Gå till huvudsajt

Archive: Jan 2016

Va, heter det inte Bombay?

Mumbaiskylt.jpg

Bombay. Stora kontraster mellan lyx och slum, skönhet och fulhet. En stad jag oroas och blir glad av, älskar och blir ilsken på. Dubbelheten har en språklig motsvarighet. Staden och många av dess gator har två namn.
I Bombay – som enligt ett beslut i stadens komunfullmäktige heter Mumbai – morgonjoggar jag längs havet på gatan som alla kallar Marine Drive. Men på gatuskyltarna står det Netaji Subhash Marg. Senare går jag till tågstationen Victoria Terminus, men ovanför entrén hänger en tavla som hälsar mig välkommen till Chhatrapati Shivaji Terminus. Jag tar ett tåg till Calcutta, men på biljetten står det Kolkata.
Senaste decenniet har flera indiska stads- och gatunamn som påminner om den forna kolonialmakten Storbritannien bytts ut mot nya mer lokalt förankrade namn. Det är inte bara Bombay och Calcutta som döpts om. Madras har förvandlats till Chennai, Trivandrum till Thiruvananthapuram, Cochin till Kochi, Alleppey till Alappuzha, Bangalore till Bengaluru, Mysore till Mysuru, Orissa till Odisha etc etc..
Tidningarna skriver de nya namnen, tågtidtabeller och gatuskyltar har ändrats. Ändå fortsätter många indier att använda de gamla koloniala namnen.
I Indien verkar man kunna leva med dubbelheten. Men hur ska vi göra i svenska texter?

Som resetidningsredaktör och faktaboksförfattare med Indien som huvudsakligt ämne ställs jag ständigt inför frågan om jag ska skriva etablerade namn eller nya. Det politiskt korrekta valet borde vara det nya namnet, men när till och med taxichaufförerna bara lystrar till det gamla namnet är det knappast praktiskt.
Därför har det blivit en blandning av gammalt och nytt i mina Indientexter – beroende på var de ska publiceras.
I Vagabond, som vill hänga med i svängarna, har redaktionen beslutat att vi ska anamma det nya. Och jag följer med och skriver nytt i båda reportage och guideböcker. Men i artiklar och reportageböcker jag skrivit för andra tidningar och förlag har det oftast blivit de gamla namnen, eftersom det är dem som läsarna känner igen.

Nu är det förstås inte bara jag som har problem. Förvirringen är utbredd. Samma dag i Dagens Nyheter kan du läsa Bombay på en utrikessida men Mumbai på en ekonomisida. På Sveriges Radio säger man de gamla indiska stadsnamnen i de flesta programmen, men Nils Horner, Asienkorrespondenten som tidigare ofta hördes i Dagens Eko, gick konsekvent in för de nya, alltså Mumbai etc.
Att de gamla namnen ändå dominerar i medierna beror till stor del på ett beslut i Mediespråksgruppen, där representanter från de stora medieföretagen ingår. Dagens Nyheter tillsammans med bland andra Sveriges radio, SVT, Svenska Dagbladet, Göteborgsposten, TT – och därmed praktiskt taget alla svenska landsortstidningar – har kommit fram till att man ska hålla sig till de gamla etablerade namnen. Svensk tradition och läsarnas igenkänning är viktigast, anser Mediespråksgruppen.
Dessutom finns det alltid en risk för ett tillbakabyte, som i fallet med Kampuchea som officiellt återgick till Kambodja. Därför bör man, som TT:s representant i gruppen uttrycker det, hålla de nya namnen i karantän i några år – kanske ett par decennier – och inte rusa åstad.
Stefan Lundin på Sveriges Radios språkvård – och som också ingår i Mediespråksgruppen – poängterar att man måste följa utvecklingen uppmärksamt. Börjar de nya namnen etablera sig får man inte vara främmande för namnbyten. Men de nya namnen måste fasas in successivt.
– Om de nya namnformerna blir etablerade i skolböcker och på kartor, då kanske det blir dags även för oss att byta.
Men er Asienkorrespondent använder ju de nya indiska ortsnamnen.
– Korrarna som är på plats där ute är ofta färgade av språkbruket i landet de befinner sig i, säger Stefan Lundin.

