Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Kreativ på bortaplan – en julessä om tryggheten i att vara på resande fot

Doften? Åh, den doften! Den är inpräntad i min hjärnbark ända sedan dess: det luktade rökelse, koskit och vedrök. Precis så.

Dasaswamed Gath, Varanasi. Foto: Per J Andersson

Om du frågar mig vad det är för färg på husen i mitt stockholmska hemkvarter och hur det luktar när jag kliver in i hallen i mitt eget hem blir jag osäker och svarar att hyreshusen kanske är beige … jag vet inte riktigt … eller persikofärgade eller kanske snarare rödbruna. Och inte luktar det något särskilt hemma hos mig.

Om du däremot frågar mig hur Indien såg ut och luktade första gången jag satte min fot i landet för prick 35 år sedan, då vet jag exakt. De antikinspirerade husen runt Connaught Place i New Delhi var kritvita med betelnötsröda spottmärken i knähöjd. Och doften? Åh, den doften! Den är inpräntad i min hjärnbark ända sedan dess: det luktade rökelse, koskit och vedrök. Precis så.

Där borta är alla sinnen på helspänn för att uppfatta minsta nyans i vad som händer, luktar och låter. Jag vill inte missa något. Jag kan inte missa något. Jag är som förhäxad. Som om alla andra tänkbara tillstånd än här och nu kräver en viljeansträngning. Total närvaro blir det naturliga känsloläget.

Jag brukar tänka att den förstärkta uppmärksamheten i den okända miljön är en överlevnadsstrategi som jag har inpräntat i generna ända sedan mina förfäder var grottmänniskor och behövde oroa sig för sabeltandade tigrar.

När vi reser bortom den värld som vi tar för given blir vi automatiskt närvarande. Det är därför resandet är så beroendeframkallande. Det är nästan som magi. Eller som att vara kär. Allt skimrar, vibrerar och doftar starkare än annars. Som om livet koncentrerats, förtätats, fördjupats och förtrollats. Att göra en resa i det okända (helst på egen hand med lokala transportmedel) blir att utsätta sig för en intensifierad form av liv på planeten jorden.

***

När jag som 18-åring började resa i världen på egen hand satte själva rörelsen igång mitt skrivande. I mötet med det obekanta uppstod så många frågor och motstridiga känslor – och just därför ett behov att bearbeta dem. Och jag bearbetade genom kväll efter kväll skriva i mitt anteckningsblock i ett försök att få ordning på virrvarret av intryck som tumlade runt inne i mitt huvud.

Förflyttningen, rörelsen bort från det välkända och in i det okända, har varit bra för mig på flera sätt. Det var inte bara skrivlusten som ökade, jag lärde mig också att trygghet inte behöver hänga ihop med hembygd. Jag lärde mig att känna mig hemma nästan oavsett var jag befann mig, så länge det fanns människor att lära känna och komma nära. När jag blivit sambo och fått barn och nojade kring att förhållandet närsomhelst kunde spricka, hemmet upplösas och jag kastas ut i ensamhet, tröstade jag mig med att jag alltid kunde återvända till min stora ”backpackerfamilj”, alltså ge mig ut på vägarna och uppsöka vandrarhemmen och kaféerna där jag skulle finna en ny gemenskap.

Men jag vet att inte alla känner sig hemma och kan vara kreativa på bortaplan. Göran Tunström har skrivit om när han i unga år reste till Grekland med författarambitioner och tänkte att nu jäklar, här skulle skapas. Men Grekland kunde han inte skildra. Han visste för lite. Han kände sig för vilsen. Senare insåg han det var det okända Greklands motpol, det vill säga det välkända Sunne, som bäst sporrade hans kreativitet.

