Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Urkult i Sydindien

TamilNaduX2.jpg

Varje kväll klockan sju tas gudinnan Meenakshi ut på en åktur runt i templet, akompanjerad av dansande tempelbesökare, bankande pukor och vinande blåsinstrument. Foto: Per J Andersson

Föreställ dig att den egyptiska kulturen från faraonernas tid hade överlevt till i dag. Tänk dig att kulten vid templen i Luxor och sfinxen och pyramiderna i Giza hade pågått utan avbrott sedan tusentals år tillbaka och utövats praktiskt taget oförändrad av nya läror.

Då har du en någorlunda korrekt bild av kulten i Shri Meenakshi-Sundareshwarar-templet i Maduari. Varje dag strömmar minst 15 000 besökare till tempelkomplexet, ett av de största i Indien. De kommer för att låta sig imponeras av allt det vackra och för att be och få välsignelse av Shri Meenakshi, en uppenbarelse av Parvati, och hennes gemål Sundareshwarar, en inkarnation av Shiva.

Men här är ordningen feministiskt korrekt: man ber först till Meenakshi, hon är både vackrast och viktigast, har mest makt, är den man räknar med, och först därefter till hennes make. En möjlig förklaring, funderar jag: Sydindiens dravidiska kultur har matriarkala traditioner, till skillnad från den Nordindiens indoariska som från början är patriarkal.
Staden Maduari lever upp till myten om Indien många gånger om. Runt tempelkomplexet mitt i stan: smala gator kantade av kiosker med bananklasar och juiceförsäljare med prydligt uppradade granatäpplen på blå trähyllor – och cyklar, kor, cykel- och mopedrikshor inkrånglade i svårlösta trafikknutar. Över allt en doft av koskit, blomgirlanger och rökelse och mellan allt hundratals skräddare – en specialitet här i stan – som jagar turister med erbjudanden om skräddarsydda kläder.

Shri-Meenakshi.JPG

Ett av tempeltornen i Shri Meenakshi-templet.

Jag dricker ett glas med rykande chai vid ingången till templet och läser i en liten skrift om stan. Madurais historia går tillbaka till århundradena före Kristus. Under Pandyan-kungarnas dynasti, som varade i över 1#000 år, bedrev staden handel med antika Grekland och Romarriket. Kulten i templet är ännu äldre och går tillbaka till de vediska riter som introducerades i Indien från 1500 f#kr och framåt.
Men allt det där om att det är så gammalt imponerar inte är egentligen inte så imponerande. Det som imponerar på mig är den obrutna traditionen från då till nu. Som om grekerna fortfarande bad till Poseidon, italienarna fortfarande föll på knä framför Apollon och skandinaverna fortfarande offrade till Tor.

Tänk er om Göteborg vore Madurai: då skulle det inte ha legat en köpgalleria bredvid centralstationen, då hade där funnits ett kvadratkilometer stort tempelkomplex – med tusentals gudafigurer omsvepta av rök och riter. I mitten skulle det allra heligaste rummet ligga och det skulle vara stängt för alla med kamera, brun hy och såna som ser ut att inte be till asa-gudar. Där inne skulle Oden, Tor, Frej och Freja trona, indränkta i oljor, målade med röd färg, omgivna av eldar.

Strax efter soluppgången traskar jag runt Shri Meenakshi-templet. Jag stannar i flera timmar. Efter solnedgången är jag tillbaka och tillbringar ytterligare ett par timmar i de mörka gångarna och sotiga rummen. Båda gångerna går jag vilse, för att jag vill gå vilse – jag blir glad när jag upptäcker att jag tappat orienteringen. Jag har stoppat undan guideboken. Jag irrar med vidöppna ögon. Jag vill inte förstå rationellt, inte beta av templet som om det vore ett museum.

Jag andas in dofter från de kamferflammande oljelamporna.
Jag tittar på alla tusentals snidade små demoner och gudafigurer målade i bjärta färger, figurer som pryder templets gopuras, de fyra pyramiderna.
Jag lyssnar på den trancendentala tempelmusiken och känner hur någonting drar i mig, en lockelse.

Jag ser ett femtiotal män, kvinnor och barn dra en stor trävagn med Shri Meenakshi fullkomligt genomlyst av hundratals heta glödlampor i en ljudridå från den hårt knattrande dieselgeneratorn.
Jag lägger en rupie i snabeln på en av tempelelefanterna, som har svastikor målade på öronen, och får en mjuk snabelpuff som tack på mitt huvud.

Och stannar jag vid en av de många donationsboxarna. Trots att templen i Tamil Nadu är statligt finansierade är man beroende av extrabidrag, kollekt. På en skylt står det: ”All credit cards are accepted for donations”.

I templet finns en hall där man varje dag serveras gratis lunch till tusentals människor. På en skylt vid entrén står det att lunchen är gratis tack vare delstatens högt ärade chefsminister. Man kan dock bidra även här. Om du donerar 20 000 rupier kommer maten att delas ut en gång om året i ditt namn för överskådlig framtid på en särskild dag, som donatorn bestämmer. ”Kanske din födelsedag, kanske din bröllopsdag”, förslår informationstavlan.

Tänk dig: Idag delar vi ut ris och curry till er alla eftersom det just det i dag är The Swede Per J Anderssons födelsedag!

Har du inte råd kan du nöja dig med att donera en tiondel, 2 000 rupier. Det räcker till att dela ut mat till 250 människor en dag. En budgetvariant för indisk lägre medelklass och västerländska ryggsäcksresenärer.

På väg till Indien? Res då inte utan min Indien – personlig guide (Vagabond/Norstedts 2013).