Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Basaren i Delhi

Ko-i-Pahar-Ganj.jpg

En månad på resa kan i din kropp och din själ kännas som ett helt år. För dina vänner som stannade hemma verkar tiden däremot ha stått still. Det är ren magi. Att resa är intensifierat liv. Resandet ger ett förhöjt antal intryck per minut. Det är hemligheten bakom resans magiska förmåga att förändra dig.

Oföränderlighet urholkar själen. Nya utsikter ger nya perspektiv. Genom att resa skärps din iakttagelseförmåga och du blir du mer observant också på din hemmiljö. Plötsligt ser du saker i din omgivning som tidigare varit osynliga för ditt öga. Tänk om du var lika uppmärksam på din vardagspromenad till bussen där hemma som när du kliver runt i en indisk basar? Så här:

Klockan är snart elva på kvällen när jag jag promenerar mellan fruktstånden och teserveringarna i Main Bazaar, Pahar Ganj, i New Delhi.

Jag pratar med bagarpojkarna som sticker ner händerna i de röda tandoori-ugnarna och plattar ut degklumparna på insidan. Jag möter de rödsprängda blickarna från de gamla kvinnorna och männen som vilar insvepta i grå lakan på sina khats (repsängar) längs husväggarna. Jag snubblar nästan över mannen som skruvat isär en växellåda och lagt ut brickorna, muttrarna och kugghjulen i ett prydligt mönster på en pappskiva mitt i gränden. Jag kryssar fram genom en skock getter. Jag klappar kornas blanka ryggar. Jag känner lukten av varm fukt och blött tyg från kvinnan som stryker skjortor med ett rostigt ångstrykjärn. Jag skrattar för mig själv åt mannen som vispar varm mjölk med en ombyggd borrmaskin. Jag hasar mig förbi mellan en cykel och försäljaren som brett ut en blå näsduk på marken där det ligger tio blixtlås, hundra dragskor och en handskriven kartongskylt med texten ”Zip fix”. Jag står och stirrar på mannen som rest pyramider av hundratals hönsägg på en träskiva under en naken glödlampa och tänker ”faller ett, faller alla”.

Och nattluften är så het, tjock och klibbig att det känns som om min blöta kropp är en del av av allt runtomkring. Just nu är jag och Delhi oskiljaktiga.

Då blir det för mycket, då får jag plötsligt lust att gå tillbaka till hotellet, ta en kall dusch, sätta mig på sängen under den svalkande fläkten, packa upp anteckningsblocket och beskriva allt det här med ord som samhörighet och mänsklig värme, trots att de klingar klyschigt.
Jag ska skriva att det är detta Delhi jag gillar bäst, att en planlös promenad i gränderna slår Taj Mahal, Red Fort och Kajuraho med kamellängder… men då ser jag hundar som sjasas bort, kvinnor som syr, silverhalsband som lagas, en flicka som sopar framför sin dörr… en kvinna som snarkar… rök, brända löv, damm… sjunger, pratar, spelar kort… ligger på rygg, glöder, sover redan… kokar, fräser, kavlar… gropar i gatan, rynkor i pannan, brända bubblor på brödet.

Hur i hela världen ska jag få skildra allt det här för dem där hemma?