Gå till huvudsajt

Archive: Feb 2016

Är det verkligen ökad säkerhet vi behöver?

Tummeupp.jpg

När ruskiga saker händer i världen tänker vi instinktivt: vi måste höja säkerheten!

Det är en rimlig instinkt. Finns det ett akut hot vill man värja sig. Men kruxet, tänker jag, är att samhällen som rustar sig sänder en signal till sina medborgare om att vi inte kan lita på någon.
Samtidigt tror jag att ett samhälle som hotas blir både hårdare och mer ängsligt. Jag tänker på den tyska terrorgruppen Röda arméfraktionen som på sjuttiotalet sa det rent ut: vi ska med våra våldshandlingar få det demokratiska samhället att visa sitt rätta fascistiska ansikte. Målet var att locka fram ett nervöst och konfliktfyllt samhälle, präglat av rädsla.
Då, först då, skulle terroristernas radikala ideologi som skulle uppfyllas med väldigt våldsamma metoder bli legitim.

Nu hör jag terrorexperter som säger att IS – idag, fyrtio år senare – tänker likadant.
De vill att vi ska visa oss från vår sämsta sida.
Om vi följer vår instinkt går vi rakt i fällan.

Jag tror inte att världen under min livstid har blivit en farligare plats att leva i. Hur det är med den saken beror på hur man vrider och vänder på konflikt- och brottsstatistiken.
Men en sak är säker. Vi är på väg at gå i fällan.
Rädslan har stängt dörrar som tidigare stod öppna, skapat långa köer till flygplatsernas säkerhetskontroller – och, sorgligt nog, fått ett populärt sätt att resa att nästan helt försvinna.
Och då tänker på … liftandet.
När jag var i tjugoårsåldern i början av åttiotalet liftade jag ofta. Runtom i Sverige. På tyska autobahn. Och mellan kibbutzen jag jobbade på en vinter och Tel Aviv och Jerusalem.

Att lifta var en folkrörelse bland en ny generation unga vuxna. Över hela Europa var det fullt av liftare på påfarterna och i vägrenarna.
Om det hände något oväntat handlade det aldrig om otrevligheter, utan alltid om gästfrihet. Jag åt middag och sov över hemma hos familjer i såväl Sverige och Tyskland som på Västbanken. Under några år upplevde jag massor av generositet som stärkte min tro på människan för lång tid framöver.

Idag liftar nästan ingen. Inte jag heller.
Men man kanske skulle testa? Jag frågade runt bland vännerna. Alla hade samma svar. Åh, du är så naiv. Det är för farligt nuförtiden, fattar du inte det, sa de.
Men jag tror inte det. Jag tror att det handlar om att säkerhetstänkandet ökat. Både i samhället i allmänhet och specifikt inuti bilarna. Airbags, avancerade bromssystem, navigationsutrustning och sensorer som varnar om bilen kommer för nära en annan bil. Allt detta har ökat kontrollen och säkerheten, men därmed också känslan av att man inte vill släppa in den okontrollerade omgivningen i sin bil.

Föraren som sätter sig i bilen och startar motorn får olika budskap från instrumentpanelen som har med säkerhet att göra. Gott så. Men att bli påmind om säkerhet är att samtidigt bli påmind om det finns faror och risker.

Bara dårar argumenterar mot ökad säkerhet, tänker du.
Men jag tror att ett alltför nitiskt säkerhetstänkande gör oss räddare och mindre generösa.

Ökenhotell och författarromantik i Rajasthan

rajasthanx3kameler.jpg

Vore det inte för Bruce Chatwin skulle det inte finnas ett hotell i den lilla byn Rohet i den stora indiska öknen.

1985 var han var på resa i Indien och sökte en lugn plats för att skriva en bok som han researchat klart. I Jodhpur mötte han Manvendra Singh, vars familj hade varit lydkungar under maharajan av Marwar från 1500-talet fram till Indiens självständighet 1947.

– Kom och bo hos oss, lugnare och lantligare kan det inte bli, sa Manvendra, som behållit titeln takur, vilket kan översättas med hertig.
Chatwin tackade ja till inviten, flyttade in i herrgården på vischan fyra mil söder om Jodhpur, stannade sex månader och skrev klart sin bok om Australiens aboriginer. Den fick titeln ”Songlines” (”Drömspår” på svenska).

Om Bruce gillade stället så kanske fler gör det, tänkte familjen Singh och gjorde om sitt herrskapshem med sienagula väggar och indo-moriska portiker till hotell. Garagen och stallarna blev dubbelrum, gårdsplanen blev swimmingpool.

Samma år som hotellet stod färdigt kom en annan författare och frågade om han kanske också kunde skriva sin bok där. Han hette William Dalrymple och sa att han nåtts av ryktet att den nu döde författaren bott där (Chatwin dog i aids 1989). Han ville inspireras av den magiska atmosfär som måste finnas i ett rum där den Store Författaren vistats. Han ville, sa han till familjen Singh, ”känna doften från skrivbordet där Chatwin arbetat”.

Inspirationen var gudabenådad. Dalrymple stannade fyra månader i Chatwins rum, satt vid Chatwins skrivbord och skrev sin andra bok, ”City of Djinns”, ett mångbottnat och hyllat reportage om Delhi.

– Allt började med författarna, säger sonen Siddharth som just kommit in från en morgonridtur i öknen.

Två brittiska reseförfattare hade lagt grunden. I deras spår kom politiska höjdare och kulturcelebriteter. Israels premiärminister, Storbritanniens utrikesminister, Hollywoodskådisar … och så Madonna, som bodde här med sin familj och stora entourage.

– Vi är stolta, över att Rohet Garh blivit en litterär plats, säger Siddharth när han och jag äter engelsk frukost med bönor, bacon och äggröra och utsikt över de knastertorra ökenvidderna.
Ryktena om platsen som inspirerar författare nådde regissören Wes Anderson som kom till Rohet Garh för att skriva manuset till ”Darjeeling Limited”. Därefter filmades landsbygdsscenerna i småbyarna runtomkring. Jag tar en jeep ut i väglöst land och träffar bybor som hade småroller i filmen. De berättar entusiastiskt om veckorna då Hollywood kom till indiska öknen. Där filmades en tågscen, pekar de, där gjorde de begravningsscenen och där …

Rajasthanx3.jpg

Gårdsplanen blev pool. William Dalrymple was here. Siddharth är stolt över att familjens hotell har litterär image. Foto: Per J Andersson

Så står jag i rum nummer 15. Det var här Bruce Chatwin och William Dalrymple bodde. Jag tittar mig girigt omkring. Där sängen de sov i, där garderoben de hängde sina kläder i och där skrivbordet de skrev vid. Pulsen slår hårt, jag andas häftigt. Är det den litterära magin och den gudomliga inspirationen som gripit tag i min kropp? Bruce Chatwins ande som försöker få kontakt? Eller bara följden av att jag nyss så ivrigt sprungit uppför den smala trappan till rummet?

Jag är tacksam för att rummet inte har förvandlats till museum. Att betala entré för att titta på ett rum där Chatwin och Dalrymple bott skulle locka mig och ett fåtal andra reseboknördar, men knappast ha något kommersiell potential på indiska landsbygden.

Nej, rum nummer 15 kan fortfarande bokas av var och en för vad det är: ett av 34 hotellrum på Rohet Garh. De flesta gäster som bor här vet inte vilka kända författare som sovit i sängen – och skulle inte bry sig om de visste. Så mycket bättre. Nu kan jag stå här som ensam pilgrim och minnas den vackra inledningsmeningen till ”Drömspår”:
”I Alice Springs – ett nätverk av stekheta gator där män i långa vita strumpor jämt och ständigt klev ur och i landcruisers – träffade jag en ryss som höll på att kartlägga urinvånarnas, aboriginernas, heliga platser”.
… medan jag föreställer mig ljudet av Chatwins fingrar som landar på tangenterna.

