Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Med buss till Khajuraho

Av Posted on Inga taggar 0

Indien, bussresa, äventyr, Khajuraho, Jhansi

Här är en skildring av en resa med en skruttig buss mellan Jhansi och Khajuraho i centrala Indien. En bussresa som liknar många andra på Indiens gropiga smala vägar där man trängs med kor, cyklister, getter och vattenbufflar. Texten är ett utdrag ur min senaste bok För den som reser är världen vacker (Ordfront):

Busstationen i Jhansi skiljer sig inte nämnvärt från andra busstationer i Sydasiens tätbefolkade städer. En grusplan med vittrande regnskydd i rostig korrugerad plåt, pyttesmå träkiosker med flagnande målarfärg, ambulerande kärror som säljer kylt kranvatten för en rupie glaset och pojkar i tioårsåldern som irrar runt mellan bussarna med bambukorgar med övermogna bananer och ropar ”Ten rupies, ten bananas!”. En tung doft av dieselavgaser, rökelse och friterad snabbmat svävar mellan de buckliga bussarna, och någonstans upp mot himlen hänger ett löfte om ett annat liv. En enorm reklamtavla för ett äventyrsbad med vattenrutschkanor och glasklart blått vatten. Så himmelskt genomskinligt, svalt och rent. En hägring i busstationens heta grusöken.

Överlastade fordon med grav slagsida och svart rök som svansar i baken rullar in västerifrån och svänger in på grusplanen med skrikande bromsar, gnisslande fjädring och skramlande plåt. Andra överlastade bussar med rusande motorer och brölande signalhorn rivstartar och försvinner österut.

Bussen utan namn och nummer är grön och skrotfärdig. Men den har ett registreringsnummer – UP 93E2713 – som är målat med spretiga penseldrag på insidan av karossen. Och i nischen som klyver vindrutan i två delar hänger Krishna med sitt blåa ansikte i en tavelram dekorerad med orange tagetesblommor.

 

Jag kliver på bussen när solen står som högst på himlen. Då har den redan färdats sedan före soluppgången. Men nu verkar den ha tappat riktningen. På lägsta växeln kryper vi fram på gatorna i Jhansi. Jag blir frustrerad. Jag vill iväg på riktigt. Känna vinden blåsa in genom sidorutorna. Känna kilometer efter kilometer försvinna bakom oss. Känna målet komma närmare. Men bussen beter sig som om den ännu inte bestämt sig för om den ska stanna i Jhansi eller bege sig iväg på en resa.

Chauffören vevar ner sidofönstret och häver ut halva kroppen, med sin sträckta vänsterarm kvar på ratten. Konduktören lutar sig ut genom den öppna dörren på andra sidan, och hänger utanför fordonet med händerna kramande om dörrlisten.

Båda ropar bussens slutdestination:

– Khajuraho, Khajuraho, Khajura… hooooo!

Så andas de ett tag och tar i igen unisont, nu ännu högre och ännu mer utdraget på sista stavelsen:

– Khajuraho, Khajuraho, Khajura … hoooooooooo!

Ibland pekar de på någon fotgängare som bussen långsamt glider förbi, tittar med uppfordrande och förväntansfull min och frågar: ”Khajuraho?”. En del skakar nekande på huvudet och fortsätter gå bort mot basaren, kontoret eller åkern. Andra rullar jakande på huvudet på det där typiskt indiska viset som förbryllar så många västerlänningar – och tar därefter ett skutt upp på den rullande bussen och börjar irra med blicken efter en sittplats. Chauffören och konduktören lyckas på så sätt ragga upp ytterligare sex passagerare att knö in i den redan fullsatta bussen. Vi makar på oss. Det finns alltid plats för en till, och en till, och en till.

Medan vårt sittutrymme krymper och vi trycks närmare varandra funderar jag på hur beslutsprocessen såg ut inne i huvudena på de till synes planlöst strosande Jhansiborna som nyss inte verkade ha några planer på att lämna stan, men likafullt nu sitter här inne bredvid oss andra, axel mot axel, och låter sig bjudas av medpassagerarna på jordnötter ur påsar av återvunnet tidningspapper. Kanske tänkte de: ”Khajuraho? Det var ju också ett förslag! Men, tja, kanske det! Varför inte en utflykt till Khajuraho?”

Milstolpen säger att det är etthundrasjuttioåtta kilometer till bussens slutdestination. I Europa hade resan tagit två timmar. I Indien tar samma sträcka fem, sex eller rentav sju timmar. Ingen vet säkert.

