Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Hur jag reste österut och hittade hem

Av Posted on Inga taggar 1

 

Indien är en attack på alla sinnen. Färgsprakande gudastatyer av papiermaché och halm som bärs genom staden medan fyrverkerier lyser upp kvällshimlen. Dansande bröllopsgäster framför en vit häst som rids av brudgummen klädd i röd turban och lång skjorta med silverbrodyr. Doften från rökelse, vedbrasor och currygrytor. Ljudet av pinglande hinduiska tempelklockor och muslimska böneutropare.

När jag första gången kom till Indien, 21 år gammal 1983, var jag först nyfiket förbryllad, därefter förfärad. Ingenting påminde om den värld jag var van vid. När jag blickade ut över parkeringen framför flygplatsen i New Delhi såg jag ett hav av bilar, inte så konstigt – om det inte vore för att alla var samma modell: Hindustan Ambassador med en kaross som är en exakt kopia av en Morris Oxford årsmodell 1954. Jag hade inte bara rest österut, jag hade rest bakåt i tiden.

I kiosken jag gick till för att köpa något kallt att dricka fanns inga västerländska läskmärken, de såldes ingenstans i Indien. I min hand fick jag istället en iskall Campa Cola, made in India. Och den smakade ju lika bra den. I affärerna och basarerna såg man praktiskt taget bara indiska varor. På biograferna visades bara indiska filmer. På radion spelades bara indisk musik. På tv:n visades bara indiska program.

Indien var en vit fläck på kartan över de globala varumärkena och den västerländska kulturimperialismen. Indien hade vid självständigheten från britterna 1947 satsat på självförsörjning enligt mahatma Gandhis recept. Bara genom att själv tillverka allt man behöver i livet, resonerade man, kan vi bli fria på riktigt.

På gatorna i städerna strövade magra puckelryggiga kor med färggrannt målade horn. I gathörnen satt män inlindade i vita skynken och serverade te ur stora buckliga aluminiumkannor. I byarna skred kvinnor i röda och gula sarier fram med vattenkrukor på huvudet. Ja, det var verkligen en annan värld.

Men det annorlunda som först lockat mig och sedan chockat mig började nu sippra in genom porerna och bli en del av mig. Den kalla förfäran försvann och ersattes av … glädje, förtrolighet, värme. Jag var fast. Jag hade, insåg jag, börjat älska Indien.

Det var givetvis ingen problemfri kärlek. Många gånger har jag blivit extremt iriiterad och förbannad, ibland rasande över allt som fungerar så dåligt, som verkar sitta ihop med bara en löst iskruvad skruv, allt fusk och bländverk, all vidskepelse, alla hisnande klassklyftor och grymma livsvillkor – och inte minst alla medelklassmänniskor som tyst accepterar den patriarkala maktordningens orättvisor och bara verkar intresserade av att berika sig själva.

Jag åkte hem med en känsla av att landet stod mig upp i halsen, bara för att några veckor efter hemkomsten börja längta tillbaka. Så där har det hållit på för mig. Nu har det gått 34 år sedan min första resa. Och längtan tillbaka har varit lika stark hela tiden. Nej, föresten, den har blivit starkare.

Indien har blivit en del av mig.

Indien består av hundratals språk och etniska grupper. Ändå håller landet ihop. Det är den stora gåtan som förståsigpåare i såväl öst som väst grubblat mycket på. 1970 skrev Washington Post att Indien ”var Babels land, ett land som saknar en gemensam röst”. Landet, fortsatte tidningen, är ”förpestat av separatistiska tendenser, som vidgas av språkförvirringen och hotar den indiska statens sammanhållning”. Tidningen var bara en i många i kören av västerländska pessimister.

Men farhågorna att landet ska falla isär har kommit på skam, trots flera konflikthärdar. Parallellt med separatistismen har idén om ett enat Indien växt sig allt starkare. Landets delstater formades på femtiotalet efter språkgränserna och istället för att göra hindi, majoritetsspråket som talas av 41 procent av befolkningen, till riksspråk, utnämndes 22 officiella språk.

På så sätt tog man udden av separatismen. Får man prata sitt eget språk både i skolan och på jobbet – och har man ett visst självbestämmande i sin region, ja då är det svårt att argt agitera för att man är kulturellt och politiskt förtryckt.

Indiska skolor tvingar inte någon att lära sig hindi. I flera delstater i Sydindien är det vanligare att man vid sidan om sitt modersmål – tamil, telugu, malayalam etc – väljer engelska som första främmande språk – och helt skippar hindi. När man möter medelklassindier blir man först förbluffad: de pratar mycket bättre engelska än vad vi gör. Dessutom pratar de förvånansvärt ofta engelska med varandra.

