Gå till huvudsajt

Archive: Aug 2016

Indienprat på Västkusten

HPIM0879.JPG

Befinner du dig i Varberg med omnejd kan du ju kika in på Varbergs teater tisdag 27 september och lyssna på mig när jag pratar om Indien.

Det blir prat och bilder om allt från tropiska djungler och knastertorr öken, till myllrande megastäder och fridfulla byar.

Jag berättar om jättelandet som egentligen är flera, som har 22 officiella språk, hundratals etniska grupper och rymmer alla världens religioner. Han berättar också historien om den lågklassiga indiern som blev kär i en svensk flicka, precis som hans födelsehoroskop hade förutsett, och cyklade från New Delhi till Borås för att få vara med henne.

Arrangerar gör Varbersg föreläsningsförening. Läs mer om evenemanget här!

Autentiska upplevelser på resan

Slum-tour-dharavi.png

I Dharavi, Asiens största slum, som ligger i indiska Bombay kan du gå på en engagerande och informativ guidad vandring med Reality Tours.

Att prata skit om charterturism är vanligt bland ”riktiga” resenärer, det vill säga alla som föredrar lopphotell och att packa sina pinaler i en ryggsäck istället för i en traditionell resväska.

Som redaktör på Vagabond har jag fått in otaliga texter genom åren som med hjälp av löst tyckande beskrivit charterresan som det yttersta uttrycket för allt som är fult, konstgjort och falskt. Jag har avfärdat dem som snobbiga kverulanter – förnäma gnällspikar med von oben-attityd och förutfattade meningar.

Mitt eget resande började med ett tiotal charterresor som barn med familjen till Medelhavet. Utan de resorna hade jag inte fått smak på världen och fortsatt längre bort på egen hand. Men jag gillar charterresan inte bara av nostalgiska skäl, utan också som idé: det demokratiska, folkliga, jämlika i tanken att göra världen tillgänglig för alla som inte är svinrika (förr var det dyrt att resa reguljärt) och inte vågar boka och resa själva (förr var det krångligt att boka transporter och hotell utomlands). Dessutom är chartern relativt sett miljövänlig. Jag skulle kunna göra en lista med tio punkter om charterns fördelar.

Men nu har jag sett Playa de las Américas och är beredd att hålla med även de allra gnälligaste ryggsäcksluffarna.

Playa de las Américas ligger längst ner i söder på den annars fina, vackra och sympatiska kanarieön Teneriffa. Allt som man kan berömma resten av ön för saknas här. Allt som gör Playa de las Américas vidrigt saknas på resten av ön.

Kombinera Las Vegas och Dubai och du börjar närma dig atmosfären i Playa de las Américas: monumentala hotell med omänskliga proportioner, pretentiösa namn som Cleopatra Palace och Mare Nostrum Resort och kolonner, arkitraver, antika skulpturer, palmer inlindade i en miljon watt halogenljusslingor och utomhushögtalare som spelar Also Sprach Zarathustra och Beethovens nia.
Det glimmar och glittrar, ska föreställa lyx och är skapat för att imponera på folket på samma sätt som skrytbyggen skapade av kungar, imperiebyggare och diktatorer.

En kategori turister (som jag tillhör) är på ständig jakt efter det genuina och det autentiska. En annan kategori (som är överrepresenterad i Playa de las Américas) längtar efter det liv som man föreställer sig att världens superrika lever. Jag vill förföras av äkthet. De vill för en billig penning imponeras av en glamorös lyxvärld som man annars bara kan se på film.

Jag tror vi som var ryggsäcksluffare på 70- och 80-talen är extra kräsna när det gäller kraven på att det vi ser och upplever ska vara äkta. Vi vill inte att resmålen ska vara tillrättalagda och skapade enbart för oss, vi vill att det vi ser också ska pågå när vi inte är där, vi vill kort sagt uppleva världen som den är, inte som den borde vara.