Läser man facktidskrifter och resetidningar upptäcker man också där att de nya officiella indiska namnen är vanligare än de gamla koloniala. Detsamma gäller om man tittar i resebolagens kataloger och på bokningssajter på internet.
Förvirringen är med andra ord stor. Och inte blir det bättre när Birgitta Lindgren på Språkrådet ger sina råd.
– Om en indisk stad bestämt sig för att byta namn finns det ingen anledning att motsätta sig det, säger hon.
Birgitta Lindgren medger att det finns undantag. Språkrådet rekommenderar till exempel Burma, trots att regimen bytt till Myanmar, eftersom det finns en oklarhet om namnbytets giltighet i och med att regimen då var odemokratisk.
Frågan om ett namns legitimitet är alltså ytterligare ett argument. Alla hängde med när Rhodesia skakade av sig sitt koloniala förflutna och kallade sig Zimbabwe och när Leningrad blev St Petersburg. Rhodesia och Leningrad – hur etablerade den än må ha varit – var kolonialmaktens och diktaturens namn.

I Indien tillkommer ett nutidspolitiskt problem. Bombays nya namn är valt av stadens politiska ledning – det hindunationalistiska partiet Shiv Sena. Namnet Mumbai härleds till den lokala gudinnan Mumba Devi och kommer från maratherna, stadens ursprungsinvånare. Men Bombay (en anglosaxisk form av portugisiskans Bom Bahia, fin bukt) är en multietnisk stad med inflyttade folkgrupper från hela Indien. Namnbytet uppfattades därför av stans andra språkgrupper som marathernas försök att göra staden till sin – och ingen annans.
Tolkningen kan alltså bli: Bombay säger man för att betona den mångkulturella staden, Mumbai för att erkänna marathernas företräde fram alla andra.
Krångligt? Jo. Eller så får man acceptera att indiska städer liksom de hinduiska gudarna existerar i flera uppenbarelseformer. Same, same, but different.

Lite grönare i Kerala

Kerala-green_2.jpg

T v: Inga stängsel – skolbarn genar över det lyxiga hotellområdet på väg till skolan och möter turister på vägen. T h: Katakalidans, traditionell dans som spelar upp berättelser ur Ramayana.

Jag vaknar i gryningen av böneutrop från moskén. Lite senare blandar sig tempelsången från hindutemplet med de muslimska böneutropen. I kokospalmerna kraxar kråkorna stöddigt, medan koelfågeln ropar gällt och lite vemodigt. Doften av brända löv, rökelse och stillastående sjö. Ljudet av en utombordare från Chettuva Lake och kvinnor som går förbi på stigen genom dungen och pratar mjukt och snabbt på det lokala språket malayalam. Det känns verkligen att jag inte är hemma.
Det är så det ska kännas. Det värsta jag vet är att resa över halva jordklotet bara för att komma till en regisserad turistvärld som försöker härma den värld som besökarna kommer ifrån.

Kerala-green_1.jpg

T v: Istället för vatten i engångsflaskor i plast som slängs i naturen – återvinningsbara glasflaskor som fylls lokalt med kokat kranvatten. T h: Coconut Lagoon – hotell byggt i traditionell stil.

