Gå till huvudsajt

Archive: Jun 2016

Reseinspiration: böckerna och filmerna som fördjupar bilden av Indien

Bombay_Juhu_pariserhjul_small.jpg

Juhu Beach, Bombay. Foto Per J Andersson

Sommar och tid att läsa. Här är böckerna som ger dig en mer nyanserad bild av Indien. Och kanske lockar dig att resa tillbaka. Längre ner finns filmtips för regniga dagar.

En del böcker hittar du på Bokus.com och Adlibris.se, andra på Antikvariat.net eller Bokborsen.se – och förstås på ditt lokala stadsbibliotek.

Böcker
Bort, bort av Anjum Hasan. Roman om ung lantistjej som först njuter av livet i moderna Bangalore, men mellan jobb, fester och rockkonserter börjar fundera på vad livet egentligen går ut på.

De små tingens gud
av Arundhati Roy. Magiskt vacker berättelse från Kerala om tvillingsystrar, släktbråk, kastsystem och politik som bygger murar kring kärleken.

Tåg till Pakistan av Kushwant Sing. Klassisk roman om vad som händer i en by i Punjab när nya gränser dras och gamla vänner blir nya fiender.

En ömtålig balans av Rohinton Mistry. Gripande historia om två fattiga skräddare i Mumbai under sjuttiotalets undantagstillstånd.

Midnattsbarnen
av Salman Rushdie. Indisk magisk realism. Saleem Sinai föds samtidigt som Indien blir självständigt och får övernaturliga egenskaper.

New Delhi–Borås. Boken som jag själv skrivit om Pikej som föds i lägsta kasten i en by i djungeln, får en profetia, träffar en kosmonaut och en svensk flicka – och bestämmer sig för att cykla till Sverige.

Shantaram av Gregory David Roberts. Den sanna historien om australiensaren som rymmer från fängelset och hamnar i Mumbais slum och maffiakretsar. Nagelbitarvarning och bladvändargaranti.

Siddhartha
av Herrman Hesse. Kultbok om buddismens rötter: en indisk brahminpojke överger de gamla gudarna för att ger sig ut på vandring i jakt på kärlek till världen som den är.

Den vita tigern
av Aravind Adiga. Suggestiv roman om en landsbygdspojke som drömmer om att ta sig upp till ljuset i storstan och frigöra sig från sin kast, kosta vad det kosta vill.

Bakom det evigt vackra av Kathrine Boo. Medryckande och dramatisk dokumentär om livet i slumområdet bredvid den skinande nya flygplatsen i Mumbai.

Guru av Zac O Yeah. Personligt och humoristiskt reportage om alla spretande andliga rörelser som finns inom och runtom hinduismen.

Bombay Takeaway av Malin Mendel Westberg. Reportage där maten får förklara Indien i allmänhet och Mumbai i synnerhet.

Filmer
Gandhi. Klassisk film av Richard Attenborough från 1983 om den indiska frihetshjälten och nations fader från hans tid som jurist i Sydafrika till det tragiska slutet i New Delhi 1948.

Monsunbröllop. Mustigt drama av Mira Nair om ett överdådigt arrangerat bröllop – ytterst om konflikten mellan traditionellt och modernt i dagens Indien. Finns just nu på SVT Play.

The Lunchbox. Känslosam och vackert vemodig film av Ritesh Batra om kärlek på distans mellan en uttråkad byråkrat och en frustrerad hemmafru. Kärleksbrev forslas i en av de matlådor som varje tag budas mellan hemmen och arbetsplatserna i Mumbai.

Devdas. Dansant och romantisk kostymfilm av Sanjay Leela Bhansali – med Bollywoods superstjärnor Shah Rukh Khan och Aishwara Ray.

Salaam Bombay. Spelfilm med dokumentärkänsla från 1988 av Mira Nair. Handlar om en gatupojke och hans gäng som lever ett hårt liv på gatorna i Mumbai.

Hundra steg från Bombay till Paris. Hoppingivande och hjärtvärmande film av Lasse Hallström om en indisk familj som utmanar en snobbig fransk krog med stjärna i Guide Michelin.

Mary Kom. Dramatiserad berättelse av en sann historia, regisserad av Omung Kumar. Handlar om flickan från nordöstra Indien som mot alla odds tog brons i flugviktsboxning i London-OS 2012.

Jodhaa Akbar. Romantisk film av Ashutosh Gowariker med både tjusiga dansscener och politiskt allvar. Handlar om den toleranta muslimska mogulkejsaren Akbar som gifte sig med en hinduisk prinsessa från Amber.

