Gå till huvudsajt

Archive: Nov 2016

Nu är det slut på de fattigas tystnad

pammasunnar

Första gången jag reste till Indien tyckte jag att de fattiga var så besynnerligt tysta och beskedliga. Aldrig att jag fick utstå hotelser, kaxiga ordval eller uttalad ilska. Alla dessa nattliga promenader jag gjorde i hjärtat av mångmiljonstäder, förbi trottoarboende med skällande hundar. Känslan var så stark av att inget kunde hända mig och att ingen ville mig illa.

Jag tänkte att det var konstigt att jag kände mig så trygg. Där gick jag, vit västerlänning med mer pengar i plånboken än vad familjerna som sov i jutesäckarna i brädskjulen vid vägkanten tjänade på ett år.

Varför går de undan? Varför ler dem mot mig? Varför kommer de inte fram och tar mina pengar?

Ungefär 16 procent av Indiens befolkning klassas som daliter – eller kastlösa, eller oberörbara, som man sa förr. Trots stränga lagar med förbud mot diskriminering på grund av kast utsätts de fortfarande för diskriminering av indier av högre kast.

I Punjab är andelen daliter nästan dubbelt så hög som i resten av landet. Här, i det bördiga femflodslandet, Indiens kornbod, är klyftorna mellan rika och fattiga bråddjupa. Och just här, där maktfullkomliga storgodsägare styr och ställer, börjar daliterna ta sig ton. Senaste åren har det kommit fram flera politiskt och historiskt medvetna band som spelar en moderniserad variant av bhangra, den traditionella rytmiska skördemusiken.

Deras stil signalerar att de är trötta på att vara nedtryckta, och trötta på att låtsas vara nöjda med det, som många högkastiga indier tycker att de borde vara. Enligt de seglivade resterna av det flera tusen år gamla kastsystemet är det gruppen som definierar individen – och chanserna att göra något annat än sina förfäder är därför minimal.

Men i det urbana nya Indien erbjuds ändå möjligheter. Musiken har blivit en karriärväg för unga daliter i Punjab. I Youtubeklippen med de nya dalitbanden ser man att underdånigheten och liknöjdheten övergivits för gott. Här förekommer alla symboler för uppkomlingskultur och materiellt välstånd man kan komma på: fina bilar, lyxiga hus, guldkedjor och märkessolglasögon.

De viker inte undan. De ler inte. Och de ser ut som om de skulle vilja ta mina pengar.

Texterna handlar om såväl pågående förtryck som drömmen om ett jämlikt samhälle. Och så använder de väldigt ofta begreppet chamar. Chamar är det ord man traditionellt använt om de som jobbar med läder, som enligt hinduer av hög kast är en av de rituellt smutsigaste sysslor som finns. Betydelsen av ordet har gradvis förskjutits från att stå för ett hantverk till att uttrycka förakt. Chamar har idag ungefär samma klang för Indiens daliter som nigger har för USA:s afroamerikaner. Använder du ordet offentligt kan du dömas för ärekränkning enligt Indiens anti-diskrimineringslagar.

Men Dalitbandet har återerövrat ordet och gjort det till sitt i texter, dagligt tal och låttitlar som Fighter chamar, Cool chamar och Proud sons of chamar.

Bling-blinget och det fräcka språket sticker i ögonen på många högkastiga. Daliter ska inte dansa självsäkert med fysiskt utmanande poser och högljutt påpeka orättvisor. Daliter ska vara tysta, vika undan med blicken och vara nöjda med sin lott.

Tidningen Tehelka skrev för några år sedan om de nya dalitmusikerna och citerade en sångare som menade att man tidigare dansade till överhetens sånger på bröllop och fester. Nu, sa han, har vi våra egna låtar och ett nytt självförtroende i att ”vi också kan äga bilar och hus och leva det goda livet”.

De nya unga dalitbanden har flera ideologiska ledstjärnor.

