Dev Patel som den vuxne Saroo i Lion.

Saroo bor med sin ensamstående mamma, storebror och lillasyster i en by i centrala Indien. Mamman jobbar i ett stenbrott. Saroo, som bara är fem år, hjälper storebror med olika småjobb och påhugg, som att sno stenkol från godstågen. En kväll ger de båda bröderna sig iväg för att leta dagsverken i en intilliggande stad. Men det är mitt i natten och Saroo är trött och storebrodern lämnar honom på en bänk på tågperrongen för att sova tills dagen gryr.

– Gå ingenstans, säger storebror och drar iväg för att jaga jobb och inkomst.

När han kommer tillbaka är Saroo borta. Han har klivit ombord på ett tomt tåg som plötsligt börjat röra på sig. Först två dygn senare tar Saroo sig ut. Då befinner han sig i en jättestad med myllrande människomassor. Det visar sig vara Calcutta, 160 mil från hembyn.

Alltmer förtvivlad frågar femårige Saroo efter mamma och byn som han tror heter Ganeshthalay, men ingen har hört talas om den.

Efter ett tag hamnar han på barnhem och till slut blir han adopterad av ett par från Hobart australiensiska Tasmanien (där den våndande och omtänksamma mamman spelas suveränt av Nicole Kidman).

25 år senare får Saroo, spelad av Dev Patel (Slumdog Millionaire, The Best Exotic Marygold Hotel), syn på nyfriterade jalebi (en söt indisk efterrätt, snarlik spanska churros) och minns sin barndom och det hål inom honom som skapades när han försvann från sin familj. Adopterade Saroo har inte satt sin fot i Indien sedan han adopterades som femåring.

Jalebi. Indiska madeleinekakor.

Han håller på Australien och inte Indien i cricket. Han äter australisk mat, lyssnar på västerländsk musik, vill vara som sina infödda australiska vänner. Men vänner med indisk bakgrund i Australien tar med honom på indiska matlagningsäventyr och påminner honom om hans bakgrund. Där i ett sådant sammanhang som han får syn på de där orange, blanka jalebiskringlorna och minns sin barndoms Indien, precis som Marcel Proust mindes sin barndom när han åt madeleinekakor och drack lindblomste i På spaning efter den tid som flytt.

Skådespelaren som gestaltar den vuxne Saroo har faktiskt en liknande historia. Nej, Dev Patel är inte adopterad, men han är uppvuxen i Storbritannien med sina biologiska indiska föräldrar som närmast kom från Kenya och han brydde sig, i likhet med filmens Saroo, inte ett skvatt om sina indiska rötter, förrän …

– När jag växte upp ville jag vara som alla andra brittiska barn och tänkte inte på mina indiska gener. Det var först när jag kom till Indien för att spela in Slumdog Millionaire som jag började reflektera kring min härkomst, berättade Dev för mig på telefon tidigare i år.

Lustigt nog befann jag mig då i Indien och han i sitt nya hemland USA när vi pratade om hur stor betydelse landet där man själv eller ens föräldrar – eller ens mor- och farföräldrar – har sina rötter. När tappar man minnet av sin härkomst? När blir man helt och fullt en del av det nya och låter det gamla försvinna in i glömskan?

På den något knastriga telefonlinjen sa Dev Patel att han var så nyfiken på att upptäcka mer av Indien och bad mig, som har rest där i 34 år, att berätta mer om hans föräldrars hemland. Det kändes absurt att jag, etnisk svensk uppvuxen i Västerås, satt där på en sängkant på ett indiskt hotell och berättade om Indien för en etnisk indier, uppvuxen i England och nu bosatt i Los Angeles på andra sidan jordklotet.

Med hjälp av Google Earth och beräkningar av hur långt tåget som tog honom bort från hembygden till Calcutta börjar Dev Patels filmkaraktär Saroo söka efter sin biologiska mamma.

Filmen heter Lion, som bygger på en verklig historia, hade svensk premiär på juldagen. Jag var på premiären och var hänförd av de extremt realistiska scenerna inspelade i Calcutta och av känslorna som vällde fram inom mig när historien hann ifatt den adopterade pojken – och vardagen i det nya landet krackelerade. Jag vet inte om jag någon gång tidigare snyftat så mycket på bio – och jag var inte ensam. Sista halvtimmen lät publiken i biosalongen på Filmstaden i Västerås som en samling inhyrda gråterskor.

De stora dagstidningarnas kritik av filmen var njugg. ”Utgången av den här typen av film är oftast given. Allt skvallrar om ett lyckligt slut. Svaret ligger på något sätt i filmens blotta tillblivelse”, tyckte Dagens Nyheter. Det är som om filmrecensenten vant sig vid påhittade kluriga och orealistiska intriger och i grunden föraktar en berättelse som inte slutar i något väldigt spetsfundigt och originellt, eller ännu mer lidande.

Ja, slutet på Lion är feelgoodfilm när den är som bäst (ursäkta spoilern), men vägen dit är smärtsam, gripande och ställer så många frågor om vilka vi är, vad som gör oss till det vi blir och vad ”hemma” egentligen är att jag lämnar biosalolongen mer med en känsla av att jag varit med om två timmars psykoterapi än om en juldagsfilmpremiär.

Se trailern för Lion:

https://www.youtube.com/watch?v=-RNI9o06vqo

Beställ min nya bok För den som reser är världen vacker med Vagabondrabatt:

Beställ här!