Gå till huvudsajt

Archive: Dec 2016

Indiern som ville veta var han kom ifrån

 

Dev Patel som den vuxne Saroo i Lion.

Saroo bor med sin ensamstående mamma, storebror och lillasyster i en by i centrala Indien. Mamman jobbar i ett stenbrott. Saroo, som bara är fem år, hjälper storebror med olika småjobb och påhugg, som att sno stenkol från godstågen. En kväll ger de båda bröderna sig iväg för att leta dagsverken i en intilliggande stad. Men det är mitt i natten och Saroo är trött och storebrodern lämnar honom på en bänk på tågperrongen för att sova tills dagen gryr.

– Gå ingenstans, säger storebror och drar iväg för att jaga jobb och inkomst.

När han kommer tillbaka är Saroo borta. Han har klivit ombord på ett tomt tåg som plötsligt börjat röra på sig. Först två dygn senare tar Saroo sig ut. Då befinner han sig i en jättestad med myllrande människomassor. Det visar sig vara Calcutta, 160 mil från hembyn.

Alltmer förtvivlad frågar femårige Saroo efter mamma och byn som han tror heter Ganeshthalay, men ingen har hört talas om den.

Efter ett tag hamnar han på barnhem och till slut blir han adopterad av ett par från Hobart australiensiska Tasmanien (där den våndande och omtänksamma mamman spelas suveränt av Nicole Kidman).

25 år senare får Saroo, spelad av Dev Patel (Slumdog Millionaire, The Best Exotic Marygold Hotel), syn på nyfriterade jalebi (en söt indisk efterrätt, snarlik spanska churros) och minns sin barndom och det hål inom honom som skapades när han försvann från sin familj. Adopterade Saroo har inte satt sin fot i Indien sedan han adopterades som femåring.

Jalebi. Indiska madeleinekakor.

Han håller på Australien och inte Indien i cricket. Han äter australisk mat, lyssnar på västerländsk musik, vill vara som sina infödda australiska vänner. Men vänner med indisk bakgrund i Australien tar med honom på indiska matlagningsäventyr och påminner honom om hans bakgrund. Där i ett sådant sammanhang som han får syn på de där orange, blanka jalebiskringlorna och minns sin barndoms Indien, precis som Marcel Proust mindes sin barndom när han åt madeleinekakor och drack lindblomste i På spaning efter den tid som flytt.

Skådespelaren som gestaltar den vuxne Saroo har faktiskt en liknande historia. Nej, Dev Patel är inte adopterad, men han är uppvuxen i Storbritannien med sina biologiska indiska föräldrar som närmast kom från Kenya och han brydde sig, i likhet med filmens Saroo, inte ett skvatt om sina indiska rötter, förrän …

– När jag växte upp ville jag vara som alla andra brittiska barn och tänkte inte på mina indiska gener. Det var först när jag kom till Indien för att spela in Slumdog Millionaire som jag började reflektera kring min härkomst, berättade Dev för mig på telefon tidigare i år.

Lustigt nog befann jag mig då i Indien och han i sitt nya hemland USA när vi pratade om hur stor betydelse landet där man själv eller ens föräldrar – eller ens mor- och farföräldrar – har sina rötter. När tappar man minnet av sin härkomst? När blir man helt och fullt en del av det nya och låter det gamla försvinna in i glömskan?

På den något knastriga telefonlinjen sa Dev Patel att han var så nyfiken på att upptäcka mer av Indien och bad mig, som har rest där i 34 år, att berätta mer om hans föräldrars hemland. Det kändes absurt att jag, etnisk svensk uppvuxen i Västerås, satt där på en sängkant på ett indiskt hotell och berättade om Indien för en etnisk indier, uppvuxen i England och nu bosatt i Los Angeles på andra sidan jordklotet.

Med hjälp av Google Earth och beräkningar av hur långt tåget som tog honom bort från hembygden till Calcutta börjar Dev Patels filmkaraktär Saroo söka efter sin biologiska mamma.

