika för min människosort. Visst har jag testat: blivit insmord i varma oljor och masserad av två massörer som på varsin sida av kroppen simultant drar med sina händer över mina stela muskler och ömmande senfästen.
Det har lindrat, men inte botat. När jag efterfrågat mer bestående förbättringar har de svarat att det då krävs minst sex veckors daglig behandling och när jag efterfrågat vetenskapliga bevis för det, ja då har de sagt: ”Bevis? Det är ju sunt förnuft!”.
Men tyvärr lever indierna inte alltid som de lär. Medan allt fler västerlänningar går på yogapass och äter vegetariskt sitter allt fler österlänningar stilla framför datorn och äter hamburgare. Väst gör som öst. Och öst gör som väst.

Nej, nu tycker jag att det är dags för de båda traditionerna att mötas på allvar.
Varför inte ett sjukhus där man blandar västerländsk läkarvetenskap med ayurvedisk hälsolära. ”English medicine” på akuten, men indiskt tänkande på rehabiliteringen?
Öst plus väst är lika med sant. Tillsammans är vi starka.

I januari åker jag på en två veckor lång ayurvedabehandling för mina stela leder på Rajah Island utanför Trissur i Kerala. Återkommer med hälsorapport därifrån.

Riksha wallah – ny bok

omslag-rikshawallah.web.jpeg

De första handdragna rikshorna introducerades i Japan på 1860-talet som en teknisk vidareutveckling av bärstolen, som var vanlig i den kinesiska överklassen. Jin riki sha kallade man nymodigheten, vilket är japanska för mänskliga krafter.

Snabbt blev de populära. I Tokyo var de i slutet av 1800-talet det överlägset vanligaste transportmedlet. Därefter spreds rikshan över Asien. På 1880-talet dök de upp i Shanghai. Också Peking, Hongkong och Singapore fick handdragna rikshor. Och i Afrika introducerades de i koloniala städer som Nairobi i Kenya, Durban i Sydafrika och Antsirabe på Madagaskar, där de kallades pousse-pousse, en lokal förvrängning av push-push.

Till Indien kom de på 1880-talet tack vare resande kinesiska affärsmän och ordet hade då genomgått en anglifiering och skrevs rickshaw. Först ut med nymodigheten var britternas sommarhuvudstad Shimla på Himalayas sluttning dit det brittiska kolonialstyret varje vår flyttade sin administration för att undkomma hettan nere på slätten under sommarmånaderna. Först runt sekelskiftet 1900 introducerades rikshan i Calcutta.

Men med ökat välstånd och ny teknik efter andra världskriget fasades de ut i stad efter stad. De var ju dessutom en symbol för kolonialismen, för förtryck, för relationen herre-slav och för bristen på respekt för den fattiga människans värdighet. Den ersattes av den något värdigare cykelrikshan och så småningom av den motordrivna autorikshan – båda med tre hjul; två därbak och ett därfram.
Praktiskt taget överallt är de skrotade och förpassade till museimontrar.
Utom i Calcutta.

I februari kommer en fotobok som dokumenterar denna otidsenliga form av taxi. Fotograf Mikael Lindström, som jag gjort många Indienresor tillsammans med, kommer med sin Riksha wallah, 25 års fotodokumentation av de handdragna rikshorna i Calcutta. Micke har lärt känna ett gäng rikshadragare runt Sudder Street i centrala stan och plåtat deras vardag till och från ända sedan tidigt 1990-tal.

Boken har också en lång personlig text om staden Calcutta, skriven av mig, och ett fint och insiktsfullt förord av författaren Lasse Berg.

Kommer att kosta runt 300 kr och kan köpas från Adlibris, Bokus med flera nätbokhandlare.

Bara i Indien

Ambassador_farhjord.jpg

Bara i Indien. Ambassadorbilar som kryssar fram mellan fårhjordar i centrum av megastäder.