Sydindiska Kerala har blivit en turistmagnet senaste tio åren. De allra flesta besökarna kommer från andra delar av Indien – för en indier från New Delhi är koelfågelns sång i kokospalmen nästan lika exotisk som för mig – men också från väst. Turismen står idag för en femtedel av delstaten Keralas BNP.
Därför blir jag så glad när jag upptäcker att allt fler i turistbranschen här pratar om ekologisk och social hållbarhet. Det handlar om att minska koldioxidutsläppen och att vårda miljön så att den blir förödd, vilket förstås skulle slå undan benen för turismen. Det handlar också om att på olika smarta sätt minska energiförbrukningen, vilket ger bättre ekonomi och förstås går hand i hand med miljövinsten.
I Kerala ser man också att man är stolt över det man har. Turisterna ska upptäcka ayurveda – den flertusenåriga traditionella indiska hälsoläran – yoga, naturen och den lokala kulturen, inte globalt utslätad artificiell lyx. Här byggs inga skyskrapor och gigantiska affärsgallerior, som i Dubai på andra sidan Arabiska havet. Här byggs allt oftare i lokal stil, småskaligt och hållbart och med traditionella byggmaterial som lera, palmblad och elefantgräs.

IMG_8339.jpg

Tak av palmblad på turistbungalow på Mararikulam Beach söder om Kochi.

En hotellkedja som gått långt i sitt ekologiska tänkande är Clean Green Healthy Earth, som drivs av en före detta plantageägarfamilj i Kochi. Jag intervjuade VD:n George Dominic för ett reportage som publicerades i höstas. Familjeföretaget har 17 hotell i södra Indien, bland annat Spice Village i Kumily, Coconut Lagoon i Kumarakom och Brunton Boatyard i Fort Kochi. Några har holistisk hälsoprofil med yoga och ayurvediskt spa, andra satsar på vildmarksturism. Men alla har ekologisk profil, vill visa upp en lokal tradition och har ambitionen att inkludera lokalbefolkningen. En stor del av soporna från hotellen återvinns och på några av hotellen kommer det mesta av elektriciteten från egen solenergi. Målet är att inom ett par år inte lämna ifrån sig en endaste skräpbit och att helt och hållet koppla ur sig från elnätet.

Men det finns fortfarande utmaningar. En av dem är nedskräpningen med plastpåsar och petflaskor.
– Vi måste få bort alla plastflaskor som ligger och skräpar och flyter runt i sjöarna. Därför undervisar vi folk i byarna runt våra hotell i att tänka mer ekologiskt. Inte bara för att landskapet ska bli snyggare att titta på, utan framförallt för att de själva tjänar på det. Kerala får inte bli en enda stor soptunna, då är det kört, sa George Dominic till mig då.

Kochis internationella flygplats (med många direktflyg till emiraten vid Persiska viken och till länderna i Sydostasien) har redan gjort vad Georges hotellkedja planerar: kopplat bort sig från elnätet. Idag är den världens enda flygplats som till hundra procent drivs av el från solenergi – närmare bestämt från 46 150 solpaneler som är utspridda på fältet bredvid start- och landningsbanan. Miljövinsten är enorm: sedan flygplatsen bytte från traditionellt producerat el till solenergi har man minskat koldioxidutsläppen med 300.000 ton om året. Man kan också utrycka det så här: bytet till solenergi motsvarar miljövinsten av att plantera tre miljoner träd eller att inte köra bensindriven bil i 1.200 miljoner kilometer.

Samtidigt bygger äntligen Kerala största stad – Kochi – ett omfattande nät av skytrains för att komma till rätta med de förödande effekterna av den snabbt ökande privatbilismen
Kerala har många, många miljöutmaningar kvar att ta itu med. Men man är på god väg mot en grönare verklighet.

Läs mer
Hela mitt senaste Keralareportage: 100 nyanser av grönt.

