Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Politik + religion = gift

Bombay_Crawfordmarknaden.jpg

Crawford Market i Bombay skildrad av indiska mästerfotografen Raghubir Singh.

”Religion är ett gift i vårt blod”, skrev en arg Salman Rushdie i Washington Post dagarna efter att en uppretad mobb med hinduiska män dödat många oskyldiga muslimer i delstaten Gujarat 2002 – och så skyllde Rushdie blodutgjutelsen på fundamentalistiska organisationer som Världshindurådet och RSS.

Jag tror att Rushdie hade fel. Religion i sig är inte farlig. Men när religion och politik sammanförs, ja då bildas gift.

Men visst hade indiska Vishwa Hindu Parishad, VHP eller Världshindurådet, skuld i kravallerna. Världshindurådet hade haft den dåliga smaken att blanda religion och politik. ”Eviga värden”, huggna i sten, hade blandats med sin motsats: tron på att idéer mår bra av att stötas mot varandra och sammanföras i kompromisser.

Resultatet blev en röra av politiska åsikter och religiösa dogmer, exploatering av privat socialt misslyckande, religiös identitet och den egna gruppens krav på politisk makt.

Precis som när det gäller islamistiska jihadister i Mellanöstern idag och många andra auktoritära och dogmatiska politiskt religiösa rörelser i historien.

2002 fanns det, ansåg Världshindurådet, en historisk-religiös rätt att riva den flera hundra år gamla moskén som låg på den plats där guden Rama enligt mytologin föddes, och på platsen istället bygga ett tempel. Hinduiska aktivister tog saken i egna händer och rev moskén, vilket ledde till fasansfulla kravaller där muslimer dödade hinduer och hinduer dödade muslimer. Året var 1992 och Indien upplevde det värsta våldsutbrottet sedan delningen av Brittiska Indien 1947.

Tio år senare ville samma Världshinduråd fullfölja vad som påbörjades 1992. Trots att jurister och politiker sagt att man inte får resa ett tempel förrän markfrågan är avgjord i domstol började unga hinduiska män påhejade av Världshindurådet att agitera för bygget. 27 februari 2002 dödade en grupp muslimer 57 av dessa hinduiska aktivister som var på väg från det omstridda tempel/moskéområdet i ett tåg.

Plötsligt, som om våldet under de hemska veckorna i augusti 1947 återuppstått, brann flera indiska städer när uppretade grupper av frustrerade hinduiska män hämnades attacken genom att hälla bensin och tända eld på muslimska män, kvinnor och barn.

Våldet var den yttersta konsekvensen av försöken att föra in de ”eviga värdena” i politiken, att ”hinduisera” det mångkulturella Indien, något som inte bara Världshindurådet sysslar med, utan även det styrande partiet i Bombay, Shiv Sena (Shivas armé), den hinduiska högerrörelsen RSS och, i lite mildare form, partiet som 2002 regerade Indien och som sedan 2014 gör det igen: BJP.

Som västerländsk betraktare kan man lätt missförstå situationen. Man kan tro att hinduismen och hindi har överhöghet över andra religioner och språk. I själva verket har Indien ett tjugotal officiella språk, tusentals etniska grupper och alla världsreligioner och några till, som alla har rätt att reglera sina egna sociala liv. Indisk nationalism har ända sedan den indiska självständighetsrörelsen bildades 1885 bejakat pluralism. Det typiskt indiska har sedan dess varit en kosmopolitisk regnbåge, men – givetvis – med ett rejält stänk av hinduismens saffransfärg.

Det är också lätt att förledas att tro att indierna överlag blivit mer religiöst fanatiska sedan självständigheten för 68 år sedan.

Men de religösa våldsutbrotten är de små flammande undantagen. Och trots ett nymornat intresse för att föra in religion i politiken är rörelsen bort från gud och mot mer konsumism den långsamma, knappt synbara, men största förändringen de senaste 68 åren.

Ambassador.jpg

"Och trots ett nymornat intresse för att föra in religion i politiken är rörelsen bort från gud och mot mer konsumism den långsamma, knappt synbara, men största förändringen de senaste 68 åren." Ännu en bild av den makalösa fotografen Raghubir Singh som dog i en hjärtattack 1999. Hans bästa fotoböcker är Ganga: Sacred River of India (1974) och River of Colour: The India of Raghubir Singh (1998) – finns ännu att köpa i de flesta indiska bokaffärer.

De lågkastiga är inte lika förtryckta, fler fattiga deltar i politiska processer och intresset för och medvetenheten om omvärlden ökar (om än inte för alla och ojämnt över landet).

För en ”pan-indisk klass av konsumenter”, som statsvetaren Sunil Khilnani uttrycker det, är Bill Gate många gånger i livet viktigare än Bramha och Internet mer användbart än bön. I den nya ekonomin sker inga pogromer. Här står välmående hinduer sida vid sida med lika välmående muslimer (och sikher, parser, kristna, buddister, jainer…).

Men alla har inte del i den nya ekonomin. Tittar man på statistik över sociala framsteg i Indien ser man att de som inte får vara med i den ekonomiska utvecklingen är ungefär desamma som de som utför och utsätts för progromer. Bristen på egna framsteg blir frustration som kläs i religiösa termer. Man ser inte de egna politikernas nonchalans, utan riktar istället sin ilska mot andra fattiga och frustrerade, de som bor i slummen bredvid, men som ber till Allah.

”De andra” förvandlas lätt till en ondskefull varelse. Genom att döda denna ”den andre” utför man en nödvändig handling: man utplånar ondskan, precis som man utplånar ogräset som hotar att kväva rosen.
För Indiens medelklass är kravallerna en påminnelse om att man inte lever i den bästa av världar. Om man tittar ut från finanskvarteren i Bombay och programeringsföretagen i Bangalore ser man bort till slummen. Dessvärre väljer de flesta att dra för gardinerna. Men ”…inget land”, skriver Pavan K Varma i sin studie The Great Indian Middle Class, ”kan blomstra om dess medelklass anser att det bästa sättet att konfrontera eländet, fattigdomen, sjukdomarna och bristen på läs- och skrivkunnighet hos folkflertalet är att bry sig så lite som möjligt”.

Det ligger i den indiska medelklassens eget intresse att sluta blunda för sina egna utblottade.

Annars kommer politiken och religionen att igen och igen blandas – och bli till gift i Indiens – och Mellanösterns – blod.

3bocker.jpg

På väg till Indien? Glöm då inte att ta med min Indien – personlig guide (Vagabond/Norstedts 2013). Och så mitt självklara Alla hjärtans dag-lästips: dokumentärromanen New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige (Forum 2013/Månpocket 2014).

Lyssna!
Varför är män i filmer från Kerala så mulliga och har så kraftiga mustascher? I Radiokorrespondenterna i P1 från 8 februari i år pratar jag om om religion, politik, yttrandefrihet, indiska böcker och filmer med Sveriges Radios kulturkorrespondent Roger Wilson och SVT:s Indienkorrespondent Malin Mendel Westberg.