Indien har en mängd företeelser och produkter som du bara hittar i Indien och ingen kommit på idén att exportera. Sex exempel ur mångfalden:

1. English wine shops

English wine shops säljer varken vin eller något som kommer från England. Här kan du köpa flaskor med ett innehåll som går under benämningen Indian made foreign liquor, alltså indisktillverkad sprit av västerländsk sort. Indiens English wine shops får svenska systembolaget att framstå som ansvarslöst alkoholliberala. Här handlar du över disk (givetvis, inget självplock) och ofta genom ett galler, varigenom du väser din beställning till skuggmänni­skorna där inne på lagret. Och flaskan rullas in i brunt papper, som på den gamla goda motbokstiden, allt för att dölja det skamliga inköpet.

2. Tvättservice på billiga hotell
Ett indiskt kvarter har alltid en tvättare, en dhobi-wallah. Han går från dörr till dörr, samlar upp smutstvätt, går ner till floden eller annat närmaste vattendrag, gnider tvätten med en tvättvål, bankar den mot en sten, torkar den i solen på gräsmattan bredvid och stryker den sedan med ett träkolsuppvärmt strykjärn av 1800-talsmodell.
Dhobi-wallahn kommer också till hotellen. Därför kan du lämna tvätten i receptionen och få tillbaka den till ditt rum nästa dag, välstruken med pressveck och renare än vad en teknologisk svensk tvättmaskin och ett vetenskapligt utprovat tvättmedel klarar av – fråga mig inte hur det går till.
Nackdel: den supereffektiva, gammaldags tvätten kan slita en del på kläderna. Kostar 4–5 kronor per plagg.

Myrsloksbil.jpg

Bara i Indien. Fordon som ser ut som myrslokar.

3. Room service på billiga hotell
STF:s vandrarhem har ännu inte kommit på idén med att leverera lagad mat direkt till rummen dygnet runt utan extra servicekostnad. Men det har Indiens lågbudgethotell. Room service är en del av hotellkulturen, flitigt använd av framför allt indiska gäster. Spelar ingen roll om hotellet befinner sig i prisklassen under 20 kronor per natt för ett dubbelrum. Bor man på hotell ska det vara dygnet-runt-service. Menyerna som man beställer från är ofta omfattande och servicen snabb.

4. Minibussar som ser ut som myrslokar
De kallas tempos och är trehjuliga motorcykel-bilar-bussar, eller vad man nu ska kalla dem, med en motorhuv som ser ut som en myrslok eller ett fantasidjur ur Stjärnornas krig. Två hjul där bak och ett under den trubbiga snabelnosen. Med ett mödosamt ”tjocka-tjocka-tjocka” stånkar de sig fram, dessa dieseldrivna, råstarka jättedjur, som reliker från urtiden. De stannar varhelst det finns en passagerare. Priserna är fasta och när sätena fylls upp till sista platsen sätter de fart, eller rättare sagt: kämpar de vidare kryssande mellan kor och fruktstånd med en strut av svarta avgaser ur avgasröret.

5. Ambassadorbilar

Det är en kopia av den engelska Morris Oxford årsmodell 1954 men skulle lika gärna kunna vara en bil som Kalle och Knattarna kör på Ankeborgs gator. År efter år fram till 2014 tillverkades de med samma design, trots att tiden hunnit ikapp för länge sedan och Ambassadorbilarna fått konkurrens av modernt designade bilar.
Ambassador är kult även bland många indier, som ett uttryck för det sjävförsörjande Indien. Fast de är också bruksbilar, framför allt som taxi och som transport för Indiens politiker. Om inte politikerna åker helikopter är det Ambassador som gäller. Hängande i backspegeln: en tageteskrans och en plastfigur som föreställer Ganesh. I bandspelaren: tjutande, vinande Bollywoodmusik på mer än högsta volym.

