Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

När Danmark regerade i Indien

Av Posted on Inga taggar 0

Danska fortet i Tranquebar i Tamil Nadu.

Hösten 1618 gav sig en dansk handelsflotta med skeppet Öresund som förtrupp av mot Ceylon och Indien för att bilda en dansk koloni. Även Sverige ville vara med och leka. I januari 1733 seglade det svenska skeppet Ulrika Eleonora med destination Indiens östkust. Undrar du hur det gick för danskarna och svenskarna i Indien? Läs vidare här:

 

Vi pratar ofta om den svenska stormaktstiden då Sverige erövrade Skåne och Halland från Danmark och tog kontroll över hela Östersjön.

Men vårt södra grannland hade geografiskt sett betydligt större ambitioner än så.

17 mars 1616 gav kung Kristian den fjärde tillstånd till två holländska handelsmän att starta Danska Ostindiska kompaniet för att dra igång handel med Asien. De portugisiska, holländska och brittiska kompanierna var redan där, och Kristian den fjärde tyckte att det var dags att också det danska kungahuset gav sig in kampen om kontroll över världshandeln. Inte minst det holländska bolaget visade tidigt att det fanns stora vinster att skörda österut.

Hösten 1618 gav sig en dansk handelsflotta med skeppet Öresund som förtrupp av mot Ceylon och Indien. Expeditionen leddes av en man som hette Ove Gjedde, bara var 23 år gammal och kom från Tomarp utanför skånska Kvidinge, som ju på den tiden ännu var danskt.

Det var ingen ofarlig resa. Förutom våldsamma stormar, smittsamma sjukdomar och skörbjugg hotade konkurrerande europeiska handelsbolag med skepp som var beväpnade. Utanför Kap Verde hamnade danskarna i strid med fransmännen som kanske hade misstagit dem för pirater. Men danskarna var bättre rustade, sänkte ett franskt skepp och seglade vidare mot Kap Horn och Indiska oceanen.

Äventyret hade kunnat sluta på Ceylon, den droppformade ön söder om den v-formade indiska kontinentens sydspets. Där hamnade man i konflikt med portugiserna. Skeppet Öresund sänktes och befälhavaren fängslades. Men Ove Gjedde, som kom med sitt skepp lite senare, inledde förhandlingar med den singalesiska kejsaren av Kandy och började bygga en borg i Trinconmalee på Ceylons östkust. Kanske gick bygget för långsamt, kanske skrämde de hotfulla portugiserna iväg honom.

Hur som helst bestämde sig danskarna för att satsa på Indien istället.

Hösten 1620 ankrade de danska skeppen utanför indiska Coromandelkusten i dagens Tamil Nadu och Ove Gjedde och hans medhjälpare gav sig av inåt land för att träffa den hinduiska kungen av Tanjore, som en gång i tiden varit huvudstad i det mäktiga Cholariket.

Till skillnad från i den nya världen västerut var europeisk kultur inget okänt fenomen i Asien. Indiska Cholariket hade handlat med Levanten och Sydeuropa sedan före vår tideräknings början. Fast innan de första europeiska skeppen anlände till Malabarkusten i dagens Kerala på 1500-talet hade de flesta indier bara hört talats om Europa. Visserligen fanns det redan kristna kyrkor och församlingar, inspirerade av aposteln Thomas som kom till Indien redan under första århundradet efter Kristus, men handeln mellan öst och väst hade före Vasco da Gamas ankomst till Calicut 1498 skötts med araber och perser som mellanhand.

Tack vare de nya sjörutterna gjorde européerna sig av med beroendet av muslimska köpmän. På så sätt var kolonialismen inte bara en kick för Europas ekonomi, utan också en maktpolitisk vinst för den kristna västvärlden över de muslimska ottomanska och persiska rikena.