En av dem är den nordindiska 1400-tals-gurun Ravidass, son till en oberörbar skomakare, som blev filosof, pacifist, spirituell ledare och till slut politisk reformator. Ravidass var så populär att till med de hinduiska prästerna började tillbe honom – och grundarna av den sikhiska religionen införlivade på 1500-talet hans hymner i sin heliga bok.

Den andra hjälten är Ambedkar, mannen som trots att han föddes fattig i den oberörbara mahar-kasten 1947 blev självständiga Indiens första justitieminister och ordförande i kommittén som skrev grundlagen. Ambedkars idéer om ett fritt, jämlikt och sekulariserat Indien, där alla, kvinnor, muslimer och oberörbara, har samma rättigheter, förvandlades till den unga nationens konstitution. Utan Ambedkar hade förmodligen inte Indien haft dagens moderna lagstiftning och radikala kvoteringssystem för daliter och stamfolk.

Att unga lågkastiga musiker i Punjab mer än 60 år senare glittrar med bling-blinget och sjunger om Ambedkar, den sedan länge döda farbrorn som de läst om och sett svartvita bilder på, är egentligen inte så konstigt. Han ikonstatus växer för varje år som går. Mannen som i raseri mot hinduismens kastförtryck konverterade till buddist är en hjälte för de förtrampade, men faktiskt också för den liberala hinduiska eliten, eftersom han formulerade en dröm om ett slut på orättvisorna.

Reser man i Indien ser man Ambedkar stå staty i mitten av trafikrondeller i var och varannan landsortsstad. Jag har inte räknat dem, men skulle tro att Ambedkarstatyerna är nästan lika många som dem som föreställer Indiens andra nationella ikon, Mahatma Gandhi. Universitet och sjukhus har uppkallats efter honom och besöker man hans sista hem i livet, som ligger i utkanten av New Delhi, måste man ta av sig skorna, som man i offentligheten annars bara gör i tempel och på andra heliga platser.

Mahatma Gandhi ansåg att alla var jämlika inför gud, och att gatsoparen hade samma människovärde och rätt till att behandlas med respekt som prästen och godsägaren, men samtidigt försvarade han kastsystemets idé om att man ärver sin roll och ska bli vid sin läst.

Ambedkar däremot ansåg att de oberörbara kommer att bli jämlika först när kastsystemet förbjuds eller daliterna vänder religionen och sin underordnade roll ryggen, som han själv gjorde i och med konverteringen till buddismen strax före sin död 1956. Medan Mahatma Gandhi trodde att hinduismen kunde reformeras, menade Ambedkar att förtrycket är en del av hinduismens grundläggande idévärld.

I Fighter Chamar sjunger Pamma Sunnar att daliterna måste sluta att tigga, be och vänta – och istället själva ta itu med problemen – här och nu. I videon som man kan se på Youtube skjuts det med gevär och viftas med svärd. Men det är för syns skull: förhoppningsvis skrämmer någon med makt och pengar och av hög kast som drabbats av högmod.

Chamar-sångarna är i själva verket motståndare till våld – och sjunger att vapnen mot orättvisorna är ”samarbete och utbildning”.

Om Mahatma Gandhi och Ambedkar hade lyssnat på sången tillsammans hade de nog börjat smågräla om budskapet. Gandhi hade varit skeptisk. Ambedkar däremot, han hade instämt helhjärtat. Gud, hade Ambedkar sagt, har tyvärr inte sett till att människorna lever jämlikt. Jämlikhet måste människan själv skapa.

 

Pamma Sunnars senaste sång där såväl Ravidass som Ambedkar flimrar förbi:

Dagisbarnen gillade fish molee från sydindiska Kerala

fishmollee

I förra veckan frågade en gammal vän från min uppväxtstad Västerås om jag inte hade något bra indiskt recept som han skulle kunna laga till barnen på förskolan i Göteborg, där han nu jobbar som kock.