6. Taxi som dras av en människa
För 50 år sedan fanns de i stora delar av Asien. Men att låta sig dras av en människa som springer barfota på stadsgatorna ansågs påminna för mycket om förhållandet herre­–slav. Så de handdragna rikshorna försvann med kolonialismens uttåg. Utom i Kolkata och i Matheran utanför Mumbai. Att de blev kvar i Kolkata beror framför allt på att Kolkata fortsatte att vara en fattig stad och uppgraderingen, som i så så fall skulle vara till en cykelriksha, helt enkelt framstod som för dyr för de flesta av rikshaspringarna.
Myndigheterna i staden pratar ofta om att förbjuda kvarlevan (senast våren 2007), men de finns envist kvar. Ironiskt med tanke på att just Kolkata i årtionden styrts av kommunister med en ideologi som går ut på att göra sig av med allt som gestaltar bourgeoisiens förtryck av arbetarna. De handdragna rikshorna i Kolkata är flitigt använda – inte av de rika, utan av alla de som bara har det lite bättre än de som springer framför.

Bubblare: i januari kommer fotograf Mikael Lindströms fotobok Riksha Wallah, där han under 25 års tid dokumenterat Calcuttas springrikshadragare. Boken innehåller också texter av mig och författaren Lasse Berg. Snart i en bokhandel nära dig.

Om 50 år spelar vi landhockey

Snartsmalterisen.jpg

Snart smälter isen.

Snart är det nytt år. Dags för en framtidsprofetia.

Om 50 år är USA inte lika mäktigt. Världen domineras istället av kineser och indier. Vi bor i megastäder, cyklar och åker kollektivt, medan landsbygden mest används för att koppla av. Och ishockey och bandy är bortglömda sporter, eftersom konstfrysta bandy- och hockeyrinkar drar för mycket energi och har förbjudits i syfte att rädda klimatet. Istället gör vi som engelsmännen, australiensarna och indierna: vi spelar landhockey.

Den ekonomiska krisen hade pågått ett tag. Arbetslösheten växte sig kort tid dubbelt så stor, medan BNP minskade med en fjärdedel. Saab hade gått i konkurs för länge sedan, liksom de flesta av bensinbilindustrins underleverantörer.
Det såg riktigt illa ut för Sverige. Regeringarna i New Delhi och Brasilia skickade under en period livsmedelsbistånd till hårt drabbade Bergslagen och Norrland. Men så vände det. Indiska, kinesiska och brasilianska investerare började köpa upp svensk basindustri. Volvo och Ericsson blev indiskägda, medan Sandvik fick kinesiska och ABB brasilianska ägare. Arbetslösheten sjönk. Hoppet återkom.

Att Kina, Indien, Brasilien och en handfull andra i dag fattiga länder om några decennier växt sig ekonomiskt starka är de flesta överens om. En rad framtidsprognoser spår att Brasiliens ekonomi om 40 år är större än Japans, Rysslands, Mexikos och Indonesiens ekonomier är större än Tysklands och Turkiets större än Italiens. Världsetta är Kina med USA och Indien på delad andraplats.
Redan om 10 år är det slut med USA:s världsherravälde. Istället består världen av flera ungefär jämbördiga stormakter, spår rapporten Global Trends 2025 – a Transformed World från amerikanska underrättelsetjänsten. För amerikanerna är det inte bara något att ängslas för. När USA inte längre är starkast kommer antiamerikanismen att tona bort och terroristerna att välja andra mål än amerikanska.

Vi är vana med att det är fattigt i Syd och rikt i Nord. Men historiskt sett är det ingen självklarhet. Från Jesus födelse till 1700-talet produceras det mesta av världens välstånd i Kina och Indien.
Samtidigt var Europa eländigt. När den brittiska ekonomen och prästen Thomas Robert Malthus reste genom Bergslagen och Mälardalen sommaren 1799 såg han hopplöshet och nöd. Han konstaterade att människorna klarade ”sig undan från rena svältdöden genom att äta barkbröd och ett gräs som vi efteråt identifierade som harsyra”.
På 1860-talet drabbades Norrland av hungersnöd: kringvandrande människor desperat efter föda, barnens magar var uppsvällda och barnadödligheten var skyhög, medan tyfusepidemier härjade. Den norrländska nöden lindrades med bland annat … jo, det är sant: livsmedelsbistånd från det rika Argentina.

Men så illa ska det väl inte behöva bli igen? Nej, det tror nog inte ens de värsta pessimisterna. Profetian att indier och kineser köper upp europiska basnäringar är däremot inte särskilt vågad. Maktförskjutningen österut är redan på gång. Indiska företag dominerar sedan ett par år världens stålindustri sedan de köpt de största europeiska och amerikanska stålföretagen. De västerländska statusbilmärkena Jaguar och Land Rover är inte längre brittiska eller amerikanska, utan numera indiska. Och för några år sedan tog ett indiskt företag över lilla Arvika Gjuteri, en av den svenska bilindustrins underleverantörer.
I Storbritannien finns ett uttryck som sätter ord på framtidsutsikterna för krisande europeiska företag. Det lyder: ”Mumbai, Shanghai, Dubai – or Goodbye”.

Att vi idag uppfattar klimathotet som så allvarligt kan bli vår räddning. Det menar framtidsforskaren Janken Myrdal som skrivit boken Framtiden – om femtio år.
– Trots att vi hittills ännu på allvar inte tvingats ändra vår livsstil på grund av klimatförändringarna har vår moral kring energiförbrukning ändrats. Det är bra. Det innebär att vi kan lämna slöseriets princip innan katastrofen är ett faktum, säger han när jag pratar med honom på telefon.
Hoppet står till att gyllene regeln utvidgas, den ”regel” som i nya testamentet (Matteus 7:12) formuleras ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem”. I framtiden kan gyllene regeln låta så här: ”Du ska inte göra mot kommande generationer vad du inte vill att föregående generationer gjorde mot dig”.
Att städerna växer sig enorma är en positiv spådom. Janken Myrdal tror att Norden i framtiden består av några få sammanhängande stadslandskap. En av dessa megastäder sträcker sig från Öresund, längs västkusten och upp till Oslofjorden. En annan i en ring runt Mälaren.
Inom dessa stadslandskap är privatbilism förbjuden. Det blir självklart att gå eller cykla kortare sträckor än fem kilometer. Längre resor inom jättestäderna sker med kollektivtrafik.

hockey-india-pakistan.jpg

Landhockey passar bra i ett varmare klimat.

På den omgivande landsbygden finns små och lätta bilar som kompletterar system av bussar och tåg. Den bränsleslukande jetplanen har ersatts av snabbtåg och långsamma luftskepp. Snabb båttrafik är förbjuden, men vattnet utnyttjas för långsamma transporter av stora mängder gods.
– Folk kommer att bo i städerna på vintern och på landet på sommaren. Jag tänker mig att stora delar av landsbygden går in i en säsongslunk med aktiviteter på sommaren, när stadsborna flyttar ut på landet, och dvala på vintern. Ungefär som sommarbadorter.
Så det ser ganska dystert ut för glesbygden?
– Nja, landsbygden närmast städerna används för att producera mat till stadsbefolkningen. Och eftersom landet behövs för sommarrekreation måste man upprätthålla viss aktivitet vintertid. Landsbygden blir glesare jämfört med i dag, men inte helt tom.
I framtiden måste vi förändra också våra fritidsvanor i stan. I boken Klimatsmart – din guide till en miljövänligare vardag kan man läsa att en ishockeyrink drar lika mycket energi som 50–75 eluppvärmda villor. Med varmare klimat ökar behovet av konstfrusen is, vilket blir dyrt och är dåligt för miljön. Därför är en självklar framtidsprognos att ishockeyns och bandyns dagar är räknade.

Istället får vi roa oss med landhockey. Inte så dumt. Då kan vi dessutom få hjälp av Indien, en av dagens ledande landhockeynationer – och i morgon dessutom en av jordens mäktigaste politiska och ekonomiska stormakter.