Danskarnas förhandlingar med den sydindiska kungen lyckades. Man kom överens. Danskarna fick köpa mark och etablera en koloni i Tharangambadi ute vid kusten. Orten döptes om till Trankebar och snart byggdes en massiv försvarsanläggning som fick namnet Fort Dansborg. De metertjocka stenväggarna skulle inte bara vara skydd mot pirater och andra europeiska handelsflottor, utan också mot nordostmonsunen som varje höst med kraftiga vindar och regn sveper in mot kokospalmerna och de ljusgula sandstränderna på Indiens östkust.

Men mot de lokala härskarna behövdes inget försvar. De var ju bundsförvanter. Danskarnas etablering av en sydindisk koloni var typisk på så sätt att det varken handlade om militära erövringar eller om att förutsättningslöst roffa åt sig av vad man hittade. I de tamilska kungariken där européerna landade med sina skepp fanns en gammal och stolt civilisation med myndigheter, litterära akademier och städer som hade existerat under olika härskare i nästan 2 000 år – och därmed var jämngamla med antikens Grekland.

Portugiser, holländare, fransmän och britter bråkade ofta med varandra, men mycket sällan med de lokala härskarna. Det behövdes inte. Istället slöt de precis som danskarna avtal med indiska myndigheter för att kunna börja köpa de åtråvärda varorna: peppar, nejlikor, muskot och kardemumma – och bomulls- och sidentyger.

Man kan undra varför de indiska kungadömena inte såg européerna som det hot de ändå var. Det väldiga mogulriket i norra Indien och alla muslimska och hinduiska småriken i söder var koncentrerade på inlandet och inte på kusterna. I Sydindien, där man tidigare flitigt skickat handelsskepp österut till dagens Indonesien, kom under medeltiden ett nytt religiöst tabu – en handelshämmande religiös föreställning som gick ut på att haven besudlade högkastiga hinduer som for på det och därför borde undvikas. Och i de muslimska indiska rikena förstod man inte vad de europeiska kungahusen insett: att handeln över haven också gav en politisk fördel. Som den muslimska kungen av Gujarat, Bhahadur Shah, uttryckte det: ”Krig till havs är en affär för köpmän och är inget som vi kungar ska bry oss om”.

De europeiska sjöfararnationerna vände ut och in på Indiens maktstruktur. Européernas huvudambition var inte att kontrollera territorier, utan att dominera – ja, helst få monopol – på utrikeshandeln från Indiens hamnar. Därför minskade snart betydelsen av indiernas praktfulla palats- och tempelstäder som Delhi, Agra, Aurangabad, Hampi och Madurai belägna på kontinentens dammande inlandsslätter. Istället flyttades makten, utan att knappt ett skott avlossades, sakta men säkert till handelsstäderna vid de saltstänkta kusterna: britternas Surat, Calcutta och Madras, fransmännens Pondicherry – och så danskarnas Trankebar.

Karta över danska Tranquebar från 1733.

Danmarks indiska koloni fick gator med danska namn och var i 225 år en livlig asiatisk handelsstad, lika stor som dåtidens Helsingör, även om de danska bosättarna aldrig blev fler än 200 – och även om kolonin aldrig blev den vinstmaskin som den danska kungen hoppats på.

Syftet med Skandinaviens första kontakt med utomeuropeisk kultur var förstås inte att uppleva spännande kulturmöten och lära sig något nytt om hur man styr ett kungarike, utan att skeppa hem varor, gå med vinst och därmed stärka sin ställning i det europeiska maktspelet.

Men den danska kolonin i Indien gick med förlust.

Dansborg byggdes rejält. Tidens tand har inte lyckats förstöra murarna. Inte ens tsunamin, som slog till mot Indiens östkust annandag jul 2004 och dödade 18 000 indier, rådde på den danska fästningen. I källaren kan man fortfarande gå in i lagerlokalerna som en gång i tiden var packade med varor som man köpt från såväl indiska som sydostasiatiska producenter. På ovanvåningen finns ett museum som berättar om dansktiden. Och en bit bort ligger den vackert renoverade guvernörsbostaden som idag rymmer ett kulturarvshotell, där rummen har namn som Prins Kristian, Danmarks kronprins och Prinsessan Louise. Att ligga vid en lyxig pool i Sydindien, känna svalkan från monsunvindarna som en gång i tiden förde hit de knarrande träfartygen och ha utsikt över borgen som utgjorde Danmarks försök att bli en global handelsnation, ja det är förstås en sällsam turistupplevelse.

