Gå till huvudsajt

Archive: Jan 2017

Jordägaren i Kerala som gillade kommunisternas jordreform

Ända sedan jag kom till Kerala första gången dagarna före julafton 1983 har jag fascinerats av delstaten som skimrar i hundra nyanser av grönt. Hög läs- och skrivkunnighet, bra hälsotal – och dessutom relativt jämlikt fördelat jordägande sedan den kommunistpartiledda delstatsregeringen under sextiotalet genomfört en rad jordreformer.

Nu är jag i Kerala igen för kanske tionde gången med en grupp vänner för att visa dem den del av Indien som jag innerst inne egentligen tycker bäst om. Vi har bott på gästhus med milsvid utsikt i Munnar i tedistrikten i Nilgiribergen, lyxigt på ekologiska Coconut Lagoon, en natt på nästan lika lyxig husbåt och nu hemma hos Rajeev Thomas, hans fru och tre tonårsbarn. Här, i huset vid kanalen, bor också hans mamma som är änka sedan Rajeevs pappa dog för fem år sedan.

Hans hus ligger på en tomt intill en av de tusentals vattenvägarna i Kuttanads våtmarker. Brödfrukt- och mangoträd skuggar gräsmattan och fiskebåtar med utombordare och färjan på väg in till Allapuzha kuttrar förbi. Det doftar dy, fukt och sötvatten. Kanalerna och åarna gror igen av stora sjok av flytande vattenhyacinter.

– Min farfar ägde stora landarealer här omkring och småbrukare arrenderade mark av honom och betalade med del i sin skörd. Men på sextiotalet genomförde CPI (M) – Communist Party of India (Marxist) – jordreformerna och marken delades ut till småbönderna som brukade den.

– Vad tyckte farfar om det?

– Han tycket det var bra. Det tyckte också min pappa, som lämnade jordbruket och fick anställning på statliga Rubber Board i Kottayam, och det tycker jag. Det är mycket bättre att det är som det är nu, att marken är mer jämlikt fördelad, svarar Rajeev Thomas, vilket låter ovanligt generöst och storsint för att komma från en storjordägare som blivit av med det mesta när vänsterregeringen beslutade att expropriera.

Det har gått bra för Rajeev och hans familj. Själv utbildade han sig inom IT, fick jobb på Deutsche Bank i Bangalore och blev förflyttade till Singapore. Karriären gick finfint. Men han längtade hem och trivdes aldrig riktigt med storstadslivet.

Sedan tre år tillbaka bor han hemma i huset som han växte upp i och lever delvis på paying guests i sitt hem som han marknadsför som homestay.

Redan 1957 vann CPI (M) delstatsparlamentsvalet i Kerala och kunde därefter forma världens första demokratiskt valda kommunistiska regering, må så vara på delstats- och inte på nationell nivå.

Senaste decennierna har vänsteralliansen (Left Democratic Front, LDF), som kommunistpartiet är del av, styrt en mandatperiod, röstats bort och ersatts av en Kongresspartiledd koalition – bara för att väljas tillbaka till makten ytterligare fem år senare. Sedan ifjol styr LDF Kerala igen.

– Ibland tröttnar vi på kommunisterna, och då röstar vi på Kongresspartiet. Men vänstern har faktiskt sett till att Kerala sticker ut. I andra indiska delstater, som Karnataka och Tamil Nadu, satsar myndigheterna på att rusta upp infrastrukturen de stora städerna och längs huvudlederna. Här i Kerala försöker regeringen underhålla alla vägar, även de allra smalaste och minsta som går ut till byarna.

Vi går en eftermiddagspromenad runt ön där Rajeev bor. Jorden är röd. Risfälten lyser intensivt grönt. I den lokala kvarnen kommer bönderna med chilis som mals till chilipulver, ris som mals till rismjöl och torkade kokosnötter som pressas till kokosnötsolja. Bananträd och tapiokasnår ramar in de små stenhusen, där skolbarnen läser läxor. På stentrappor ner mot vattenvägarna i detta landsbygds-Venedig står kvinnor och diskar kastruller och tvättar kläder i de grönbruna kanalerna.

