Gå till huvudsajt

Archive: Aug 2015

Äventyrare ”light” – vad gör man på då på Svalbard? Åker hundspann ut över vidderna, gruvbesök och mycket annat!

En speciell plats i mitt hjärta – ja det har Svalbard definitivt fått och det är absolut en plats vi ska tillbaka till. Augusti. Fortfarande midnattssol, bra väder och ingen snö i närheten, men självklart vill man till äventyret utanför Longyearbyen. Jag tillhör inte de som vill skida över isar, vandra alltför strapatsrika turer, men liksom ändå känna lite äventyr ”light” (inget för de riktiga tuffingarna men perfekt för mig).

Vad gör man då på Svalbard, Spetsbergen, äventyrliga Polartrakter? Ja, det finns en hel del för oss ”äventyrare light”. Hundspann lockade och vi bokade en tur med Spitsbergen Travel. Hämtades utanför hotellet för att åka till hundgården där de nordliga huski hundarna bor. Rara och vänliga hundar, men det känns ändå en viss distans i deras ögon – lika isblåa som Ishavet! Mycket glada och arbetsamma och så var det dags att ge sig av. Vi var inte många och en udda samling. Någon holländsk äventyrare som skulle fortsätta med båt ut på Ishavet, ett par unga killar som skulle göra detsamma och så en japansk tjej och kille, klädda mera för Tokyopromenad än för en tur ut i vildmarken. En ung tjej med gevär förde oss i väg och det var en helt magisk känsla att åka längs Ishavet, se enstaka boningar, Svalbardren, valross och säl som simmade nöjda ute i havet, udda fåglar – stillheten och var det kanske ändå en isbjörn vi siktade i fjärran? Spännande och tryggt att geväret var med.

Tillbaka i Longyearbyen, upprymda, men också förändrade. Så svårt att beskriva eller förklara de känslor och upplevelser man får med sig hem. Nästa morgon kändes det så bra att besöka kyrkan som ligger i den gamla tätorten. Visste ni att tyskarna under andra världskriget var där och brände gruvor och mycket annat? Ofattbart att även denna vildmark tog stryk i krigets härjningar. På väg till kyrkan passerade vi ett daghem och en skola. Fick veta att den täckta muren runt berodde på att man absolut inte ville att turister skulle ta foton av barn i Isbjörnsland – klokt beslut.

Kyrkobesöket var en sällsam upplevelse. Att höra om livet, faror, sorger och glädjeämnen från Svalbard var mycket speciellt. Vi fick veta att man inte kan begrava de döda på Svalbard. Iskylan gör att den avlidne inte kommer i jorden utan så småningom kommer upp till ytan igen även om man försökt gräva ett stycke ner. Lite kusligt, men livet i tuffa Polartrakter.

Svalbardmuseet måste man bara besöka. Här får man veta historien om Spetsbergen, höra om alla äventyrare, få veta och se hur dessa vildmarkälskare levde – iskyla, eländigt och också hur man jagade isbjörn och tog små isbjörnsungar tillfånga. Berörande, intressant, men samtidigt lite omskakande. Skön kontrast att gå ner i byn, äta en god lunch och prata med alla spännande människor som kommer till Svalbard.

Måste bara berätta också om besöket i gruvorna. Gruvnäringen är fortfarande stor på Svalbard, en viktig inkomstkälla och så spännande – så annorlunda – så farofyllda liv. Har fortfarande svårt att ta till mig detta annorlunda, ibland torftiga, men samtidigt extremt berikande, sätt att leva.