Men det gick alltså inte så bra för danskarna. Ove Gjedde åkte hem och andra guvernörer tog vid. Den tredje guvernören, en inhyrd holländare, gjorde flera felinvesteringar och förde kolonin till konkursens brant. Dessutom drabbades danskarna och de andra européerna i Tranquebar av en moralisk kollaps som låter som hämtad ur Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta. Rapporter nåde Köpenhamn om superier och förskingring av kompaniets pengar. Två danska präster predikade berusade i kyrkan, gick på bordell och sprang nakna genom byn och högg ihjäl boskap med svärd.

Det blev förstås räfst och rättarting. En av prästerna förvisades till Ceylon, den andra avrättades genom att han stoppades i en säck och sänktes i Indiska oceanen.

Den danska kolonin krympte, handeln minskade, strider med pirater och andra europeiska bolag fortsatte och olika handelsbolag kom och gick. Läget var problematiskt.

På 1700-talet bildade danskarna två mindre kolonier längre norrut i Indien: dels Frederiksnagore i det som idag är delstaten Västbengalen och Balasore i delstaten Orissa. Men 1845 var Danmarks indiska äventyr definitivt slut. Då såldes de danska besittningarna till Storbritannien som i takt med mogulrikets försvagning börjat få total kontroll över den indiska kontinenten.

Men svenskarna då? Varför blev det aldrig någon svensk koloni i Indien? En förklaring är att svenskarna var för sent ute. Först mer än hundra år efter danskarna bildades Svenska Ostindiska kompaniet. Då hade britterna hunnit få en dominerande ställning i de indiska hamnarna – och svenskarna vågade helt enkelt inte utmana dem. Istället satsade Sverige på handel med Kina.

Men ett indiskt försök gjorde de blågula. I januari 1733 seglade skeppet Ulrika Eleonora med destination Indiens östkust. Man la till i Parangipettai vid Vellarflodens mynning, ungefär fem mil norr om danskarnas Tranquebar, och drog igång bygget av ett svenskt handelshus. Men fransmännen och britterna bestämde sig snabbt för att göra gemensam sak – och anföll svenskarna med en gemensam styrka. Det svenska skeppet hann fly till Ceylon, där holländarna vägrade låta dem fylla på proviant och färskvatten. Först på Mauritius, långt ute i havet, mer än halvvägs till Afrika, kunde svenskarna andas ut, fylla på förråden och reparera skeppet.

Sveriges försök att göra profit på Indien slutade i ett ännu större fiasko än danskarnas. Av de ursprungligen 103 besättningsmännen togs de flesta till fånga, medan en stor del av de kvarvarande rymde, drunknade eller dog i sjukdomar. Och någon svensk-indisk handel av betydelse blev det inte.

Istället gick de flesta av Sveriges sammanlagt 130 asiatiska handelsresor till Kina, där man stundtals gjorde goda affärer.

Även för Danmark var det handeln med Kina och inte med Indien som gav vinst. För de bägge skandinaviska länderna förblev Indien en historisk anekdot.

Vem vet, om historien tagit en annan riktning hade kanske dagens indiska medelklass inte pratat engelska, utan danska med indisk accent.

Restips

Delar av den gamla koloniala bebyggelsen i Tranquebar är idag det pietetsfullt renoverade kulturarvshotellet Bungalow on the Beach. Kolla in det här!

Mer att läsa om Indien

2012 kom min bok New Delhi-Borås (Forum/Månpocket) om en lågkastig indisk pojke som cyklade till Sverige för att återförenas med flickan han älskade. Boken har översatts till danska, norska, isländska, polska, tyska, franska och engelska och kommer snart också på ryska, kinesiska, koreanska och italienska. Den svenska upplagan hittar du här! Vill du läsa den på engelska klickar du här!

2017 kom min nya bok, För den som reser är världen vacker (Ordfront). Den hittar du här!