The true love story of the Indian who rode a bicycle all the way to Sweden

PK-Lotta_NewDelhi_1976.jpg

Lotta von Schedvin and Pradyumna Kumar (PK) Mahanandia in Lody Colony in New Delhi 1976.

My book New Delhi-Borås – with the true love story about PK who rode a bike all the way (7.000 km) from India to Sweden – has became viral on social media in India last week, when Satyanarayan Patri in Navi Mumbai, among others, published a short version of the story on Facebook. Satyanarayan’s story has been liked more then 113 000 times and shared 82 000 times. Awesome!

My inbox and my phone, as well as PK:s, has therefore during the last days been full of questions from English speaking Indians about when the English translation of the book is going to be released.

And the answer is that this fantastic love story will be out in English during August-September 2016. The publisher will be the British Oneworld – and in India it will be distributed by PanMacmillian.

However, while waiting for my book to be translated into English, you can here on my India blog read my short version of the book in English.

During 2014 it was published in French, Danish and German (where it became a national bestseller with more then 140 000 sold copies in a few months) – and during 2016 it will be published, besides English, in Chinese/Mandarin, Korean, Icelandic, Polish and Norwegian.

And watch out, next week I will publish a YouTube-film about PK:s story and my book, produced by Johannes Stålnacke Nero.

But for know, the core of the story – in English:

This shimmering saga tells the real-life story of Pradyumna Kumar, who was born poor and as an outcast/dalit in a small village in Orissa in eastern India. He calls himself PK and all his life he has kept a palm leaf bearing an astrologer’s prophecy: ”You will marry a girl who is not from the village, not from the district, not even from our country; she will be musical, own a jungle and be born under the sign of the ox.”

The prophecy follows him throughout his life, but he suffers several difficult setbacks and is often beset by doubt.

1. Per_och_Pikej_Puri_Indien_2007.jpg

Me, the writer of the book, together with PK at Puri Beach in Odisha in 2007.

At art school in New Delhi, he learns to do portraits. Every night, he stands in a park drawing people to earn his daily bread. His life is full of contrasts – one minute he is starving and sleeping on the streets, while the next he is invited to the home of Prime Minister Indira Gandhi, who wants him to paint her portrait.

One evening when PK is drawing in the park as usual, a young blonde woman appears in the light beside his easel. Lotta von Schedvin has felt drawn to India ever since she was a child and has travelled there by VW bus from Borås. She was born under the sign of the ox, would like to be a music teacher and her family owns some woodland in southern Sweden.

And so this breath-taking love story begins. The chances that these two young people will see each other again after Lotta has gone back home to Borås might seem slight – if it were not for a second-hand ladies’ Raleigh bicycle. The bike takes PK overland from Asia to Europe. Despite the hardship and endless setbacks, he stubbornly makes his way westwards.

Today PK and Lotta are married and have two children. They live together in a yellow wooden house in the woods in Sjuhäradsbygden outside Borås. PK has worked as an art teacher and Lotta still teaches music at Engelbrektsskolan in town.

​NEW DELHI – BORÅS
teaches us that everything is possible; reality surpasses fiction and love conquers all. All that is needed is confidence, tenacity and a second-hand bike.

Reviews:

”This story makes me believe in the goodness of humans and the power of love.”
– LitteraturMagazinet

”PK’s life story has what it takes to make a brilliant page turner.”
– Svenska Dagbladet

Franska_danska_Tyska_bocker.jpg

The book has so far been published in Swedish (2013), Danish and French (2014) and German (2015). During 2016 it is going to be released in English, Chinese, Korean, Polish, Icelandic and Norwegian. Still waiting for a publisher keen to make a Hindi version – or even a version in Oriyah.

Here is an interview with PK and Lotta in Odia and English in Kanak TV broadcasted from Bhubaneshwar:

And here is a long interview with PK and Lotta in Swedish in the biggest Swedish private National Television channel (TV4) at the time of the release of the book in February 2013:

Varanasi – världens äldsta och heligaste stad

Varanasipuff.jpg

Varanasi. Staden som aldrig gett arkeologerna en chans, eftersom den sedan tolfte århundradet före vår tide­räkning varit en vallfartsort och marknadsplats fullständigt fullproppad med liv. Välkommen till världens äldsta stad!

