Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Hur Indien tog sig in i mitt hjärta och blev kvar där

Av Posted on Inga taggar 1

Så här börjar min senaste Indienbok som kom ut på tyska (Vom Elefanten, der das Tanzen lernte) och nederländska (Waar Olifanten dansen) under 2019. Den bygger delvis på den bok som kom ut på svenska 2007 och hette Indien: Elefanten som började dansa, men har uppdaterats och kompletterats med flera nya kapitel.

Indien är en attack på alla sinnen. Färgsprakande gudastatyer av papiermaché och halm bärs genom staden medan fyrverkerier lyser upp kvällshimlen. Dansande bröllopsgäster framför en vit häst som rids av brudgummen klädd i röd turban och lång skjorta med silverbrodyr. Doften från rökelse, vedbrasor och currygrytor. Ljudet av pinglande hinduiska tempelklockor och muslimska böneutropare.

När jag första gången kom till Indien var jag först nyfiket förbryllad och därefter förfärad. Ingenting påminde om den värld jag var van vid. När jag blickade ut över parkeringen framför flygplatsen i New Delhi såg jag ett hav av bilar. Inte så konstigt, om det inte vore för att alla var av samma modell: Hindustan Ambassador med en kaross som var en kopia av en brittisk Morris Oxford årsmodell 1954. Jag hade inte bara rest österut, jag hade rest bakåt i tiden. Designen på praktiskt taget allt jag såg påminde mig om min egen barndom. I kiosken jag gick till för att köpa något kallt att dricka fanns inga västerländska läskmärken, de såldes ingenstans i Indien, och i min hand fick jag istället en iskall Campa Cola, made in India. Och den smakade ju lika bra den. Frånvaron av samtidens estetik och västerlandets produkter var så tydlig. I affärerna och basarerna såg man praktiskt taget bara indiska varor. På biograferna visades bara indiska filmer. På radion spelades bara indisk musik. På tv:n visades bara indiska program.

Jag på resa i Indien 1986. Foto: Mikael Lindström

Hade jag läst på mer före avresan hade jag vetat att Indien var en vit fläck på kartan över de globala varumärkena och den västerländska kulturimperialismen. Indien hade vid självständigheten från britterna 1947 satsat på självförsörjning enligt Mahatma Gandhis recept. Bara genom att själv tillverka allt man behöver i livet, resonerade man, kan vi koppla loss från det koloniala förflutna och de imperialistiska strukturerna och bli fria på riktigt.

På gatorna i städerna strövade magra puckelryggiga kor med färggrant målade horn. I gathörnen satt män inlindade i vita skynken och serverade te ur stora buckliga aluminiumkannor. I byarna skred kvinnor i röda och gula sarier med vattenkrukor på huvudet. Ja, det var verkligen en annan värld för en 21-årig svensk uppväxt med välordnad välfärd i ett radhus i utkanten av Västerås.

Mina näsborrar fylldes av en doftblandning av rök från brinnande ved, stillastående avloppsvatten, rökelse, tageteskransar och besynnerliga kryddblandningar. Fast då kunde jag inte sätta ord på doftens beståndsdelar. Jag tyckte bara att det luktade annorlunda.

När jag på skakiga ben klev ut från mitt hostel och rakt in i Indiens vimmel den allra första dagen såg jag att människor tittade på mig med oförställd förundran. De gjorde inget för att dölja sina utryck, och jag tyckte att jag i deras ansikten kunde läsa vad de kände när de såg på mig (förvåning, nyfikenhet …). Jag såg män med putande kinder som frenetiskt tuggade och då och då spottade kaskader av röd saliv. Blod, tänkte jag förskräckt, innan jag läste i en guidebok som jag lånade av en resenär på Indian Coffee House att saliven färgats röd av saften från pan-blad och betelnötter som tuggades för sin stimulerande effekts skull.