Hemresan närmar sig och sista kvällen ska vi naturligtvis äta middag på Huset, Svalbards mest berömda restaurang med den bästa vinkällaren i norr, som vi titta på efter vår fantastiskt goda middag. Maten är excellent, vinerna goda och historien om vad som en gång hände på Huset kittlar smaklökarna lite extra. Vad hände? Jo, en kväll när restaurangen var fullsatt kom en isbjörn in. Ja, det är sant. En rådig gäst tog fram sitt gevär och sköt isbjörnen. Nästa dag serverades köttet på restaurangen! Nämnde ju tidigare att alla som lämnar själva centrum måste ha med ett skjutvapen och Huset ligger så pass långt (ca 2 km från själva byn) att man i dag antingen tar taxi eller bär gevär (vi tog taxi- har inget gevär och kan heller inte skjuta). Mätta, upplyfta tog vi taxi tillbaka till hotellet, omöjligt att gå till sängs trots den sena timmen, stannade ute och njöt av den kalla Polarnatten. Vi ska definitivt tillbaka. En resa som berör och rör om ens innersta.

IMG_7108.JPG

Magiskt att åka hundspann ut över vidderna!

IMG_7125.JPG

Säreget landskap – fascinerande!

IMG_7230.JPG

Ja det finns – på riktigt!

P1010029.JPG

Isbjörnen i Kyrkans församlingshus

P1000997.JPG

Ingen trängsel vid Ishavets strand

Svalbard – Isbjörnsland – 78:e breddgraden norrut – lyfter en till himmelska höjder!

Flyger mycket och har sedan många år guldkort på SAS. Läste någonstans att det mest förmånliga sättet att använda sina poäng på är att flyga till Svalbard. Började kolla – tveksam att ge sig så långt ut norrut. Trist, mörkt och grått eller? Hur som helst så bokade vi en resa, flög via Oslo (köpte en flaska champagne och lite vin på Kastrup – övertygade om att alkohol skulle vara ännu dyrare på Svalbard än på fastlandet). Svalbard är en del av Norge, men ändå inte. I Oslo fick vi visa pass, gå igenom säkerhetskontrollen, men inte handla taxfree.

Så landade vi strax efter midnatt på flygplatsen i Longyearbyen. Det första vi möttes av var en gigantisk uppstoppad isbjörn och de som klev av planet var mest män, enstaka kvinnor, och alla verkade vara på väg ut i vildmarken. Buss till SAS hotellet – ska vara Longyearbyens bästa – bra och supertrevligt – men nog betalar man betydligt mera här för denna standard jämfört med på andra håll, men så är vi också långt norr om Polcirkeln – på 78 breddgraden – helt ofattbart. Vi går av bussen, in på hotellet, möts av en skylt, ställ ifrån er geväret och ta gärna av skorna! Var har vi hamnat? Klockan är 00.30 och det är sjudande liv. Vi som är extrema nattmänniskor var rädda att alla skulle sova sött, men inte alls. Checkar in, bär bagaget till rummet och går sedan till baren. Pratar med en massa trevliga och pigga människor. Publiken är internationell, många är unga polarforskare som är på Svalbard ett par år för att ta reda på mera om livet i polartrakter. Jag rycks direkt med av stämningen och vem har lust att sova när det är full dager ute trots att det är efter midnatt? Vid 02-snåret drar vi oss ändå mot rummet efter en lång dag samtidigt som vi njuter av att höra livfull musik tona bort. Är vi verkligen på Svalbard? Isbjörnsland på 78:e breddgraden norr?