Det hade jag. Min mission är när allt kommer omkring att förvandla Sverige så att det blir ett snäpp mer likt Indien. Så här hade jag ett gyllene tillfälle att matindoktrinera den unga generationen. Sagt och gjort. Jag gick hem, såg över mitt favoritrecept, tänkte på alla gånger jag ätit rätten till ljudet av den brusande Indiska oceanen och vid kanten av en flod i The Backwater. Så gjorde jag några små modifieringar och skickade iväg receptet.

Idag fick jag svar. Hade dagisbarnen gillat mitt recept på traditionell fiskgryta från Kerala? Hade de storknat av den heta chilin? Satt fiskben i halsen? Eller helt enkelt gjort tummen ner och matvägrat inför denna annorlunda sydindiska rätt?

Nej, istället svarade min vän så här:

”Hej igen Per! Jag vill berätta att barnen på den förskola jag arbetar på fullkomligt älskade Fish Molee. De skrapade rent! Tack än en gång! Må väl! :)”

Det värmde i hjärtat på en amatörkock och Indienvän som jag.

Här är receptet:

Fish molee (uttalas fish moli) är en populär rätt i Kerala, delstaten längst ner i sydvästra Indien. Här är det gott om såväl saltvattensfisk- som sötvattensfisk (tack vare många floder och sjöar). En poppis vit plattfisk är karimeen. men den finns ju inte här. Så jag använder torskfilé. Man kan förstås också byta ut fisken mot kyckling, ett litet avsteg, men har man middagsgäster som ratar fisk är det enda sättet att få rätten accepterad.

I Kerala växer det mycket kokospalmer och kokosmjölk är en vanlig ingrediens i mat, till skillnad från i norra Indien där man använder mer grädde och yoghurt i såserna.

Tar man helt bort chilin blir det ingen styrka alls i maten. Kan ju vara klokt om man har många middagsgäster som är ovana med stark mat.

För marinering

1 msk gurkmeja
1/2 pressad citron eller 1 pressad lime.
Salt

I grytan

1/2 kg vit fiskfilé/kycklingfilé, marinerad och skurna i bitar (se ovan), välj själv hur stora bitar filéer det ska vara
2 gula lökar, finhackade
1 msk finhackad och krossad vitlök
1 msk hackad färsk ingefära
1 tsk mortlade hela kardemummafrön
4 hela nejlikor
2 gröna chilis, finhackade (kan minskas om man vill ha mildare)
1 kanelstång, kan delas i 2–3 bitar
3 tomater, finhackade
4–5 dl kokosmjölk
3–4 currylöv (kan uteslutas)
Salt (alternativt 1/2-1 fiskbuljongtärning)

Gör så här

• Marinera fisk/kycklingfiléerna i minst en halvtimme.
• Hetta upp olja eller margarin i stek- eller wokpanna och stek kardemumman , kanelstången, nejlokorna ca en minut.
• Tillsätt sedan den krossade vitlöken och den hackade ingefäran, chilin och löken. När löken är tillräckligt mjuk och genomskinlig, tillsätt hälften av kokosmjölken.
• Tillsätt fisken/kycklingen och resten av kryddorna. Låt det sjuda tills fisken/kycklingen är genomkokt.
• Tillsätt resten av kokosmjölken och de hackade tomaterna. Låt sjuda några minuter.
• Servera med basmatiris.

Orchha – mytologiskt vacker under sin slitna yta

Inde 19 Orchha

När jag första gången kom till Orchha tänkte jag: det här är en av de vackraste indiska platser jag sett, det här är Den Klassiska bilden av Indien.

Men Orchha är inte en skönhet utan fläckar. Tvärtom. Orchhas palats och tempel – som ligger utspridda runt om i byn och formar en sagolik siluett – är hårt tärda av tiden. Svarta fuktfläckar, eroderade stuckaturer, fallfärdiga portaler. Och inga avspärrningar eller andra arrangemang för att hålla besökare i schack. Det känns som om de ståtliga byggnadsverken stått tomma och orörda sedan den sista kungen 1783 flyttade vidare till kungadömets nya huvudstad.