Så slänger chauffören i en högre växel med ett kladunk och motorn i det gröna plåtmonstrets mage vrålar av upphetsning. Vi har trålat färdigt. Nu är det dags att sätta fart.

 

Vi kör genom små men intensiva och fullpackade städer som doftar brända löv och koskit. Två korsningar och hundra små kyffiga kiosker och hål-i-väggen belamrade med girlanger av portionsförpackningar i stanniol med tvättmedel och schampo, öppna avloppsdiken med trögflytande svart sörja, cyklar invecklade i ett intrikat trafikplockepinn och parkerade lastbilar målade i regnbågens alla färger och försedda med uppmaningen ”Horn, please!”

Allting här doftar mer, rör sig mer och låter mer än vad jag är van med. Det känns som om ringsignalen i min mobiltelefon tappar orken inför denna attack. Jag hör den inte längre. Däremot hör jag indiernas mobiltrudelutter, som ofta är kända Bollywoodsånger och på så hög volym att det tränger igenom alla störande bakgrundsljud. Jag hör också lastbilars tryckluftsförstärkta sirener som skulle kunna uppväcka döda, försäljares lockrop, tempelklockors pinglande, moskéers minaretutrop och så, plötsligt – kaboom! – dovt dunkande bastrummor toppade med vinande och tjutande klarinetter. Det visar sig vara en paraderande bröllopsorkester.

In genom de öppna sidorutorna sveper den söta doften från girlanger av jasmin, lotus, och krysantemum som ligger i prydliga högar på de ambulerande trävagnarna i basaren som bussen knixar sig genom. Småstaden sjuder av aktivitet. Allting dallrande i eftermiddagshettan och insvept i en ljusbrun dimma av damm. Ingenting nytt, helt och skinande. Allting halvfärdigt och flagnande. Ingenting stilla. Allting i rörelse.

Bussfärden genom det livfulla landskapet känns som essensen av att resa på egen hand. Ingen har städat, pyntat och arrangerat för att jag ska komma på besök, de visste ju inte ens att jag var på väg. Om det är något jag är missnöjd med finns det ingen instans där jag kan klaga och kräva pengarna tillbaka, som det hade funnits om jag köpt en paketresa. Jag är här på eget bevåg. Jag står själv för planerandet och genomförandet. Jag har inget resesällskap, bara mig själv. Den oberäkneliga, ständigt föränderliga verkligheten står för såväl gårdagens som dagens och morgondagens show. Vad som kommer att hända härnäst vet ingen, allra minst jag. Visst, någon gång når jag min destination. Men när? Kanske före solnedgången, kanske först vid midnatt. Det här är landet annorlunda: här står förseningen för det normala och tidtabellen för det avvikande.

Att jag trots det inte känner mig frustrerad, irriterad och rastlös, som jag gör när bussen till jobbet är tio minuter försenad, betyder att jag är på god väg att komma in i andra andningen och upptäcka resandets själ.

 

Så dundrar det gröna plåtmonstret ut på landsbygden igen, förbi mörka nyplöjda potatisåkrar och praktfulla flamboyantträd som flammar i rött. Traktorer som drar plogar på fälten och kvinnor som går på stigarna mellan tegarna med stora knippen av torra kvistar i famnen och vattenkrukor i glänsande plåt på huvudet.

Även landsbygden vibrerar av liv. Ingenstans tomt på människor och djur. Överallt kneg och knog. Ändå känns landskapet i Indiens hjärta fridfullt och drömskt i det disiga solljuset.

Bussen rusar otåligt vidare, ivrig att nå sitt mål innan solen går ner, genom en allé med grenar och blad som välver sig över vägbanan.

Just då önskar jag att jag inte vore någon annanstans.

Att färdas genom ett för mig jungfruligt landskap är berusande. Det är som om sinnena skärps och tingen pratar med mig. Inget är obetydligt, trivialt och vardagligt. Allt betyder något, har ett budskap och är en liten men betydelsebärande del av något större. När intrycken sköljer genom mig är det som om jag får syn på de osynliga trådar som kan förklara varför saker ser ut som de gör och varför människorna gör som de gör. Det inbillar jag mig i alla fall. Det är den insikten som berusar mig, oavsett om den är äkta eller falsk.

För den som reser är världen vacker

Det här var ett utdrag ur min senaste bok: För den som reser är världen vacker (Ordfront). Här kan du skaffa boken till lågt pris.