3 X böcker att ta med på resan
1. Drömspår av Bruce Chatwin (på svenska 1988)
Bruce Chatwin reser med en egendomlig ryss som ledsagare för att utforska aboriginernas sånglinjer, ett slags besjungna vandringsvägar. Som i flera andra böcker kommer Chatwin, som älskade att vandra, fram till att människan är född nomad.

2. På resa med Chatwin av Susannah Clapp (1999)
En minnesbok av Chatwins redaktör, där hon bland annat berättar att han bytte yrke från expert på impressionism på Sotheby’s till journalist och reseförfattare efter en läkarordination. ”Ni har tittat på målningar på alltför nära håll”, sa läkaren till Chatwin, ”varför inte byta ut dem mot mer vidsträckta horisonter?”

3. City of Djinns av William Dalrymple, 1993
Ett reportage om Indiens huvudstad där Dalrymple berättar om de historiska underströmmarna, som han kryddar med möten med levande nutidsmänniskor – allt från dansande dervischer och enucker till sikhiska taxichaufförer.

Litterär fest i Indiens ökenhuvudstad

JLF_Chaiservering_x3.small.jpg

Istället för te- och kaffeautomater.

När det känns som alla pratar om kris för det tryckta ordet är det upplyftande att resa österut. I Indien har såväl tidningsläsandet som bokutgivningen upplevt en boom senaste decenniet. Aldrig tidigare har det getts ut så många böcker som lästs av så många, vilket förstås är en effekt av ett samhälle i förändring med snabb ekonomisk tillväxt, utbildningsiver och social frigörelse. Lite i som Sverige under första halvan av 1900-talet.

Jaipur Literature Festival , som arrangeras i slutet av januari, kallar sig världens största litteraturfestival med fri entré. En vacker demokratisk tanke som man hämtat från femtiotalets Coffeehouserörelse med City Light Books i San Francisco och Bohemian Embassy i Toronto.

Under fem intensiva dagar trängs journalister, aktivister, lokala högstadieelever, coola club kids från huvudstaden, hemmafruar i sari och annan bokläsande allmänhet framför de tio scenerna i trädgården runt det bedagade blåvita 1800-talsslottet Diggi Palace i ökenstaden Jaipur.

Brittiska imperiet må ha fallit för länge sedan, och sörjs av få, men i dess ruiner finns en engelskspråk värld som sträcker sig från Wellington via New Delhi till Vancouver. Olika etniciteter och sedvänjor men med ett gemensamt språk möjliggör ett spännande globalt idéutbyte.
Indiska och internationella författarstjärnor vimlar sida vid sida med hängivna bokläsare som kommit för att sörpla ingefärschai ur rödbruna lermuggar och lyssna på sina litterära idoler. Under nästan varenda programpunkt utbryter spontana applåder efter extra kärnfulla inlägg. När den brittiska författaren och komikern Stephan Fry berättar om sin homosexualitet och identifikation med Oscar Wilde får han stående ovationer som aldrig verkar vilja ta slut. Ännu mer svallar känslorna när öppningstalaren Margret Atwood äntrar scenen. Då skriker tonåriga indiska skolflickor som om de har fått närkontakt med Justin Bieber snarare än en bokskrivande gråhårig kanadensisk tant. Jag försöker överföra den bilden till svensk miljö, men nej, det funkar inte: författartanter har inte rockstjärnestatus bland svenska tonåringar.

I en värld där intolerans och fundamentalism fått en renässans känns det som om det mångkulturella Indien i allmänhet och Jaipurfestivalen i synnerhet bjuder på andrum. Här finns inte bara en flerhundraårig vana av samexistens mellan olika språk och religioner, utan också lång litterär tradition. Brittiska författaren William Dalrymple, som tillsammans med sin indiska författarkollega Namita Gokhale startade festivalen, pekar på poesiuppläsningarna i sydindiska Cholariket (som grundades 300 f Kr) och i de medeltida maharajapalatsen och mogulkejsarnas hov.

