Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Och nu då? Fortsätt skratta, dansa, lev …

Av Posted on Inga taggar 0

”Kom hit, festa, dansa, lev … var glada. Låt inte terrorn och hoten förstöra livsglädjen. Först då har mörkret segrat. ”

Igår den 7 april 2017 var jag en del av ett tusenhövdat lämmeltåg som skulle ta oss hem från jobbet trots att pendeltåg, bussar och tunnelbana i Stockholm var avstängda på grund av terrorattentatet i city, medan trafiken flöt fram som kall sirap, alltså nästan inte alls.

Jag vandrade ungefär en mil i en båge runt stan för att ta mig från Solna till Söder. Över Tranebergsbron och Västerbron gick vi tysta, lugna och uppkopplade. Praktiskt taget alla hade hörlurar i öronen och jag gissar att många lyssnade, precis som jag, på Ekots otroligt professionella extrasändning om den fasansfulla händelsen.

Hem kom vi, oskadda och glada för att vi inte befann oss på Drottninggatan vid fel tidpunkt, men medtagna, berörda och sorgsna för att minst fyra människor fick sätta livet till.

När jag gick där på broarna bland tusentals människor började jag tänka på Indien, av den enkla anledningen att så många människor på samma gång på en offentlig plats är ganska osvenskt, men väldigt typiskt Bombay, Calcutta eller nån annan indisk stad. Jag tänkte också på Indien, eftersom min andra hemstad, Bombay, också drabbades av ett fruktansvärt terrorattentat för snart nio år sedan. Det attentatet skördade nästan 200 liv och pågick i flera dagar, eftersom tio tungt beväpnade terrorister intog staden och höll gisslan på bland annat det kända Taj Mahal Hotel. Och så mördade de människor på det kafé, som jag sedan 35 år tillbaka besökt fler gånger än något annat kafé i världen.

Kort efter Bombayattentatet ringde Dagens Nyheters kulturredaktion och bad mig skriva en kommentar till dådet och berätta hur den drabbade stadens författare reagerat på det som hänt?

Jag skrev att terroristerna inte kunde ha valt ett bättre mål. Bombay är alla rättrognas hatobjekt. Staden puritanerna älskar att hata. Indiens minst traditionella, minst religiösa och mest toleranta och mest etniskt blandade stad.

Och så berättade jag om en författarkollega som jag känner: Ashok Banker, född och uppvuxen i Bombay, staden som skapats av européer men förvaltas av asiater, som ser både sig själv och sin stad som en hybrid och en motsägelse. Och motsägelser är något fint, menade han. Kristen mamma med europeiskt påbrå, hinduisk-indisk pappa. Författare till såväl hårdkokta deckare om en kvinnlig maffiajagande polis med stålbehå som till en serie populariserade versioner av det religiösa eposet Ramayna, essensen av hinduisk-indisk tradition.

I Bombay, sa Ashok Banker när träffade honom i hans slitna tvårummare, ”äter även ortodoxa vegetarianer kött, dricker även absolutisterna alkohol”.

De unga terrorister som sköt vilt omkring sig i Bombay i november 2008 hade, gud förbjude, frestats av stadens toleranta, sammansatta image. Alla i Sydasien – från Kabul i norr till Male i söder –  har någon gång drömt om ”paap-ni-bhoomi”, det syndiga landet, de stora stålarnas och de miljoner förhoppningarnas stad – inte minst tack vare filmerna från Bollywood.

Och så berättade jag om Suketu Mehta som flyttade från Bombay till New York när han var 14 år. I vuxen ålder flyttade han tillbaka med fru och barn. I reportageboken ”Maximum City” (2004) beskrev han hur hans toleranta barndomstad förlorade sin oskuld i samband med våldet mellan hinduer och muslimer 1992–93. Efter de senaste dåden – som i indisk media kort och gott kallades 26/11 – skrev han i New York Times om sitt möte med en muslimsk man i Bombays slum som älskar sin stad eftersom den är en gyllene sångfågel. ”Den flyger snabbt och lekfullt”, sa mannen, ”och du måste jobba hårt för att fånga den, men om du gör det fylls ditt liv av lycka och välgång”.

Terroristerna som sköt vilt omkring sig i Bombay, skev Suketu Mehta, försökte fånga och döda denna sångfågel.

Och så skrev jag om mitt stamställe, Café Leopold, som också attackerades. På en bild såg jag blodet från de sex som dödades flyta över stengolvet och föreställde mig smärtan, paniken och skräcken. Leopold – sinnebilden för det vidöppna, skamligt liberala Bombay. Blandningen av gäster är som hämtad från en gammal spionroman. Shejker, sjömän, östafrikanska affärsmän i fotsida dräkter … plus medelklassindier, västerländska ryggsäcksluffare och lyxturister. Jag har ivrigt gått hit vid varje Bombaybesök sedan 35 år tillbaka för att få en fläkt av en kosmopolitisk la belle époque-atmosfär.

När Gregory David Roberts tegelstensroman ”Shantaram” kom klev Café Leopold in i litteraturen. I boken sitter huvudpersonen, en lätt förklädd Roberts, allt som oftast på Leopold, dricker öl, pratar med prostituerade, gangstrar och resenärer. Efter attacken skrev Suketu Mehta: ”Deras berusande festande och skamlöst flirtande måste ha förolämpat de rättrogna jihadisterna”.

Att attentatsmännen kom från det kaotiska grannlandet Pakistan och tränats av terrorgruppen Lashkar-e-toiba var de flesta överens om. Men vilka var deras motiv? Okej, destabilisera Indien och angripa dess internationellt mest kända symboler. Men mera? Jo, skrev författaren Pankaj Mishra i New York Times, hinduisk chauvinism har skapat en ny generation av unga arga sydasiatiska muslimer med ett grundmurat hat mot Indien. Eller som brittiska författaren William Dalrymple uttryckte det i The Guardian: medan Israels behandling av palestinier är motiv för muslimska självmordsbombare i Mellanöstern har Indiens hantering av konflikten i Kashmir blivit motiv för terrordåd från sydasiatiska muslimer.

Även om bara 0,01 procent av alla som känner sig alienerade tar till våld kan de förstöra livet för resten av befolkningen. Visst, men jag lovar, det kommer inte att ske i Bombay, det låg i luften både före och efter attentatet. I Bombay brukar folk efter ett bombdåd inte springa bort för att sätta sig i säkerhet utan mot explosionens centrum för att hjälpa de drabbade. Attentatet i Stockholm i april 2017 visade att stockholmarna agerade likadant.

Och nu? Vad händer efter Bombayattentatet? undrade många. Hela världen, menade Suketu Mehta, borde flyga till Bombay och spendera sina pengar, ”… drömma större, tjäna ännu mer pengar, besöka staden mer än någonsin … skruva upp den förbjudna musiken och dansa, arbeta hårt och festa hårdare”.

Samma råd gäller för Stockholm i april 2017. Kom hit, festa, dansa, lev … var glada. Låt inte terrorn och hoten förstöra livsglädjen. Först då har mörkret segrat.