Nu ska vi bege oss till Jaipur Literature festival i Rajasthan. Men vi tar en omväg via Val gardena i italienska Dolomiterna.
När jag kliver av lokalbussen i byn i dalen mellan bergen är jag övertygad om att jag befinner mig i Italien. Men vägskyltarna får mig att tvivla.
Urtijëi (uttalas Ortisjoj) står det på skylten som meddelar byns namn. Och det låter inte särskilt italienskt i mina öron.
Förvirringen ökar när jag ser ytterligare två ortsnamn: först Ortisei och sedan Sankt Ulrich in Gröden.
Hur firar man födelsedag i Indien? Svaret är: det beror vem i Indien du frågar. Ett svar du kan få är: vi firar inte alls. Ett annat svar är: vi firar precis som i väst med presenter, tårta och kalas. Ett tredje svar är … så här (som jag var med om hemma hos vänner i Delhi häromåret):
Den unga hinduiska prästen framför mig har hästsvans, höftskynke och mobiltelefon och häller ghee på lågorna från den lilla brasan på vardagsrumsgolvet. Ghee, som är flytande smör, får lågorna att fräsande resa sig med ny kraft.
I mitten av augusti i år tog debatten fart i Indien kring mäns ifrågasättande av kvinnor som rör sig ute på stan efter mörkrets inbrott. Debatten fördes till stor del i sociala medier, handlade om mäns maktutövning gentemot kvinnor och försågs med hashtaggen Aint no Cinderella. Det skedde två månader innan den globala Me too-kampanjen började i USA med att skådespelerskan Alyssa Milano bad alla kvinnor som ofredats sexuellt att svara på hennes tweet med orden me too.
Den här texten sändes första gången i Obs i P1 Kultur 10 oktober 2017.
Indien är en attack på alla sinnen. Färgsprakande gudastatyer av papiermaché och halm som bärs genom staden medan fyrverkerier lyser upp kvällshimlen. Dansande bröllopsgäster framför en vit häst som rids av brudgummen klädd i röd turban och lång skjorta med silverbrodyr. Doften från rökelse, vedbrasor och currygrytor. Ljudet av pinglande hinduiska tempelklockor och muslimska böneutropare.
När jag första gången kom till Indien, 21 år gammal 1983, var jag först nyfiket förbryllad, därefter förfärad. Ingenting påminde om den värld jag var van vid. När jag blickade ut över parkeringen framför flygplatsen i New Delhi såg jag ett hav av bilar,
Här är böckerna, filmerna och tv-serien som breddar och fördjupar bilden av Indien. Perfekta julklappar. Beställ nu så får du dem i god tid före julafton.
För den som reser är världen vacker I den här boken vrider och vänder undertecknad på resandet som företeelse. Han talar med forskare och berättar om kända resenärer genom historien. Han vandrar i bergstrakter, genom storstadsbasarer och slumområden, åker buss i Indien och liftar genom Europa och upptäcker att det annorlunda och okända ibland känns skitjobbigt men snart ersätts osäkerheten av något annat: resorna blir ett träningsläger i socialisering,
Jaipur Literature Festival närmar sig. Allt som allt blir det 250 författare som i år framträder på världens största litteraturfest där det dessutom är fri entré.
Det är en så vacker demokratisk tanke som man hämtat från femtiotalets Coffeehouserörelse med City Light Books i San Francisco och Bohemian Embassy i Toronto. Under fem intensiva dagar trängs journalister, aktivister, lokala högstadieelever, coola club kids från huvudstaden, hemmafruar i sari och annan bokläsande allmänhet framför de tio scenerna i trädgården runt det bedagade blåvita 1800-talsslottet Diggi Palace i ökenstaden Jaipur.
Man kan läsa om Indien, man kan titta på Indien, man kan resa till Indien och man kan … lyssna på Indien.
Nu finns tre Indienberättelser som jag skrivit som ljudböcker på Storytel: dokumentärromanen 1. New Delhi-Borås och resereportagen 2. Indiens okända öar och 3. Det heter inte Mumbai.
1. Som en skimrande saga är berättelsen från verkliga livet omPradyumna Kumar som föddes fattig och oberörbar i en liten by i Orissa i östra Indien. Han kallar sig Pikej.
Bruce Chatwin 1982.
Vore det inte för Bruce Chatwin skulle det inte finnas ett hotell i den lilla byn Rohet i den stora indiska öknen.
1985 var han var på resa i Indien och sökte en lugn plats för att skriva en bok som han researchat klart. I Jodhpur mötte han Manvendra Singh, vars familj hade varit lydkungar under maharadjan av Marwar från 1500-talet fram till Indiens självständighet 1947.
– Kom och bo hos oss, lugnare och lantligare kan det inte bli, sa Manvendra, som behållit titeln takur, vilket kan översättas med hertig.
India Gate höljt i smog.
Det kom ett brev från New Delhi. Senaste veckan har vi ju fått se nyhetsbilder där den indiska huvudstaden är insvept i smog. Och nyhetsuppläsarna har sagt att skolorna stängt, att sikten bara är några meter och att gå ut och andas in Delhiluften är som att röka ett paket cigaretter om dagen … Fruktansvärt, kort sagt.
Allt det var ju sant. Men brevskrivaren, Mr Rajeev, som jobbar i resebranschen i New Delhi, vill poängtera att man ändå kan åka till Delhi, eftersom smoggen redan börjat lätta. Skälet,
Tidigare i år blev den klar, min senaste bok, som på svenska fick titeln För den som reser är världen vacker. Jag hade kommit på den titeln några år tidigare när jag skrev en krönika på samma tema. Min tanke var att vi via nyhetsmedia får en bild av världen baserad på nyheter som i nio fall av tio är dåliga nyheter. Krig, katastrof, bombexplosion, översvämning och så vidare. Men om man reser upptäcker man att världen även på problematiska, fattiga och skamfilade platser faktiskt är vackrare än vad man tror om man bara sitter hemma på sin kammare och grubblar och räds och bygger fördomar om världen.