Både den nationella och den regionala identiteten är stark. Man är bengali (från Västbengalen), orhiya (från Orissa), malayali (från Kerala) etc – alla med sitt språk och sin kultur – men också stolt indier som ser på Bollywoodfilmer på hindi, betraktar Mahatma Gandhi som landsfadern och hejar på Indiens landslag i cricket-VM.

Filmerna från den indiska drömfabriken i Mumbai har inte bara gett indierna gemensamma hjältar, utan också gemensamma samtalsämnen och ett gemensamt uttryckssätt. Strofer från filmsånger och delar av filmdialoger används i samtal på skolor, i hem och kontor och på gatan. Så länge indierna tittar på hindifilmer och sjunger med i filmsångerna är jag övertygad om att Indien kommer att överleva.

När jag kom till New Delhi 1983 hade stan sex miljoner invånare och några tusen bilar. De breda överdimensionerade gatorna som löpte samman i hundratals jätterondeller var nästan tomma på trafik. Idag har staden 15 miljoner invånare och 12 miljoner bilar. Trafiken proppar igen gatorna som idag känns hopplöst smala.

Urbaniseringen går fort. Indien har i dag 10 av världens 30 snabbast växande städer. Fram till 2020 förväntas ytterligare 140 miljoner landsbygdsbor ha flyttat in till staden. En del lyckas och blir rika, andra hamnar i slummen.

Men trots den massiva urbaniseringen är fortfarande mer än hälften av Indiens arbetskraft sysselsatt i jordbruket.

För 30 år sedan kom den gröna revolutionen med nya grödor och konstgödsel. Ändå är Indiens jordbruk extremt lågproduktivt. Trots fler traktorer och skördetröskor – framför allt i Indiens kornbod i delstaterna Punjab och Haryana – är det fortfarande mer regel än undantag att oxen drar plogen på fältet och lantarbetare för hand sår och skördar riset, vetet, hirsen, bomullen och sockerrören.

Sedan början av åttiotalet producerar Indien tillräckligt med mat för att det ska räcka åt den egna befolkningen och för ett överskott som kan säljas utomlands. Exporten av grönsaker, ris och frukt ökar snabbt. Men inom landet fördelas resurserna skevt. Nästan hälften av Indiens alla barn är undernärda. Trots ett näringsliv med tillväxtyrsel tjänar en fjärdedel av alla indier mindre än en dollar om dagen och klassas därmed av FN som absolut fattiga.

Man kan säga att Indien har en landsbygd som när det gäller teknisk utvecklingsnivå på många håll befinner sig på samma nivå som rådde i Europa för 100 år sedan, samtidigt som städernas IT-företag är världsledande i den allra senaste högteknologiska utvecklingen.

Det är lätt att förstå att miljoner människor varje år lämnar 1800-talet (byn) för att flytta till 2000-talet (staden).

När jag reste till Indien första gången hade jag ett sug efter att uppleva något som var så annorlunda min vardag som bara var möjligt.

Jag hade smakat på det annorlunda under resor till Kairo, Luxor och Jerusalem. Ah, jag älskade basarerna, deras doft, trängsel och överdåd av intryck. Där kändes det som om tingen hade liv, allt var besjälat och pockade på uppmärksamhet. I min hemstad, Västerås, fanns bara doftlösa snabbköpt, slumrande varuhus, öde villakvarter och tomma gator. Det var förstås en lyx att få växa upp i den svenska hygienska och organiserade välfärden, få vara hel och ren och bli bildad, och därefter, som en del av ett självförverkligande, få sniffa på det riktiga livet i tredje världens basarer.

Efter Kairo vill jag längre bort. Afrika var ett alternativ. Jag funderade på Sudan. Ta båten på Nilen från Luxor över gränsen, vandra i bergen, fortsätta med mjölktåget till Khartoum och sedan båt igen söderut mot Uganda eller Kenya.

Men nej, gerillan i Sudan gjorde resan för farlig.

Istället reste jag österut.

Indien och jag passar ihop. Jag minns att jag som barn, fem, sex år gammal kanske, älskade plottriga rum som bjöd med många olika intryck. Proppfulla bokhyllor med böcker i olika färger på ryggarna, udda souvenirer, rostiga spikar och gamla vardagsföremål från olika tidsåldrar.

Indien är som de där bokhyllorna. I ett blickfång: brokigt, rörigt, fullt av intryck, hisnande färgblandningar, företeelser från olika epoker sida vid sida.