Vaknar, tittar ut och ser enstaka människor ”på väg” någonstans. Efter en god frukost är vi också ”på väg” för att utforska Longyearbyen, huvudort på Svalbard och så annorlunda det mesta jag mött samtidigt som det är ”precis som hemma”. Svårt att sätta ord på det vi upplever. Det är sommar och barmark inne i huvudorten men i fjärran skymtar vi inte bara Ishavet, så blått att jag inte kan beskriva det, utan också snötäckta berg. Vi strosar längs en liten gata som kantas av några trevliga och färgglada bostadshus i trä. Utanför allas dörrar står skidor och snöskotrar. Nej det är ännu inte snö, men i oktober kommer den tillsammans med ett totalt mörker – vilken kontrast till 24 timmars dagsljus som vi har nu i mitten av augusti. Pratar med en dam och frågar henne hur det är att leva här? Ja, som var som helst svarar hon, men berättar också att många bor här bara några år, arbetar inom gruvnäring, forskning, men också med mera vardagliga ting som läkare, sjuksköterska, pedagoger eller affärs- och restauranganställda. Går sakta ner mot centrum – ja centrum – det är mera en bygata och längs denna ligger det lilla (men mycket väl fungerade) sjukhuset som tar hand om akutfall och enklare sjukfall). Barnafödande sker i Tromsö och den blivande mamman lämnar Longyearbyen en månad före beräknad förlossning, men alla som fött barn vet att de kan komma precis när de vill!).

Vi har tur – vädret är strålande och vi kan till och med dricka kaffe ute på Fruene Kaffe og Vinbar. Kaffet är utsökt och att smaka på en liten vit isbjörn i choklad till kaffet känns inte bara läckert utan extremt exotiskt. Gjord på Longyearbyens alldeles egen chokladfabrik. Vi har skrivit vykort och nästan mitt emot kaféet ligger Postkontoret. Samma skyltar där – inga vapen. Hur kan det komma sig? Jo, för man får inte lämna tätorten (med knappt 2000 invånare) utan att bära gevär – eller ha sällskap av någon kunnig skytt. Varför? För att isbjörnar faktiskt stryker runt knuten. Vi pratar med några som berättar att senaste vintern var några isbjörnar synliga mitt inne i Longyearbyen, men att sysslomannen vakar över dem och ser till att ingen ska komma till skada. Isbjörn får enbart skjutas i yttersta nödfall!

Ju mera jag ser desto mera fascineras jag. Att leva så nära naturen innebär att människorna på något sätt är helt nakna. Inte bokstavligen så klart, men har sällan varit någonstans där yttre attribut som kläder, väskor eller klockor blir så ointressanta. Det hårda klimatet berusar och förför, men har också tagit många liv. Det är liksom inte någon lekstuga att leva här.

Huvudgatan är inte lång. Här finns en del affärer med polarkläder (jag lockas av att köpa en del, men inser samtidigt – vad ska jag ha dem till hemma?), några vanliga affärer med lite kläder, apotek och så Svalbardbutiken – mataffären! Möts av en stor uppstoppad isbjörn i entrén! Här finns ”allt” men det är en liten affär jämfört med de vi har hemma. Köper en tygkasse med texten – Longyearbyen 78 breddgraden, 19N. Kollar i alkoholavdelningen och förvånas. Alkohol är billigt liksom cigaretter och vi får veta att Svalbard är ett skattefritt paradis! Förundras och vi frågar hur det går på kvällen med många gevär, mycket alkohol och mest män, men får veta att ryktet sprider sig snabbt om någon dricker för mycket eller skulle vara otrevlig- då stängs dörrarna på alla barer! Skattefriheten innebär också att nästan alla äger en stor lyxig SUV (Bilar är annars dyra i Norge). Kan man köra långa sträckor med sin lyx BMW, Audi eller Porsche SUV? Nja, det finns 5 kilometer väg på Svalbard, men ägandet lockar och man får ta med sin bil hem till fastlandet – en god affär.

Tätorten görs snabbt och det är inte för shopping man åker till Svalbard. Dags för lunch och det finns massor av trevliga restauranger i Longyearbyen. Alla välfyllda med bra mat och gott vin. Efter lunch ska vi besöka Polarmuséet. Berör mig starkt att läsa om dessa äventyrare – från Norden, men också italienare och andra som fascinerats så otroligt av denna vildmark och kyla. Efter ett par timmar där har jag fått nya insikter om livet och det gör mig upprymd. Vi går ner längs Ishavets kant, skymtar en säl eller är det kanske till och med en valross i fjärran? Jag vet inte längre, men det börjar bli dags att gå mot hotellet, ta en öl i den mysiga baren innan middag på Kroa. Njuter av en mycket god middag, pratar med en massa spännande människor från all världens hörn innan vi sakta går hem mot hotellet. Luften är kylig och den känns så ren att man vill smaka på den. Tystnaden är total, men jag kan ana isbjörn, svalbardren och valross i fjärran. Stannar till på baren där det är fullt liv trots sen timme, men sedan upp till rummet och den ultimata tystnaden innan vi somnar ovaggade. Fortsättning från Spitsbergen följer i nästa inlägg.

