Gå till huvudsajt

Archive: Sep 2016

Älskade Madurai

madurai.jpg

Madurai lever upp till myten om Indien många gånger om. Smala gator kantade av kiosker med bananklasar och juiceförsäljare med prydligt uppradade granatäpplen på blå trähyllor – och cyklar, kor, cykel- och mopedrikshor inkrånglade i svårlösta trafikknutar.

Överallt en doft
av koskit, blomgirlanger och rökelse och mellan allt hundratals skräddare – en specialitet här i stan – som jagar de få turister som vågat sig hit under årets hetaste månad. Jo, jag föll till föga och beställde en Nehruskjorta. Skräddaren skulle ha 30 kronor för att sy upp den efter mina mått. Leveranstid: 4 timmar. Inför detta förbluffande attraktiva erbjudande kom jag av mig och tappade lusten att pruta.

Huvudattraktionen är förstås
templet mitt i stan: Sri Minakshi-Sunareshwarartemplet. Allt kretsar kring detta. Hit kommer mängder med människor. Pilgrimer såväl som turister, indier som utlänningar, ateister som troende – blir lika fascinerade av detta gamla, rika tempelkomplex som är Indiens näst största (efter Srirangam, se Tiruchirapalli).

Är det sydindiska/dravidiska hindutempel som är målet för din resa är Madurai och Tiruchirapalli två måsten. Storslagnare än så här blir det inte.

Madurais historia går tillbaka till århundradena före Kristus. Här låg en av tre sangams, de tamilska litterära akademierna där poeter skapade de första litterarära verken på tamil. Den äldsta texten anses vara Tolkappiyam, en sorts lärobok i hur man komponerar meningar och skriver dikter, ungefär som Aristoteles och Horatius poetikböcker.

Staden har omväxlande tillhört Panyakungarna och Cholariket. Sedan sultaten Malik Kafur av Delhi förstört Madurai på 1300-talet blev stan en period ett självständigt muslimskt sultanat, som 1364 införlivades med Vijayanagar (hindukungadöme med huvudstad vid Hampi i norra Karnataka).

Efter Vijayanagars fall 1565 styrde de hinduiska Nayakhärskarna över stan, som upplevde en religiös och kulturell rennässans. Nu byggdes Sri Minakshitemplet och Nayakkungen Thirumalais palats. Först i mitten av 1700-talet kom britterna och tog kontrollen över Madurai från Nayakdynastin.

Madurai_Meenakshi_Amman_Temple_North_Tower.JPG

Sri Minakshi-Sundareshwarar-templet.


Sri Minakshi-Sundareshwarar-templet
utformades på ritbordet på 1560-talet på uppdrag av kung Vish­wanatha Nayak. Templet färdig­ställdes sedan under efterföljaren Tirumalai Nayak.

Sex hektar stort. Tolv 45–50 meter höga gopuram (pyramider fulla av gudaskulpturer i pastellfärger). Sri Minakshi är sannerligen ett imponerande tempelområde: dunkla gångar, upplysta salar, kamferoljiga nischer, trånga rum med rödmålade gudafigurer, rökelse, eldar, affärer för offergåvor och plastleksaker – här finns ett andligt mikrokosmos.

Ägna minst två besök åt tempelkomplexet. Gå gärna hit i gryngen och kom tillbaka efter skymningen. Klockan sju de flesta kvällar i veckan dras en trävagn med en skulptur av Sri Minakshi runt i pelargångarna akompanjerad av trummor, pukor och mässingsinstrument, stim och stoj.

I De Tusen Pelarnas Hall finns Temple Art Museum (entré 1 rupie, öppet 7.00–19.00) med stenfriser, textilier, skulpturer med mera. Det finns möjlighet att donera pengar. ”All credit cards are accepted for donations”. Om du donerar 20 000 rupier kommer maten att delas ut en gång om året i ditt namn för överskådlig framtid på en särskild dag, som donatorn bestämmer, står det på informationstavlan vid hallen där det varje dag delas ut gratis mat till fattiga. Har du inte råd kan du nöja dig med att donera en tiondel, 2 000 rupier. Det räcker till att dela ut mat till 250 människor en dag.

Längtar till Trichy-Trichy

Roskforttemplet.jpg

Rock Fort-templet tronar på en klippa mitt i gamla stan.

I Tiruchirapalli träffar jag en man som heter Vilambi. Han tycker att det det inte finns någon bättre plats på jorden att bo på.
– Här finns bra universitet, det är lugnt och tryggt och inte så mycket trafik, säger han. Det är en bra familjestad. Dessutom är naturen nästan jämt grön runt stan på grund av Kaverifloden som aldrig sinar.

Jag älskar staden med det tungvrickande namnet Tiruchirapalli. Ofta när jag är här, i Sverige, och inte där, längtar jag dit. Staden med namnet som är så tungvrickande att stans invånare föredrar att säga Trichy, helst två gånger. Fråga: Where are you from? Svar: Trichy-Trichy. Men jag har andra bevekelsegrunder: jag gillar den dammiga röriga mellanstora stadens kombination av hinduisk andlighet och ekonomisk entreprenörskap.

Den tamilska tolkningen av hinduismen känns trots ortodoxa drag inte lika oresonlig som i norra Indien. Här är vanligtvis hinduer och muslimer inte rädda för varandra.

Sri Ranganathaswamy Temple.jpg

Ranganathaswamy-templet i Srirangam i utkanten av Trichy.

Trichy har ett inte särskilt uppseendeväckande exotiskt basarliknande centrum, men ändå tillräckligt rörigt, myllrande och doftande för att tillfredsställa längtan efter Indien. Styrkan ligger i templen som är antingen spektakulärt belägna, enormt stora och/eller rymmer spännande riter som inte nämns i hinduismens grundbok.

Staden har gamla anor och finns omnämnd som stad i Cholariket runt år noll. Därefter har det tillhört Palava- och Pandyakungarna innan Cholariket återfick kontrollen över Trichy på 900-talet e Kr. En period under medeltiden tillhörde stan Vijayanagar, det hinduiska kungadömet i Karnataka som föll och erövrades av muslimska trupper 1565.

Masaladosa_mm.jpg

Den sydindiska maten är den bästa.

Rock Fort-templet ligger på en 83 meter hög klippa som reser sig som en mystisk utomjordisk monilit ur basarkvareten. Srirangam tre kilometer norr om centrum är Indiens största: tempelområdet är på 60 hektar och den högsta gopuramen (tempelpyramiden) är 73 meter. Och i Samayapuram två mil norr om centrum dyrkar man den röda gudinnan Mariamman, blöter sina kläder och rullar som levande timmerstockar runt templet.

Dessutom är hotellen billiga och bra, de utländska turisterna få, atmosfären nyfiket vänlig och stadslivet befriande fritt från självpåtagna guider och fixare som ska hjälpa vilsna blekansikten att hitta rätt.

Gandhiopera mon amour

Skärmavbild 2016-09-16 kl. 06.37.20.png

Mahatma Gandhi vände upp och ner på världen. Att inte angripa förtryckarna med våld utan istället göra motstånd mot det onda genom aktivt icke-våldsmotstånd var som bekant framgångsrikt och stjälpte ett av världens mäktigaste imperier, det brittiska kolonialväldet. Dessutom inspirerade han flera andra rörelser för medborgerliga rättigheter och frihet runtom i världen och gör det fortfarande.

Gandhi var en revolutionär utan svärd. Han ville köra ut britterna, skrota kasthierarkierna, skapa ett självförsörjande samhälle, slopa egendomsskydd till förmån för kollektiv gemenskap och få muslimer, kristna och hinduer att sluta bråka och förstå att de alla ber till samma gudomlighet.

Han utmanade allt vad vanans makt, inskränkthet och grupptillhörighet innebär. Med samma övertygelse som han gav sig på kolonialimperier och kastprivilegier bekämpade han sin egen kropp genom att leva i celibat och äta minimalt med mat. Han skippade exempelvis mejeriprodukter, salt och kryddor eftersom de förhöjde smaken och därmed njutningen, gud förbjude, och dessutom, trodde han, kunde väcka hans intorkade sexlust till liv.

Kan man göra opera av allt detta? Jo, den amerikanska minimalistiska konstmusikkompositören Philip Glass kunde det. Och nu har hans andra opera, Satyagraha från 1980, satts upp på Folkoperan i Stockholm.