När livet känns grått och trist här hemma fantiserar jag om att jag är tillbaka i staden Varanasi på den heliga floden Ganges strand och ser solen gå upp och kasta ett persikofärgat ljus på trapporna ner mot vattnet. Jag frammanar minnena … vattenytan som ser ut som flytande guld i gryningstimman. Ljudet av pinglande klockor. Rösterna. Språken. Dofterna.

Läs mitt reportage från Varanasi som jag besökt så många gånger, första gången under luciahelgen 1983 och senast i mars 2014.
Då åker vi – följ med till Varanasi!

På väg till Indien. Skaffa då min Indien – personlig guide (Norstedts/Vagabond 2013) som bland annat innehåller ett fylligt kapitel om Varanasi. Beställ här så har du guideboken inom några dagar.

Drömmer du om att resa och skriva?

Skriva_resereportage_Vagabond_10gr.jpg

1994 började Johan Tell med helgkurser i reseskrivande på Vagabonds redaktion som då låg i ett grått betonghöghus i Stockholmsförorten Liljeholmen. Han ville att jag skulle hålla föredrag om research inför resan, vilket jag också gjorde, nervös som tusan, skräckslagen som jag var efter en föreläsning på stadsbibblan i Västerås om indisk film inför en publik som helt otippat till stor del bestod av indier (jag trodde publiken skulle bestå av västeråsare som inte visste ett dyft om indisk film, nu fick jag en publik som visste dubbelt så mycket om ämnet som jag).

Men sedan lärde jag mig och så småningom tog jag över huvudansvaret för kurserna som vi fortfarande arrangerar två gånger om året på Vagabonds redaktion, som nu ligger i ett svart hus i ett industriområde en annan Stockholmsförort, Solna.

Senaste året har vi under min kollega Barbro Janson Lundkvists ledning sammanställt våra bästa tips om att resa och skriva i läroboken Skriva resereportage.

– Boken vänder sig till både nybörjare och mer erfarna skribenter och journalister. Det är en inspirerande och handfast bok som ger nycklarna till hur man blir bättre på att skriva just resereportage, säger Barbro, som varit redaktör för boken.

Jag instämmer. Vi
delar med oss av våra erfarenheter, men berättar också om misstagen som gjorts, när det inte gått som man tänkt sig. Dessutom ger vi våra allra bästa karriärtips, och råd om man vill sälja sina reportage till svårflörtade redaktörer som mig själv.

I boken exemplifierar jag ofta med mina erfarenheter från reportageresor i Indien, bland annat återtrycks ett långt Andamanernareportage som jag skrev 2013. Indien är ju landet som fick mig att börja skriva reseskildringar. Färgerna, dofterna, smakerna, mötena med människor – jag kunde låta bli att börja beskriva vad jag varit med om i text.

Idag kom första
recensionen, från Bibliotekstjänst (BTJ), det häfte som landets alla bibliotekarier läser. den här recension är därför jätteviktig för boken, den sätter liksom tonen för framtiden.

Och vad skrev BTJ? Jo:

”Inte nog med att det här är en alldeles förträfflig lärobok i resereportage, det är också en inte oäven grundbok i skrivande journalistik överhuvudtaget!
Grunden är resemagasinet Vagabonds skrivkurser och bokens författare har en sammanlagd tid av resande och skrivande på sisådär hundra år. Det ger kunnande och boken presenterar erfarenheter från en mängd olika knepiga situationer med trilskande redaktörer, svårarbetade byråkratier eller ekonomiskt vidlyftiga pressresor för att ta några exempel.
Dessutom klara och handfasta instruktioner om journalistiska elementa som rubriksättning, ingressformuleringar och brödtext. Det har blivit en god vägledning för blivande resejournalister som har som ambition att tränga djupare än tillrättalagda turistbroschyrer och glättigt PR-material.
Naturligtvis välkomnar magasinet Vagabond också bidrag från nya skribenter med fräscha pennor. Sköna bilder och pedagogisk layout är ju självklart på plats!”