P1000952.JPG

I utkanten av Longyearbyen – snöskotrar och vildmark!

IMG_7077.JPG

Inga vapen med in på Postkontoret!

P1000936.JPG

Annorlunda bagageband på flygplatsen!

IMG_7065.JPG

Dags för fikapaus på Fruene Kaffe og Vinbar

IMG_7178.JPG

Isbjörnar i choklad känns tryggt!

Tromsö – iskalla polarvindar, fjäll och tystnad – men också en ung levande stad

Studenterna och utländska forskare bidrar till att skapa en härlig internationellt stämning långt upp i Nordnorge. Olikt allt jag förväntade mig. Som så många gånger förr: fördomarna kommer alltid på skam vare sig man befinner sig på en Söderhavsö eller i polartrakter. Det är just detta som gör det så otroligt fascinerande och lärorikt att resa. Resandet över världen bidrar och ger upplevelser på ett sätt som inte någon film eller något TV program kan ge. Ingen kan inte förstå och veta förrän man varit där. Har man aldrig smakat blåmusslorna norr om Ishavet har man ingen aning om hur musslor kan smaka lika lite som man inte vet hur en ananas, mango eller kokosnöt kan smaka förrän man varit där exotisk frukt utgör en del av vardagsvegetationen. Det som bjuds här hemma är något helt annat. En blek kopia.

Efter en god frukost är det dags för förmiddagens äventyr – Ishavskatedralen och Fjellehissen. Promenerar över bron och på andra sidan fjorden möter den otroligt vackra vita Ishavskatedralen. Inbjudande och öppen. Går in, sätter oss, försjunker i tystnad. Sällan jag känner lust av att vara så stilla, men här fångas jag av den vackra glasmosaiken och en speciell stämning.
Ett lätt duggregn faller när vi kommer ut. Står kvar under taket på katedralen en stund och så är den lilla skuren över. Går genom villakvarteren mot dalstationen till Fjellehissen. En handfull turister tar plats i kabinen som tar oss upp till drygt 1000 meters höjd. Det är kallt där uppe. Det kala fjället känns inte inbjudande, men utsikten ut över fjällvärlden och Tromsö är desto mera betagande.

Efter lunch strosar vi bort mot den vackra Domkyrkan. Blekgul med gråa bågar kan den stoltsera med att vara Norges enda Domkyrka som är byggd av trä. Samma känsla av andäktighet att gå där. Mina tankar går till alla gånger människor samlats i den lilla Domkyrkan för att få utrycka såväl glädje som sorg.Tillbringar eftermiddagen i centrum. Fina renoverade trähus dominerar även om de ibland ersatts med en mera modern bebyggelse. På många av husen finns vackra skyltar som berättar att här bodde författarinnan Cora Sandel en period av sitt liv, vilket som var första privathuset med elektricitet, första kaféet och så vidare. Blundar och för en stund drömmer jag mig bort. Försöker föreställa mig livet i Tromsö under slutet av 1800-talet. Innan elektriciteten kommit. Mörkret, kylan och vilda djur runt husknuten. Så öppnande kring sekelskiftet kaféer, restauranger, bokhandel och 1915 kom den första biografen till Tromsö. Fortfarande biograf kompletterad av ett trevligt kafé och en bar. Ett underbart vackert gammalt trähus som ser inbjudande ut. Det är precis som kaféet ropar, stig in! Ska vi gå in och ta en kaffe? In i den livfulla värmen. Stället är fyllt av en massa glada och unga studenter. Pratar med några och får veta att det är inspark till läkarlinjen. Känner mig trygg med den framtida återväxten inom läkarkåren i Norge när jag möter så fina ungdomar.