Jag är vanligtvis ingen operafan. Har svårt för genrens högstämda, manierade och otidsenliga stil. Ofta när jag hör opera tänker jag att den hör hemma i en monter på ett museum och inte i ett samtida konserthus.

Men Philip Glass opera om Gandhis kamp, regisserad av Tilde Björfors, påminner väldigt lite om de klassiska operorna från förrförra seklet. Musiken i Satyagraha har hämtat sin rytm från klassisk och religiös indisk musik.

Vi är ju uppvuxna med att taktslagen i musik återkommer i jämna intervaller, som i rockens och popens fyrtakt. Men här är rytmen snarare ”additiv”, det vill säga man lägger hela tiden till ett rytmslag. Folkoperans dramaturg förklarar principen så här: ”Ta ett rytmiskt mönster och lägg till ett slag: 2+2 blir 2+3 som blir 3+3 som blir 3+4 o s v, och låt varje modul upprepas ett antal gånger. Detta mönster utgör basen i synnerhet för Satyagraha. Resultatet blir subtila förskjutningar som skapar en musik som står stilla samtidigt som den befinner sig i oavbruten förändring.”

Jag var hänförd. Efteråt kändes det lite som om jag mediterat. I huvudet genljöd de repetitiva klangerna medan jag gick och funderade på operans handling och ytterst på Gandhis budskap.

I början kopplar Philip Glass samman historien från det indiska eposet Mahabharata där prins Arjuna går till guden Krishna och ber om råd för hur han ska fortsätta striden. Svaret han får är diktverket Bhagavadgita och går ut på att man måste utkämpa de rättfärdiga striderna.

Operan fortsätter med att skildra Gandhis kamp mot rasismen i Sydafrika och hans uppmaning att alla indier borde spinna och väva sina egna bomullstyger, för att bryta britternas imperialistiska mönster där råvarorna togs från Indien, skeppades till Storbritannien där de förädlades och därefter såldes tillbaka till konsumenter i Indien.

Skärmavbild 2016-09-16 kl. 06.37.45.png

In på scenen rullar jättelika röda garnnystan med långa trådar som sakta men säkert snurras upp till flera mindre nystan. Och stråkorkestern och sångarna får sällskap av artister från Cirkus Cirkör som hoppar, gör volter och jonglerar. Cirkusinslaget sätter onekligen fart på operan, även om det känns som om den klarat sig utmärkt utan akrobatkonsterna.

Operan skildrar Gandhis gradvisa förvandling från traditionsbunden och blyg advokat via arg antirasist och aktivist till religiös grubblare, kollektivmedlem, civilisationskritiker och renlevnadsman. Och hur han slutligen kommer ut som helgon, politisk visionär och klok motvallsgubbe.

Som musikalisk introduktion till Mahatma Gandhis liv är det lysande. Trots att föreställningen är över två timmar och musiken ständigt upprepar sig själv i långa svep blir det aldrig tråkigt. Den har en hypnotisk effekt som gör att jag sitter som fastskruvad och stirrar och lyssnar med vidöppna sinnen. När jag lämnar salongen är jag som i trans. Och känner suget efter mer. Mer Philip Glass. Mer Folkopera. Mer Mahatma Gandhi …

Spelas hela hösten Folkoperan på Hornsgatan i Stockholm.

Tips: läs gärna på lite om Mahatma Gandhis liv innan du ser Philip Glass opera. Och vill du veta riktigt mycket, läs då Zac O’Yeahs biografi Mahatma! – eller konsten att vända världen upp och ner. Finns som pocket på Adlibris. Eller se Richard Attenboroughs episka Gandhifilm från 1982 som visas här och nu i sin helhet:

Wifi på indiska tåg

Indisktågperrong.jpg

Gamla tåg, folkmyller och kassor med manuell betjäning. Det kan vara svårt att få ihop kontrasten mllan gammeldags och nytt, men nu kan du faktisk surfa tacka vare fritt wifi på Indiens tågstationer.

Först ut var Mumbai Central, som fick wifi i januari i år. I juni fick också nio pendeltågstationer i Bombay uppkoppling, nämligen Bandra terminus, Thane, Vashi, Dadar, Kalyan, Kurla, Borivali, Churchgate och Panvel. Fler stationer runt om i Indien tillkommer nu under hösten.