Snudd på en tokhyllning alltså.

Gissa om vi ska skåla och fira på Södra bar på Mosebacke torg i Stockholm ikväll. Kom förbi en sväng om du har tid och finns i närheten. Klockan 18 börjar vi.

I Skriva resereportage medverkar åtta av Sveriges mest rutinerade resejournalister – som huvudförfattaren Barbro Janson Lundkvist, resefotografen Pernilla Sjöholm, DN:s korrespondent i Latinamerika, Henrik Brandão Jönsson, och så jag.

Beställ Skriva resereportage här!

Delhipolisen ska bli mer genusmedveten

womens-bike-rally-in-new-delhi_1860507.jpg

16 december för tre år sedan gick en 23-årig sjukgymnaststudent på bio i New Delhi för att se Berättelsen om Pi.
På hemvägen blev hon våldtagen och torterad av en grupp på sex unga män.
Några veckor senare dog hon.
Indien är inte sig likt sedan dess.

Efter våldtäkten protesterade tiotusentals kvinnor och män på gatorna mot avarterna av det patriarkala samhället. Bland annat komponerade den nya jämställdhetsrörelsen den här sången.

Det grymma dådet som upprörde en hel nation ledde till ursinniga gatuprotester, talk shows i tv, forskningskonferenser, tidningsartiklar och debattböcker. Men vem var man arg på? Ilskan riktade sig kanske mest av allt inåt, mot den egna kulturen, det indiska samhället, där kvinnor inte verkar kunna gå säkra på storstädernas gator om natten.
Mer konkret var man arg på polisen, som visserligen hade agerat snabbt den här gången, men de som veckorna efter dådet stod i parken framför presidentpalatset med plakat med krav på större respekt för landets kvinnor visste att det var ett undantag.
De visset att vanligt är att polisen inte tror på kvinnan – eller är i maskopi, och i vissa fall mutad, för att skydda den anklagade mannen. Vanligt är att polisen, liksom förövarna, anser att kvinnor som ger sig ut på stan på egen hand får skylla sig själv – och ger kvinnan skulden.

Ett resultat av gruppvåldtäkten är att Indiens sexualbrottslagar skärpts. Idag är det lättare än förut att åtala för sexuellt ofredande och för sexhandlingar utan samtycke från den andra partnern. Och New Delhi-polisen har fått en ny avdelning för genusrelaterade brott, samtidigt som polismännen och poliskvinnorna gått jämställdhetskurs för att förbättra sin dokumenterat usla kvinnosyn.

Tittar man på FN:s statistik är Indien ett av de länder där det anmäls minst antal våldtäkter i världen: knappt tre om året per hundratusen invånare, vilket kan jämföras med Sveriges drygt 60 och Sydafrikas 120 våldtäktsanmälningar.
Visserligen säger antalet anmälningar inte allt om det verkliga antalet brott. I den indiska våldtäktsdebatten har det sagts att bara ett av fem indiska sexbrott anmäls eller accepteras av polisen. Även om man skriver upp Indiens våldtäktsstatistik fem gånger – eller till och med tio gånger, som vissa anser är nödvändigt – till och med då sker internationellt sett få våldtäkter per capita.
Men efter den fasansfulla gruppvåldtäkten i december för ett år sedan har faktiskt våldtäkterna ökat i New Delhi, där våldtäktsanmälningarna mer än fördubblats i år. Det skulle kunna tolkas som en våldtäktsvåg. Men det kan också tolkas som att uppmärksamheten på sexualbrott och förtroendet för polisen och rättsapparaten ökat och att indiska kvinnor äntligen börjat anmäla övergrepp med en kollektiv känsla av att ”nu får det vara slut på tigandet”.