Tittar på klockan. Ska vi hinna med en öl på Macks bryggerier i Isbjörnsbaren får vi skynda oss. Mack är världens nordligaste bryggeri. Det är mycket i Tromsö som är världens nordligaste. Fascinerande! Så befinner jag mig där under en stor uppstoppad isbjörn och dricker en god öl. Lyssnar på dialektala samtal från äldre ursprungsbefolkning som sitter vid flera av borden. Vid andra är de turister från all världens hörn. Språken som hörs är en blandning av Tromsdialekt (Troms är namnet på fylket), japanska, engelska, ryska och italienska.

Dagen efter hoppar vi på en alldeles vanlig transportbåt som kör öbor in och ut från Tromsö. Känns som att befinna sig i en annan värld, i en annan del av universum – nej kanske inte fullt så olikt hemmaplan, men visst känns det annorlunda. Det är vi och en massa öbor. Pratar med en äldre man som besökt sjukhuset och också passat på att handla lite, ett yngre par med en baby har varit i Tromsö för att köpa barnkläder och leksaker till den lilla. För att kunna göra saker som är så självklara för oss krävs en lång, visserligen bedövande vacker men ändå, fjordtur.
I min fantasi är jag plötsligt på någon av de små gårdar vi passerar och försöker föreställa mig livet där. Långt från flärd och nöjen. Stilla och gissningsvis ganska ensligt lantliv.
När båten lägger till i Tromsö framåt kvällningen känns det som om vi återvände till en metropol. Så fort man vänjer sig vid olika saker. Det är fascinerande. Vi bestämmer oss för att gå in i köpcentra som vi tidigare undvikit. Vet inte varför, men plötsligt lockar det.

Tillbaks till hotellet för att klä om till kvällens begivenhet. Middag på Emmas Drömmekjökken. Nödvändigt att boka långt i förväg. Kommer in i en otroligt varm och hemtrevlig atmosfär. Fullsatt är det. Välkomnas och avnjuter en underbar nordnorsk meny där fisk och andra läckerheter från havet självklart utgör basen. Sen och härlig stämning.
Upplyfta av maten, drycken och stämningen tackar vi för oss. Stannar till i trappan på nervägen. Ser du? Här har Hillary Clinton, norska kungaparet, Marie Bonnevier, Marit Björgen och många andra berömdheter varit. Hur är det möjligt undrar jag? Att lyckats få alla dessa prominenta gäster långt upp i Nordnorge? Svaret anar jag. Drömmar, passion och hårt arbete – att göra det omöjliga möjligt. En av mina mest centrala deviser i livet.
Det blir ett snabbt bar besök innan vi med dröjande steg går mot hotellet. Sista kvällen i detta arktiska paradis. Väl inne på rummet är det omöjligt att lägga sig. Måste andas in Ishavets nattluft en gång till. Står drömmande kvar och kikar mot ljusen som blinkar. Fullmåne och stjärnor även om det inte är riktigt mörkt. Tittar på Hurtigruten, ja så heter kvällens skepp. Det är en liten och ganska åldrig båt. Kan inte låta bli att följa dess avfärd även om vi nu sett båtarna avgår varje natt. Somnar sedan ovaggad till tystnaden

P1040636.JPG

Dricka öl tillsammans med en isbjörn!

IMG_2807.JPG

Utsikt över Tromsö.

P1040640.JPG

Ishavskatedralen – betagande vacker.

IMG_2831.JPG

På färd i det förtrollande Ishavet.