Filmen heter Lion, som bygger på en verklig historia, hade svensk premiär på juldagen. Jag var på premiären och var hänförd av de extremt realistiska scenerna inspelade i Calcutta och av känslorna som vällde fram inom mig när historien hann ifatt den adopterade pojken – och vardagen i det nya landet krackelerade. Jag vet inte om jag någon gång tidigare snyftat så mycket på bio – och jag var inte ensam. Sista halvtimmen lät publiken i biosalongen på Filmstaden i Västerås som en samling inhyrda gråterskor.

De stora dagstidningarnas kritik av filmen var njugg. ”Utgången av den här typen av film är oftast given. Allt skvallrar om ett lyckligt slut. Svaret ligger på något sätt i filmens blotta tillblivelse”, tyckte Dagens Nyheter. Det är som om filmrecensenten vant sig vid påhittade kluriga och orealistiska intriger och i grunden föraktar en berättelse som inte slutar i något väldigt spetsfundigt och originellt, eller ännu mer lidande.

Ja, slutet på Lion är feelgoodfilm när den är som bäst (ursäkta spoilern), men vägen dit är smärtsam, gripande och ställer så många frågor om vilka vi är, vad som gör oss till det vi blir och vad ”hemma” egentligen är att jag lämnar biosalolongen mer med en känsla av att jag varit med om två timmars psykoterapi än om en juldagsfilmpremiär.

Se trailern för Lion:

https://www.youtube.com/watch?v=-RNI9o06vqo

Beställ min nya bok För den som reser är världen vacker med Vagabondrabatt:

Beställ här!

Döden här hemma och i Indien

Mitt i sommaren för drygt fyra år sedan gick min mamma bort. Strax efter att vi tagit farväl av hennes där hon låg nedbäddad i skjuksängen med det fladdrande skenet från ett levande ljus på sängbordet forslades hon bort av begravningsbyrån till en efter-döden-hantering dold för våra blickar.

Jag minns männen från begravningsfirman som smög in i korridorerna på hospiset för att hämta de avlidna och ta dem till kylrummet eller krematoriet. Männen tittade ängsligt på mig, som om de var oroliga för att jag skulle tycka illa om att de, dödens hantlangare, saknade förmågan att göra sig själva osynliga.

Strax efteråt i den indiska staden Benares på en lerig strand vid floden Ganges stod jag och tittade på sju eldar med sju döda kroppar som brann. Runtom kremeringsbålen, som brinner dygnet runt, året runt, befann sig som vanligt en blandning av förbipasserande, anhöriga och turister som betraktade ritualerna. Trots en känsla av att jag borde gå därifrån stod jag som fastnitad och stirrade in i lågorna som om de rymde ett mysterium som när som helst skulle förklaras.

Att jag och andra turister som inte hade någon som helst anknytning till de döda tittade på, tycker nog många här i Sverige känns taktlöst, för att inte säga smaklöst. Inte skulle vi vilja ha … säg japanska turister som stod och stirrade på våra anhörigas kremering, om det nu skulle vara möjligt.

Men ingen av de anhöriga som jag pratade med vid kremeringsbålen på Gangesflodens strand tyckte att det var stötande att jag såg på när deras make, maka, farmor eller farfar kremerades. För så är indisk tradition: det ska ske öppet, helst utomhus, eftersom det är en del av livet som inte får gömmas undan.

Samtidigt är det de nära släktingarna, och inte inhyrd personal, som inför allas åsyn tvättar kroppen, klär den och bär den på en bår av bambu insvept i guldglänsande tyg genom marknadsgränderna och folkmassorna till flodstranden.

Det är också en nära släkting som tänder på bålet och det är en nära släkting som sprider askan i floden.

Allt som vi lejer bort till anonyma mörkklädda män tar familjen själv hand om.

