Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Bröllop maharaja style

Indisktbrollop.jpg

Här fortsätter Indienbloggens grundkurs i indisk kultur för förstagångsresenärer.

Hur träffas indier som ska ingå äktenskap och hur ser ett indiskt bröllop ut?

Vi börjar bakifrån, med bröllopet:

Bombay. Jag vet att Sanjay till vardags klär sig i t-tröja och jeans, eller möjligtvis chinos. Men i dag ska han gifta sig och han är klädd som en maharaja. Lång sidenkurta (skjorta som går till knäna) med guldbrodyr, orange turban med plym och glittriga sandaler med en spira längst fram.

Sunita är heller ingen klädtraditionalist. Man ser henne mest i slitna jeans och en tajt top och kanske en grå kavaj när hon kör sin skoter genom den hektiska Bombaytrafiken. Men i dag ska hon gifta sig och är liksom sin blivande man klädd enligt traditionen i hans och hennes föräldrars hemby: guldglittrande röd sari, hennafärgade händer och fötter och armarna täckta med silvriga och guldiga bangles (armringar).
Det är båda klädda och smyckade mycket otidsenligt (för att vara Bombay) och traditionellt (för att vara just Sanjay och Sunita).

Snart kommer gästerna. 500 är bjudna. Piren bredvid Gateway of India i Bombay, som praktiskt taget varje kväll är uthyrd till bröllop, strålar av ljus. Partytält, överdåd av cateringmat och hundratals plaststolar. Dessutom en mässingsorkester som spelar en blandning av hindifilmlåtar och västerländska popklassiker, ackompanjerad av fyrverkeriernas kraftiga explosioner. Allt är som i en saga, som i en dröm, som i en Bollywoodfilm och som i hundratusentals byar och städer runt om i Indien.

Det finns lika många bröllopstraditioner i Indien som det finns etniska, lingvistiska och kulturella grupper. Smak, stil och riter bestäms av religion, kast, klass, utbildning, hemby. Men överdådet och den glittrande prakten har de gemensamt.

Att man låter bröllop kosta mycket pengar är inget unikt indiskt, men om man skulle göra en lista över länder där de generellt sett är mest påkostade skulle förmodligen Indien hamna högst. Ett skäl till att de är så påkostade är vanan att bjuda många gäster. Jämfört med i väst bjuds betydligt vidare cirklar: vänners vänner och släktingars vänners vänner eller varför inte en västerlänning som bara råkar gå förbi.

Fattiga familjer tar lån för att ha råd med sina barns bröllop, vilket gör att de kan bli skuldsatta för resten av livet. Att ordna ett litet avskalat budgetbröllop har därför blivit ett radikalt val bland socialt engagerade och välutbildade, som anser att megabröllopen är en dålig indisk tradition, som ruinerar och exkluderar.

Är man traditionell låter man en astrolog bestämma datumet för bröllopet. Stjärnorna måste stå rätt för lyckad förening. Någon gång under den torra vinterårstiden är vanligaste valet. Tre dagars eller en hel veckas firande är inte ovanligt. Populära inslag är att brudgummen rider till bröllopet på en vit häst, att manliga och kvinnliga gäster umgås var för sig under festen, att kvinnorna dagen före vigselceremonin uppträder med en ceremoniell dans och kvällen efteråt arrangerar lekar för att de nygifta, som i dagarna kanske träffats för allra första gången, ska lära känna varandra.

Bland hinduer är det ofta en brahmin (präst) som utför ceremonin. Men man kan också gifta sig borgerligt med en tjänsteman från kommunen eller jurist från en lokal domstol som vigselförrättare. Till skillnad från kristna gifter sig hinduer vanligtvis inte i templet, utan hemma eller i en hyrd lokal.

Men hur träffas vanligtvis indier som sedemera gifter sig med varandra? Jo, fortfarande regerar det arrangerade äktenskapet. men det är på väg att förändras, sakta men säkert.

– Hur träffade du din fru? frågar jag den unge internetdesignern Senthil Murugesan i Tiruchirapalli i Tamil Nadu.
– Via bharatmatrimony.com, svarar han.
– En kontaktsajt? undrar jag förbluffad. Du letade runt, hittade en läcker, intressant tjej, mejlade henne och så dejtade ni …
– Nej, nej, avbryter han. Mina föräldrar la ut uppgifter om mig, och en bild på mig. Likadant gjorde hennes föräldrar med sin dotter. Sedan mejlade de varandra och diskuterade hur kompatibla vi var. Ja, mina föräldrar frågade förstås mig vad jag tyckte om flickan innan det var dags att träffa henne, men det var dem som skötte allting.
– Så det var inte kärlek på internet?
– Nej, det var arrangerat äktenskap online.

De arrangerade äktenskapen är fortfarande normen, kärleksäktenskap undantagen. Det verkar nästan inte spela ingen roll hur frigjord en modern indier är från kasthierarkierna, planerna på äktenskap föser obevekligt tillbaka de frigjorda i den traditionella fållan. Man kan studera, jobba och umgås med folk med helt annan kasttillhörighet, men när man gifter sig gör de flesta det fortfarande inom kasten, skrået, gruppen.

Ofta är det kvinnan och hennes föräldrar som drar kortaste strået i kampen om status på äktenskapsmarknaden. För att få sin dotter gift måste kvinnans föräldrar betala hemgift till mannens föräldrar. Kraven kan vara horribelt höga: en skoter, ett kylskåp, en bil, hundratusentals rupier. Om mannens föräldrar inte är nöjda händer det att de klagar hos kvinnans föräldrar. Det förekommer avarter som att mannen och hans föräldrar mördar kvinnan på grund av att hemgift är för liten.
Indien är inte stillastående och evigt, som västerländska betraktare ofta brukar konstatera. Samhällsförändringarna går rasande fort.

Äktenskapen över kastgränserna är få, men ökar. Par som träffar varandra utan föräldrarnas inblandning är ovanligt, men blir vanligare. Hemgiften som begärs är hög, men kraven minskar. Allt fler accepterar äktenskap över kastgränserna så länge man är säker på att det finns andra kriterier än kast som leder till inflytande och delaktighet i samhället, säger exemeplvis sociologen Shiv Viswanathan vid Centre for the Study of Developing Societies. Kan man behålla sin status genom att välja en man med rätt utbildning istället för en man av rätt familj och kast så är det okej. Hos medelklassen i städerna är inte äktenskapsannonserna lika kastinriktade som förr och hemgiftskraven inte lika uttalade, enligt Shiv Viswanathan.

Den nya ekonomin betonar utbildning och social kompetens framför kast och religion. Vem vill inte klättra på samhällsstegen? Religiösa och sociala tabun har hindrat många indier från att ens orka närma sig stegen. När traditionens bojor lossas och ersätts av ett individuellt val har de åtminstone fått chansen.