Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Hatet mot västerlandet och liberalismen har gamla anor

Av Posted on Inga taggar 0

Bilderna överst fr v: Jamal al-Din al-Afghani, Rabindranath Tagore och japanerna spöar ryssarna i kriget 1905 och visar att Asien kan besegrea Europa.

Medan europeisk kolonialism ofta får skulden för Afrikas problem är det tvärtom i Asien. I flera länder, framför allt i Indien, har kolonialismen fått äran för att ha introducerat allt från parlamentarisk demokrati till järnvägar. Fattigdomen, inkomstklyftorna och korruptionen kan inte skyllas på väst, brukar det heta, utan är rester av gamla asiatiska hierarkier och orientaliskt status quo-tänkande. Samtidigt frodas imperienostalgin: turister i Singapore, Malaysia, Hongkong, Burma och Indien bor på hotell och åker lyxtåg som minner om kolonialismens stil och charm, men också om de vitas överlägsenhet och de brunas underordning.

Författaren Pankaj Mishra har i flera böcker skildrat globaliseringens baksidor, men också förklarat hur västerländskt tänkande hjälpt honom att förstå indiska klass- och kasthierarkier. Han har delat sin tid mellan London och Indien och hela tiden, känns det som, vistats i ett mångkulturellt korsdrag. I sin bok, ”From the Ruins of Empire” som kom 2012, skildrar han en 1800-talsvärld dominerad av motstånd mot den europeiska strävan efter global dominans.

Ilskna gatuprotester mot väst i dagens Mellanöstern är inget nytt. 1857 rasade upproret i brittiska Indien sedan ett rykte spridits att de indiska soldaternas ammunition var insmord med ko- och grisfett och således kränkte såväl hinduer som muslimer. Samtidigt växte kritiken mot västerlandets materialism och hedonism. Arabiska, persiska, indiska, kinesiska och japanska intellektuella som levde för 100–150 år sedan propagerade för en värld fri från, vad man uppfattade som, västs känslokyla och individualism.

De var inga mörkermän. Deras drömmar handlade om en kosmopolitisk asiatisk sammanhållning som var genomsyrad av andlighet, humanism och icke-materialism. Kritiken riktades mot den koloniala samtiden där Europa lärde ut att styrka ger frihet, stål biter och pengar regerar. En av de viktigaste agitatorerna var Jamal al-Din al-Afghani (1838–97) som föddes i en persisk by, var journalist, flitig resenär och vistades omväxlande i London, Paris, Istanbul, Kabul och Kairo. Idag låter det paradoxalt, men samtidigt som han var en varm anhängare av islamism (gränsöverskridande politisk islam) vurmade han för demokrati, mänskliga rättigheter och utbildning för kvinnor.

För al-Afghani var det britterna som stod för tyranniet och fanatismen. ”Britterna är tjuvar av okänd härkomst som nyligen har dykt upp och nått framgångar tack vare sitt intrigerande”, ansåg han. Sedan brittiska trupper slagit ner det indiska upproret 1857 konstaterade al-Afghani att Storbritannien var en drake som ätit upp 20 miljoner människor, druckit upp vattnet i Indus och Ganges och inom kort också skulle sörpla i sig Oxus (antikt namn på flod i Centralasien) och Nilen. Londons liberalism var helt enkelt hyckleri, ansåg al-Afghani.

Han var inte ensam. Längre österut kombinerade Liang Qichao (1873–1929) klassiskt kinesiskt tänkande med nya västerländska idéer. Men efter en resa till USA började Liang tvivla. Han såg orättvisorna, fattigdomen och hur vita amerikaner förtryckte landsmän med annan hudfärg – och drog slutsatsen att Kina måste behålla ett auktoritärt styre. Samtidigt ville han göra upp med eliten i sitt konfucianska hemland som han ansåg drabbats av intellektuell syfilis och förordade inget mindre än en revolution av människans medvetande, en ”ny kultur”. Föga förvånande fick Liang fly landet, men kom tillbaka och blev en av Maos ideologiska inspiratörer.

Ungefär samtidigt satt allkonstnären Rabindranath Tagore (1861–1941) vid sitt skrivbord i Calcutta och drömde om det förindustriella by-Indien som han ansåg var moraliskt överlägset det mekaniserade och militariserade Europa. Precis som al-Afghani, Liang och många andra asiatiska intellektuella såg Tagore europeisk upplysning som en moralisk täckmantel för rasism med udden riktad mot asiater.

De asiatiska tänkare som Pankaj Mishra berättar så livfullt om i sin bok blev ju inte tongivande när nya nationalstater efter andra världskriget steg upp ur ruinerna efter de fallna koloniala imperierna. De nya ledarna, Nehru, Mao, Nasser, Ho Chi Minh och Sukarno, byggde inte vidare på deras kosmopolitiska pan-asiatiska humanism, utan blandade trångsynt nationalism och militarism med socialism, ännu en vit, europeisk materialistisk ideologi.

Men på gatorna i Mellanöstern har revolten mot västerlandet fått nytt liv. I brist på framgångar för sina idéer radikaliserades al-Afghani. Hans tankar om ett samhälle som anpassade islam till de nya liberala idéerna om frihet och jämlikhet ersattes mer och mer av frustrerade krav på väpnat motstånd. Många av dagens framträdande islamistister, inklusive ledarna i Iran, brukar nämna al-Afghani som ideologisk idol. Det känns kanske bakvänt att de hyllar en sådan varm förespråkare för yttrandefrihet och kvinnans frigörelse, men är väl inte konstigare än att Stalin och Pol Pot inspirerades av Marx. De bläddrade helt enkelt förbi hans tankar om demokrati, men lusläste styckena som säger att man måste göra motstånd mot västs ambition att dominera världen, även om det innebär blodspillan.

Boken jag läste: From the ruins of empire – the revolt against the west and the remaking of Asia av Pankaj Mishra (Allen Lane, 2012).