Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Heliga moderna Indien

shir_meenakshi_sundareswarar_templet.jpg

Shri Minakshi-templet i den 2.500 år gamla staden Maduari har sedan länge egen sajt – och du kan du skänka pengar till templets välgörenhet genom att dra ditt bankkort i automaten bredvid brinnande oljelampor och målade tempelelefanter.

Här hemma i Sverige är vi världsbäst på att ta till oss det nya. Vi gör det med sådan entusiasm att användbara saker och idéer ibland kastas på historiens sophög i vår moderniseringsiver.
Det är därför Indien är en så spännande del av världen. Där känns det som om nytt och gammalt har lika hög status – och som om samhället tagit ett jämfotahopp från forntiden till nutiden och liksom hoppat över en massa mellanepoker.
Resultatet är hisnande kontraster mellan urgammalt och supermodernt.
Från ingen telefon alls till mobiltelefon. Från att använda torkad kodynga som bränsle till att installera solceller på taket. Oxkärran som knirrknarrar grusvägen mot marknaden i stan, medan raketen lyfter från sin bas för att flyga till månen.
Indien är på flera sätt vårt förflutna. Jag kommer ofta på mig själv i Indien med att ömsom känna ilska över feodala maktförhållanden mellan folk och ömsom ha ett nostalgiskt leende på läpparna inför otidsenliga prylar som jag minns svagt från barndomen eller bara sett på museum.
Indien är samtidigt vår framtid, med sin unga befolkning och förmåga att ligga i framkant när det gäller it.

Bäst kommer kontrasterna fram i det religiösa livet. I de indiska religionerna kan man fortfarande urskilja människans första föreställningar om det gudomliga, samtidigt som många tempel erbjuder välsignelse online via internet och självfallet inte förlitar sig på gammelmodiga håvar för kollekt, utan har kortläsare som tar alla sorters kreditkort.
Brittiska reseskribenten William Dalrymple har försökt fånga de här kontrasterna i sin reportagebok, som heter Nine Lives från 2009 och har en undertitel som i översättning blir ungefär Jakten på det heliga i moderna Indien.
I en av bokens nio berättelser får vi möta en bramin i Sydindien som skulpterar gudafigurer i brons enligt en tradition som går tillbaka till tusen år gamla Cholaimperiet. Hantverkaren har fått yrket i arv från sin pappa som i sin tur fått det från sin pappa – i en obruten kedja sedan 1300-talet.
Men nu är det dags för ett jämfotahopp över århundradena, eftersom hantverkarens son inte vill göra gudafigurer i brons, utan tänker bli it-ingenjör.
Pappan vill inte klandra sin son, även om han tycker att det är synd att den 700-åriga traditionen nu hotar att dö ut. För när sonen säger att vi alla lever i datorernas tidevarv kan han faktiskt inte säga emot – hur gärna han än skulle vilja – och påstå att vi idag lever i de handsnidade bronsgudarnas tidevarv.

Men samtidigt lever traditionen vidare i det moderna. Indiska filmindustrin exploaterar stories från gamla hinduiska epos som Ramayana på ett sätt som på samma gång är genomkomersiellt och hyfsat troget originalet. William Dalrymple menar att detta gett indierna kulturella referenser som ser helt annorlunda ut än våra. Faktum är att de animerade barnfilmerna ”Hanuman” och ”Hanuman 2”, som görs av ett företag i sydindiska Kerala, och som bygger på en av figurerna i just Ramayana, har högre tittarsiffror på indisk teve än filmer från amerikanska Pixar och Dream Works.
Efter elfteseptember-attacken sa många newyorkbor som intervjuades i teve att ”det var precis som i Independence Day” eller ”Det såg ut precis som i Die Hard 2”.
Indier som efter den förödande tsunamin 2004 fick samma fråga såg istället likheter med apokalyptiska översvämningar i 2 000 år gamla eposet Mahabharata.

Indien har bevarat en muntlig litterär tradition som gång i tiden fanns också i Europa. På 1930-talet reste en forskare från Harvard runt på Balkan för att försöka bevisa att Iliaden och Odyssén växt fram ur en muntlig berättartradition. Han lyckades spela in 12.500 hjältedikter som sjöngs av ofta illiterata serbiska och bosniska bönder som fått dem i arv av sina föräldrar – och som berättade om Ottomanska rikets seger över serberna på Trastfältet 1389 och sultan Selims härjningar i början av 1500-talet.
William Dalrymple ger sig ut i den stora indiska öknen i jakt på dagens hjältedikts-sångare som fortfarande framför det muntligt ärvda Pabuji-eposet. Det är en 600 år gammal och 4.000-rader lång berättelse om halvgudar och gudar inkarnerade till krigare, om ära och hjältedåd, krig, förlust och martyrskap, och – inte minst – hämnd.
Att sjunga hela berättelsen tar fem nätter från solnedgång till soluppgång.
Natt efter natt sitter byborna på mattor i tälten, inlindade i halsdukar mot den kyliga ökennattluften och lyssnar på hjältesångerna.
Jag förundras över deras tålmodighet. Jag kan inte riktigt föreställa mig en berättelse som är en arbetsvecka lång.
Men även i byn i öknen finns folk som inte längre orkar med långsamheten.
Hjältesångarna om den regionala guden Babuji har idag konkurrens av satellittevekanaler och dvd-uthyrare som visar snabbt klippta filmer och tevesåpor som bygger på indiska mainstream-epos som Mahabharata och Ramayana.
Och de unga, berättar en bramin i byn för William Dalrymple, köper hellre CD:n med Pabjui-sångerna än lyssnar på dem live.
Då, säger han, får man de dramatiska höjdpunkterna och slipper alla långtråkiga transportsträckor.

”Nine Lives – In Search of the Sacred in Modern India” av William Dalrymple, Bloomsbury 2009.