Jag var först lika fascinerad som alla andra västerländska besökare. Fascinerad och till och med chockad av att likbärarna inte såg besvärade ut, utan frimodigt, för att inte säga hurtigt sträckte ut stegen och gemensamt nynnade på en vacker och inte särskilt sorgsen melodi.

Jag acklimatiserade mig snabbt.

Andra dagen steg inte pulsen varje gång jag såg likbärarna och kremeringseldarna.

Tredje dagen började jag tycka att det var ganska … ursäkta ordvalet, men mysigt med den ständigt närvarande döden.

Fjärde dagen började jag tänka kritiska tankar om vårt svenska system där vi stoppar huvudet i sanden och låtsas att dödens nakenhet inte finns.

När döden drabbar oss, som den gjorde för mig i och med mammas bortgång för fyra år sedan, skulle vi kanske tvärtom må bra om den inte gömdes undan så effektivt, utan spelades upp framför oss som om den vore ett skådespel, utan hemlighetsmakeri, krusiduller och omskrivningar. Så att vi på allvar fattar vad det är som faktiskt har hänt.

Så funkar e-turistvisum till Indien

imported-image-3002357.jpg

Igår ansökte jag för första om turistvisum online, e-turistvisum – eller e-Tourist Visa (eTV) – som indiska regeringen valt att kalla det. E-visumet för oss med svenska pass infördes redan 15 augusti 2015, men min senaste Indienresa (i januari i år) varade längre än en månad, och då måste man fortfarande ansöka om visum över disk eller per post hos indiska visumkontoret som sköts av indiska it-företaget Cox & Kings. Bor man i Stockholm, Umeå eller Malmö, där man har kontor, går det ju smidigt, men att skicka pass och ansökan med posten känns ju lite bökigare.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-21-kl-13-11-16Men nu har jag alltså sökt e-turistvisum. Jag var beredd på krångel och strul, men blev positivt överraskad. Systemet kändes stabilt och hakade inte upp sig på nåt vis. Det som många fastnar vid är att man ska ange både sin mammas och pappas namn och födelseort. Varför? kan man undrar. Men varför undra? Fyll i bara. Och så vill de att man ska skriva in en kontaktperson i Indien. Jag känner ju ingen där! tänker du. Lugn. Fyll bara in namn och adress på ett förbokat hotell i Indien, även om du bara ska bo där några nätter.

Så gäller det att ha koll på storlekar på bilder. Man ska ladda upp ett passliknande foto på sig själv (man kan ta det rakt framifrån med vit bakgrund med mobilkameran, funkar fint) och en bild på den sidan i passet där namn, passnummer, utfärdningsdatum mm står. Porträttet ska vara i jpg och inte större än en 1 MB och passbilden ska vara sparad som PDF och max 300 KB. Se där, Indien kräver en viss digital grundkompetens för att du ska lyckas få iväg din e-visumansökan.

Har man koll på det här går det som en dans. Ett plus är att man vid flera mellanstationer kan avbryta ansökan, spara den online och sedan fortsätta en annan dag. Jag behövde göra just det, eftersom jag behövde kolla upp numret på mitt förra indiska visum. Funkade bra att komma tillbaka nästa dag.

ordfront_andersson_omslagsutkast2-1Men som sagt, e-turistvisumet gäller bra i en månad. Å andra sidan är det lite billigare än över disk-visumet. 48 dollar, dvs drygt 400 kr, går e-visumet på – och det betalar man med betalkort direkt på sajten.

Här ansöker du om e-turistvisum till Indien.

Bon voyage!

Pssst! Vet du, nu kan du som läser Vagabond köpa min nya bok, ”För den som reser är världen vacker” (Ordfront förlag) till rabatterat pris (men säger inget till nån annan). Här hittar du erbjudandet!

Mamma är död

amma-tiger

Hon kallade så. Mamma. Eller Amma som man säger i Indien. Fast egentligen hette hon Jayalalithaa Jayaram. Och nu är hon död. Hon dog häromdagen i sviterna av en hjärtattack på Apollo Hospital i Chennai, residensstad i sydindiska delstaten Tamil Nadu.