– Folk är utbildade här. Alla kan läsa och skriva. Vi går inte på det där pratet om att daliter (lågkastiga) är mindre värda. Vet du, från Kerala valdes inte en enda ledamot för BJP (hinduhögerpartiet som leder den federala regeringen i New Delhi) till det nationella parlamentet i senaste valet.

– Här i Kerala gillar vi inte dem som vill blanda in religion och vidskepelse i politiken, fortsätter Rajeev Thomas, som är syrisk katolik (en kyrka med anor från Tomas Tvivlaren lär ha rest från Syrien till Indien för 2000 år sedan och grundat de första kristna församlingarna här i Kerala redan år 52 e Kr) och går i kyrkan halv tio varje söndagsmorgon (”Annars kommer prästen hit och hämtar mig”).

– Man lurar inte utbildade människor. Det är därför vi i Kerala inte låter oss bedras av de nya vindar av intolerans som blåser i landet sedan Modi kom till makten. Här i backwater lever vi i harmoni, kristna, hinduer och muslimer.

– Och kommer det politiker från BJP som vill hetsa upp motsättningar ber vi dem gå sin väg.

Brist på rupier i Indien

Chennai, söndag. Det är brist på kontanter i Indien. Efter sedelbytet i november har läget ännu inte stabiliserat sig. Många bankomater är tomma på pengar och de som har pengar tillåter bara uttag på 4 500 rupier, motsvarande cirka 500 svenska kronor, om dagen. Men det råder också brist på de nya 500-rupiersedlarna, så i praktiken kan man bara ta ut 4.000 rupier i form av två 2.000-rupiersedlar (en ny valör sedan sedelreformen), som butiker, kaféer och restauranger å andra sidan inte vill ta emot om du köper för mindre än 1.000 rupier.

Varför? Jo, för att de inte vill bli av med för mycket av sin alltmer sällsynta gamla (som fortfarande gäller) 50- och 100-rupiersedlar och nya 500-rupiersedlar.

När det gäller valutaväxling är det samma sak: Max 4 500 rupier/dag får du växla till dig med dollar, euro eller nån annan stor utländsk valuta (svenska kronor funkar däremot praktiskt taget aldrig, så ta med dollar eller euro).

Igår träffade jag och mina resvänner huvudredaktören för The Hindu Business Line, Raghavan Srinavasan. Tidningen är en av den 155 år gamla sydindiska engelskspråkiga dagstidningen The Hindu. Vi frågade Srinavasan vad som är största politiska frågan i Indien just nu.

– Utan tvivel sedelbytet, svarade han och tillade att många New Delhi-tidningar mestadels intervjuat människor ute i indiska samhället som varit positiva till sedelbytet, som premiärminister Modi genomförde med bara två dagars varsel i november 2016.

– Vi ser till att få in fler kritiska röster i tidningen.

Premiärminister Modi upprepar gång på gång, läser jag i tidningen att de fattiga tjänar på reformen, vars syfte i huvudsak skulle vara att klämma åt korrumperade politiker och skattefuskande affärsmän, kort sagt den del av eliten som lever gott på svarta pengar. The Hindu formulerar det som att Modi upprepade gånger med sina försäkringar om att sedelbytet gynnar de på samhällsbotten spelar ut ”pro-fattiga-spelkortet”.

Men i praktiken drabbas de fattiga hårt, eftersom de sällan har tillgång till bankkort och har bankonton.

Vi frågade Srinavasan på The Hindu Business Line hur de fattiga ser på reformen.

– Folk är arga, men det har gått lugnt till över hela landet. Det är inte som i Venezuela där det bröt ut skottlossning efter valutareformen. Och alla tror att nån annan lider mer än dem, så på så sätt har Modi lyckats, rent pr-mässigt.

Srinavasan tillade:

– The poor think the demonitation screw up the rich, the rich think it screw up the corrupted politicians, the government think it was a pr-success and that it therefore screw up the opposition, and the opposition think it was pr-disaster and that it therefore screw up the government.

– Alla är med andra ord nöjda, avslutade Srinavasan på The Hindu.

En positiv bieffekt av Indiens kontantbrist är hur som helst att allt fler kaféer och restauranger hellre tar kort än tar emot de där förskräckliga 2 000-rupiersedlarna som dränerar deras kassor på växel.