Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Och ändå kallar sig alla indier. Fascinerande!

I slutet av juli 2012 drabbades tio procent av jordens befolkning av strömavbrott.

670 miljoner människor i Indien stod utan ström sedan elnätet av oklar anledning kollapsat.

Förmodligen handlade det om en kombination av taskigt underhåll och det faktum att indiska elkonsumenter försökte kräma ut mer ström än vad som fanns i ledningarna. Och då, pang, gick proppen.

Med tanke på hur många som drabbades är det märkligt hur lite västvärldens medier rapporterade, men bor de drabbade i städer med namn som Chandigarh, Patna och Gurgaon så säger det kanske sig självt. Vi visste ju knappt om att de platserna existerade, vad spelar det då för roll om strömmen gick där.

Men begrunda proportionerna – och känn hur det svindlar: strömavbrott, samtidigt, för tio procent av världens befolkning …

Det enorma strömavbrottet sommaren 2012, dagarna innan landet skulle fira sitt 65-årsdag, var på många sätt symptomatiskt för Indien, som nu på tisdag fyller 70 år som självständig nation. Senaste decennierna har den ekonomiska utvecklingen gått snabbt. Ur det gamla eländes-Indien har ett nytt modernt, kompetent, självsäkert och inte minst elektrifierat Indien rest sig. Västerlandets bild av ett land dominerat av kor, kaster och kaos har utmanats av nya bilder: en boomande it-sektor, ett framgångsrikt rymdprogram, toppuniversitet och spetssjukvård av världsklass och en växande medelklass.

Men alla delar av Indien och alla indier är inte med på färden mot den ljusnande framtiden. Vägarna är smala, slingrande och gropiga. Riksvägar känns ibland som den där sista snutten väg fram till det svenska sommartorpet. Det imponerande stora järnvägsnätet är illa underhållet, vilket inte bara leder till förseningar, såna som vi gnäller om här hemma, utan också till urspårningar med dödsoffer. Och en majoritet av Indiens lastbilar, bussar och tågvagnar är skälvande, rasslande, rosslande plåtschabrak där varenda skruv verkar sitta lös.

Samtidigt gör korruptionen livet surt för indier som måste ha kontakt med myndigheterna. Och de statliga grundskolorna och lokala sjukhusen och vårdcentralerna, som de fattiga är hänvisade till, funkar uruselt.

Jag har besökt byskolor dit eleverna kommer varje dag för att äta gratis lunch men snabbt lämnar sedan de skrapat plåttallrikarna rena.

”Det är fint att de får lunch av delstatsregeringen, men varför ingen undervisning?”, undrade jag.

”Lärarna vägrar sätta sin fot i den här hålan, lönen är för låg”, svarade min ciceron, en banktjänsteman från den närmaste staden.

En före detta Times of India-journalist har skrivit en hel bok om fenomenet: vårdcentraler och grundskolor på landsbygden har läkare och lärare på papperet och på lönelistorna, och därmed i all officiell statistik, men i verkligheten skolkar de för att vara inne i stan och i privat regi sälja sina tjänster till medelklassen.

Det gigantiska strömavbrottet drabbade som vanligt de fattiga värst. Bakslag har en tendens att göra det. Medelklassen kanske inte ens märkte att strömmen gick, ja, såvida de inte satt på ett tåg eller i en tunnelbanevagn.

På privatsjukhusen, privatskolorna, kontoren och i medelklassbostäderna finns nämligen dieseldrivna reservaggregat. Alla som har råd har byggt backupsystem, eftersom stora delar av landet har en timmes strömavbrott om dagen, året om.

Man märker hur lysrören blinkar till och luftkonditioneringen tystnar, är avstängda ett par sekunder, för att därefter dra igång igen med full styrka. Om man spetsar öronen hör man då ljudet från en brummande generator bakom nån stängd dörr.

På affärsgatorna i Calcutta, som är särdeles hårt drabbat av elbristen, sticker det ut avgasrör ur varenda affär. I skymningen, varje dag, året runt, brummar tusentals aggregat igång och stadens gator fylls av ännu mer oljud och dieselavgaser än vanligt.

Natten till den 15 augusti 1947 utropade Jawaharlal Nehru, landets första premiärminister, de historiska orden: ”När midnattsklockan slår, medan världen sover, vaknar Indien till liv och frihet”.

Hundratals etniska grupper och språk och praktiskt taget alla världens religioner skulle samsas i samma nation och gemensamt utöva demokrati för första gången i Indiens mångtusenåriga historia. Förståsigpåare i väst tippade snar undergång. Det säger sig självt, sa de, att man inte kan bygga en nation utan ett gemensamt språk.