För belgaren Henri Michaux, som var skolad i modernistkretsen runt Max Ernst och Paul Klee i tjugotalets Paris, var det tvärtom. I reportageboken ”En barbar i Asien” (1933) skrev han om de möjligheter som en främmande miljö bjuder på. I Europa hade folk undrat varför han aldrig reflekterade över sin hemmiljö, utan istället reste ända till Indien för att skriva en bok. ”Hur skulle man kunna skriva om ett land [Belgien] där man levt i tretti år bunden vid ledan … och om vilket man ingenting vet längre”, ansåg Michaux som menade att det är nykomlingen, den just anlända främlingen, som har skarpast blick.

Å ena sidan Tunström, å andra sidan Michaux. Jag tror ändå att total orörlighet hade varit dåligt även för Tunström. Han behövde lämna sitt Sunne och sedan komma tillbaka för att kunna se vad han såg och skriva vad han skrev (i ”Prästungen”, ”Juloratoriet”, ”Tjuven” med flera romaner i Värmlandsmiljö).

***

Om man lyssnar på den brittiske tänkaren David Goodhart, som var med på ”Battle of ideas” på Kulturhuset Stadsteatern i november, är jag och Michaux typiska varsomhelstare (anywheres eller inbetweeners). I sin bok ”The road to somewhere” (2017) beskriver han denna kategori som snabbfotade individualister som bor i storstaden, har förvärvat sin identitet genom prestation och är öppen för frihandel, kosmopolitism, modernitet och förändring. Om jag ska tro på Goodhart kan jag finna mig till rätta och känna trygghet varsomhelst i världen – så länge jag befinner mig i en storstad och kan hitta likasinnade. Och javisst, det är precis så det känns. Och jag kanske ska tillägga: så länge jag hittar andra människor som pratar globalismens lingua franca, det vill säga engelska, så länge jag har med mig min bärbara dator och har internetuppkoppling och så länge jag har ett hem att återvända till.

Motpolen i Goodharts modell är någonstansarna (somewheres) som oftare bor i småstäder och på landsbygden, hämtar sin identitet från platsen de kommer ifrån och känner sig som tryggast med rötterna förankrade i en hembygd som förändras långsamt.

Jag tycker att det är en spännande kategorisering som skulle kunna förklara den ökande högerpopulismen och varför Trump, Erdogan och Putin blivit så populära. Goodharts analys går ut på att varsomhelstarna, alltså sådana som jag, har haft den idéspridande, politiska och kommersiella makten i världen och toppstyrt någonstansarna, som nu slagit bakut och röstat fram ledare som betonar nationalism, mindre migration och gemenskap i den egna etniska gruppen.

Men även för mig, en typisk någonstansare som känner mig hemma i världen, finns en gräns för hur mycket rörlighet man klarar av. Förutsättningen för att jag ska kunna känna mig trygg och vara kreativ i en osäker och föränderlig miljö är ju att det finns en utgångspunkt, en hembygd, dit jag kan återvända.

Men alla är inte så lyckligt lottade att de kommer från en fredlig demokrati och har ett pass som ger tillträde till praktiskt taget hela världen. De som tvingats lämna sin hembygd på grund av krig och förtryck, har somaliska, afghanska och irakiska pass som kraftigt begränsar deras möjligheter att korsa en nationsgräns får nöja sig med att återvända hem i tanken och drömmen.

Konstnärer som tvingades fly undan förtryckarregimer har naturligt nog vittnat om umbärandena, vedermödorna, främlingskapet, längtan och melankolin som drabbade dem. Men å andra sidan har många av 1900-talets stora dramatiker, författare och skådespelare skapat sina bästa verk under tiden i exil, som Vladimir Nabokov, Walter Benjamin, Bertol Brecht och Nelly Sachs. Det gäller också den nutida somaliska författaren Nurrudin Farah som beskriver längtan efter sitt hemland som nästintill neurotisk, en känsla som återkommer i praktiskt taget alla hans böcker. 

Kinesiska författaren Gao Xingjian, som 1987 lämnade  hemlandet för Frankrike och fick Nobelpriset i litteratur 2000, har sagt det runt ut: landsflykten blev en renässans för min kreativitet.

PS. Den här essän publicerades först i Kulturhuset Stadsteaterns nättidskrift Teatersalongen.