Gå till huvudsajt

Archive: Maj 2016

Ett parallellt universum

Murtybiblioteket.jpg

IT-entreprenörssonen och teknologstudenten Rohan Murthy bredvid sanskritprofessorn och jultomten Sheldon Pollock. Förenade av en vilja att visa Indien är mångfasetterat.

Han ser ut som en blandning av en hippie och jultomten. Och han bjuder både på tjusiga tankar om hur människorna ska komma överens och ett paket med en okänd skatt.

Han är amerikan, heter Sheldon Pollock och är professor i sanskrit, och vill att halva världens litteratur inte glöms bort.

Den del av världen som han vill påminna om är den bortom den kristna europeiska. Den som med Indien i centrum sträcker sig från Afghanistan i väster till Burma i öster, och från Nepal i norr till Sri Lanka i söder. Trots att man i den här delen av världen ända sedan första årtusendet före Kristus gett ut litteratur på flera olika språk, är det tyvärr väldigt lite som översatts.

Därför hamnar den indiska litteraturen utanför litteraturlistorna på universitetskurser världen runt.

Men det ska alltså den amerikanska professorn ändra på.

Och det är till att slå på stort. Det är tänkt att inte mindre än 500 böcker med äldre indisk litteratur ska ges ut inom de närmaste 100 åren.
Men det var inte professorn med tomteskägget som kläckte idén. Det gjorde en ung indisk teknologstudent som för några år sedan doktorerade i datavetenskap på amerikanska Harvarduniversitet. Rohan Murthy var inte vilken indisk gäststudent som helst, utan sonen till Narayana Murthy som startat Infosys, ett av Indiens mest framgångsrika dataföretag, en av stöttepelarna i det indiska IT-undret.

Rohan slogs av hur lite det stod om indisk litteratur i skolböckerna, inte bara i de västerländska, utan också i de indiska. Som om de sydasiatiska klassikerna inte vore lika mycket värda som de europeiska.
Bilden av världen är skev, tänkte den indiska studenten.
Med hjälp av pappas pengar bestämde han sig därför att dra igång ett av världshistoriens största översättningsprojekt. Vad glad man blir när rikemanssöner istället för att börja samla på lyxiga sportbilar får såna briljanta infall.

Rohan Murty Classical Library of India handlar om litteratur från tidernas begynnelse till år 1800 skriven på 15 olika språk. Förutom sanskrit sätter man tänderna i det utdöda språket pali, som Buddhas läror skrevs på, och så förstås hindi, bengali och tamil, som idag talas av mer än en halv miljard människor och har flertusenåriga litteraturtraditioner.

Jag måste upprepa utgivningstakten för mig själv ännu en gång:
Fem böcker om året i 100 år. Sammanlagt 500 böcker.
Tanken svindlar. Så gigantiskt, så långsiktigt.

Tänk så många språk, så många kulturer och så många sätt att leva som legat undangömda. Och tänk att få göra en kunskapsresa till ett annat, snarlikt, men ändå annorlunda, universum.
De första fem böckerna har redan kommit ut med den engelska översättningen på vänstersidorna och den indiska originaltexten på högersidorna.

En bok innehåller 1700-talsmystikern Bulhe Shas sufiska dikter som på ett inlindat och listigt sätt kritiserar sin tids muslimska prästerskap – dikter som ännu idag läses med hängivenhet av såväl muslimer som hinduer i södra Asien.

En annan av böckerna presenterar poesi av tidiga kvinnliga anhängare till Buddha, dikter som berättar om hur det var att för 2 500 år sedan trotsa religiös undergivenhet och förtryckande könsroller på den patriarkala Gangesslätten.

Man kan säga att tajmingen är perfekt. Projektet kommer verkligen lägligt i en tid av religiösa motsättningar.

I sin programförklaring säger professor Sheldon Pollock att han vill bjuda in till ”andra former av mänskligt medvetande, och därmed öka förståelsen för hur många olika sätt det finns att vara människa”. De indiska klassikerna ska man inte läsa bara för att förstå sig själv, utan för att förstå de som inte är som en själv, de som äter annan mat, de som pratar ett annat språk och de som tillber en annan gud.

