Mitt i sommaren för drygt fyra år sedan gick min mamma bort. Strax efter att vi tagit farväl av hennes där hon låg nedbäddad i skjuksängen med det fladdrande skenet från ett levande ljus på sängbordet forslades hon bort av begravningsbyrån till en efter-döden-hantering dold för våra blickar.

Jag minns männen från begravningsfirman som smög in i korridorerna på hospiset för att hämta de avlidna och ta dem till kylrummet eller krematoriet. Männen tittade ängsligt på mig, som om de var oroliga för att jag skulle tycka illa om att de, dödens hantlangare, saknade förmågan att göra sig själva osynliga.

Strax efteråt i den indiska staden Benares på en lerig strand vid floden Ganges stod jag och tittade på sju eldar med sju döda kroppar som brann. Runtom kremeringsbålen, som brinner dygnet runt, året runt, befann sig som vanligt en blandning av förbipasserande, anhöriga och turister som betraktade ritualerna. Trots en känsla av att jag borde gå därifrån stod jag som fastnitad och stirrade in i lågorna som om de rymde ett mysterium som när som helst skulle förklaras.

Att jag och andra turister som inte hade någon som helst anknytning till de döda tittade på, tycker nog många här i Sverige känns taktlöst, för att inte säga smaklöst. Inte skulle vi vilja ha … säg japanska turister som stod och stirrade på våra anhörigas kremering, om det nu skulle vara möjligt.

Men ingen av de anhöriga som jag pratade med vid kremeringsbålen på Gangesflodens strand tyckte att det var stötande att jag såg på när deras make, maka, farmor eller farfar kremerades. För så är indisk tradition: det ska ske öppet, helst utomhus, eftersom det är en del av livet som inte får gömmas undan.

Samtidigt är det de nära släktingarna, och inte inhyrd personal, som inför allas åsyn tvättar kroppen, klär den och bär den på en bår av bambu insvept i guldglänsande tyg genom marknadsgränderna och folkmassorna till flodstranden.

Det är också en nära släkting som tänder på bålet och det är en nära släkting som sprider askan i floden.

Allt som vi lejer bort till anonyma mörkklädda män tar familjen själv hand om.

Jag var först lika fascinerad som alla andra västerländska besökare. Fascinerad och till och med chockad av att likbärarna inte såg besvärade ut, utan frimodigt, för att inte säga hurtigt sträckte ut stegen och gemensamt nynnade på en vacker och inte särskilt sorgsen melodi.

Jag acklimatiserade mig snabbt.

Andra dagen steg inte pulsen varje gång jag såg likbärarna och kremeringseldarna.

Tredje dagen började jag tycka att det var ganska … ursäkta ordvalet, men mysigt med den ständigt närvarande döden.

Fjärde dagen började jag tänka kritiska tankar om vårt svenska system där vi stoppar huvudet i sanden och låtsas att dödens nakenhet inte finns.

När döden drabbar oss, som den gjorde för mig i och med mammas bortgång för fyra år sedan, skulle vi kanske tvärtom må bra om den inte gömdes undan så effektivt, utan spelades upp framför oss som om den vore ett skådespel, utan hemlighetsmakeri, krusiduller och omskrivningar. Så att vi på allvar fattar vad det är som faktiskt har hänt.