Va, heter det inte Bombay?

Mumbaiskylt.jpg

Bombay. Stora kontraster mellan lyx och slum, skönhet och fulhet. En stad jag oroas och blir glad av, älskar och blir ilsken på. Dubbelheten har en språklig motsvarighet. Staden och många av dess gator har två namn.
I Bombay – som enligt ett beslut i stadens komunfullmäktige heter Mumbai – morgonjoggar jag längs havet på gatan som alla kallar Marine Drive. Men på gatuskyltarna står det Netaji Subhash Marg. Senare går jag till tågstationen Victoria Terminus, men ovanför entrén hänger en tavla som hälsar mig välkommen till Chhatrapati Shivaji Terminus. Jag tar ett tåg till Calcutta, men på biljetten står det Kolkata.

Lite grönare i Kerala

Kerala-green_2.jpg
T v: Inga stängsel – skolbarn genar över det lyxiga hotellområdet på väg till skolan och möter turister på vägen. T h: Katakalidans, traditionell dans som spelar upp berättelser ur Ramayana.

Jag vaknar i gryningen av böneutrop från moskén. Lite senare blandar sig tempelsången från hindutemplet med de muslimska böneutropen. I kokospalmerna kraxar kråkorna stöddigt, medan koelfågeln ropar gällt och lite vemodigt. Doften av brända löv, rökelse och stillastående sjö. Ljudet av en utombordare från Chettuva Lake och kvinnor som går förbi på stigen genom dungen och pratar mjukt och snabbt på det lokala språket malayalam. Det känns verkligen att jag inte är hemma.

Ta med en roman på resan – din genväg till erfarenhet

Tidningskiosk.jpeg

Första gången jag klev på planet till Indien visste jag i stort sett ingenting om landet jag var på väg till.
Det var tidigt åttiotal, jag var 21 år, hade liftat och tågluffat i Europa och Mellanöstern och storögt läst Jack Kerouacs På drift. Min lycka låg i att resa så mycket och så långt bort som möjligt, det var jag säker på. Varje resa måste gå längre bort än den förra, som om det jag dittills upplevt inte var tillräckligt exotiskt.
Det var inte mod, det var romantik. Reseromantik. Luffa, lifta, låta världen skölja över en,

Reseromantikerns sista sång

amritsar-golden-temple.jpg

Flyga kors och tvärs, umgås med landsmän och ständigt vara uppkopplad för att i realtid berätta om resan för de där hemma. Är det att upptäcka världen? Nej, nej, nej, svarar amerikanska författaren Paul Theroux, som anser att en innehållsrik resa kräver uppoffringar (logga ut) och mod (res ensam).

Theroux slog igenom på sjuttiotalet med ”Den stora järnvägsbasaren”, en bok om att tågluffa i Asien. Boken inspirerade en av reseskildringens stora ikoner, Bruce Chatwin, att snöra vandrarkängorna och bege sig till Argentina och skriva ”I Patagonien”. Efter 50 år som globetrotter, 35 år som reseskildrare och 10 reseböcker sammanfattade han vad resorna lärt honom i essä- och citatsamlingen The Tao of Travel (Hamish Hamilton/Penguin 2011).