Indien styrs idag av ett hinduhögerparti som har på sin agenda att betona det hinduiska och tona ner det muslimska i landets historia. Många intellektuella i Indien fruktar att det är en politik som hotar att öka snarare än minska motsättningarna i världens näst folkrikaste land, där konstverk som kan såra medborgarnas religiösa känslor ofta censureras. Devisen är: kritisera gärna den världsliga makten, granska dem, häng ut dem, men tassa försiktigt när du pratar om gud, för man vet aldrig vad en kränkt religionsanhängare kan hitta på.

Därför blir jag så glad när jag tänker på det litterära megaprojektet som dragits igång av amerikanen Sheldon Pollock och indiern Rohan Murty.
För här handlar det om att visa alla färger på den indiska regnbågen, om att hylla olikheterna – och om att se språket och böckerna som broar istället för skyttegravar.

Läs mer på sajten för Murty Classical Library of India.

Jordens räddning finns i staden

Mumbai_skyline.jpg

Bombay (Mumbai). Den expanderande megastaden.

Att allt fler överger landsbygden för att flytta till storstäderna brukar beskrivas som ett problem. Stadslivet målas upp som motsatsen till allt vad hållbarhet och miljövänlighet heter.

Fast egentligen är det tvärtom, slår amerikanska vetenskapsrådet fast i en rapport som försökt ta redan på vad som händer med djuren, naturen och den globala uppvärmningen om dagens snabba urbanisering fortsätter som hittills i ytterligare 20 år.

Utgångspunkten är att det glesnar i glesbygderna och tätnar i städerna. Varje år flyttar 70 miljoner landsbygdsbor till staden. Det innebär 200 000 om dagen, 8 000 i timmen eller 130 varje minut.

1950 levde en tredjedel av världens befolkning i städer, sedan nio år tillbaka är drygt hälften av oss stadsbor och år 2030 är två tredjedelar av mänskligheten omgiven av asfalt.

De närmaste 20 åren kommer ett område stort som Sydafrika att förvandlas från åkrar och ängar till gator och trottoarer. Det innebär att tio procent av den globala odlingsmarken kommer att försvinna. Och det kommer att leda till problem med såväl den biologiska mångfalden som matförsörjningen.

Urbaniseringen går särdeles fort i de snabbväxande ekonomierna i Afrika och Asien. 180 mil av Kinas kust håller på att förvandlas till en mer eller mindre sammanhängande stadsmiljö. Störst påverkan på miljön får ändå betongutbredningen när den sker i tropiska miljöer, eftersom grönskan och artrikedomen är som störst där. Rapporten pekar framför allt på Victoriasjöns strand i Uganda och Kenya, skogarna i Västafrika och Ghats-bergen i västra Indien, som alla är känsliga tropiska naturmiljöer – och samtidigt miljöer som hotas uppslukas av svällande städer.

För att kunna behålla skogarna, djurlivet och odlingsmarkerna så att vi kan fortsätta att andas och äta måste vi tränga ihop oss i allt tätare städer, menar rapporten.

Den amerikanska urbaniseringen, som vi också anammat här i Sverige, är skräckexemplet. Utspridda småhusstäder med glesa stadslandskap av små enplanshus omgivna av egna trädgårdar, omslingrade av trafikleder där invånarna susar fram i bilar, en för varje medborgare, till perifera shoppinggallerior. Om vi ska hejda överutnyttjandet av jordens resurser ska vi bygga fler täta höghusstäder och sluta drömma om den idylliska villastaden.

Vad jorden behöver mer av är städer som vi hittills uppfattat som överbefolkade och osunda. Storstäder som Seoul, Shanghai, Peking och Bangkok; som Karachi, Lagos, Manilla, Bogotá, Dhaka och Bombay. Städer där invånarna trängt ihop sig på höjden, tvären och längden, och där man kan handla sin mat, arbeta och träffa vänner i närheten av där man bor.

