Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Den toleranta muslimen

Akbar.jpg

Akbar den store. En tolerant muslimsk kejsare som ville få stopp på motsättningarna mellan religionerna.

I 300 år styrdes stora delar av Indien av en muslimsk härskarätt från dagens Uzbekistan i Centralasien. Mogulerna, som de kallades, är fortfarande ett rött skynke för många hinduer, eftersom de lät riva hinduiska tempel för att uppföra moskéer på samma plats. Å andra sidan är man också stolt över de monument som de lät uppföra: som mausoleet Taj Mahal, som blivit en symbol för Indien.

Men så var det Akbar, den toleranta muslimska härskaren som ville att alla religioner skulle samarbeta och till och med hittade på en egen religion där alla skulle kunna samlas för andlig spis.

Vi tar det från början:

Indiens erövrare kom från nordväst. Det gällde också mogulerna (persiska för mongol) som jagats bort från Samarkand av uzbekerna och sökt sig söderut mot indiska halvön. I Panipat, åtta mil norr om dagens New Delhi, stod 1526 det avgörande slaget där mogulerna besegrade Delhisultantatet, styrt av Ibrahim Lodi, med hjälp av ny och avancerad krigstaktik och vapenteknik.

De militära nymodigheterna bestod av lätta, flyttbara artillerikanoner som sammanbundits med läderremmar så att fiendens hästar inte kunde passera. Så effektiv var Baburs armé att den kunde besegra Lodis styrkor trots att den bara var en tiondel så stor som fiendens.

De mobila kanonerna hade mogulerna gemensamt med de samtida Ottomanska och Persiska rikena. Tillsammans kallades de kanonimperierna; i flera hundra år dominerade de landmassan mellan Medelhavet och Bengaliska viken.

Mogulerna, det östligaste kanonimperiet, hade det knivigast. Man hade erövrat ett jätteland som inte bara befolkades av fredliga bönder och primitiva skogsfolk, utan också av stridslystna soldater styrda av lokala hinduiska och muslimska kungar som var vana vid militära strider. Mogulkejsarnas taktik gick till att börja med ut på att, trots sitt militära självförtroende, inte möta dem i strid, utan att bli deras bundsförvanter och utnyttja deras lokala auktoritet.

Bäst i klassen på försoningspolitik var kejsare Akbar som gifte sig med en hinduisk prinsessa från Amber (utanför dagens Jaipur) och lät henne behålla sin hinduiska tro. Amber var ett av många riken där härskarklassen var hinduiska rajputer, en krigarkast som styrde flera mikrostater från sina borgar runt om i den öken som idag utgör delstaten Rajasthan.

Akbar genomförde flera reformer som gjorde mogulriket till 1500-talsväldens mest civiliserade rike. Han skaffade sig hinduiska ministrar och tjänstemän och avskaffade jizyah, en skatt som hans förfäder infört och som bara icke-muslimer behövde betala. Han förbjöd slaveri och barnäktenskap och bekämpade sati, den grymma hinduiska sedvänjan som gick ut på att änkan skulle bestiga sin döde mans likbål och brinna upp.

Samtidigt som kättare brändes på bål på Campo di Fiori i Rom i kristendomens och västerlandets hjärta, försökte Akbar 500 mil österut att förena olika trosläror. Han ordnade diskussionsaftnar med lärda män från alla religioner: islam, hinduism, jainism, katolicism och zoroastrism. Helt ville han skrota de gamla religionerna och för det syftet skapade han en helt enkelt en ny religion som ersättning. Akbars nya tro fick ett persiskt namn, din-e ilahi (gudomlig tro), och byggdes upp av ingredienser från olika håll.

Men Akbars tolerans, hyllad av hinduer och andra minoriteter, ogillades i de egna leden. De muslimska prästerna var inte roade och motarbetade sin toleranta kejsare, samtidigt som den nya universella religionen inte fick så många anhängare utanför hovet.

Men ett bra försök var det i alla fall. Tack för det, Akbar!