Hennes barn sörjer. Inte bara hennes biologiska avfällingar. Utan också många av hennes väljare, som på så sätt och vis såg sig som hennes barn.

Många av dem var fattiga, lågkastiga kvinnor som tyckte att Ammas välvilja var lika stor som den omsorgsfulla och vårdande moderns. Såg ni tevebilderna från entrén till sjukhuset?  Hundratals fattiga kvinnor som grät besinningslöst. Varför grät de så innerligt?

I fem omgångar fram till sin död var hon chefsminister i Tamil Nadu som representant för det regionala partiet All India Anna Dravida Munnetra Kazhagam.

Landet, eller delstateten, som hon regerade är inget kattskit. Tamil Nadu, tamilernas land, har 78 miljoner invånare. Om delstaten vore ett europeiskt land skulle det vara ett av de största och folkrikaste.

Själv älskar jag Ammas rike. Här finns så många vackra hinduiska tempel med tempeltorn som myllrar av gudabilder och så god pure vegetarian sydindisk mat. Här finns också en spännande matriarkal tradition med större inflytande för kvinnor än i norra Indien, en politisk historia med tamilska kungariken som handlade med Romarriket för över 2 000 år sedan och en litterär historia med diktare och litterära akademier, sangams, som är lika gamla. Dessutom spetskompetens när det gäller IT, hög läs- och skrivkunnighet och låg mödra- och barnadödlighet (med indiska mått mätt). Symbolen för detta matriarkala rike: en tiger. Eller kanske snarare en tigrinna.

Amma, som alltså egentligen hette Jayalalitha, blev de lägst stående kvinnornas favorit eftersom maktfullkomliga män som besökte henne slängde sig för hennes fötter, som de undersåtar de var. Amma gjorde en grej av att männen kastade sig för hennes fötter. Underkastelsen blev ett spektakel. Och de kvinnliga väljarna älskade det. De vet ju att till syvende och sist är det de som bestämmer. I alla fall i hemmet. I alla fall egentligen. I alla fall borde det vara så.

Amma startade en massa projekt för de fattiga. Amma Canteens delade ut gratis mat till fattiga. Amma pharmacies delade ut gratis medicin. Och så tog hon initiativ till världens första helt kvinnligt bemannade polisbataljoner så att kvinnor som utsatts för brott, inte minst sexualbrott, skulle kunna känna sig säkra och korrekt omhändertagna, vilket sannerligen inte är fallet i det annars manligt dominerande (och gravt korrumperade) indiska polisväsendet.

Att hon var kvinna och brydde sig om de fattiga betydde inte att hon saknade maktbegär. Amma var ingen ängel. Hon visste vad hon hade – och det hon hade ville hon behålla.

jaya-70-tal

Amma under sin filmstjärneperiod på 70-talet.

På 70- och 80-talen var hon en av de mest hyllade skådespelarna i Kollywood, som den tamilspråkiga sydindiska filmindustrin brukar kallas (till skillnad från hindispråkiga Bollywood med bas i Bombay).

Jag minns när hennes mentor, före detta filmskådisen och sedemera delstatschefsminister MG Ramachandran dog 1987. Jag var där då under en av mina drygt trettiotal resor till Indien. Då hoppade hon upp på vagnen med liket som var på väg mot kremeringsplatsen, såg jag på teve, och knödde in sig mellan barn och andra släktingar, kanske för att visa att det inte var den avlidne mannens änka som skulle ärva makten, utan hon, Jayalalithaa, som stod på tur att ta över rodret i det en gång så mäktiga tamilska riket. Men hon blev bryskt avknuffad, vilket fångades av tevekamerorna, vilket i sin tur bara stärkte hennes kort. Hon vann på så sätt sympati hos miljoner tamiler.