– Jag gick förbi järnvägsstationen igår kväll och såg hitresta collegestudenter som inte har råd med hotell och som därför sover på perrongerna för att kunna vara med på bokfesten. Det säger något om litteraturens kraft i det här landet, frustar en entusiastisk Dalrymple i sitt invigningstal.

JLF_2.small.jpg

Publiken var mycket fokuserade när de lyssnade på de postkoloniala teoretikerna Homi K Bhabha och Kwame Anthony Appia när de diskuterade hur moral, skuld, skam och heder påverkas av globaliseringen.

Men många indier är oroliga för växande intolerans. Ifjol lämnade flera författare tillbaka sina priser och utmärkelser till Indiens litterära akademi, Sahitya Akademi, i protest mot att landets hinduhögerregering med premiärminister Narendra Modi i spetsen inte stått upp för det som länge varit Indiens signum, mångfalden och det fria ordet.

I vimlet träffar jag Anjum Hasan som fått en roman översatt till svenska (”Bort, bort”, 2010) och nu är aktuell med ”The Cosmopolitans” (om urbana moderna indiers krock med traditionen på landsbygden). Hon tycker att Indiens premiärminister ger de intoleranta krafterna råg i ryggen.

– Han fördömer inte det hat och de hot som förekommit mot frispråkiga författare. Modis undfallenhet stärker intoleransen, säger hon.
Men än så länge är ordet fritt. På festivalen i Jaipur diskuteras allt från att komma ut som homosexuell till arbetssituationen för kvinnliga författare. På ett scenframträdande som döps till ”A room of one’s own” – som syftar på en essä av Virginia Wolfe från 1929 – jämför Calcuttaförfattaren Anuradha Roy (inte att förväxla med Arundhati Roy) arbetsvillkoren för manliga och kvinnliga författare.

– Gabriel Garcia Marquez fick en uppenbarelse i bilen när familjen var på väg på semester. De fick genast återvända hem så att han kunde låsa in sig i sitt rum med sprit och cigaretter och börja skriva på vad som kom att bli ”Hundra år av ensamhet”. Istället för att åka på semester fick hans fru och barn ägna dagarna åt att serva honom så att han kunde skapa sitt verk, säger Roy.

Hon säger att hon skrev sin senaste roman, ”Sleeping on Jupiter”, om tre kvinnor på semester i en pilgrimsort på Indiens östkust, med en känsla av att som kvinna befinna sig i en atmosfär laddad med latent våld.

– Kvinnans situation i tjugotalets England och dagens Indien är väldigt lika, med totalansvar för markservicen och kanske med en man som för deras talan i offentliga sammanhang. Precis som Wolfe påpekade måste vi skapa oss ett eget rum, både metaforiskt och rent fysiskt, för att kunna skriva.

Roy_Hasan.jpg

Anjum Hasan (t v) och Anuradha Roy.

Det är ett angenämt problem att välja mellan godbitarna på världens största litterära gratisfestival. I Moghal Tent lyssnar jag på de postkoloniala teoretikerna Homi K Bhabha och Kwame Anthony Appia när de pratar om hur moral, skuld, skam och heder påverkas av globaliseringen (Appia förespråkar världsmedborgarskap på etisk grund och inte i form av en superstat). Jag banar mig fram i folkmassan för att byta arena via ännu en kopp rykande chai, kardemummadoftande denna gång, och når Char Bagh-scenen, där 2015 års Bookerprisvinnare Marlon James pratar med britten Patrick French om uppväxten i Jamaica.

Precis som många andra författare på Jaipurfestivalen har Marlon James erfarenhet av att ha växt upp i en före detta brittisk koloni. Trots att det gått mer än ett halvsekel sedan frigörelsen är arvet tydligt.

– I kolonierna var vi mer brittiska än i England, säger James, vars senaste roman, ”A brief history of seven killings”, kommer på svenska senare i år.

James prisbelönta bok är en rå, tät, våldsam, mörk och komisk skildring av männen som 1976 försökte mörda Bob Marley. Som om Tarantino gjort en remake på jamaicanska gangsterfilmen The Harder They Come med manus av en pårökt Oliver Stone, tyckte New York Times i sin recension.

