Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Indiens (censurerade) dotter

Leslee_Udwin.jpg

– Jag gjorde filmen för att visa i kraften och styrkan i protesterna mot brottet. Min känsla var: äntligen har ett land vaknat, berättade Leslee Udwin efter visningen av hennes film i Stockholm på tisdagskvällen.

Igår såg jag dokumentärfilmens Indiens dotter för andra gången. Det var inte kul. Det ska inte vara kul. Det är en hemsk film. En film som handlar om så vidriga brott ska vara hemsk.

Jag såg om filmen eftersom filmens regissör Leslee Udwin var med den här gången. Efter filmen gav hon sin syn på den debatt, tumult och censur som drabbade henne och hennes verk.

Leslee var upprörd. Arg och bedrövad. Till och med stridslysten. Ursprungsplanen var att visa filmen samtidigt i sju länder på internationella kvinnodagen 8 mars. Och den visades, överallt, utom i ett av de tilltänkta visningsländerna, det viktigaste. Indien.

Indiens regering förbjöd visningen av filmen i indiska tv-kanalen NDTV med hänvisning till att man rädd för att den skulle röra upp känslor och leda till nya gatuprotester. NDTV svarade på förbudet med att visa en vit tv-ruta de 60 minuter då filmen skulle ha visats, enligt ursprungliga tablån.

Men miljoner indier har ändå sett filmen, eftersom den redan före kvinnodagen med BBC:s (en av finansierärerna) goda minne spreds på YouTube.

I den version som jag och andra journalister, genusforskare, filmare, bokförläggare och Mona Sahlin såg på pr-byrån Kreab på Floragatan i Stockholm igår var de ursprungliga faktatexterna på slutet med, precis som i den version som SVT visade 8 mars.

I eftertexterna berättas om sexuellt våld i olika länder på jorden och hur få av brotten som anmäls och utreds i Storbritannien, Danmark, Frankrike, Sydafrika etc. Allt för att lyfta fokus från Indien till hela världen. Allt för att säga att våldtäkter och andra brott mot kvinnor är ett globalt problem där även vi i väst borde skämmas för att inte tillräckligt görs för att stävja dem.

– Men i den version som spreds i Indien valde BBC att ta bort mina fakta om våldtäkter som ett globalt problem. Jag vet inte varför, men det gjorde de. Så den film som miljoner indier har sett på YouTube saknar dessa fakta. För dem känns det därför som om jag pekar finger på Indien. Det gör mig förtvivlad. Det var inte min avsikt, berättade Leslee Udwin med både ilska och sorg i rösten.

Leslee berättade också att det som kickade igång hennes vilja att göra filmen om den hemska gruppvåldtäkten i New Delhi 16 december 2012 inte var själva brottet, sådana händer tyvärr regelbundet här och där i vår värld. Nej, det som fick Leslee att skrida till verket var protesterna mot diskriminering och nedvärdering av kvinnan som tog fart i Indien redan dagen efter brottet, och därefter pågick dagligen i över en månad. Tiotusental, om inte hundratusentals, kvinnor och män gav sig ut på gatorna och krävde kvinnors rätt att kunna röra sig fritt på gatorna i sitt eget land.

– Det kändes som om det var första gången någonsin som kvinnor med sådan kraft reagerade på det sexuella våldet och det fyllde mig med hopp, sa Leslee Udwin.

– Jag ville göra film om att äntligen har åtminstone ett land i världen vaknat.

Jag kan förstå hennes frustration. Hon ville göra en film som visar hur ett folk reser sig mot ett orättfärdigt ok (det sexualiserade våldet och samhällets och polisens ovilja att ta det på allvar) och så blir hon bannlyst i det land som hon vill lyfta upp. Men tyvärr blir man inte ett dugg upprymd av filmen. Protesterna, den indiska kvinnorörelsen och ”uppvaknandet” ges ganska lite utrymme, istället ägnas större delen av filmens 60 minuter åt att prata med mördarna och deras försvarsadvokater som säger de mest förnedrande och idiotiska saker om kvinnor och män, och relationen dem emellan.

Filmen blev inte den positiva aktivistfilm som peppar motståndsrörelsen som Leslee Udwin önskade. Den blev istället en dystopi som skildrar människans mörkaste sidor. Som i för sig också kan fungera peppande och starta motståndsrörelser och kampanjer för ökad jämlikhet och ett stopp för den patriarkala idiotin.

Just det försöker Leslee nu få igång. Hon åker världen runt för att starta olika nationella kampanjer för att stoppa sexuellt våld. Igår Stockholm, idag Los Angeles, imorgon … Filmen var en del i detta arbete. Nu återstår resten.

Men varför stoppade indiska regeringen filmen, egentligen? Var det verkligen oro för nya demonstrationer?

Före detta Grantajournalisten Ian Jack tror inte det. I The Guardian skriver han att problemet inte är budskapet, utan budbäraren. Indien har alltid varit känslig för kritik från sin gamla kolonialmakt. Han jämför med Katherine Mayos bok Mother India från 1927 som kritiserade barnäktenskap i Indien. Problemet var inte budskapet, utan … budbäraren. Ska en engelsk överklassdam, en kolonialist, komma här och …

Indiens premiärminister har själv hållit upprörda tal om den olagliga abortering av flickfoster och att de indiska männen måste ändra sin syn på kvinnor som mindre värda om samhället ska förändras. Om indiska politiker, journalister och filmare kommer med budskapet. Inga problem. Men nu … Leslee Udwin, en engelsk kvinna … en före detta kolonialist.

Läs mer
Läs Ian Jacks artikel i The Guardian med en jämförelse mellan Katherine Mayo och Leslee Udwin.

Se filmen
Har du ännu inte sett Indiens dotter, se den på SVT Play.