Målet är att 400 stationer ska erbjuda gratis wifi i slutet av 2019.

Victoria-Terminus.jpg

Victoria Terminus i Bombay fick gratis wifi i juni i år.

Frågan är inte hur snabbt, utan hur långsamt det blir. Med ett engångslösenord kommer du kunna utnyttja ett snabbt Internet, lovar man, under 30 minuter. Efter de första 30 minuterna kommer hastigheten sänkas, men troligtvis vara funktionellt nog för att skicka epost (utan bilagor) och uppdatera Facebook (utan bilder), men inte så mycket mer.

Wifi-projektet, som sker i samarbete med bland annat Google, ska efter stationerna se till att även tågen blir uppkopplade. Vi som hört sådana löften förr är luttrade och säger: vi tror det när vi ser det.

Å andra sidan klarar jag mig utmärkt utan internet när jag åker tåg i Indien. Jag har fullt upp med att prata med indiska medpassagerare och blicka ut över det skiftande landskapet.

Tågbiljett förvandlas till flygbiljett

Indiskttåg.jpg

Foto: TheZionView/Flickr

På tal om valet mellan att åka tåg eller att flyga inrikes i Indien, nu behöver du inte längre välja.

Om du har köpt tågbiljett i AC klass (den högsta klassen), men ännu står på väntelista för att få en sitt- eller liggplats, kan du nu konvertera den till en flygbiljett med Air India. Om tågbiljetten är i första klass får du bara betala en mindre mellanskillnad, läser jag i David Ståhls nyhetsbrev om Indien.

Flyget måste gå inom 24 timmar efter tågets avgång. Biljetten
ombokas på Railway Catering and Tourism Corporation (IRCTC):s internetsida. Allt detta enligt en ny överenskommelse mellan indiska järnvägen och Air India. Indiska tåg har oftast en lång väntelista, så detta är en vinst för både Air India och passagerarna.

Åk tåg – men om du flyger …

AirIndia.jpg

En tågresa blir nästan alltid ett häftigt reseminne. Visst, resan kan vara lång, varm, trång, men om resan är minst en natt börjar du garanterat prata med indiska passagerare och lär dig något nytt om landet.

Den upplevelsen får man praktiskt taget aldrig när man flyger. Klicka därför här, innan du bokar en indisk inrikesflygbiljett, och läs om 9 indiska tågresor du bara måste göra någon gång i livet.

Men om man nu ska flyga är det ur resenärens perspektiv väldigt fördelaktigt att göra det just i Indien. Avstånden är stora, det är med andra ord mycket tid man kan spara på att färdas ovan molnen. Dessutom har Indien flera flygbolag som alla har de senaste flygplansmodellerna som inte bara tillhör marknadens säkraste och tystaste, utan också bränslesnålaste och miljövänligaste.

Nu har resesajten Kiwi.com räknat ut vilka länder i världen där det är billigast att flyga i. Etta på listan över jordens billigaste flygländer är inte något fattigt afrikanskt eller centralasiatiskt land med ålderstigen statligt ägd flygplansflotta, utan just Indien som har en av världens yngsta flygplansflottor.

I Indien kostar en inrikesflygresa med ett lågprisbolag i snitt 16 kronor (2,04 dollar) per 100 kilometer och en utrikesresa 24 kr (3,18 dollar) per 100 kilometer. Jämförelsevis kostar det i Sverige, som kommer på tionde plats på billighetsflygtoppen, 64 kronor (8,06 dollar) per 100 kilometer att flyga inrikes.

Jag brukar flyga med Spice Jet. Men på sistone har det också blivit Indigo och Go Air. Vill du bli serverad en varm måltid utan extra kostnad ombord ska du däremot flyga med Jet Airways eller Air India, som i den hårda konkurrensen om passagerarna ofta har lika låga priser som lågprisbolagen.

Här är världens tio billigaste flyglinjer enligt Kiwi.coms 2016 Aviation Price Index:

Skärmavbild 2016-09-06 kl. 13.12.50.png

Och här är världens tio dyraste flygländer:

Skärmavbild 2016-09-06 kl. 13.13.08.png