Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Nu är det slut på de fattigas tystnad

Av Posted on Inga taggar 0

pammasunnar

Första gången jag reste till Indien tyckte jag att de fattiga var så besynnerligt tysta och beskedliga. Aldrig att jag fick utstå hotelser, kaxiga ordval eller uttalad ilska. Alla dessa nattliga promenader jag gjorde i hjärtat av mångmiljonstäder, förbi trottoarboende med skällande hundar. Känslan var så stark av att inget kunde hända mig och att ingen ville mig illa.

Jag tänkte att det var konstigt att jag kände mig så trygg. Där gick jag, vit västerlänning med mer pengar i plånboken än vad familjerna som sov i jutesäckarna i brädskjulen vid vägkanten tjänade på ett år.

Varför går de undan? Varför ler dem mot mig? Varför kommer de inte fram och tar mina pengar?

Ungefär 16 procent av Indiens befolkning klassas som daliter – eller kastlösa, eller oberörbara, som man sa förr. Trots stränga lagar med förbud mot diskriminering på grund av kast utsätts de fortfarande för diskriminering av indier av högre kast.

I Punjab är andelen daliter nästan dubbelt så hög som i resten av landet. Här, i det bördiga femflodslandet, Indiens kornbod, är klyftorna mellan rika och fattiga bråddjupa. Och just här, där maktfullkomliga storgodsägare styr och ställer, börjar daliterna ta sig ton. Senaste åren har det kommit fram flera politiskt och historiskt medvetna band som spelar en moderniserad variant av bhangra, den traditionella rytmiska skördemusiken.

Deras stil signalerar att de är trötta på att vara nedtryckta, och trötta på att låtsas vara nöjda med det, som många högkastiga indier tycker att de borde vara. Enligt de seglivade resterna av det flera tusen år gamla kastsystemet är det gruppen som definierar individen – och chanserna att göra något annat än sina förfäder är därför minimal.

Men i det urbana nya Indien erbjuds ändå möjligheter. Musiken har blivit en karriärväg för unga daliter i Punjab. I Youtubeklippen med de nya dalitbanden ser man att underdånigheten och liknöjdheten övergivits för gott. Här förekommer alla symboler för uppkomlingskultur och materiellt välstånd man kan komma på: fina bilar, lyxiga hus, guldkedjor och märkessolglasögon.

De viker inte undan. De ler inte. Och de ser ut som om de skulle vilja ta mina pengar.

Texterna handlar om såväl pågående förtryck som drömmen om ett jämlikt samhälle. Och så använder de väldigt ofta begreppet chamar. Chamar är det ord man traditionellt använt om de som jobbar med läder, som enligt hinduer av hög kast är en av de rituellt smutsigaste sysslor som finns. Betydelsen av ordet har gradvis förskjutits från att stå för ett hantverk till att uttrycka förakt. Chamar har idag ungefär samma klang för Indiens daliter som nigger har för USA:s afroamerikaner. Använder du ordet offentligt kan du dömas för ärekränkning enligt Indiens anti-diskrimineringslagar.

Men Dalitbandet har återerövrat ordet och gjort det till sitt i texter, dagligt tal och låttitlar som Fighter chamar, Cool chamar och Proud sons of chamar.

Bling-blinget och det fräcka språket sticker i ögonen på många högkastiga. Daliter ska inte dansa självsäkert med fysiskt utmanande poser och högljutt påpeka orättvisor. Daliter ska vara tysta, vika undan med blicken och vara nöjda med sin lott.

Tidningen Tehelka skrev för några år sedan om de nya dalitmusikerna och citerade en sångare som menade att man tidigare dansade till överhetens sånger på bröllop och fester. Nu, sa han, har vi våra egna låtar och ett nytt självförtroende i att ”vi också kan äga bilar och hus och leva det goda livet”.

De nya unga dalitbanden har flera ideologiska ledstjärnor.

En av dem är den nordindiska 1400-tals-gurun Ravidass, son till en oberörbar skomakare, som blev filosof, pacifist, spirituell ledare och till slut politisk reformator. Ravidass var så populär att till med de hinduiska prästerna började tillbe honom – och grundarna av den sikhiska religionen införlivade på 1500-talet hans hymner i sin heliga bok.

Den andra hjälten är Ambedkar, mannen som trots att han föddes fattig i den oberörbara mahar-kasten 1947 blev självständiga Indiens första justitieminister och ordförande i kommittén som skrev grundlagen. Ambedkars idéer om ett fritt, jämlikt och sekulariserat Indien, där alla, kvinnor, muslimer och oberörbara, har samma rättigheter, förvandlades till den unga nationens konstitution. Utan Ambedkar hade förmodligen inte Indien haft dagens moderna lagstiftning och radikala kvoteringssystem för daliter och stamfolk.

Att unga lågkastiga musiker i Punjab mer än 60 år senare glittrar med bling-blinget och sjunger om Ambedkar, den sedan länge döda farbrorn som de läst om och sett svartvita bilder på, är egentligen inte så konstigt. Han ikonstatus växer för varje år som går. Mannen som i raseri mot hinduismens kastförtryck konverterade till buddist är en hjälte för de förtrampade, men faktiskt också för den liberala hinduiska eliten, eftersom han formulerade en dröm om ett slut på orättvisorna.

Reser man i Indien ser man Ambedkar stå staty i mitten av trafikrondeller i var och varannan landsortsstad. Jag har inte räknat dem, men skulle tro att Ambedkarstatyerna är nästan lika många som dem som föreställer Indiens andra nationella ikon, Mahatma Gandhi. Universitet och sjukhus har uppkallats efter honom och besöker man hans sista hem i livet, som ligger i utkanten av New Delhi, måste man ta av sig skorna, som man i offentligheten annars bara gör i tempel och på andra heliga platser.

Mahatma Gandhi ansåg att alla var jämlika inför gud, och att gatsoparen hade samma människovärde och rätt till att behandlas med respekt som prästen och godsägaren, men samtidigt försvarade han kastsystemets idé om att man ärver sin roll och ska bli vid sin läst.

Ambedkar däremot ansåg att de oberörbara kommer att bli jämlika först när kastsystemet förbjuds eller daliterna vänder religionen och sin underordnade roll ryggen, som han själv gjorde i och med konverteringen till buddismen strax före sin död 1956. Medan Mahatma Gandhi trodde att hinduismen kunde reformeras, menade Ambedkar att förtrycket är en del av hinduismens grundläggande idévärld.

I Fighter Chamar sjunger Pamma Sunnar att daliterna måste sluta att tigga, be och vänta – och istället själva ta itu med problemen – här och nu. I videon som man kan se på Youtube skjuts det med gevär och viftas med svärd. Men det är för syns skull: förhoppningsvis skrämmer någon med makt och pengar och av hög kast som drabbats av högmod.

Chamar-sångarna är i själva verket motståndare till våld – och sjunger att vapnen mot orättvisorna är ”samarbete och utbildning”.

Om Mahatma Gandhi och Ambedkar hade lyssnat på sången tillsammans hade de nog börjat smågräla om budskapet. Gandhi hade varit skeptisk. Ambedkar däremot, han hade instämt helhjärtat. Gud, hade Ambedkar sagt, har tyvärr inte sett till att människorna lever jämlikt. Jämlikhet måste människan själv skapa.

 

Pamma Sunnars senaste sång där såväl Ravidass som Ambedkar flimrar förbi: