Los Paracas – hisnande natur och mäktiga lämningar från tiden före Inkariket!

Dags för en heldag i Nationalparken Los Paracas i södra Peru. Jag ville absolut se den och den var värd den tidiga morgonen som följde på en mycket sen kväll (med många Pisco Sour) i sällskap med Silvio och några av hans vänner. Känns verkligen som en extra dimension när man lär känna lokalbefolkningen.

Efter en gungig båttur nådde vi målet – vilken fascinerande och karg natur med ett extremt rikt fågelliv och som kronan på verket – en koloni med hundratals sjölejon – har aldrig sett så många sjölejon samtidigt. Så på ena sidan på ett av bergen –

Tambo Colorado i Peru får mig nästan att tappa andan!

När man besöker det gamla Inkapalatset Tambo Colorado i Peru är det som att befinna sig ute i någon sorts evighet i rymden eller var som helst. Det känns overkligt. Vi är de enda turisterna denna dag. Silvio, en otroligt intressant man som vi träffat i Pisco berättar och tar oss till platser vi aldrig drömt om.

Tambo Colorado – fortfarande finns rester av rött, blått och guld på denna gamla byggnad som ligger på en utförslöpa till Inkaleden. Silvio demonstrerar och berättar och sedan går vi tillsammans i andäktig tystnad ut på Inkaleden. Efter några kilometer sätter vi oss ner,

Fascineras och berörs av munkarnas liv i Luang Prabang!

Det är otroligt fascinerande att se alla dessa munkar fladdra förbi. Hundratals munkar med rakade huvuden – alltifrån unga noviser till äldre – startar varje morgon med den tusenåriga ritualen – att samla in små korgar med ris och andra allmosor.

Vilket annat liv än i vårt västerländska samhälle där människorna springer allt fortare. Konsumera mer – träna mer- styla ditt hem – styla dig själv! Inte bara munkarnas liv som är annorlunda. Vi åker längs Mekongfloden – ser glatt vinkande barn och vuxna bada i floden. Enkelt – fattigt. Lyckliga? Omöjligt för mig att veta, men de ser genuint glada ut.

Små bergsbyar djupt inne i Laos kastar om alla perspektiv!

Forskning visar att den personlighet vi har som 18-åringar håller genom livet. Däremot förändras och utvecklas vi. Ju mera öppen man är för nyheter desto mera vidgas perspektiven.

En upplevelse som berörde och påverkade mig starkt var den tur vi gjorde till olika små bergsbyar i Laos. Eftersom vår chaufför inte kunde ett enda ord engelska fick vi känna av stämningen och kommunicera genom kroppsspråket! Byarna var så oexploaterade att man inte ens sålde något hantverk. Stämningen. Stillhet och tystnad. Var som att förflyttas långt bak i tiden. Inga bilar. Vägen dit – en gropig stig – det var ett under att den lilla jeepen kunde ta sig fram.

Matlagningskurs i Luang Prabang lyfter oss till himmelska höjder!

Stannar kvar i Luang Prabang. En gyllene stad som omfattas av en sällan skådad ödmjukhet och vänlighet. Extremt tryggt. Här låser man inte sin cykel! Läste en gång i Tokyo Post att ska du åka till den mest berörande platsen i världen – åk till Laos och Luang Prabang. Ja det är onekligen en plats som berör- den gamla huvudstaden i Laos. Kommer att bli en del därifrån, men börjar med maten!

Ett underbart kök – en mix av franskt och Laokök. De första kvällarna hamnade vi på spännande restauranger med franskinspirerat kök. Utsökt mat – fann goda vänner som Luik från Holland –

Ibland blir det svenska väldigt exotiskt

Själv tillhör jag dem som gärna undviker det svenska på mina resor. Skulle aldrig drömma om att dricka svensk kaffe eller äta svenska varor när jag är i väg. Vill testa det inhemska och helst möta människor som kan bidra med erfarenheter från andra kulturer. Men ibland känns det svenska så långt borta att det nästan blir lite exotiskt.

Som nu i Perth. Så fort vi berättade att vi kom från Sverige sa människor – å då måste ni prova Miss Maudes svenska restaurang och kafé. Smörgåsbord, sa Jeff entusiastiskt. Hur läckert som helst och deras Prinsesstårta. Efter X antal lyriska tips om just Miss Maudes gick vi dit.

Australien – oslagbara naturscener!

Så snabbt det går att landa i vardagen – föreläste om ledarskap i fredags och det kändes nästan som vanligt. Varför bara ”nästan”? Jo, för att varje resa man gör, alla möten, allt man upplever, äter och dricker förändrar ens innersta lite grann – vyerna vidgas och man ser världen med delvis nya ögon. Det är det som fascinerar och gör att resandet trollbinder en. Ju mera man reser desto mera villl man se och uppleva.

Ens litenhet inför naturen känns påtaglig i Australien med alla fantastiska natursscener – frodig grönska, exotiska blommor, vinodlingar, öken, klippformationer och så havet!

Hemma igen – "highlights" och minnen!

Efter en omtumlande och helt underbar resa är vi tillbaka på svensk mark -vardagen knackar på dörren. Vad gör man med alla minnen, alla upplevelser och hur påverkas man av resandet? Bilder och filmer så klart, men hur är det inuti en? Det som förändrar och utvecklar och gör att man ser och upplever livet på ett nytt sätt. Relationer, jobbet, maten och allt annat som tillhör vår vardag.

Här i bloggen kommer jag att lyfta fram reseupplevelser som påverkat det inre, utvecklat och förändrat. Berätta och tipsa om resmål, platser, människor, hotell och restauranger i världen som ger en särskild upplevelse och som berör ens inre!

Börjar bli dags att säga adjö!

Vår långa, helt fantastiska och underbara, resa närmar sig slutet. Känns vemodigt även om det klart blir kul att komma hem till nära och kära. All planering, allt sparande och så är det snart slut!!!??

Hur säger man farväl? I Rio blir det havet och stränderna som får symbolisera ”Adios” -Good Bye -Arrividerci -Auf Wiederssen – På återseende!

Solnedgången vid Arpoador -klippan som skjuter ut i havet mellan Ipanea och Copacaban fyller en med glädje och känslan av litenhet inför naturens skönhet. Hand i hand promenerar vi längs Copacabana. Det har börjat mörkna. Marknaden med allsköns fotbollsprylar är klart öppen.

Santa Teresa – en spännande oas i Rio

Besökte den spännande katedralen i Rio – Sao Sebastiao – och det kan inte hjälpas – man blir berörd och hänförd. Sankt Sebastian -Rios skyddshelgon har fått ge namn åt denna intressanta arkitektoniska skapelse.

En bit från katedralen kunde man ta spårvagnen till Santa Teresa förra gången vi var här, men nu visar det sig att spårvagnen vilar. För några år sedan inträffade en svår olycka. Chauffören och några passagerare omkom. Den gråtande spårvagnen är numera symbol i Santa Teresa – en av de mera förtjusande stadsdelarna i Rio där hon klättar upp för bergen. Vilken härlig stämning.