Ta med en roman på resan – din genväg till erfarenhet

Tidningskiosk.jpeg

Första gången jag klev på planet till Indien visste jag i stort sett ingenting om landet jag var på väg till.
Det var tidigt åttiotal, jag var 21 år, hade liftat och tågluffat i Europa och Mellanöstern och storögt läst Jack Kerouacs På drift. Min lycka låg i att resa så mycket och så långt bort som möjligt, det var jag säker på. Varje resa måste gå längre bort än den förra, som om det jag dittills upplevt inte var tillräckligt exotiskt.
Det var inte mod, det var romantik. Reseromantik. Luffa, lifta, låta världen skölja över en, ta dagen som den kommer – det var det som var det riktiga livet i den stora världen bortom det förutsägbara livet hemma. På Pudding shop i Istanbul och stranden i Nuweiba vid Röda havet berättade de Riktiga Resenärerna för mig om Afrika och Indien, om det Ultimata Annorlunda, och deras historier tvinnades samman med Kerouacs livsglädje i att vara fri och på väg.

Min tanke inför den stora avfärden österut var att låta resan utveckla sig själv. Om det var något man nödvändigtvis måste förstå lär man sig väl det på plats. Jag läste inga romaner om Indien, inga tjocka faktaböcker och jag skaffade aldrig Lonely Planets India – a travel survival kit, utan kompletterade Kerouacs lärdomar med det lilla, tunna knastertorra häftet Länder i fickformat – Indien från Utrikespolitiska institutet.

Idag kan jag tycka att det var en poäng (fast den inte var uttänkt) att jag inte tog med mig någon guidebok, att jag inte visste mer om resandet än att det kunde vara romantiskt och mer om Indien än landets BNP per capita. Hade jag läst för mycket om alla sjukdomar och allt elände hade jag kanske tvekat. Detta skriver jag trots att det numera är mitt jobb att få folk att läsa på om sjukdomar och risker, hur man reser runt, var man ska bo och vad man bör se. För jag hamnade på platser dit ingen som läst på ordentligt skulle resa. Bökiga, grå, medelmåttiga landsortsstäder i subkontinentens inre, utan imponerande tempel och palats, men med människor som är genuint nyfikna på – och utan avsikter att bondfånga – en blekhyad yngling med dammig ryggsäck. Det var ensamt, ibland jobbigt, ganska ofta tråkigt, men också spännande.
Det är resan som inte går på räls: skakig, osäker, öppen.

Men jag hade tid att inte vara påläst. Har man sex månader på sig för att lära känna ett nytt land kan man kosta på sig att famla lite i början.
Idag är mina resor kortare. En, två, max tre veckor. Då måste jag börja långt före avfärden – söka på internet, i bokaffärer, i antikvariat. En enda roman, har jag insett idag, rymmer ofta mer inblick i ett land än sex oförberedda månader på luffen. En enda roman gör resan intressantare och mindre förvirrad.
Slummen i Bombay, som från flygplatsbussen kändes skrämmande och anonym, befolkades i Rohinton Mistrys En ömtålig balans med människor, som jag på bokens drygt 700 sidor lärde känna så bra att den barriär som stod mellan mig och de fattiga i Indien började rasa. Där stod ”jag” och såg hur mitt hus i Bombays värsta slum skövlats av en bulldozer – och kände förtvivlan.

Om man läser böckerna på plats kan effekten bli magisk. Jag minns en tågresa mellan Gujarat och Bombay där jag satt djupt försjunken i Salman Rushdies Midnattsbarnen, tittade upp och fick se ett ortsnamn på en gul stationsskylt, en ort där huvudpersonen i boken just då befann sig.

De resor jag gör nu för tiden ska ofta resultera i ett reportage och en guide i Vagabond. Eftersom jag inte längre har tid att resa runt i flera månader måste jag ta genvägar genom skönlitteraturen. När jag skrev om Mexiko tog jag genvägen genom Octavio Paz’ Ensamhetens labyrint (en sprakande klar skildring av det mexikanska kynnet) och Oscar Lewis’ Sánchez och hans barn och Fem familjer (gestaltade socialantropologiska dokumentärer om den mexikanska familjen).

