Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Litterär fest i Indiens ökenhuvudstad

JLF_Chaiservering_x3.small.jpg

Istället för te- och kaffeautomater.

När det känns som alla pratar om kris för det tryckta ordet är det upplyftande att resa österut. I Indien har såväl tidningsläsandet som bokutgivningen upplevt en boom senaste decenniet. Aldrig tidigare har det getts ut så många böcker som lästs av så många, vilket förstås är en effekt av ett samhälle i förändring med snabb ekonomisk tillväxt, utbildningsiver och social frigörelse. Lite i som Sverige under första halvan av 1900-talet.

Jaipur Literature Festival , som arrangeras i slutet av januari, kallar sig världens största litteraturfestival med fri entré. En vacker demokratisk tanke som man hämtat från femtiotalets Coffeehouserörelse med City Light Books i San Francisco och Bohemian Embassy i Toronto.

Under fem intensiva dagar trängs journalister, aktivister, lokala högstadieelever, coola club kids från huvudstaden, hemmafruar i sari och annan bokläsande allmänhet framför de tio scenerna i trädgården runt det bedagade blåvita 1800-talsslottet Diggi Palace i ökenstaden Jaipur.

Brittiska imperiet må ha fallit för länge sedan, och sörjs av få, men i dess ruiner finns en engelskspråk värld som sträcker sig från Wellington via New Delhi till Vancouver. Olika etniciteter och sedvänjor men med ett gemensamt språk möjliggör ett spännande globalt idéutbyte.
Indiska och internationella författarstjärnor vimlar sida vid sida med hängivna bokläsare som kommit för att sörpla ingefärschai ur rödbruna lermuggar och lyssna på sina litterära idoler. Under nästan varenda programpunkt utbryter spontana applåder efter extra kärnfulla inlägg. När den brittiska författaren och komikern Stephan Fry berättar om sin homosexualitet och identifikation med Oscar Wilde får han stående ovationer som aldrig verkar vilja ta slut. Ännu mer svallar känslorna när öppningstalaren Margret Atwood äntrar scenen. Då skriker tonåriga indiska skolflickor som om de har fått närkontakt med Justin Bieber snarare än en bokskrivande gråhårig kanadensisk tant. Jag försöker överföra den bilden till svensk miljö, men nej, det funkar inte: författartanter har inte rockstjärnestatus bland svenska tonåringar.

I en värld där intolerans och fundamentalism fått en renässans känns det som om det mångkulturella Indien i allmänhet och Jaipurfestivalen i synnerhet bjuder på andrum. Här finns inte bara en flerhundraårig vana av samexistens mellan olika språk och religioner, utan också lång litterär tradition. Brittiska författaren William Dalrymple, som tillsammans med sin indiska författarkollega Namita Gokhale startade festivalen, pekar på poesiuppläsningarna i sydindiska Cholariket (som grundades 300 f Kr) och i de medeltida maharajapalatsen och mogulkejsarnas hov.

– Jag gick förbi järnvägsstationen igår kväll och såg hitresta collegestudenter som inte har råd med hotell och som därför sover på perrongerna för att kunna vara med på bokfesten. Det säger något om litteraturens kraft i det här landet, frustar en entusiastisk Dalrymple i sitt invigningstal.

JLF_2.small.jpg

Publiken var mycket fokuserade när de lyssnade på de postkoloniala teoretikerna Homi K Bhabha och Kwame Anthony Appia när de diskuterade hur moral, skuld, skam och heder påverkas av globaliseringen.

Men många indier är oroliga för växande intolerans. Ifjol lämnade flera författare tillbaka sina priser och utmärkelser till Indiens litterära akademi, Sahitya Akademi, i protest mot att landets hinduhögerregering med premiärminister Narendra Modi i spetsen inte stått upp för det som länge varit Indiens signum, mångfalden och det fria ordet.

I vimlet träffar jag Anjum Hasan som fått en roman översatt till svenska (”Bort, bort”, 2010) och nu är aktuell med ”The Cosmopolitans” (om urbana moderna indiers krock med traditionen på landsbygden). Hon tycker att Indiens premiärminister ger de intoleranta krafterna råg i ryggen.

– Han fördömer inte det hat och de hot som förekommit mot frispråkiga författare. Modis undfallenhet stärker intoleransen, säger hon.
Men än så länge är ordet fritt. På festivalen i Jaipur diskuteras allt från att komma ut som homosexuell till arbetssituationen för kvinnliga författare. På ett scenframträdande som döps till ”A room of one’s own” – som syftar på en essä av Virginia Wolfe från 1929 – jämför Calcuttaförfattaren Anuradha Roy (inte att förväxla med Arundhati Roy) arbetsvillkoren för manliga och kvinnliga författare.

