Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Sikherna – extremisterna som började kompromissa

Gyllene templet i Amritsar. Foto: Per j Andersson

I tider av växande extremism och oförsonliga ståndpunkter är det upplyftande att tänka på en religiös rörelse som efter lång tids väpnad kamp skrotat vapnen och gått in för fredlig samexistens.

Under flera hundra år hade sikherna förnedrats av framförallt muslimska arméer som alltid kom från nordväst och alltid var på väg söderut för att erövra till den bördiga Gangesslätten. Sikherna var minoriteten som ständigt var i vägen.

När man för 70 år sedan bestämde att brittiska Indien skulle bli självständigt och att landet skulle delas i ett hinduiskt och ett muslimskt land, ja då fick sikherna nog av att ständigt komma i kläm. Och så föddes tanken på ett självständigt rike som skulle kallas Khalistan, De renas land.

Som i så många andra strider som handlade kampen om att få tala sitt eget språk, om att få makten över sina naturresurser, om att få utöva sin religion i lugn och ro – och heller inte så lite om ren och skär stolthet. Inspirationen kom som för så många liknande rörelser från en epok i det förflutna då man verkligen var självstyrande, i sikhernas fall nästan ett helt århundrade, innan britterna 1849 slutligen införlivade sikherna i sitt koloniala imperium.

 

I början av åttiotalet blev kampen våldsam med skjutningar, självmordsbombare och bland annat sprängning av en fullsatt jumbojet från Air India. Och militanta sikher ockuperade sitt eget Mecka, det guldtäckta Gyllene templet i Amritsar, och befäste det med tunga vapen, som om det allra heligaste var ett fäste över ån som måste försvaras till sista bloddroppen.

Men istället för ökad trygghet ledde belägringen till ökad otrygghet. Indiska armén gick till motattack och körde ut extremisterna ur templet. Några månader senare kom hämnden då premiärminister Indira Gandhi mördades av sina egna livvakter, som var sikher och hade hamnat i en lojalitetskonflikt som slutade med att de riktade sina vapen mot den de hade som jobb att skydda.

Mordet på Indira Gandhi utlöste i sin tur pogromer på sikher i Delhi med flera tusen dödsoffer som följd.

Våldsspiralen gick i spinn.

***

Under de år som de sikhiska extremisternas våldsamma kamp pågick som intensivast var jag ofta i Indien, men av rädsla för att hamna på fel plats vid fel tillfälle drog mig för att resa till våldets Punjab. Men så kom freden. Lösningen på konflikten handlade för båda parter om att backa ett steg och ge efter på sina tidigare ultimata krav. Indiska regeringen garanterade den sikhiska minoritetens rättigheter när det gäller språk och religiös status mot att extremisterna gav upp kraven på ett självständigt Khalistan.

Så fort man lagt ner vapnen reste jag till det som i så många år varit våldets epicentrum och slogs förvånansvärt nog av … den förhärskande vänligheten och toleransen. Borde inte stämningsläget vara det motsatta så här direkt efter en lång blodig konflikt?

Men nej! Templet var enligt gammal tradition öppet dygnet runt. Alla var åter välkomna, oavsett om man trodde på deras lära, någon helt annan gud eller – som jag – var fullblodsateist. Sikherna som hade kommit för att ta sina rituella bad i dammen och få en glimt av den heliga skriften som förvaras i den guldprydda byggnaden brann av iver för att berätta om sin religion. Ingen av mina och min indisk-hinduiske väns frågor var för näsvisa, alla ville mer än gärna vara med på bild, begreppet blasfemi verkade vara ett okänt begrepp.

Dessutom fanns i templet ett härbärge där vi alla, troende såväl som icke-troende, fick sova över gratis och en matsal där vi fick äta gratis lunch. Och så hade det alltid varit.

Jag träffade informationschefen för Gyllene templet för en intervju och råkade anlända samtidigt som en av stans polischefer. När jag frågade om det verkligen var fred nu ville båda svara. Ettrigt munhöggs de med varandra om huruvida man uppnått en hållbar fred, eller om det bara var ett vapenstillestånd som snart skulle urarta i nya våldsamheter.

Polisen var optimisten och sikhledaren pessimisten.

Men så tystnade de, och insåg att de tyckte så pass olika att de inte kom längre. De tittade på varandra, inte argt, inte stridslystet, mer liksom förvånade över hur olika åsikter de hade – idag igen.

Sedan tittade de båda på mig.

– Ja, som du märker finns det alltid två sätt att se på saken, sa sikhledaren, en kraftig man som hette Amarjit Singh och hade en hög blå turban och stort skägg, som det anstår en manlig troende sikh.

Det var något i hans och polisens gemytliga och lättsamma sätt gentemot den varandra som gjorde att det kändes som om Punjabs unga sköra fred skulle hålla.

Och det gjorde den. Idag 25 år efter att vapnen tystnat, är det fortfarande fred i Punjab, femflodslandet, Indiens kornbod, som sedan freden utropats upplevt en ekonomisk boom och idag har Indiens mest välnärda befolkning.

***

Gyllene templet i Amritsar. Foto: Per j Andersson

De flesta utanför Indien har lärt känna sikherna på de yttre attributen. Männen som av tradition bär kniv och turban och inte klipper skägget. En och annan har kanske hört talas om bhangra, den glädjefulla skördefestmusiken som sikhiska invandrare i Storbritannien på nittiotalet utvecklade till populär klubbmusik.