Våldtäkten och mordet på den 23-åriga flickan i New Delhi var symboliskt laddad. Föräldrarna hade i den nya tidens anda satsat på sin dotters högskoleutbildning. Hon skulle inte bli enbart ett vackert smycke till en framgångsrik man. Hon skulle bli en självständig yrkeskvinna. Indien befinner sig ju i en brytningstid. Synsättet att flickor är utgifter som ska försörjas och dyrt giftas bort börjar sakta men säkert ersättas med förhoppningar om att inte bara pojkar kan se fram emot utbildning, karriär och egna inkomster. Och när kvinnan blir lönsam ökar också hennes människovärde.
Dådet i New Delhi för tre år sedan har därför beskrivits som om det gamla konservativa Indien, där männen styr, våldtagit det moderna och föränderliga Indien, där även flickor räknas.

Allmänt sett verkar kvinnans status vara sämst i nordvästra Indien, där de indoariska traditionerna är djupast förankrade. Men även här i Indiens patriarkala hjärtland, i delstaterna Punjab och Haryana och i Sind i grannlandet Pakistan, finns andra kvinnoideal.
Under medeltiden vandrade kvinnliga sufimystiker mellan byarna och dansade och sjöng, bortom mannens kontroll. Inspirerade av dem uppstod en kvinnlig karaktär i Bollywoodfilmerna som kallas jugni, som betyder eldfluga.
En eldfluga sprakar av energi i mörkret, äger sin kropp, är självsäker och ofta fräck, ibland även våldsam, som om hon vore den kvinnliga urkraften, den å ena sidan ömsinta och å andra sidan våldsamma och självsvåldiga gudinnan Kali.
I flera nya Bollywoodfilmer finns kaxiga kvinnoroller präglade av eldflugorna. Men eldflugorna är inget nytt fenomen i Bollywood. Redan i filmen Paras från 1971 sjunger Asha Boshle, till Farida Jalal frimodig dans, en sång som innehåller en uppmaning till de upphetsade männen som ser på – en påminnelse som låter som en modern feministisk slogan:
”Ett nej är ett nej, och ett ja är ett ja”.

Se det här Youtube-klippet, ”O Jugni Kehti Hai” (”Eldflugan talar”), med dansande skådespelaren Farida Jalal och med sång av Asha Bhosle i filmen Paras (1971):

På tisdagkväll 15 december sänds ett inslag av SVT:s Indienkorre Malin Mendel Westberg i Aktuellt om kampen för ett mer jämställt Indien. I studion efter inslaget är jag med och pratar om vad som hänt i Indien sedan den fasansfulla våldtäkten 16 december 2012. Se reportaget och studiosamtalet som börjar 32 minuter in i Aktuelltsändningen.

Indien i julklapp

NDBorasPersonguideElefanten.jpeg

Ge bort Indien i julklapp. Det vore väl en fin present till någon som du gillar.

Till den som
är på väg dit: min Indien – personlig guide (Vagabond/Norstedts, 2013). Köp boken här – och varför inte lägga till Vagabond nr 10.2015 med 30 sidor reportage och restips om Indien (som du köper i samma webbshop).

Till den som vill lära sig mera om landet Indien: min reportage- och faktabok Indien – elefanten som började dansa (Bilda, 2007, med bilder av Håkan Elofsson). Köp den boken här.

Till den som
gillar äventyr och feelgood-berättelser: min dokumentärroman New Delhi–Borås (Månpocket, 2014). Innan du bestämmer dig, läs ett provkapitel ur boken här. Och här kan du köpa boken för bara 49 kr.

EnbokenforfattareNDBoras.jpeg

Har du ännu inte bestämt om att New Delhi–Borås är rätt bok att ge bort i julklapp, kolla då först in den här halvtimmslånga intervjun med mig från SVT:s Kunskapskanalen. Intervjun handlar om mina Indienresor i allmänhet och om boken New Delhi–Borås i synnerhet. Klicka här för att se intervjun på UR Play.