Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Kamelsafari!

Kamelporträtt-small.jpg

Att någon gång i livet få rida en kamel och vaggande gunga ut över sanddynerna i den stora indiska öknen. Tystnaden. Fridfullheten. Den knastertorra skönheten. Alla borde någon gång i livet unna sig några dagars civilisationsflykt i form av kamelsafari med start och mål i ökenstaden Jaisalmer.

– Haaa, moooaaa!
Vishnarams rop sätter fart på kamelerna. De vecklar ut sina väl vikta ben, lyfter sina ormlika, fläckiga halsar mot solen och grymtar irriterat.
Ett dovt, instängt avgrundsgurgel, som om vrålet fastnat långt nere i magen, ett sagoljud.
Äntligen är karavanen på väg.

Vi rider passgångarens malande, gungande skritt över ett ständigt skiftande ökenlandskap. Röda, steniga skifferslätter. Sandiga, torra bäckfåror. Ljusbrun sprucken jord – symbolen för torka och elände. Decimeterhögt monsungräs med dunvippor skimrar som silver i den flacka eftermiddagssolen. Mjuka, räfflade sandyner prickiga av frasande buskage och rullande stäpplöpare, som liksom vinden, djuren och människorna rör sig västerut.

Det enda som hörs är de skramlande kokkärlen, de klunkande vattendunkarna och de knirrande lädersadlarna. Jo, och så kamelförarnas runda, korthuggna konversation på rajasthani. Jag rider tillsammans med Vishnaram och när han mumlar nåt i min nacke tror jag att han pratar med mig. Men plötsligt svarar Rupa Ram som rider på kamelen tio meter framför oss.
Öknen har en enorm akustik: ljuden känns dämpade och mjuka, som om man haft bomull i öronen, och på samma gång knivskarpa. Som på sjön. Som på kalfjället.
Plötsligt i en vindby hör vi hundar som skäller, men vi ser inga hundar, inga människor, ingen by. Vi hör kling-klang-klong från plåtskällor långt innan vi möter fårhjorden. Och så de märkliga pistolskotten, som efter en halvtimmes ritt över ett krön, runt en kulle och över ett sandhav visar sig komma från pojkar som med rappa pisksnärtar skrämmer bort kråkor från de monsunmogna hirsåkrarna

Här drog kryddexpressen
fram. Gungande och knirrande kamelkaravaner längre än Lapplandspilen for genom jordens största sammanhängande ökenbälte. Från Delhi, genom Thar-öknen och bort till marknaderna i Damaskus, Memphis (dagens Kairo), Ancyra (Ankara) och Byzantium (Istanbul). Kameler fullpackade med sekiner, guld- och silverbroderade tyger och senare peppar och kardemumma.
Ett millenium innnan Marco Polo, Vasco da Gama och Magellan flängde runt och trodde att de upprättade nya handelsvägar, red en strid ström av interkontinentala affärsresenärer fram och tillbaka mellan Asien och Europa.
Århundradena runt år noll fanns starka centralstyrda imperier i Kina, Nordindien och Rom och handeln mellan dem var intensiv. Kryddvägen till Indien var sammanbunden med sidenvägen till Kina och romarnas vägnät i Europa; man kunde färdas sammanlagt 1 280 mil i öst-västlig riktning på väl utstakade, anlagda vägar, från kinesiska Shanghai i öster till spanska Cádiz i väster – jordklotets utan konkurrens längsta väg.

Men ett par hundra
år efter Kristus rämnade världsmarknaden. Imperier föll och krig flammade upp och inkräktade på den globala handeln. Handelsvägar blev invasionsvägar, misstro grodde, murar restes.
Europa och Asien fick dras med 1 000 långa år av lågkonjunktur och krympande handel. Först på 1100–1200-talet kom uppgången. Det var byggboom i Europa och fred längs rutterna. Befolkningen och därmed efterfrågan ökade.
Åter trampades stigarna och vägarna i Västasiens och Indiens öknar av fullpackade lastkameler.
Men till skillnad från ”de stora upptäckarna” tänkte medeltidens affärsresenärer mest på affärer, skrev inga böcker och hade sällan kontakter i hoven.
Kort sagt: de blev aldrig några världsstjärnor och omnämns därför inte i historieböckerna.
”Köpmännen själfve brukade i regeln uteslutande intressera sig för handeln och hade endast sparsamma underrättelser att lämna rörande de olika landens naturliga beskaffenhet.”, som H.H. von Schwerin påpekar i De geografiska upptäckternas historia (1905).
Europa fick sin peppar, men inte en djäfvel visste ännu vad en hindu var för nåt.