P1040657.JPG

Varje dag kommer de – Hurtigrutens båtar – fyllda med folk.

Tromsö – en exotisk pärla norr om Polcirkeln

Tromsö, kallad Nordens Paris, men också utgångshamn för otaliga polarfärder norrut. Nordpolen naturligtvis, men även Svalbard och andra öar i det kalla Ishavet. Nog klingar de välbekanta, André, Amundsen, Nansen, Polstjärnan, Fram – ja hela raden av äventyrliga män och deras farkoster, som utforskat, inte bara okända land och hav, utan också gjort upptäcktsresor förenade med stor fara. Många gånger med livsfara. Otaliga är de som fått släppa till livet under spännande, men ack så farofyllda, färder norröver.
Fortfarande lockar de arktiska farvattnen och landområdena och när man kommer till Tromsö blir detta så påtagligt. Trodde inte att jag själv skulle fascineras som jag gjorde, men på något sätt blev även jag, älskare av Sydeuropa och varma trakter långt borta, trollbunden av den arktiska arkipelagen.
Har korsat datumgränsen vid flera tillfällen och besökt åtskilliga länder i vår värld, men nu var vi för första gången på väg norr om Polcirkeln. Kändes spännande och annorlunda. Måste medge att mina förväntningar inte var särskilt höga. Såg framför mig ett vackert, men öde landskap, allvarliga, tystlåtna människor och stilla kvällar. Hur fel hade jag inte?
Planet från Oslo landar punktligt på Tromsö flygplats och redan i taxifärden till hotellet känns skillnaden. Det här är varken Helsingborg, Drammen eller Roskilde utan något helt annat. Vi åker på underjordiska vägar den korta resan in till centrum. Så dyker det upp, hotellet, och vi får ett rum med en helt fantastisk terrass. Utsikten kunde inte vara bättre. Fjorden och tilläggsplatsen för Hurtigrutens skepp är precis utanför. Känner den där otroliga nyfikenheten som jag alltid får när jag kommer till ett nytt ställe. Fort ut och se så mycket jag kan.
Det är lunchtid och vi är rädda att restaurangerna ska stänga för lunch vid tvåtiden. Återigen, vi kunde inte ha mer fel. I Tromsö kan man äta lunch hela eftermiddagen och vartenda ställe verkar vara fyllt av glada pratade människor. Vi får syn på Aunes, en av Tromsös äldsta restauranger belägen i ett gammalt vackert hus. Blekt grönmålat trä, en mörk turkosfärgat dörr och ovanför den trevliga gamla skylten C. O. Aune. Även om det inte är frost så känns den där isiga polarkänslan och det är varmt och skönt att komma in på Aunes. Restaurangen är fullsatt, med undantag för ett enda litet bord. Fisksoppan är utsökt, stämningen är varm, inbjudande och livfull.
Mätta och uppvärmda går vi ut i det vackra, men ändå lite kylslagna vädret. Temperaturen ligger runt tio grader och en sol lyser. Luften är så kristallklar att man nästan kan känna atmosfären. En märklig och lite overklig upplevelse.
Flanerar längs huvudgatan. När man går där känns den livfull och inte så liten, men den är inte lång. Ett stort snötäckt fjäll i ena riktningen och ett annat i den andra. Förvånas över affärsutbudet. H&M och Lindex är väl inte särskilt överraskande, men att hitta Bolia i Tromsö, 30 mil norr om Polcirkeln! Trevliga kaféer överallt och vi hittar snart en favorit, kaféet i den gamla biografen från 1915. Många hus har anor från tidigt 1900-tal och den gamla bokhandeln lockar mig särskilt. Tänk att ha en författarkväll med min nya roman – Kärlek och Svek här till hösten! Kaféer, barer, aktiv torghandel och annat som bidrar till att skap en avslappnad och skön stämning. Mest överraskade blev vi nog av att hitta Bolia, affären med snygga designade möbler. I Tromsö, 30 mil norr om Polcirkeln!
Går till Bryggen, fjorden och Ishavet. Skulle vilja stoppa handen i det och känna hur kallt det är. Sänker ner handen, snabbt upp igen. Iskallt. Nere på Bryggen möter vi en utsikt som nästan får oss att tappa andan. Fjorden, de snötäckta fjällen. Isblå färger med en viss mystik. Så kommer hon, Vesterålen, en av Hurtigrutens skepp. Lägger till mitt framför oss och av stiger, inte bara turister, utan även vanliga resenärer som använder linjen för att förflytta sig mellan till exempel Kirkenes och Tromsö eller far ända ner till Bergen.
Slår oss ner på ett kafé vid vattnet och där stannar också ett par av Hurtigrutens resenärer. Vi börjar samtala och undrar varifrån de kommit och vart de är på väg. De har varit längre norrut längs kusten, hälsat på släktingar och ska nu resa hem till Vesterlys. Båten dit avgår först klockan fyra så de fördriver att par timmar i Tromsö. Ett yngre par, bosatta på en av öarna i fjorden. Så annorlunda liv mot vårt eget.
Styr stegen mot Polarmuseet, beläget precis vid fjordkanten. Redan på utsidan blir jag fascinerad av att se och läsa om Polarforskare och deras liv. Vi går in i värmen, möter miljöer och bilder så totalt olika vad vi är vana vid. Här långt uppe i de arktiska trakterna har människor fostrats och levt under helt andra betingelser. Ett totalt mörker under flera månader som ersätts av Midnattssol och nätter som aldrig mörknar. Ytterst fascinerande. Mera om Tromsö följer.