Häromåret vandrade jag med några slumkillar i Asiens största slum i Bombay och blev tvärtemot vad man kan tro varken deprimerad eller uppgiven, snarare full av kamplust och optimism. För det var vad människorna jag träffade i slummen utstrålade.

Nu kan du också gå på guidad stadsvandring i Stockholm där John Arthur Ekebert, själv före detta hemlös, guidar till de platser där han brukade sova när han inte hade tak över huvudet.

Spekulativ eländesturism eller bisarr voyerism? Nej, en längtan efter att få veta mer om sådana som inte lever det bekväma medelklassliv som vi själva lever och få en sannare bild av världen.

Om detta gjorde Anders Diamant på Sveriges Radio ett spännande reportage som sändes igår söndag i Godmorgon världen i P1. Jag är med i reportaget och filosoferar kring vad som är autentiska upplevelser när vi reser.

Lyssna:

Indiens modernaste stad

Chandrigarh.jpg

Indiens modernaste stad, Indiens häftigaste stad, Indiens fulaste stad, Indiens betongbrutalaste och samtidigt snällaste stad, Indiens mest välfungerande stad och Indiens mest dysunktionella stad. Chandrigarh, skapad av den europeiska arkitekten Le Corbusier, är allt detta och mycket mer. Måste ses och upplevas!

Chandigarh är en symbol för det efterkoloniala självständiga Indien. Chandigarh var Le Corbusiers vision av staden som organism. En organism som på organismers vis inte är fulländad när den föds utan utvecklas på olika sätt beroende på hur gynnsam omgivningen är.

Chandigarh, som är delstaterna Punjabs och Haryanas gemensamma huvudstad, var enligt Indiens förste premiärminister Jawaharlal Nehru ”ett uttryck för nationens tro på framtiden”, ”en stad fri från traditioner” och ”en symbol för det fria Indien”. Kort sagt: en stad i det självständiga, demokratiska Indiens tjänst.

Den schweiziska arkitekten Charles Edouard Jeanneret, alias Le Corbusier, var inte fullständigt galen. Men han var en man som valde bort allt i livet utom sitt arbete och som var uppfylld av sin egen storhet. ”Han slösade inte med sin tid”, säger några i Chandigarh. ”Han var arrogant”, säger andra.

Punjab hade liksom hela Indien delats i och med självständigheten: halva Punjab hamnade i Pakistan och halva i Indien. Punjabs största stad Lahore blev pakistansk och Punjabs näst största stad Amritsar blev indisk. Gränsen mellan de båda länderna hamnade bara ett par mil från Amritsar, vilket ansågs opassande för en delstatshuvudstad.
Uppdraget att bygga Punjabs nya huvudstad på en åker 25 mil nordväst om New Delhi fick Le Corbusier av den indiska regeringen och premiärminister Nehru.

Rockgarden_Chandrigarh.jpg

I sektor 1 i Chandigarh breder ett märkligt landskap ut sig: staketen är byggda av gamla avloppsrör, murarna dekorerade med trasiga porslinstallrikar och delar av badrumsporslin, cykelsadlar har blivit djurhuvuden och cykelframaxlar har dekorerats med hundratals små vita stenar och blivit skulpturer som påminner om förstenade växter. En stor park med djupa raviner, brusande vattenfall och blänkande dammar och låga palatsliknande portar – och allt är byggt av skräp, sådant som blev över när man rev några byar och byggde den nya staden Chandigarh på femtiotalet. Upphovsmannen Nek Chand har samlat på saker sedan dess. Resultatet är denna anarkistiska hyllning till det oregelbundna, vilket känns fullkomligt logiskt i en stad som brukar beskrivas som Indiens mest välordnade och rätlinjiga.

