Första gången jag reste till Indien tyckte jag att de fattiga var så besynnerligt tysta och beskedliga. Aldrig att jag fick utstå hotelser, kaxiga ordval eller uttalad ilska. Alla dessa nattliga promenader jag gjorde i hjärtat av mångmiljonstäder, förbi trottoarboende med skällande hundar. Känslan var så stark av att inget kunde hända mig och att ingen ville mig illa.
Jag tänkte att det var konstigt att jag kände mig så trygg. Där gick jag, vit västerlänning med mer pengar i plånboken än vad familjerna som sov i jutesäckarna i brädskjulen vid vägkanten tjänade på ett år.