Förfallet är en del av Orchhas charm. När man tittar upp mot palatsen och låter blicken svepa över de spetsiga spirorna, de överväxta murarna, de mörkbruna åkrarna och den brusande floden känns det om man förflyttats till en medeltida kungaborg eller till – ursäkta liknelsen, den är uttjatad, jag vet – Sagan om ringen. Saken blir inte sämre när man får reda på att Orchha, som betyder Den gömda platsen, en gång i tiden var centrum i konungariket med namnet Bundelkhand, som betyder Platsen för dem som offrade sitt blod.

Men här finns varken olifanter, alver eller orcher (fast man misstänker att Tolkien inspirerades av namnet Orchha när han gav namn till de onda sagokrigarna, orcherna). Här finns helighet, vacker natur, avskildhet och en mycket stark känsla av hi-storia.

Allt ligger dessutom på gångavstånd. Orchha är behändigt litet och intagande skönt. En liten oslipad diamant. Mytologiskt vacker under sin slitna yta.

Det är underbart att vara i Orchha. Palatsen är ständigt närvarande i blickfånget, liksom strömmen av pilgrimer genom byn upp mot Rama Raja-templet, och Betwafloden, som har förvånansvärt rent vatten som forsar friskt mellan de ljusgrå klippblocken.

Och på andra sidan floden börjar ett 45 kvadratkilometer stort och skogigt naturreservat där du förutom många fåglar kan få syn på den indiska tältsköldpaddan (kanchugas tentoria).

hpim0379

Resa dit: Du tar enklast tåg till Jhansi, ett indiskt Hallsberg på stambanan mellan Delhi och Mumbai. Från Jhansi till Orchha är det bara 18 kilometer. Antingen tar du en mopedriksha från tågstationen i Jhansi direkt till Orchha eller så tar du en riksha till Jhansis busstation och därifrån lokalbussen till Orchha.

Praktiskt taget alla tåg från Delhi och till västra och södra Indien stannar i Jhansi. Det innebär att du kan välja mellan ungefär 30 tåg om dagen från Delhi.

Palats och tempel: De flesta av Orchhas palats ligger på en liten ö i Betwafloden, som du når via en gammal stenbro från fyrvägskorsningen mitt i byn. På ön har ett av palatsen, Sheesh Mahal, byggts om till hotell, som drivs av delstatens turistbyrå. Försök att få rum här, vilket kan vara svårt om du inte bokat i förväg (läs mer under Bo), då blir din vistelse en fullfjädrad historisk upplevelse.

Rama Raja-templet ligger i ena änden av basaren i mitten av den nya byn på fastlandssidan.

500 meter söder om byns cent-rum, på Betwaflodens strand, ligger flera fantastiskt detaljrika och vackra så kallade chhatris, minnesmonument tillägnade döda Orchhahärskare; torn krönta av pelaruppburna stentak.

En kilometer väster om byn ligger Lakshmi Naryan-templet som byggdes av kung Vir Singh Deo 1622. Templet är ofta stängt, men är väl värt promenaden hit för sin vackra fasad, byggd i en stil som så småningom fick namnet Bundel-khandstilen. Templet har ett skönt läge där det tronar på en kulle med utsikt över Orchhas magiska siluett av tinnar och torn. Kommer du in i templet finns flera väggmålningar att titta på med motiv ur Ramayana och Bagavadghita. På vägen till templet passerar du flera bostadshus med traditionella väggmålningar.

Föredrag om Indien på jobbet eller skolan eller i föreningen. Kolla här!

De indiska pengarna är döda. Länge leve de indiska pengarna

rbi-new-500-1000-rupee-bank-notes-features

Här är Indiens nya 500- och 1 000-rupiesedlar, som släpps idag torsdag 10 november. Kolla extra noga på de ställen som är inringade så att du inte av misstag får en gammal nu ogiltig sedel i växel när du reser runt i Indien.