Jag såg kiosker som sålde chips, schampopåsar och cigaretter av märken som jag aldrig hört talas om. Jag satt också på träbänkar vid små eldstäder av sammanfogade tegelstenar och drack sött te med varm mjölk i röda, obrända lerkoppar. Och jag såg fullastade kärror som drogs av bufflar och bussar som rullade på blankslitna ballongdäck, hade galler för fönstren, klasar av människor hängande ut genom de öppna dörrarna och strutar av svart dieselrök ur avgasrören. Överallt konstruktioner på gränsen till sammanbrott: rosslande, rasslande, dunkande, skramlande plåtmonster som verkade hållas samman av en enda livsviktig skruv. Jag tänkte: om denna enda skruv lossnade skulle Indiens vägar fyllas av högar av rykande järnskrot och bränt gummi.

Jag grubblade på vad allt jag såg egentligen betydde. Mina intryck var svåra att tyda. Tre vita streck i en panna; korna som hade ett röd- och ett blåmålat horn; en mullig kvinnomage som oblygt visades upp i glipan mellan sjok av sarityg; vitt bomullstyg lindat runt höften och hängande och slängande över smala mansben; höga djupblå turbaner; yviga hennafärgade skägg; män sittande på huk och i evighet rökande små jordbruna strutformade cigaretter som luktade bränd trädgårdskompost; vickande och rullande huvudrörelser som om huvudet var fäst med en överrörlig kulled, rörelser som jag hade svårt att tyda om de betydde ja, nej eller kanske bara ”jag hör vad du säger”.

Och så religionen. Man fick ta av sig skorna och med nakna fötter mot de kalla stengolven närma sig gud. Man hörde plingande klockor, såg händer i lotushälsning och krus med brinnande eldar som sveptes i magiska s-rörelser framför snabelförsedda och mångarmade gudar, kände näsan kittla av rökelse och tung, söt blomdoft. Vad märkligt, tänkte jag.

Framför biljettluckorna på järnvägsstationen ringlade sig köer av män, bara män. Bröst mot rygg, andedräkt mot nacke som om deras integritetszon var noll millimeter. Varje fotpar var en led i en jättelik tusenfoting. Där stod inte hundratals individer med varsin integritet, tycktes det mig, utan en enda kropp, en indisk kropp, som rörde sig besynnerligt.

Ibland tappade jag tålamodet och skrek åt taxichaufförer som vickade tvetydigt på huvudet, åt turistraggaren som inte ville lämna mig i fred, åt männen i köerna som inte märkte att jag stod där och kämpade för min fysiska integritet (som inte var noll millimeter). Jag hade förstås kunnat resa hem och aldrig mer återvända, fortsatt att leva mitt liv i Europa och tänkt på Indien som annorlunda, skrämmande och beklagligt, näst intill omöjligt att förstå. Som hopplöst annorlunda och exotiskt och därför inte så mycket att bry sig om.

Men kanske är det lite mer ordning i Kina? tänkte jag. Kanske ska jag lämna Indien och resa dit istället? Jag gick till en resebyrå och frågade vad en flygbiljett till Peking skulle kosta. Svaret jag fick gjorde att jag kvickt vände på klacken och återvände ut i den kaotiska indiska verkligheten. Det här var vad jag hade råd med.

Men efter ytterligare några veckors resande insåg jag att praktiskt taget alla mina förväntningar faktiskt hade börjat infrias. Jag hade ju velat resa till något annorlunda, bort från den genomorganiserade världen hemma i Europa, där morgondagen redan är en anteckning i planeringskalendern. Indien, tänkte jag, var så nära livet på en annan planet man kunde komma utan att lämna jorden. Och Indien var fullt av ingivelser, överraskningar, aha-upplevelser och hemligheter. Jag hade ju kommit rätt. Det var bara att ta in intrycken. Herregud, jag kunde väl inte begära att jag skulle förstå allt redan efter några veckor. Men jag kunde åtminstone sluta kämpa emot, så fick jag se vad som hände sedan.

Kulturchocken började släppa samtidigt som jag vågade börja prata med andra än kyparna, taxichaufförerna och youth hostel-personalen. Jag skulle genomkorsa den indiska subkontinenten under det kommande halvåret och se platser som Indienresenärer brukar vilja se, vilket förmodligen inte är bästa sättet att lära känna ett land. Länken till Indien bortanför turist-Indien fanns istället i själva sättet att resa: de indiska tågen. Ryggsäcksresenärens förbannelse är att man dras till platser där man mest träffar andra resenärer. Ryggsäcksresenärens frälsning är att man inte har råd att ta sig dit med chartrade turistbussar eller flygplan, utan måste åka tåg i andra klass tillsammans med ett tvärsnitt av landets befolkning.