I Grekland har jag ”fuskat” till mig kunskaper med Theodor Kallifatides trilogi Bönder och herrar (mustigt, hemskt och samtidigt jätteroligt om en grekisk by under tysk ockupation) och Harriet Hjorths Mykonos – duvornas ö (ett resereportage genom femtiotalets Grekland). Och i Malaysia Einar von Bredows Malajisk dagbok (reportage om det traditionella kulturens möte med den nya tiden) och Anthony Burgess’ The Malayan trilogy (tre dråpliga historier om människor i ett kolonialimperium i upplösning). Etc etc.

Romanen och reportaget om resmålet blir min guide till landets kulturarv, seder och bruk.


Trailer för filmatiseringen av Salman Rushdies makalösa roman Midnattsbarnen.

Reseromantikerns sista sång

amritsar-golden-temple.jpg

Flyga kors och tvärs, umgås med landsmän och ständigt vara uppkopplad för att i realtid berätta om resan för de där hemma. Är det att upptäcka världen? Nej, nej, nej, svarar amerikanska författaren Paul Theroux, som anser att en innehållsrik resa kräver uppoffringar (logga ut) och mod (res ensam).

Theroux slog igenom på sjuttiotalet med ”Den stora järnvägsbasaren”, en bok om att tågluffa i Asien. Boken inspirerade en av reseskildringens stora ikoner, Bruce Chatwin, att snöra vandrarkängorna och bege sig till Argentina och skriva ”I Patagonien”. Efter 50 år som globetrotter, 35 år som reseskildrare och 10 reseböcker sammanfattade han vad resorna lärt honom i essä- och citatsamlingen The Tao of Travel (Hamish Hamilton/Penguin 2011). Filosofiska citat om resandet blandas med diskussioner om vad resande författare genom tiderna tyckt om allt från turismens exotiserande till resans besvikelser.

Jag utnämner härmed Paul Theroux till den sista reseromantikern, en fullständigt otidsenlig typ som ännu tror på den långsamma resans och det spontana mötets magi. Möten som dessutom skildras utan ideologiskt motiverad välvilja. Han tror på sina egna känslor, även de griniga, och vad hans ögon ser. Blir han förbannad på en stroppig indier i en tågkupé struntar han i risken att bli kritiserad för kolonial attityd och ser till att det osar svavel om skildringen. Aldrig, aldrig ett historiskt dåligt samvete som yttrar sig i ”alla är så vänliga och allt är så vackert här”.

Resandet ska enligt Theroux ske på landbacken, helst med tåg. Att flyga är inte att resa. Punkt slut. Han ”hatar att dimpa ner från himlen på nya platser …”, istället vill han långsamt ”länka den ena platsen till den andra”.

Han hyllar också idén om att resandet måste så vara att kunna försvinna, om så bara för en stund. I sin bok om vedermödorna på vägen mellan Kairo och Kapstaden, ”Dark Star Safari” (2003), sympatiserar han med Kurtz i Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”. Theroux förstår precis hur han måste ha känt det när han kröp som ett djur på alla fyra in i djungeln för att undkomma Marlows flodbåt.
Ungefär: Kurtz var en galning, men hans vilja att hamna utom räckhåll är allmänmänsklig.

Och så reser han helst solo. Resesällskap är fångna i en glasbur. Där innanför blir man en självtillräcklig enhet som världen utanför inte orkar tränga in i. Resanden blir mindre förutsägbart om man istället reser ensam, även om känslan av utanförskap gör ont. Ett nödvändigt ont (”Resande är inte semester, och ofta motsatsen till vila”) som alla reseskildrare måste uthärda för att det ska bli bra texter (”Perioder av akut känsla av ensamhet är en grundläggande del av resandet”). Eller som Madame de Staël, känd för sina litterära salonger i 1700-talets Paris, formulerade det: ”Resande är ett av de sorgligaste nöjena i livet”.

Tao betyder väg – vägen du måste ge dig ut på för att skaffa dig kunskap och insikt. Resandets Tao enligt Theroux: res ensam, res lätt, res landvägen, stäng av mobilen och skaffa dig minst en ny vän där ute.