Så sent som i tisdags, alltså i förrgår, höll premiärminister talet då han meddelade att alla gamla 500- och 1 000-rupiersedlar två dagar senare skulle bli ogiltiga. Att reformen hade hemlighållits och att beslutet meddelades bara några dagar innan det trädde i kraft hade en poäng. Syftet med det drastiska beslutet är att klämma åt alla de som har förråd av svarta pengar i skokartonger i garderoben eller under sängen. Beslutet var en signal till alla att genast gå och sätta in pengar på ett bankkonto för att på så sätt få koll på och få bort alla de miljarder rupier som kommer från skattesmitare.

Dessutom ska det bli mer koll av turister och andra som reser ut ur landet så att de inte har med sig stora summor i rupier – och samtidigt ska det bli enklare att på flygplatserna växla tillbaka de indiska pengarna till andra valutor.

Med tanke på Indiens stora problem med att driva in de skatter som man trots allt har kanske beslutet inte var så galet som det först lät.

De gamla sedlarna kan dock användas fram till årsskiftet på vissa samhällsnyttiga funktioner, som statliga sjukhus och vårdcentraler.

För Indien är kanske inte korruptionen det största problemet. Det sägs ofta att det är så, men är det sant?

Nej, argumenterar den amerikanska ekonomen Lant Prichett. Indien är inte en misslyckad stat, utan en ständigt fäktande stat (”… not a failing state, but a flailing state”), skriver han i rapporten Is India a Flailing State?: Detours on the Four Lane Highway to Modernization från Kennedy School of Government, en filial till Harvard. Problemet är den indiska statens oförmåga att verkställa fattade beslut. Det gäller för polisen, skattemyndigheterna, statliga el- och vattenförsörjningssystemen … ja, i nästan varenda vrå av den indiska staten råder likgiltighet och inkompetens, anser Lant Prichett.

Korruptionen är också ett problem, medger Lant Prichett, men inte det största. Framförallt handlar Indiens kris – såväl den demokratiska som den ekonomiska – om statlig oförmåga och administrativ inkompetens.

I skenet av det är en drastisk attack på landets svarta ekonomi inte så tokigt.

Det är böndernas fel att Delhiborna är insvepta i dimma

Security personnel stand guard in front of the India Gate amidst the heavy smog in New Delhi, India, October 31, 2016. REUTERS/Adnan Abidi - RTX2R4NJ

Säkerhetsvakter framför Gate of India vid Rajpat och presidentpalatset i New Delhi häromdagen.

New Delhi, Indiens huvudstad, har i många år haft problem med morgondimma i december och januari. Från gryning fram till lunchtid har dimman legat tjock över staden i allmänhet och Indira Gandhi International Airport i synnerhet, vilket lett till försenade flyg över hela Indien, eftersom en morgonförsening fortplantar sig på andra flighter den dagen.

Men nu ligger dimman tätare än någonsin fast det bara är november – och dessutom lättar den inte framåt eftermiddagen som den brukar göra. I söndags kulminerade tjockan. Den indiska huvudstaden var då insvept i tjock gråvit smog som aldrig verkade vilja skingra sig.

Men orsaken är inte framförallt bilismen, även om den är en stor utsläppskälla och är huvudanledningen till Delhis generellt sett dåliga luft. Nej, orsaken till dimman som nu skapar en känsla av att man befinner sig i en läskig saga är att bönderna i Haryana och Punjab (delstaterna nordost om Delhi) bränner stubben på sina vete- och hirsåkrar, eftersom bränning är en effektivare billigare metod än att mekaniskt plocka bort den inför nästa sådd.

Gufran Beig, som leder statliga forskningscentret Safar säger nu att 70 procent av utsläppen som skapat smogen kommer från böndernas stubbränning, vars rök dragit in över huvudstaden senaste veckan.

Det betyder att smogen kommer att lätta när bränningssäsongen tar slut om någon vecka – eller när vindarna vänder. Men det betyder inte att luften i Delhi blir ren och skön att andas igen. Den indiska huvudstaden är dessvärre, oberoende av stubbränderna, en av de megastäder i världen som har absolut sämst luftkvalité.