En del minns kanske också Inderjit Singh Parmar, den sikhiske spårvagnsföraren i Göteborg som 1984 blev av med jobbet för att han krävde att få ha på sig turbanen i tjänst, vilket inte gick för sig i Sverige, men hade gått utmärkt hemma i mångkulturella Indien, där sikher tack vare undantag i lagen både får bära kniv offentligt och köra skoter med turban på huvudet istället för hjälm. Hans kamp var dock inte förgäves, för långt senare ändrades reglerna så även att även Göteborgs spårvägspersonal idag får köra spårvagn i turban.

***

Men vad är egentligen sikhismen för sorts religion? Det finns det en ny bok som reder ut på ett mycket grundligt sätt. Det är journalisten och Indienresenären Pär Jansson som har besökt Gyllene templet, träffat de religiösa ledarna, bevittnat riterna och ceremonierna och läst de heliga texterna.

Precis som buddismen och senare tiders frikyrkor var sikhismen ett slags proteströrelse som ville reformera den existerande religionsutövningen snarare än att skapa en ny lära. När den föddes på 1500-talet fanns utbrett missnöje med braminernas, alltså de hinduiska prästernas, tolkningsföreträde. Sikherna vill få slut på diskrimineringen av de lägre kasterna. Alla skulle få komma in i templet.

Men snabbt blev huvudfienden istället de rättrogna muslimska erövrare som ockuperade Punjab och resten av norra Indien och införde straffskatter för alla som trodde annorlunda, vilket resulterade i att många sikher gick med i en sorts väpnade brödraskap för att försvara sig.

Ändå har sikhismen flera antiauktoritära strukturer. Religionen saknar prästerskap, istället dyrkar man sin heliga skrift, som behandlas som om den vore en mänsklig varelse. Den väcks varje morgon, nattas varje kväll och de tryckta exemplar som blivit gamla och börjat falla isär kremeras.

I sikhismen finns varken himmel eller helvete. Pär Jansson skriver om sina möten med Gyllene templets nuvarande informationschef som förklarar att människan bete sig bra eller dåligt och på så sätt göra livet här på jorden till antingen ett helvete eller ett paradis.

Sikherna är också skeptiska till den religiösa föreställningen om att köttets lustar konkurrerar med den andliga hängivenheten, att man kommer närmare gud genom att leva i celibat och askes. En god sikh dricker förvisso varken alkohol eller nyttjar tobak, men uppmanas i övrigt inte att ta avstånd från livets realiteter. En god sikh ska blanda meditation med välgörenhet och idogt arbete. Påbudet om hårt arbete är kanske en av förklaringarna till varför Punjab relativt sett är så välmående och varför de 20 miljoner sikher som flyttat utomlands – för övrigt lika många som bor kvar i Indien – klarar sig så bra i sina nya hemländer, med sikhen Harjit Singh Sajjan, försvarsminister i Kanada, som ett lysande exempel.

Pär Jansson påminner också om att Guru Nanak, som grundade sikhismen för 500 år sedan, inte gillade att de heliga hinduiska männen flydde till avlägsna grottor för att meditera. Om alla goda människor sticker, vem ska då återställa dygd och godhet i våra vanliga samhällen? frågade sig Guru Nanak och lanserade en metafor: Våra liv måste vara som lotusblommorna som lever i smutsiga och illaluktande sumpmarker, men likväl är vackra och väldoftande. Med andra ord: hellre illa fäkta än fly!

***

När jag läser Pär Janssons bok om sikhismen får jag trots allt en bild av en religion med en arketypisk utvecklingskurva. På nåt sätt säger berättelsen om sikhismen nåt om alla människors strävan efter balans mellan självhävdelse och samexistens. Först kommer de högtravande idealen, som är så svåra att leva upp till.

Sedan den krassa verkligheten i form aggressioner som bemöts med aggressioner. Till sist segrar insikten att det är bättre att kompromissa och samarbeta för att försöka göra livet här på jorden mer likt ett himmelrike än ett helvete.

Mer att läsa

Sikherna och deras värld av Pär Jansson, Carlssons 2017. Reportage från Punjab varvat med berättande faktatexter som söker svar på vad sikhismen egentligen är för sorts religion.

Tåg till Pakistan av Kushwant Singh, kom ut första gången 1956 (och på svenska på bokförlagat Tranan 2014 i översättning av Birgitta Wallin). Den handlar om sommaren 1947 då Indien ska delas. Tåg med muslimer på väg norrut mot det nybildade Pakistan passerar en liten by i Punjab, medan sikher och hinduer rör sig i motsatt riktning. När ett tåg fullt med mördade sikher rullar in på järnvägsstationen blossar konflikten upp och det lilla samhället blir sig aldrig mer likt.

Stansverserna av Salman Rushdie kom 1988 (på svenska på Bonniers 1989 i översättning av Thomas Preis) och börjar med en scen som utspelar sig strax efter att ett Air India-plan sprängts i bitar i luften. Titeln syftar på några verser ur Koranen, som brukar kallas fått benämningen ”satansverserna”, där profeten Mahound först manar till dyrkan av tre mekkanska gudinnor, men senare inser att uppenbarelsen var ingiven av satan. I inledningsscenen faller en Bollywoodskådis gladlynt tjoande mot jorden sedan planet han färdats i exploderat. ”För att födas på nytt måste man först dö”, sjunger han medan han dalar ner mot England i ett regn av syrgasmasker, dryckvagnar och flygsjukepåsar. En bitterljuv och gruvlig hämnd på alla stiff upper lips i det gamla kolonialimperiet: ”Självaste London… Här kommer vi!” ropar den indiska skådisen. ”Jäklarna där nere kommer inte att fatta vad de fick i skallen”.

Lyssna på den här texten i radio!

Den här texten sändes 20 juni i år som en radioessä i Obs i P1 Kultur. Om du hellre vill lyssna än läsa, klicka här!