Nehrus tro på det nya var bergfast. Det kan tyckas konstigt att Nehru var en sådan ivrare för modernitet. Nehru, som drev kampen för ett fritt Indien tillsammans med Mahatma Gandhi och hans idéer om gamla och lokalt förankrade produktionsmetoder – som symboliserades av den indiska spinnrocken – och pastorala vision om den självförsörjande indiska byn. Men Nehrus vilja att snabbt ta Indien in i industriåldern och Gandhis tillbakablickande mot ett harmoniskt förflutet kolliderade egentligen aldrig. De kompletterade varandra som olika sidor av en mångfacetterad personlighet.

I januari 1948 – när Indien varit självständigt i mindre än ett halvår – sköts Mahatma Gandhi ihjäl av en hinduisk fundamentalist. Nehrus syn på utveckling kom därefter att dominera i bygget av det nya Indien.
Nu var det full fart framåt. ”Våra liv är belamrade med det förflutnas döda skog, allt det som är dött och har spelat ut sin roll måste rensas bort”, skrev Nehru i sin bok The Discovery of India.
För Nehru var modernitet detsamma som rationellt tänkande och västerländsk vetenskap. Staten, menade Nehru, måste stå över religionen, och moderniteten måste stå över traditionen. Om man måste får man kasta bort det gamla till förmån för det nya.

Nehrus modell för att utveckla Indien var socialism med liberala inslag, inspirerad som han var av Fabiansällskapet, en grupp brittiska socialister som verkade mellan 1880- och 1930-talen och som motsatte sig revolution. Fabiansocialisterna trodde inte att massorna var i stånd att förbättra samhället själva, utan att förändringarna snarare måste styras av en liten intellektuell elit som genomför goda reformer för allas bästa.
Privata indiska företag skulle få verka fritt, men skyddas från utländsk konkurrens med tullar och valutaregleringar. Indien skulle dras upp ur fattigdomens träsk med en stark stat som har huvudansvaret: med femårsplaner och en satsning på tung industri – stålverk, dammar, raffinaderier – och nya symboliska mastodontprojekt, som staden Chandigarh.
”Låt {Chandigarh} bli det första stora uttrycket”, skrev Nehru, ”för vår kreativa begåvning som blommat upp ur vår nyligen uppnådda självständighet.”
Le Corbusier planerade alltså Chandigarh som en levande organism. Parlamentet, högsta domstolen och delstatens administration, The Capitol Group, ligger längst upp på kartan (det vill säga i norr) och representerar huvudet. Stans affärscentrum lite norr om mitten är hjärtat. De stora parkerna däromkring är lungorna. Vägarna är venerna och artärerna. Elektriciteten är nerverna. Verkstäderna i öster och väster är händerna.

Chandrigarh_map.jpg

Chandigarh är staden som gett den modernistiska rätlinjigheten ett ansikte.

I bjärt kontrast till den biologiska symboliken är hela staden uppdelad i 63 sektorer eller ”grannskapsenheter”, alla exakt 800 x 1 200 meter stora och till förväxling lika varandra. Varje sektor skulle vara självförsörjande, var det tänkt, med skolor, affärer, post och lokalbusshållplats i varje sektors mitt.
Idén med en stad bestående av 63 lika stora sektorer kallades cellplanering, efter den biologiska cellens förmåga att skapa exakta kopior av sig själv.
Ta ett stadskvarter och kopiera det i ytterligare 62 nästan identiska kopior och, voilà, Chandigarh.

Chandigarh är både en spännande och ful stad. Spännande för att den bär på så många modernistiska idéer om ett nytt bättre liv för den unga indiska nationen. Ful för att drömmarna utfördes i omålad betong, som dessutom vittrar och svartnar av mögel för varje monsun som går.

Res hit och upplev något annat än myllrande och doftande basarer. Res hit för att se hur Indien gestaltat sin dröm om framtiden.

Läs mer om Chandigarh, Amritsar och Punjab i mitt långreportage Hello Punjab! (ursprungligen publicerat i boken Indien – Curryexpressen (Vagabond 1997). Behöver du en guide på svenska till Indien. Skaffa min Indien – personlig guide, som kom ut i en tredje uppdaterad upplaga 2013.