Ändå har man försökt stävja den här utvecklingen. 2002 förbjöds diesel och bensin i alla lastbilar, bussar, taxibilar och autorikshor. 100 000 fordon ställde i all hast om till naturgas, som de fortfarande kör på. Och under 00-talet stod äntligen stadens tunnelbanenät klart, som fortsatt byggs ut för att kunna svälja de enorma folkmassor som varje dag pendlar till och från jobbet.

Men det har inte hjälpt. För staden och bilismen har fortsatt att växa och politikerna ligger hela tiden ett steg efter verkligheten. Nu krävs mer drastiska åtgärder, som ekonomiska incitament som gör att stubbränningen blir olönsam, totalförbud mot diesel- och bensinbilar, mer tunnelbana och en återgång till cykelpendlande.

När jag kom till Delhi första gången 1983 var det bara enstaka Ambassadortaxibilar och autorikshor som irrade fram och tillbaka på de alldeles för breda boulevarderna. Vägnätet var överdimensionerat. Nu är det underdimensionerat. Men istället för fler vägar är det bara färre bilar som kan få luften att bli bättre på lång sikt.

 

Anteckningar från en indisk paradisö

andamanernakarta

Stammarna är så tjocka, havets brus så mjukt och fåglarnas sång så annorlunda. Barfota i den vita, svala korallsanden i en strandnära djungel där avståndet upp till trädkronorna i mahuaträden är så stort att det känns som om jag står i en väldig katedral.
Jag går på stigen som leder till Elephant Beach där man-groveträsket möter havet. Snabba eremitkräftor springer i det kristallklara högvattnet som översvämmar skogen med de grå, förvridna stammarna och mörka luftrötterna. Fiskar masar sig fram på sand- och lerbankarna, som om de just bestämt sig för att lämna havet och bli landdjur.
På Havelock, en av öarna i Andamanerna, råder en magisk känsla av naturlig urkraft och övernaturlig skönhet. Jag vadar i knähögt vatten. Tårna sjunker ner i leran och solen bränner i pannan. Jag sveper handduken om huvudet som en turban, sätter ner foten bredvid en hoprullad kobra och ryggar tillbaka – bara för att upptäcka att den är död och harmlös.
Kliver ner i djupa elefantfotavtryck. Svettas kopiöst. Halsen snörps åt. Blir yr. Har inget att dricka. Men som om han framkallats av ett trollslag står han plötsligt där mitt i djungeln: mannen i höftskynke och med bar överkropp blank av svett. Han har en machete i handen och bredvid honom ligger en hög med färska gröna kokosnötter.
– En kokosnöt att dricka, Sir?
– Två, tack!
Det svala och på samma gång söta och salta kokosvattnet fuktar strupen och antydan till huvudvärk försvinner.

Beach number 7 är ett teknokratiskt namn på en av Asiens mäktigaste naturupplevelser som man hoppas får förbli det och slipper ”thailandifieras”. Som tur är hålls turismen i strama tyglar: det är förbjudet att bygga närmare havet än 200 meter från högvattenlinjen och högre hus än nio meter. När jag står på stranden med den perfekta paradisvinkeln ser jag därför inte ett hus, en enda strandförsäljare eller ett enda parasoll.
Norr om Beach number 7 ligger Neils Cove, ännu en av Havelocks magiska naturbukter. Men när jag utan en annan människa i sikte går i vattenbrynet kan jag inte låta bli att tänka på amerikanskan Lauren Failla som 2010 dödades av en saltvattenkrokodil när hon snorklade strax utanför stranden. Jag får krokodilfrossa, vänder om och går tillbaka till Barefoot, det ekologiska bungalowhotellet som jag bor på.
Jag frågar receptionisten om den tragiska händelsen.
– Jo, det var för hemskt, säger hon. En effekt av attacken är att du inte får gå ner på stranden efter skymningen. Beach number 7 har kvällsstängt.
När frossan avtagit tänker jag på vilka starka känslor hot från vilda djur väcker. Det är väl nedärvt sedan människans gryning. I snitt en människa om året attackeras av krokodiler på Andamanerna. I nio fall av tio tillhör de lokalbefolkningen och blir en notis i lokalpressen. Då för två år sedan var det en amerikan som var offer och rubrikerna braskade i världspressen. Varför får vi inte bilfrossa? Vore vi konsekventa, tänker jag, borde vi väl införa förbud att närma oss vägar där det någon gång skett en dödsolycka?