I kupéerna på de indiska tågen träffade jag en annan sorts människor än de jag hade kämpat med att avfärda under de första veckorna i New Delhi. Här mötte jag människor som inte ville sälja något, guida mig mot betalning eller locka med mig till sin kusins mattaffär. På tågen hamnade jag istället i långa konversationer om livet i det främmande landet tillsammans med nyfikna engelskspråkiga medelklassindier. De jag mötte var lärare, studenter och byråkrater, banktjänstemän, pensionerade militärer och litteraturintresserade hemmafruar. I timmar satt vi och snackade utsäde, grödor, Bollywoodfilmer och skandinavisk frigjordhet, bjöd varandra på jordnötter och bananer och drack te och sodavatten, medan vi dunkade förbi bränd röd jord, gula vetefält, genom gröna gummiplantage och på broar över breda floder.

Det fanns så mycket allmänmänskligt att prata om. En insikt var att den största gemensamma faktorn varken handlar om etnicitet eller religion, utan om klass och utbildning. De drömmar, värderingar och idéer jag mötte liknande inte alltid mina, men de utrycktes åtminstone på ett sätt och på ett språk så att jag kunde få en inblick i dem. Det räckte för att jag och mina nya och högst tillfälliga indiska tågvänner skulle känna att vi ju bodde på samma planet och att det därför fanns mer som förenade än åtskiljde oss.

Det här var ju fantastiskt! Jag var i rörelse samtidigt som jag hela tiden hade någon att prata med på ett språk som jag förstod. Andra modigare resenärer, som jag mötte på resenärskaféer och hostels, hade jobbat som volontärer på Moder Teresas barnhem eller bosatt sig i en fattig by för att försöka göra något konkret åt fattigdomen. Men jag förblev turist, eller resenär som jag föredrog att kalla det, och blev alltmer beroende av dessa indiska medelklassciceroner på tåg (och ibland bussar och färjor) som kunde guida mig förbi det pittoreska Indien, bort från turist-Indien, till vardags-Indien.

Det indiska tåget rullade vidare. Långsamt, men envetet. Dammet virvlade in genom de gallerförsedda fönstren, medan den sjunkande solen såg ut som en tomat med dallrande konturer vid den främmande horisonten. De tegelröda vagnarna med de gröna galonsätena tog mig över Gangesslätten, Västra Ghatsbergen och Deccanplatån, Indiska öknen, upp i Himalaya och förbi myllrande perronger sorlande av okända språk i hjärtat av okända städer – till ”sinnets icke-indoktrinerade vildmark, full med okända hemligheter och vilda föreställningar”, som författaren Arundhati Roy uttryckt det.

Det annorlunda som först lockat mig och sedan chockat mig började nu sippra in genom porerna och bli en del av mig. Den inledande kalla förfäran var försvunnen och ersatt av glädje, förtrolighet, värme. Jag var fast. Jag hade, insåg jag, börjat älska Indien.

Kärleken har inte bleknat trots att det gått 35 år sedan min första resa. Men det har givetvis inte varit någon problemfri kärlek. Tvärtom har den drabbats av flera djupa kriser. Många gånger har jag blivit extremt irriterad och förbannad, ibland rasande över allt som fungerar så dåligt, arg på allt fusk och bländverk, alla korruptionsskandaler, all vidskepelse, alla hisnande klassklyftor och grymma livsvillkor och inte minst alla medelklassmänniskor som tyst accepterar orättvisorna och bara verkar intresserade av att berika sig själva.

Praktiskt taget varje gång jag besökt Indien har jag åkt hem med en känsla av att landet står mig upp i halsen, bara för att några veckor efter hemkomsten börja längta tillbaka. Intensivt och glödande. Så där har det hållit på. Irritationen infinner sig varje gång vi ses, jag och Indien. Men längtan tillbaka när jag lämnat landet har också återkommit. Indien har blivit en del av mig. Och med den här boken vill jag försöka få Indien att bli en liten del också av dig.

Läs mer om boken

Vom Elefanten, de das Tanzen lernte

Waar Olifanten dansen