Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Fint med indiskt regn

monsoon.jpg

När jag kommer till den indiska staden Ahmednagar har monsunregnen börjat falla.
– Du kommer med det fina vädret! säger en man glatt under sitt paraply och tar ett danssteg i en vattenpöl så att det stänker upp på hans byxben.
Regnet vräker ner från blygrå moln. Lerbruna vattenpölar växer till övergödda sjöar. Rännstenarna förvandlas till skitiga bäckar. Folk springer med pappskivor som skydd över huvudena.
Jag undrar vad han menar med det fina vädret.
Och han svarar:
– Det härliga regnet förstås.

Hälften av Indiens befolkning jobbar i jordbruket. En majoritet av åkrarna är inte konstbevattnade, utan beroende av de monsunregn som faller ymnigast på sommaren.
Stora delar av året, i nio långa månader, är marken torr som sand, medan solen lyser från klarblå himmel. Innan regnet faller, medan bönder går omkring i surmulen förväntan, har vegetationen gulnat och värmen tagit stryptag på människor, djur och natur. Då är man ganska trötta på den där evigt brännande solen och förbannat blå himlen.
I en indisk film jag såg för några år sedan var den heta solen som lyste över huvudrollsinnehavarna synonym med olycka och elände. Men så, i filmens slutscen skockade sig monsunmolnen på himlen och folk dansade på bygatorna i lycka. The End. Vilket lyckligt slut! Biopubliken lämnade salongen med saliga leenden på sina läppar.
Indien jublar när regnen faller. Eftersom så många får sin inkomst från jordbruket leder en generös monsun – så länge den inte orsakar jordskred och översvämning – till ökad konsumtion, lägre räntor och stigande aktiekurser. Ett riktigt regnigt år går Bombaybörsen extra bra.
Men medan indierna är lyckliga, känner jag mig dyster av bristen på solljus. Det är sannerligen en kulturkrock.
I min släkt måste jag gå tillbaka tre generationer för att hitta bönder.
Jag är helt enkelt för mycket stadsbo för att glädjas åt regntunga skyar.
Väder är viktigt för min semester, inte för min försörjning.

Mina förfäder såg förstås inte heller på vädret ur mitt nutida semesterperspektiv. Och deras uppfattning om vad som var ett fint landskap skiljde sig nog också. Min morfars mor och far, som var bönder i Jularbo, skulle nog inte ha uppskattat platser som jag tycker är sköna, som grå bohuslänska klippor, solstekta medelhavsstränder och en vindpinad grekisk ö. Det är ju till synes ofruktbara platser.
Jag föreställer mig att indiern som dansar i vattenpölen i det eviga regnet i staden Ahmednagar reser med tidsmaskin till min morfars fars gård i det sena 1800-talets Jularbo. Jag tänker att de nog då hade varit överens om att regn går före solsken, i alla fall när vårsådden är klar, och att frodiga åkrar går före obrukbara klippor och stränder.
Och medan vårregnet fallit över Dalarnas korn- och havrefält hade min förfader slagit ut med armarna, omfamnat den avlägsna gästen och glatt utbrustit:
– Du kommer med det fina vädret!