Rahul serverar fisk i sitt restaurangskjul byggt av brädlappar vid vändplanen några hundra meter innanför stranden.
– Följ med till min by ikväll och fira Shivaratri med oss.
– Men då måste vi ju gå över stranden när det är mörkt, invänder jag.
Rahul hör inte min invändning. Han drar med mig ut i mörkret. Stora bleka krabbor pilar snabbt förbi i ljusstrålen från min ficklampa. Havet mullrar. Stjärnhimlen är ett fyrverkeri. Så viker Rahul av in i bushen. Jag följer lättad efter. Vi går förbi en grupp barn som uppspelt grillar krabbor spetsade på kvistar över öppen eld. Det sprakar och fräser när lågorna träffar skalet.
Så är vi framme i Rahuls by, Radha Nagar, som befolkas av hinduiska flyktingar från muslimska Bangladesh. Över öppen eld puttrar en stor gryta med linser och chili och en annan gryta med grönsaker och ris.
– Ah, kitchidi, utbrister Rahul när han ser grönsaksriset. Det lagar vi för att fira Shiva.
Ikväll representeras guden, vars uppgift är att förstöra världen så att den kan byggas upp igen, paradoxalt nog av en fallos, en lingam, som står i sin kvinnliga motsvarighet, en yoni. Runt elden ligger offergåvor: risgryn, blomsterkvistar, kokosnötsskal och gurkor.
Kvinnor och män sitter i lotusställning framför gudasymbolerna. Det varma skenet från stearinljus fladdrar i deras ansikten. En man spelar på en handpumpad harmonium-orgel, tre kvinnor slår serier av taktslag med små cymbaler och alla sjunger med. Småbarn uppkrupna i de vuxnas knän. En chillum med hasch vandrar runt och den söta doften från drogen blandar sig med den kärvare röken från veden som brinner under grytorna.

bilder till Indienguide

– Vi vill inte ha massturism. Få turister som betalar mycket är idealet, säger han och berättar att de bara använder lokala byggnadsmaterial, har skaffat en återvinningsmaskin för petflaskor och praktiskt taget uteslutande anställer folk som bor i de omkringliggande byarna.
– På så sätt har vi lokalbefolkningen med oss, säger han.
– Men hur ser det ut på Havelock om fem år? Då ligger väl strandrestaurangerna tätt på Beach number 7?
– Nej, tror Susheel, polisen på ön låter sig inte mutas. Vi har en bra polischef. Han håller hårt på förbudet. De ställen som finns nu är kanske lite chicare och dyrare, men stranden är fortfarande orörd.

I skymningen sitter jag på en stor kudde med orange batik­örngott på trägolvet på Barefoots restaurang och njuter av en vällagad fiskcurry. Servitrisen tittar utforskande på mig.
– Jag känner igen dig. Du var på Shivaratri igår kväll.
– I Radha Nagar, ja, hur vet du det?
– Det var jag som stod bredvid dig i mörkret med min lillebror på höften och tittade på barnen som grillade krabbor över elden.
Hon försvinner in i köket för att hämta en till flaska kall öl. Restaurangen spelar sympatiskt nog ingen musik. Istället hör jag bestick som klirrar mot porslin, lågmälda samtal, gräshoppor som spelar, fåglar som ropar och, inbillar jag mig, ljudet av vita skira blomblad som sakta faller från de mäktiga mahuaträden.

Boka ett föredrag om Indien med mig – läs mer här!