Indian summers.
TV-serie om det koloniala överklasslivet i brittiska Indiens sommarhuvudstad Simla sommaren 1932. Säsong ett sändes i SVT sommaren 2015, men finns nu som DVD-box. Säsong två börjar sändas i SVT 12 juli 2016.

Missa heller inte
Romaner: Bittert arv av Kiran Desai, En lämplig ung man av Vikram Seth, Glädjens stad av Dominique Lapierre, Kuli av Mulk Raj Anand, Morens sista suck av Salman Rushdie, Sankmark av Jumpha Lahiri samt Siste mannen i tornet och Mellan attentaten av Aravind Adiga. Faktaböcker: En dag i Delhi av Henrik Chetan Aspengren, Indiens historia av Sören Wibeck samt Moderna Indien och Indien – elefanten som började dansa av mig.

Heliga moderna Indien

shir_meenakshi_sundareswarar_templet.jpg

Shri Minakshi-templet i den 2.500 år gamla staden Maduari har sedan länge egen sajt – och du kan du skänka pengar till templets välgörenhet genom att dra ditt bankkort i automaten bredvid brinnande oljelampor och målade tempelelefanter.

Här hemma i Sverige är vi världsbäst på att ta till oss det nya. Vi gör det med sådan entusiasm att användbara saker och idéer ibland kastas på historiens sophög i vår moderniseringsiver.
Det är därför Indien är en så spännande del av världen. Där känns det som om nytt och gammalt har lika hög status – och som om samhället tagit ett jämfotahopp från forntiden till nutiden och liksom hoppat över en massa mellanepoker.
Resultatet är hisnande kontraster mellan urgammalt och supermodernt.
Från ingen telefon alls till mobiltelefon. Från att använda torkad kodynga som bränsle till att installera solceller på taket. Oxkärran som knirrknarrar grusvägen mot marknaden i stan, medan raketen lyfter från sin bas för att flyga till månen.
Indien är på flera sätt vårt förflutna. Jag kommer ofta på mig själv i Indien med att ömsom känna ilska över feodala maktförhållanden mellan folk och ömsom ha ett nostalgiskt leende på läpparna inför otidsenliga prylar som jag minns svagt från barndomen eller bara sett på museum.
Indien är samtidigt vår framtid, med sin unga befolkning och förmåga att ligga i framkant när det gäller it.

Bäst kommer kontrasterna fram i det religiösa livet. I de indiska religionerna kan man fortfarande urskilja människans första föreställningar om det gudomliga, samtidigt som många tempel erbjuder välsignelse online via internet och självfallet inte förlitar sig på gammelmodiga håvar för kollekt, utan har kortläsare som tar alla sorters kreditkort.
Brittiska reseskribenten William Dalrymple har försökt fånga de här kontrasterna i sin reportagebok, som heter Nine Lives från 2009 och har en undertitel som i översättning blir ungefär Jakten på det heliga i moderna Indien.
I en av bokens nio berättelser får vi möta en bramin i Sydindien som skulpterar gudafigurer i brons enligt en tradition som går tillbaka till tusen år gamla Cholaimperiet. Hantverkaren har fått yrket i arv från sin pappa som i sin tur fått det från sin pappa – i en obruten kedja sedan 1300-talet.
Men nu är det dags för ett jämfotahopp över århundradena, eftersom hantverkarens son inte vill göra gudafigurer i brons, utan tänker bli it-ingenjör.
Pappan vill inte klandra sin son, även om han tycker att det är synd att den 700-åriga traditionen nu hotar att dö ut. För när sonen säger att vi alla lever i datorernas tidevarv kan han faktiskt inte säga emot – hur gärna han än skulle vilja – och påstå att vi idag lever i de handsnidade bronsgudarnas tidevarv.

Men samtidigt lever traditionen vidare i det moderna. Indiska filmindustrin exploaterar stories från gamla hinduiska epos som Ramayana på ett sätt som på samma gång är genomkomersiellt och hyfsat troget originalet. William Dalrymple menar att detta gett indierna kulturella referenser som ser helt annorlunda ut än våra. Faktum är att de animerade barnfilmerna ”Hanuman” och ”Hanuman 2”, som görs av ett företag i sydindiska Kerala, och som bygger på en av figurerna i just Ramayana, har högre tittarsiffror på indisk teve än filmer från amerikanska Pixar och Dream Works.
Efter elfteseptember-attacken sa många newyorkbor som intervjuades i teve att ”det var precis som i Independence Day” eller ”Det såg ut precis som i Die Hard 2”.
Indier som efter den förödande tsunamin 2004 fick samma fråga såg istället likheter med apokalyptiska översvämningar i 2 000 år gamla eposet Mahabharata.

