Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Indiska kvinnoideal

Bildgängvåldtakt.jpg

En våldtäkt i december 2012 fick tiotusentals kvinnor och män att gå ut på gatorna och kräva hårdare straff för sexualbrott och tryggare gator för kvinnor.

Det finns ett svart skynke som får många att tveka innan de klickar på bokaknappen till en Indienresa: situationen för Indiens kvinnor.

Efter gruppvåldtäkten och mordet på en ung kvinna i New Delhi för några år sedan har medierna rapporterat flitigt om sexualbrott i Indien. Rapporteringen har fått många västerlänningar att tro att det finns en särskild sorts ”våldstäktskultur” i Indien, där folk i allmänhet accepterar våldtäkter som en del av det sociala livet. Det är en vanföreställning som ytterst är grovt rasistisk.

Sant är att kvinnans ställning i samhället är betydligt mindre jämställd jämför med de flesta europeiska länder. Och sant är att de polisanmälda våldtäkterna ökar. Men det är inte sant att våldtäkter skulle vara något särskilt typiskt indiskt. Våldtäkter, liksom mord och andra brott, förekommer där som i resten av världen.

Tittar man på FN:s statistik är Indien ett av de länder där det anmäls minst antal våldtäkter i världen: knappt två om året per hundratusen invånare, vilket kan jämföras med Sveriges drygt 60 och Sydafrikas 120 våldtäktsanmälningar.

Visserligen säger antalet anmälningar inte allt om det verkliga antalet brott. Mörkertalet är stort. I den indiska våldtäktsdebatten har det sagts att bara ett av fem indiska sexbrott anmäls eller accepteras av polisen. Även om man skriver upp Indiens våldtäktsstatistik fem gånger – eller till och med tio gånger, som vissa anser är nödvändigt – till och med då sker internationellt sett få våldtäkter per capita.

Tusentals indiska kvinnor kämpar ändå för en starkare ställning för kvinnan i familjen, kulturen och samhället. Kanske finns nyckeln till förändring också i det egna kulturarvet.

Ett förhärskande indiskt kvinnoideal går tillbaka till den lydiga och självuppoffrande Sita, gudakungen Ramas hustru i det antika eposet Ramayana. Tillsammans med kvinnokaraktärer i Indiens andra stora mytologiska urberättelse, Mahabharata, formar Sita bilden av en underdånig kvinnoroll, som gestaltas om och om igen i Bollywoodfilmer och tv-serier.

godess-kali-2-600x450.gif

Hämnden är ljuv. Gudinnan Kali, ett kaxigt indiskt kvinnoideal.

Men tusentals år gamla böcker kan läsas på olika sätt. Författaren Samhita Arni har i ett par av sina romaner omtolkat Ramayana. Hon ansluter till muntliga folkliga traditioner där en annan version av Sita sjungs av bykvinnor. I de här sångerna är hon inte tyst och undergiven, utan en klok, stark och medkännande krigarprinsessa som uppfostrar sina barn som ensamstående mamma under tiden då hon lever i exil i skogen.

Allmänt sett verkar kvinnans status vara sämst i nordvästra Indien, där de indoariska traditionerna är djupast förankrade. Men även här i Indiens patriarkala hjärtland, i delstaterna Punjab och Haryana och i Sind i grannlandet Pakistan, finns andra kvinnoideal.

Sampat-pal-devi1.jpg

Sampat Pal Devi leder Gulab Gang som går hem till män som slår sina fruar eller på annat sätt behandlar kvinnor dåligt och slår de i huvudet med käppar så att de lär sig en läxa. Historien om Gulab Gang, som är högst verklig, har också blivit en Bollywoodfilm med samma namn.

Under medeltiden vandrade kvinnliga sufimystiker mellan byarna och dansade och sjöng, bortom mannens kontroll. Inspirerade av dem uppstod en kvinnlig karaktär i Bollywoodfilmerna som kallas jugni, som betyder eldfluga.

En eldfluga sprakar av energi i mörkret, äger sin kropp, är självsäker och ofta fräck, ibland även våldsam, som om hon vore den kvinnliga urkraften, den å ena sidan ömsinta och å andra sidan våldsamma och självsvåldiga gudinnan Kali.

I flera nya Bollywoodfilmer finns kaxiga kvinnoroller präglade av eldflugorna. Men eldflugorna är inget nytt fenomen i Bollywood. Redan i filmen Paras från 1971 sjunger Asha Boshle, till Farida Jalal frimodig dans, en sång som innehåller en uppmaning till de upphetsade männen som ser på – en påminnelse som låter som en modern feministisk slogan:

”Ett nej är ett nej, och ett ja är ett ja”.

police-officers-female.jpg

Indien är enda landet i världen som har renodlat kvinnliga polisbataljoner, allt för att försöka slå sönder de patriarkala hierarkierna.

Mina indiska kvinnliga bekanta brukar påpeka att det är betydligt enklare att leva som ensamstående yrkesarbetande kvinna i Bombay, Bangalore, Chennai och andra sydliga indiska storstäder. I samma andetag säger de att New Delhi, som ligger långt upp i norr, har en mer aggressiv offentlig atmosfär för en kvinna, med fler sexuella kommentarer, mer tafsande och mer fluktande.

Och historiskt sett har det varit så i åtminstone några tusen år, ända sedan de mer patriarkala indoariska folken flyttade ner mot Indien från Centralasiens stäpper. Kvinnans underordnade roll förstärktes i och med de muslimska erövringarna av norra Indien under medeltiden.

I Sydindien har man bevarat en jämlikare tradition ända sedan jägar- och samlartiden. En av de första portugisiska resenärerna, Domingo Paes, skrev på 1520-talet att det i det sydindiska kungadömet Vijaynagar fanns kvinnor representerade på praktiskt taget varenda nivå i samhället. 1500-talets sydindiska kvinnor utövade brottning, spelade trumpet och fäktades med svärd med stor skicklighet, skrev den förbluffade portugisen.

3bocker.jpg

Jag har gjort flera inslag för Godmorgon världen och Obs i Sveriges Radio P1 om kvinnans situation i Indien. Lyssna på de i efterskott:
Obs: Våldtäkten som förändrade Indien
Obs: Kvinnor stärker sina positioner i Indien
Godmorgon världen: Moder Indien

På väg till Indien? Glöm då inte att ta med min Indien – personlig guide (Vagabond/Norstedts 2013). Och så mitt lästips inför sommarsemestern: dokumentärromanen New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige (Forum 2013/Månpocket 2014). Finns både som pocket och e-bok.