Bikaner-small.jpg

Solen försvinner bakom en sanddyn när vi kliver av kamelerna för att slå nattläger. Ljuset rusar ner bakom horisonten. Öknen drabbas av ett definitivt mörker; utan ficklampa ser man inte ens sina egna fötter.
Motula, den tredje och yngste kamelföraren, får eld på de gråa pinnar han plockat längs vägen och snart sprakar och knäpper det under de buckliga, sotiga kastrullerna. Elden lyser i deras pupiller, vedröken sticker i mina ögon. Vishnaram kokar linser till en tunn, brun gröt som kallas dal och steker hackad okra och chili i olja och curry. Motula kavlar sjungande ut chapatidegen mot en upp och nedvänd plåttallrik.
Kamelerna ligger i den mjuka sanden och tuggar smackande i sig sin blast, fiser då och då liksom fladdrigt. De runda dyngbaggarna flyger brummande genom natten, tystnar och kraschlandar i sanden, kommer på rätt köl och rusar fram och tillbaka i jakt på kamelspillning, springer ibland vilse och – tjofs! – krockar med våra kastruller och vattendunkar.

Tittar upp i rymden. Herregud, den är ju full av stjärnor, från horisont till horisont. Vintergatan! Miljarder världar sammansmälta till ett brett, vitt stoftmoln bakom tusentals urskiljbara prickar.
Men redan vid nio på kvällen ljusnar det vid horisonten. Jag tror först att det är ljuset från en stad långt bort, men förstår inte varför ljuset blir starkare och starkare. Skenet sprider sig upp över himlen – och så går månen upp. Full och rund kastar den ett mjölkvitt, nästan elektriskt ljus över öknen. Vintergatan slocknar. En spökvärld tänds. Vassa, förvridna skuggor från buskarna och akacia-träden mot de bleka sandynerna.
Man skulle utan problem kunna läsa en bok i månskenet. Och alldeles nyss var det mörkare än i en säck.
Det är som om någon kopplat en extra förstärkare till himlakropparna. Allt är så starkt. Så här ser det inte ut hemma.

Städerna och forten
längs denna medtida huvudled fungerade som den tidens vägkrogar, transferhallar och råvarubörser.
I Jaisalmer, ett fort som tronar på en ensam klippa som höjer sig över det väldiga sand- och stenhavet, blev några få handelsmän väldigt rika på kort tid.
Guman Chand Patwa handlade med både kryddor och tyger, men mest pengar tjänade han på penningutlåning och opium, som ju blev poppis som en själsligt stimulerande drog bland intellektuella i romantikens Europa.
Med vinsterna från knark och spekulation byggde Patwa sitt imperium. I slutet av 1700-talet ägde familjen 300 handelscentra från Afghanistan i väster till Kina i öster. Hemma i Jaisalmer byggde han påkostade hus till var och en av sina fem söner. Dessa indiska grosshandlarvillor, havelis, är precis som fortet byggda av ljus, skir, precisionsuthuggen sandsten. En arkitektur som får europeiska samtida slott att kännas klumpiga och vulgära.
Mjukt rundade fönster- och dörrkarmar med sirliga blommönster. Alkover hängande på fasaden som svalbon, med stenräcken perforerade av hundratals små gluggar, en uråldrig byggteknik som släpper in luft och ljus men stänger ute sanden, en arkitektur som praktiseras från Marocko i väster till Indien i öster. Svala, små innergårdar som gjorda för te- och vattenpipeseanser på murriga persiska mattor. Rymliga salonger med takfläktar som genom en sinnrik konstruktion med remmar drevs för hand av en tjänare i ett annat rum. Ja, här gottade sig de nyrika.
Men redan innan husen stod klara hade det blivit lågkonjunktur för kamelkaravaner. De konkurrerades ut av de snabbare och leveranssäkrare fartygen. Exportörerna skickade sina varor till hamnen i Bombay.
Jaisalmer var inte längre öknens mest besökta vägkrog, utan bara ännu en by i provinsen. Kamelstigarna dammade igen. Patwa startade en sanskritskola för pojkar i sina fem hus och lämnade själv stan.

