Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Inte bara yoga

Disco-Singh-2014.jpg

I filmen Disco Singh från i fjol blandas olika kulturer och traditioner och gammalt och nytt, som det så ofta görs i Indien.

Är det mer synd om indier som utsätts för Coca-cola-reklam än svenskar som utsätts för samma reklam? Jag tror att de flesta skulle svara ja på den frågan – helt enkelt därför att vi tror att indier och andra invånare i fattigare länder är mer lättlurade.
Vi antar helt enkelt att de är offer och därmed mer mottagliga för kommersiella budskap än vad vi är.
Och om en indier med hygglig inkomst trots allt väljer att köpa en flaska Coca-cola så ses det som ett tecken på nåt fruktansvärt omoraliskt.
Tänk! Dricka läsk när bristen på rent vatten är så stort och orättvisorna så skriande!

Ända sen britterna lämnade Indien för snart 70 år sen har det skrivits mängder av böcker i väst, där författarna utgått från att indierna själva är oförmögna att skapa utveckling. De är hopplöst fast i kastväsendet, korruptionen och andra onda cirklar, som bara västerlandet kan rädda dom ur.
Som en följd av den snabba ekonomiska utvecklingen på nittiotalet började indiska akademiker och intellektuella att utforska det nya Indien. Ett Indien som rör sig framåt av egen kraft. Ett Indien där indierna själva åstadkommer förbättringarna – utan nåt som helst västerländskt bistånd. Eller som Nehru, Indiens första premiärminister, uttryckte i en förhoppning: Ett Indien där kodyrkan ersatts av välståndsdyrkan.

Jag kom och tänka på en doktorsavhandlingen i socialantropologi som läste för tio år sedan. Den hette ”India Dreams”, var skriven av svensk-italienaren Paolo Favero och handlade om ett Indien som för många svenskar måste framstå som fullkomligt osannolikt.
I ett par år gick han på kosmopolitiska partyn och klubbar, hängde på globaliserade kaféer och snabbmatsställen, besökte medelklasshem och datoriserade arbetsplatser. Männen han studerade var mellan 20 och drygt 30 år, jobbade antingen med internet, media eller turism och hade i hela sitt vuxna liv tagit för självklart att man kommunicerar digitalt.
Man skulle kunna tro att dessa unga framgångsrika män som lever mitt i det moderna och globaliserade, vänt den indiska kulturen ryggen – och okritiskt bejakar allt västerländskt.
Men så är det inte alls, kom Paolo Favero fram till. Tvärtom!
Att ”vara indisk” är för de här männen nåt mycket fint och eftersträvansvärt, för att inte säga coolt. Att bete sig alltför västerländskt och förkasta sitt indiska kulturarv betraktas däremot som ett tecken på nåt töntigt, obildat och osjälvständigt.
Som två av männen i undersökningen, Ashwin och Vikram, uttrycker det:
– Jag är glad, jag är indier. Det finns inget som går upp mot Indien, inget!

Jag tror att de flesta som läser det här fortfarande är övertygade om att det här handlar om ett gäng bortskämda rikemansbarn som lever i en kulturell bubbla.
Men då antar man att det ”sant indiska” enbart är hinduism, yoga, meditation och klassisk sitarmusik. Men att tro det, det är lika enögt som att tro att den enda genuina svenska kulturen är gammeldans på loge och Karlfeldts dikter.
Paolo Favero visade i sin avhandling att det ”typiskt indiska” till och med är ett mer sammansatt begrepp – både i tid och rum – än i någon av Europas nationalstater.

Dagens Indien är ett bra exempel på vad kulturell rörlighet kan åstadkomma.
Indien är en produkt av ett ständigt givande och tagande. Också den europeiska kolonialismen kan man se som ett utbyte. Visserligen plundrade britterna Indien på råvaror och underblåste regionala motsättningar, men indierna passade på att sno moderna idéer om bildning, upplysning och representation.
Kombinationen av ett välbevarat kulturarv och lång erfarenhet av såväl migration som invasioner, har gjort Indien kulturellt motståndskraftigt. I Indien sväljer man inte allt som kommer från väst. Men man är bra på att plocka russinen ur kakan.
Om man spelar västerländsk dansmusik på en indisk fest eller klubb, noterade Paolo Favero i sin avhandling (och så är det fortfarande, tio år senare, kan jag intyga), dansar folk och har kul, men när diskjockeyn mot slutet av kvällen vill skruva upp temperaturen på dansgolvet sätter han alltid på Bollywood eller bangra – och dansgolvet exploderar av livsglädje och energi.