– Bara för att jag är svart och skriver om våld tror alla att jag måste ha egen erfarenhet av ghettot. Men min uppväxt var snarare som Knausgårds. Jag växte upp i villa i en medelklassfamilj med två bilar och tv-dinner framför Sesame Street. Jag har aldrig någonsin hört ett pistolskott på riktigt, säger Marlon James, som idag bor i Minnesota.
Rasism och socialt utanförskap, men också språket är centrala teman på årets Jaipurfestival. Från scenen bredvid lyssnar femhundra människor andäktigt när Jonathan Shainin, redaktör för The Caravan, en indisk motsvarighet till Magasin Filter, förklarar för David Grossman (”På flykt från ett sorgebud”) att han är avundsjuk på den israeliska författaren som kan skriva på ett så litet språk som hebreiska, bli översatt och nå ut globalt.

– I Indien har vi 22 officiella språk och många parallella litterära världar, säger Shainin. Men väldigt lite översätts. Vill du få en internationell läsekrets måste du skriva på engelska.

Fakta: Jaipur Literature festival
• Festivalen drog igång 2008 och har växt snabbt: från några hundra åhörare premiäråret till 270.000 besökare i år.
• I fem dagar deltar cirka 300 författare från 33 länder i sammanlagt tvåhundra programpunkter. För att ytterligare inkludera lokalbefolkningen genomförs också 65 författarframträdanden i olika skolor runtom i Jaipur.
• Årets internationella dragplåster har förutom Margret Atwood varit Alexander McCall Smith, Colm Tóibín, Marlon James, David Grossman, Stephan Fry, Christina Lamb, Esther Freud och Cornelia Funke.
• Parallellt med litteraturfestivalen arrangeras en musikfestival och Jaipur Book Mark, en bokmässa för branschfolk.
• Inspirationen kommer bland annat från litteraturfestivalerna i Adelaide, som hade premiär 1960, och Harbourfront International Festival i Toronto, som startades 1974.

Texten publicerades första gången i Dagens Nyheters Boklördag 30 januari 2016.]

Kära guidebok!

IndiaPlusAsia.jpg

Var Lonely Planets Across Asia on the cheap eller India – a travel survival kit de första guideböckerna?

Ingalunda! Guidebokens historia är ungefär 2 000 år äldre än så.

Nyligen gjorde jag en radioessä till P1 Kultur/Obs där jag går på sightseeing i guidebokens och resandets historia. Sändes första gången i januari och i repris igår.

Men programmet om guideböckernas långa historia och utveckling – och om de som försöker fuska – kan du alltid lyssna på genom att klicka här:

Vill du hellre läsa texten klickar du här!

En liten film om kärlek

Senaste veckorna har uppmärksamheten kring PK Mahanandia och hans cykelresa 1977 mellan New Delhi och Borås varit monumental, inte minst i Indien. I söndags hade tv-kanalerna India Today och Aaj Tak reportage om huvudpersonerna i min bok från 2013 – New Delhi–Borås (Forum förlag) – och bara några dagar tidigare var det ett stort reportage på CNN och lite innan det på BBC.

Jag var i Indien hela januari och halva februari och flera journalister ringde och ville prata om boken som snart kommer på engelska i Indien. En dag ringde dessutom Dev Patel, en ung brittisk-indiska skådespelare, numera bosatt i Los Angeles, ni vet, han som spelade huvudrollen i Slumdog Millionaire och entusiastisk receptionist i The Best Exotic Marigold Hotel, och berättade att hans högsta önskan är att få spela huvudrollen i filmatiseringen av min bok. Då blir man förstås lite smickrad. Vi får se hur det går.

Eftersom boken kommer ut på engelska under hösten 2016 och då får spridning förutom i Storbritannien också i USA, Indien, Malaysia, Singapore, Australien och Nya Zeeland har vi gjort en liten film på drygt 3 minuter baserad på bokens story.

Filmen är gjord av Johannes Stålnacke Nero och speakerrösten står Ronia Virginia för.

Click here for information about the book in English.