Jaisalmer var på dekis i tvåhundra år.
Stan krympte. 115 000 invånare i slutet av 1800-talet, 8 000 i början av 1960-talet.
Men krigen mot Pakistan 1965 och 1971 gav stan, som ligger bara tolv mil från den pakistanska gränsen, en ny roll. Militären byggde en flygbas för de dånande, silverglänsande MIG-planen och ett regemente för de kamelberidna gränstrupperna.
1965 drogs den första riktiga vägen fram till stan, 1968 var järnvägen klar och 1975 kom de första utländska turisterna.

Älskande_kameler-small.jpg

Jag traskar runt i gränderna i Jaisalmers fort. Hus, mur, gata, torg, trappor – allt i samma sandsten, som om hela stan var ett stycke. Avlopp som sipprar ut från hål i husen direkt ner i grändens rännsten. Grå, gyttjiga vildsvin, puckelryggiga vita kor med skinnet spänt över det knotiga skelettet som en tältduk och svarta långhåriga getter som bökar, vankar och klafsar runt i skit och lerig blast långt inne i de smalaste gränderna mitt i stan. Det kan inte ha sett så annorlunda ut under kamelkaravanernas glansperiod.
Tittar in i alla dessa rum som är öppna mot gränden; scener med isärdragna ridåer. En dunkel, sotig teservering, trång som en skokartong, fylld av tedrickande män axel mot axel på smala, murriga, kvistiga träbänkar. Ett vardagsrum med ärtgröna stenväggar och därinne en ensam, tjudrad kalv under en naken glödlampa. Ett rum med golvet helt täckt av skrynkliga kläder, en flimrande teve som visar en ljudlös tennismatch, en man som sover och en kvinna som stryker med ett gigantiskt, rostigt, träkolseldat strykjärn.
Plötsligt är det kväll. Jag tittar upp mot fortet och ramlar nästan baklänges av synen. De höga murarna, de monumentala portarna och de cylinderformade försvarstornen badar i strålkastarljus: varm, gul sten mot natthimlen. Hundratals fladdermöss, som blir vita prickar i skenet, flyger pipande in och ut i tornen och portarna.
Det är nåt man sett förr och ändå inte. Klassiska sagor, serietidningar, barnböcker och filmer. Tusen och en natt, Aladdin, Tintin, Ronja Rövardotter. Det känns märkligt att knalla omkring här och titta på alla dessa sagoschabloners moder, att inse att det är på riktigt.

Det har regnat i öknen. Det var de bästa regnen på flera decennier. Det flöt rännilar av livsnödvändigt, livgivande vatten i sanden. Dammarna fylldes. Vattennivån i brunnarna höjdes. Och nu: frön som legat gömda i sanden i många år gror och spirar. Det grönskar i öknen.
Vägen är blockerad av vandrande sanddyner. Stigen klyver den gräsiga stäppen. Våra eftermiddagströtta kameler gungar sakta, malande framåt. Fyra män på springande kameler rider upp bakom oss, vill köra om. De sitter i damsadel utan att hålla i sig, det ser obekymrat och lustfyllt ut. En av dem tänder en bidi och frågar var vi kommer ifrån, får ett svar, tittar forskande på oss, och plötsligt ökar de allihop farten, rider snabbt om oss och försvinner bakom ett krön, som om de haft en gaspedal att trampa i botten.
Som en lek. Som en dans.
Och Jaisalmer, ökenfortet, har för länge sedan försvunnit bakom oss, sjunkit under horisonten, finns inte mer.
Som om det bara var en dröm eller en hägring från medeltiden.

Missa inte Namaste – en heldag i Kungsträdgården i Stockholm lördag 23 maj. Yoga, mat, hantverk, musik, dans och resprat, bland av mig. jag kommer att prata om visa bilder från nordöstra Indien och Odisha. Läs mer här!

Namaste.jpeg