Nära Western Ghats-bergen, som forskarna pekar ut som en extra känslig naturmiljö, ligger Bombay, som är en av världens tätaste städer och sedan länge de indiska landsbygdsbornas största frestelse, inte minst tack vare allt hopp som fötts sedan de sett filmerna från Bollywood, stadens drömfabrik. Här är problemet i första inte att hitta ett jobb, utan en bostad. Här kan man räkna med svältlön för ett manuellt dagsverke och Manhattanpriser för en schyst våning downtown.

I praktiken innebär det att de som anländer utan fickan full av pengar förpassas till informella bostäder och sovplatser på trottoarerna och i slumområdena. Bombay är kort sagt Slumbay. Scenerna i den Oscarsbelönade filmen Slumdog Millionaire från 2008 talar sanning: av stadens 16 miljoner invånare saknar hälften formell bostad med lagfart eller hyreskontrakt.

Hur detta moras av slum och kaos ska kunna fungera som modell för framtiden kan vara svårt att förstå. Men poängen är att det inte är trängseln i sig som är problemet, som det ofta framställs i skräckrapporter i västerländska medier, utan fattigdom, gammal teknik och dålig infrastruktur som gör att luften och vattnet förorenas, medan trafiken stockar sig och sopbergen växer.

Men de på ytan smutsigare tredje världen-städerna släpper ut färre avgaser än de till synes renare vidsträckta stadslandskapen av amerikansk modell. Deras globala ekologiska avtryck är relativt litet: invånarna i världens tätbefolkade tredje världen-städer släpper ut många gånger mindre koldioxid per person än de som bor i västvärldens glesa urban sprawl-städer. Dessutom tar de inte lika mycket potentiell odlingsmark i anspråk som vi i väst gör. Deras trängsel kan helt enkelt bli jordens räddning.

Världens växande megastäder är problematiska, men de är inte hotet mot den biologiska mångfalden och globala matförsörjningen, utan hoppet.

Livets fyra faser i Indien

Gammalfinindier.jpg

Fjärde livsfasen: du lämnar den materiella världen helt och förbereder dig för moskha och gör lite som du vill och skiter i vad folk säger.

Jag sitter och researchar en essä om när unga blir vuxna. Vad innebär det att bli vuxen i en föränderlig värld där vi ständigt omdefinierar oss, trots att vi borde vara vuxna och ”färdiga” sedan länge?

I Indien tampas
medelklassen med samma frågor som vi. Ungdomstiden har sträckts ut här som där, men det finns en tydlig skillnad. I Indien gifter och stadgar sig en majoritet innan de fyllt 30, medan det i väst – åtminstone i storstäderna – ofta dröjer några år till innan det mer statiska vuxenlivet med äktenskap, barn och fast jobb etableras.

Kom att tänka på den den gamla indiska traditionen att dela in livet i fyra livsfaser. De tre första faserna är inte så annorlunda mot hur vi lever i väst. Först lär vi oss en massa, sedan jobbar vi och tjänar pengar och därefter drar vi oss tillbaka och börjar (i bästa fall) förverkliga oss själva.

Men det fjärde stadiet i den hinduiska livscykeln – den som går ut på att vi helt lämnar den materialistiska världen – är väl däremot inte så vanlig i väst.

Så här lever man livet enligt gammal hinduisk tradition:

Brahmacharya
Du ägnar dig åt studier i lugn och ro under ledning av en guru. Samtidigt i väst: Du går i skolan och gör dig anställningsbar.

Grihasthya
Du gifter dig, gör karriär, skaffar barn och blir familjeförsörjare. Samtidigt i väst: Du lever som en Medelsvensson med 9–5-jobb.

Vanaprastha
Du drar dig tillbaka och hänger sig allt mer åt religionsutövande som pilgrimsresor och liknande. Samtidigt i väst: Du läser böckerna och gör resorna som du inte hann när du var mitt uppe i karriären.

Sanyasa

Du lämnar den materiella världen helt och förbereder dig för moskha (befrielse från återfödandets kretslopp). Samtidigt i väst: Du hamnar på sjukhem och sitter och grubblar på varför livet blev som det blev.

Vissa hinduer lever för övrigt den sista fasen, Sanyasa, hela livet; har du rest i Indien har du sett dem: sadhus, heliga män, med tovigt hår och skägg som vandrar, tigger, mediterar och gör yoga.