– Gabriel Garcia Marquez fick en uppenbarelse i bilen när familjen var på väg på semester. De fick genast återvända hem så att han kunde låsa in sig i sitt rum med sprit och cigaretter och börja skriva på vad som kom att bli ”Hundra år av ensamhet”. Istället för att åka på semester fick hans fru och barn ägna dagarna åt att serva honom så att han kunde skapa sitt verk, säger Roy.

Hon säger att hon skrev sin senaste roman, ”Sleeping on Jupiter”, om tre kvinnor på semester i en pilgrimsort på Indiens östkust, med en känsla av att som kvinna befinna sig i en atmosfär laddad med latent våld.

– Kvinnans situation i tjugotalets England och dagens Indien är väldigt lika, med totalansvar för markservicen och kanske med en man som för deras talan i offentliga sammanhang. Precis som Wolfe påpekade måste vi skapa oss ett eget rum, både metaforiskt och rent fysiskt, för att kunna skriva.

Roy_Hasan.jpg

Anjum Hasan (t v) och Anuradha Roy.

Det är ett angenämt problem att välja mellan godbitarna på världens största litterära gratisfestival. I Moghal Tent lyssnar jag på de postkoloniala teoretikerna Homi K Bhabha och Kwame Anthony Appia när de pratar om hur moral, skuld, skam och heder påverkas av globaliseringen (Appia förespråkar världsmedborgarskap på etisk grund och inte i form av en superstat). Jag banar mig fram i folkmassan för att byta arena via ännu en kopp rykande chai, kardemummadoftande denna gång, och når Char Bagh-scenen, där 2015 års Bookerprisvinnare Marlon James pratar med britten Patrick French om uppväxten i Jamaica.

Precis som många andra författare på Jaipurfestivalen har Marlon James erfarenhet av att ha växt upp i en före detta brittisk koloni. Trots att det gått mer än ett halvsekel sedan frigörelsen är arvet tydligt.

– I kolonierna var vi mer brittiska än i England, säger James, vars senaste roman, ”A brief history of seven killings”, kommer på svenska senare i år.

James prisbelönta bok är en rå, tät, våldsam, mörk och komisk skildring av männen som 1976 försökte mörda Bob Marley. Som om Tarantino gjort en remake på jamaicanska gangsterfilmen The Harder They Come med manus av en pårökt Oliver Stone, tyckte New York Times i sin recension.

– Bara för att jag är svart och skriver om våld tror alla att jag måste ha egen erfarenhet av ghettot. Men min uppväxt var snarare som Knausgårds. Jag växte upp i villa i en medelklassfamilj med två bilar och tv-dinner framför Sesame Street. Jag har aldrig någonsin hört ett pistolskott på riktigt, säger Marlon James, som idag bor i Minnesota.
Rasism och socialt utanförskap, men också språket är centrala teman på årets Jaipurfestival. Från scenen bredvid lyssnar femhundra människor andäktigt när Jonathan Shainin, redaktör för The Caravan, en indisk motsvarighet till Magasin Filter, förklarar för David Grossman (”På flykt från ett sorgebud”) att han är avundsjuk på den israeliska författaren som kan skriva på ett så litet språk som hebreiska, bli översatt och nå ut globalt.

– I Indien har vi 22 officiella språk och många parallella litterära världar, säger Shainin. Men väldigt lite översätts. Vill du få en internationell läsekrets måste du skriva på engelska.

Fakta: Jaipur Literature festival
• Festivalen drog igång 2008 och har växt snabbt: från några hundra åhörare premiäråret till 270.000 besökare i år.
• I fem dagar deltar cirka 300 författare från 33 länder i sammanlagt tvåhundra programpunkter. För att ytterligare inkludera lokalbefolkningen genomförs också 65 författarframträdanden i olika skolor runtom i Jaipur.
• Årets internationella dragplåster har förutom Margret Atwood varit Alexander McCall Smith, Colm Tóibín, Marlon James, David Grossman, Stephan Fry, Christina Lamb, Esther Freud och Cornelia Funke.
• Parallellt med litteraturfestivalen arrangeras en musikfestival och Jaipur Book Mark, en bokmässa för branschfolk.
• Inspirationen kommer bland annat från litteraturfestivalerna i Adelaide, som hade premiär 1960, och Harbourfront International Festival i Toronto, som startades 1974.

Texten publicerades första gången i Dagens Nyheters Boklördag 30 januari 2016.]