Men idag, 70 år senare, kan man konstatera att det gick. Lösningen på problemet var att inte införa ett riksspråk och en enhetskultur. Hade man gjort det hade Indien slitits itu av separatism. Istället blev det 22 officiella språk och 28 delstater som formats efter lingvistiska och etniska gränslinjer – och tack vare det, fortfarande en enda nation.

Att resa mellan Indiens delstater är som att resa mellan olika länder. När man kliver av tåget i en ny landsända upptäcker man att skyltarna inte bara är skrivna på ett annat språk än i den förra, utan också med ett nytt alfabet. Min hinditalande reskamrat från nordliga New Delhi fattar inte dyft av vad folket i sydliga Chennai säger när de pratar sitt modersmål, som är tamil. Och därför tilltalar hon taxichauffören på engelska.

Och ändå kallar sig alla indier. Fascinerande!

Den indiska självständighetsrörelsen med Nehru och mahatma Gandhi i spetsen ville bryta sönder den koloniala ekonomin där Indien producerade råvarorna, till låg förtjänst, och Storbritannien förädlade dem industriellt, till hög förtjänst. Därför införde man efter självständigheten höga tullmurar och statliga regleringar för att skrämma iväg utländska banker och läsedrycksgiganter. Det funkade. Under fyra decennier kunde indiska kapitalister som Tata och Birla bygga upp mäktiga företagsimperier i lugn och ro.

Jag minns tiden då praktiskt taget varenda vara i affärerna var indisk, från saxen till datorn. Och på gatorna rullade bara indiska bilar som liknade den som Kalle Anka kör i Ankeborg.

Be Indian, buy Indian, som premiärminister Indira Gandhi formulerade det.

Kruxet var att systemet var en bromskloss för tillväxten samtidigt som det funkade som tillväxthormon för korruptionen. Ekonomin rörde sig framåt som en klumpig elefant, stadigt men oändligt långsamt, medan den ineffektiva statsbyråkratin frodades som en cancersvulst i samhällskroppen.

Hinduisk tillväxttakt, ironiserade ekonomer i väst.

1991 beslutade sig Indien för att göra samma sak som Kina drygt tio år tidigare: liberalisera ekonomin och öppna dammluckorna för investeringar och import från omvärlden.

Det funkade också.

Ekonomin tog ett glädjeskutt och närmade sig snabbt kinesiska tillväxtnivåer.

Om självständighetsikonen mahatma Gandhi hade levat idag tror jag att han hade förfärats över oroligheterna mellan hinduer och muslimer som fortfarande blossar upp med något decenniums mellanrum, senast i delstaten Assam i somras. Men jag tror också att han hade varit stolt över att läs- och skrivkunnigheten ökat från den tidens 17 procent till dagens 74 procent och att andelen fattiga halverats.

Gandhi hade känt besvikelse över att hans idéer om den självförsörjande byn, där bonden spinner sitt eget garn, förblev en utopi, men han hade nog gillat att det idag är omvända världen i den globala ekonomin: att välmående indiska företag köper krisande industrier i Europa. Flera svenska verktygsföretag och ur-brittiska varumärken som Tetley Tea, Jaguar och Land Rover har ju senaste åren fått nya ägare med huvudkontor i Bombay.

Men vad hade då mahatma Gandhi sagt om strömavbrottet som för fem år sedan drabbade de nordliga delstaterna som rymmer majoriteten av de fattiga ursprungsfolken och lågkastiga?

Jo, han hade nog suckat och konstaterat att det är sorgligt att se hur de sämst lottade, de som han kämpade för, trots 70 år av moderniseringsiver, fortfarande råkar värst ut när katastrofen är framme.

Indien och jag på tv och scen denna vecka.

På Indiens självständighetsdag tisdag 15 augusti ska du slå på TV4 Nyhetsmorgon kl 06.45, då jag och människorättsjuristen Parul Sharma diskuterar Indiens dåtid, samtid och framtid i direktsändning.

Samma kväll kl 19.00 kan ni bege er till Studion i Kulturhuset i Stockholm för att lyssna på ett samtal från scen (fri entré) om Indien med mig, SVT:s Indienkorre Malin Mendel Westberg och författaren Henrik Sundbom.

På onsdag 16 augusti kl 17.00 blir jag utfrågad på scen på Hötorgsterrassen i Stockholm City om min bok New Delhi-Borås. Välkomna. fri entré även här.

Och på torsdag 17 januari kl 17.00 blir det ett samtal, också det på Hötorgsterrassen, om mediabilden av Indien i Sverige. Då samtalar jag med Julia Wireaus och Pär jansson.