Amma hävdade att hon bara tog ut en rupie (cirka 12 öre) i månaden i lön, men anklagades samtidigt för att ha berikat sig på skattebetalarnas bekostnad. Domstolen trodde på anklagelserna och dömde henne till fängelse två gånger. Skamsen fick hon krypa in i finkan.

Men ut kom hon igen efter avtjänade straff utan solkat rykte. Därefter blev hon mer och mer maktfullkomlig. Folk som har koll på politiken i Tamil Nadu säger att det nu saknas potentiella arvtagare. Varför? Jo, Amma såg till att det inte fanns en enda påläggskalv eller kronprins eller kronprinsessa som hade kunnat börjat utmana hennes makt medan hon levde. Efter Amma: inget.

Men trots maktfullkomligheten förblev hon en modersfigur och matriarkal idol för miljoner kvinnor, främst de fattiga. Inte så konstigt. En mamma har väl rätt att bestämma. Och hon visade att hon kunde vända på könsmaktsordningen och få männen att böja sig i respekt och lyda den mäktigaste av dem alla.

Jayalalithaa Jayaram. Amma. Mamma.

Men nu är mamma död.

Innan Jayalalithaa jayaram blev chefsminister var hon skådespelare. Här några dansscener med Amma tillsammans med bil och på sluttande äng med berg i fonden:

 

ordfront_andersson_omslagsutkast2-1För den som reser är världen vacker

I januari kommer min nya bok ut. För den som reser är världen vacker heter den och kan köpas i bokhandeln fr o m första veckan i januari. Om du går in på Bokus eller Adlibris kan du klicka på bevaka, så får du mail den dagen boken släpps.

För den som reser är världen vacker – nu har boken kommit från tryck

bokenfra%cc%8antryck

Hurra! Nu har den kommit från tryck.I min nya bok För den som reser är världen vacker (Ordfront förlag) funderar jag över olika aspekter på resandet. Ibland är det äventyret som lockar. Andra gånger det ovana, bisarra eller uppskakande. Själv älskar jag att släppa förtöjningarna och ge mig ut i verkligheten bortom turistorterna – och vad som händer då skriver jag om i boken.

Sedan våra förfäder klättrade ner från träden har mänskligheten under större delen av sin historia befunnit sig i rörelse, flyttat omkring, jagat och samlat, levt som nomader, om än inte alltid frivilligt.

Blir man en bättre, mer vidsynt människa av att resa mycket? Lär man sig förstå världen bättre? Vad innebär det att kasta sig ut i det okända, att återvända till ett tidigare resmål, att resa tvångsmässigt och få en psykiatrisk diagnos på att man har ett sjukligt resebegär, eller med nostalgin som drivkraft, ensam eller i sällskap – och att komma hem?

Om alt detta skriver jag i en bok som hoppas ska vara inspiration för fler oförvägna resor på egen hand i verkligheten och färre allinclusivesemestrar i staketomgärdade låtsasvärldar.

Läs den här Vagabondkrönikan, ”Resandet gör dig socialt kompetent”, för att få ett smakprov på mina tankegångar om resandet.

Boken släpps i bokhandeln vid årsskiftet, men finns att beställa redan nu på Bokus och Adlibris. Här står det mer om boken på Ordfronts sajt. Och är du journalist eller bokbloggare och vill ha ett rec ex finns den att få redan nu. Kontakta i så fall Jenny Bjarnar på Ordfront.

Verklig lyx på resan

Att resa till Indien är lyxigt. Och då menar jag inte lyx i traditionell bemärkelse. det är inte Indiens lyxhotell och guldkrogar som lockar mig. Nej, det är att promenerar på en myllrande indisk stadsgata och höra böneutropen från moskén och sången från det hinduiska templet och känna en total närvaro.

Om detta har jag gjort ett inslag i Tankar för dagen i Sveriges Radio P1. Lyssna här.

A Busy Street, Kolkata, West Bengal, India