Indien har bevarat en muntlig litterär tradition som gång i tiden fanns också i Europa. På 1930-talet reste en forskare från Harvard runt på Balkan för att försöka bevisa att Iliaden och Odyssén växt fram ur en muntlig berättartradition. Han lyckades spela in 12.500 hjältedikter som sjöngs av ofta illiterata serbiska och bosniska bönder som fått dem i arv av sina föräldrar – och som berättade om Ottomanska rikets seger över serberna på Trastfältet 1389 och sultan Selims härjningar i början av 1500-talet.
William Dalrymple ger sig ut i den stora indiska öknen i jakt på dagens hjältedikts-sångare som fortfarande framför det muntligt ärvda Pabuji-eposet. Det är en 600 år gammal och 4.000-rader lång berättelse om halvgudar och gudar inkarnerade till krigare, om ära och hjältedåd, krig, förlust och martyrskap, och – inte minst – hämnd.
Att sjunga hela berättelsen tar fem nätter från solnedgång till soluppgång.
Natt efter natt sitter byborna på mattor i tälten, inlindade i halsdukar mot den kyliga ökennattluften och lyssnar på hjältesångerna.
Jag förundras över deras tålmodighet. Jag kan inte riktigt föreställa mig en berättelse som är en arbetsvecka lång.
Men även i byn i öknen finns folk som inte längre orkar med långsamheten.
Hjältesångarna om den regionala guden Babuji har idag konkurrens av satellittevekanaler och dvd-uthyrare som visar snabbt klippta filmer och tevesåpor som bygger på indiska mainstream-epos som Mahabharata och Ramayana.
Och de unga, berättar en bramin i byn för William Dalrymple, köper hellre CD:n med Pabjui-sångerna än lyssnar på dem live.
Då, säger han, får man de dramatiska höjdpunkterna och slipper alla långtråkiga transportsträckor.

”Nine Lives – In Search of the Sacred in Modern India” av William Dalrymple, Bloomsbury 2009.

Medan Europa faller

Ambassador.jpg

Medan Europa och USA faller är flera länder i Asien och Latinamerika på väg att komma ifatt – om några decennier har de till och med gått om.
Vi har hört det många gånger senaste åren.
Men de snabbväxande länderna i syd är inte immuna mot bakslag.
Så sent som i början av nittiotalet rådde hyperinflation, kaos och stagnation i dagens så framgångsrika Brasilien.
Och så sent som i slutet av nittiotalet härjades flera av de framgångsrika asiatiska tigerekonomierna av en kris som gjorde miljoner arbetslösa och fick förtvivlade aktiespekulanter att hoppa mot döden från kontinentens stålglänsande skyskrapor.

Tidigare klumpade vi gärna ihop alla utvecklingsländer och kallade dem överslätande för tredje världen. Alla, även dem som ville rädda den från undergång, hade en tendens att generalisera. På samma sätt pratar många idag om tillväxtmarknaderna som om de har mer gemensamt än vad som skiljer dem åt.
Men det finns få likheter mellan Brasilien, Ryssland, Indien och Kina, tycker Ruchir Sharma, som är chef för utvecklingsländernas aktieprognoser på amerikanska investmentbanken Morgan Stanley.
I sin nya bok Breakout Nations – med en undertitel som på svenska blir Jakten på kommande ekonomiska mirakler – försöker han nyansera bilden av länderna som numera tillverkar praktiskt taget alla produkter som vi omger oss med i väst.

Mest pessimistisk är han när det gäller det ekonomiska och politiska livet i oligarkernas Ryssland, som jämförts med dekadensen under Romarrikets sista dagar. Men även Brasilien är illa ute. Både Brasilien och Ryssland är ensidigt beroende av att exportera råvaror, som de senaste tio åren ökat extremt mycket i pris. Slutet kan vara nära. Ruchir Sharma befarar att dagens råvaru-hype kan komma att gå samma öde till mötes som nittiotalets dotcom-era, som ju slutade med en bang.
Han tror mer på Kina som är ett av få tillväxtländer som lämnat de gamla koloniala mönstren och byggt lönsamma tvärförbindelser mellan länderna i det som vi förut kallade tredje världen. Men han är övertygad om att Kinas tillväxt de närmaste åren kommer att tappa fart, framför allt på grund av att det finns få undersysselsatta landsbygdsbor kvar att locka till nya fabriker. De flesta har redan lämnat åkern och dragit till stan.

Å ena sidan klarar Kina av en inbromsning, vilket till och med skulle kunna vara hälsosam för det globala handelsklimatet och umgänget med Europa och USA, som känner sig alltmer hotade av den röda draken.
Å andra sidan kan det gå som i Hollywoodfilmen Speed som handlar om en buss som inte får sakta in eftersom en bomb då automatiskt utlöses. I Kina, spekulerar Ruchir Sharma, skulle en ekonomisk inbromsning kunna leda till krav på demokratiska reformer och folkliga uppror som kan få hela landet att explodera.

Betydligt fattigare Indien har bättre framtidsutsikter, tror den Indienfödda ekonomen. Indiens fördelar handlar delvis om en ung befolkning med få pensionärer att försörja, raka motsatsen till Kinas läge.
Dessutom pågår sedan länge en positiv decentralisering av den politiska makten från New Delhi till delstaterna, samtidigt som ekonomin börjat snabbväxa i de delar av Indien som tidigare ansågs hopplösa.
Men hans tro på Indien grundar sig också på den ekonomiska mångfalden. Landet har kommit långt från sin koloniala roll som ensidig råvaruleverantör. Idag producerar man allt från te och kläder till rymdraketer, bilar och IT-lösningar.
Men det står och väger, menar Ruchir Sharma. Korruption, svårartad svågerpolitik och svågerkapitalism hotar att bryta uppgången. Risken att Indien ska falla ner i ett av de svarta hålen är lika stor som chansen att landet ska fortsätta mot en ljusnande framtid.

När det gäller ekonomi är lycka relativ och inte absolut. Det viktigaste för den enskilda människan när hon tillgodosett sina basbehov är inte vad hon har, utan vad hon har i förhållande till andra. Senaste årens pessimism i väst grundar sig på att de tidigare fattiga länderna är på väg att komma ikapp, menar Ruchir Sharma. Vi är helt enkelt rädda för att vi inom en snar framtid inte kommer att vara ensamma herrar på täppan.
För att förstärka hotbilden har vi en tendens att överdriva kraften i Asiens tillväxt. I en amerikansk opinionsundersökning från i fjol svarade en majoritet att de trodde att Kina redan var världens största ekonomi, medan sanningen är den att USA:s ekonomi fortfarande är tre gånger så stor som Kinas.
Kina spås att gå om USA före 2050, men det är ju en annan sak. Många amerikaner tar ut förlusten i förskott och antar att framtidsprognosen är en beskrivning av samtiden.

De tidigt industrialiserade länderna i Europa och Nordamerika har fortfarande ett enormt försprång, även om det minskat. De senast 20 åren har hundratals miljoner människor lyfts ur fattigdom i Kina, Indien och Brasilien. Ändå är de inte i närheten av vår produktivitet och välfärd. USA:s BNP per capita är ännu elva gånger högre än Indiens.
Västerlandet kan dessutom vara på väg att slå tillbaka, tror Ruchir Sharma och citerar en rapport från Boston Consulting Group med den talande titeln Made in America, again. Det kommer att bli dyrare att tillverka saker i Kina i takt med att kinesernas löner ökar och priserna på fastigheter, mark och transporter stiger. I USA å andra sidan har det relativt sett blivit billigare att producera prylar, eftersom lönerna stagnerat samtidigt som produktiviteten ökat.

Redan inom några år, spår rapporten, är Kinas konkurrensfördelar utplånade. Då kan det vara dags för nästa Amerikaboom och Asienkris.
Vissa amerikanska företag har redan hämtat hem produktion från Kina till låglönedelstater som South Carolina, Alabama och Tennessee.
Men, är det inte lite för yxigt att prata om hela länder. Kanske måste vi finjustera prognoserna. Vi kan inte längre generalisera om i-länder och u-länder, inte heller om ett döende Europa och ett gryende Asien.
Man måste vara mera specifik.
Morgondagens produktion kommer att ske i låglöneområden som indiska Uttar Pradesh och Bihar, Kinas inland, östra Europa och amerikanska Södern, medan makten utövas av eliter i såväl London och New York, som i Shanghai, Dubai och Mumbai.

Boken jag läst:
Breakout Nations – in Pursuit of the Next Economic Miracles av Ruchir Sharma, W W Norton & Company, 2012. Boken handlar förutom om Brasilien, Ryssland, Indien och Kina även om Turkiet, Mexiko, Sydkorea, Sydafrika och fjärde världen.

Mer om Ruchir Sharma:
Ruchir Sharma har handelsexamen från statusskolan Shri Ram College of Commerce i New Delhi och har av en indisk affärstidning utnämnts till en av Indiens hetaste unga toppchefer. Förutom jobbet som chef för tillväxtekonomierna på amerikanska investmentbanken Morgan Stanley är han kolumnist i Newsweek och skriver regelbundet i Wall Street Journal.