IMG_2769.JPG

Exotiskt norr om Ishavet!

IMG_2733.JPG

Betagande utsikt över fjorden – Ishavskatedralen i bakgrunden.

P1040628.JPG

Favoritkaféet – livfullt med utsökt kaffe och goda drinkar!

P1040618.JPG

Aunes – en av Tromsös äldsta restauranger.

IMG_2842.JPG

Kväll över fjorden.

Magdeburg – vilken överraskning – en riktig pärla bortom massturismen

På väg hem efter några fantastiska veckor ute i Europa. Vi försöker alltid hitta nya ställen för övernattning samtidigt som vi har våra absoluta favoriter. Var ska vi stanna i år? Bestämde oss för Magdeburg som förr låg i gamla öst. Gillar att utforska städer i den delen – under många år var de mer eller mindre otillgängliga. I dag är de spännande och lite annorlunda. Magdeburg var verkligen en helt vit fläck på kartan och varför valde vi Magdeburg? Jo, för att vi hittade ett extremt läckert hotell där – Art Hotell. Det speciella? Att hotellet ligger i Hundertwassers Grünen Zitadelle. Har bott på otroligt många hotell, alltifrån fem stjärniga lyxhotell till enklare, men Art Hotell är definitivt en av de mest spännande boendeupplevelser vi haft. Fantastiskt trevligt, annorlunda, prisvärt och bara designen är värt en resa.

Hade kört från Österrike, mycket trafik och vi var ganska sena när vi svängde av mot Magdeburg. Fick syn på denna speciella och helt underbara byggnad och kände direkt – det här kommer att bli en framtida favorit. Så rätt magkänslan vägledde – än en gång. Bara foajén gjorde en glad och att sedan checka in i sviten (mycket prisvärd) lyfte en ännu några steg. Snabbt till den japanska restaurangen Hyaku Mizu, (rankad som nummer ett på Trip Advisor) som visade sig ligga vägg i vägg med hotellet. Vilken hit! Vilken mat – dit återvände vi!

Magdeburgs gamla centrum andas romantik och en svunnen tid – fantastisk fint. Svårt att föreställa sig att allt var sönderbombat för bara 70 år sedan. Den gamla katedralen bjuder på en sällsam upplevelse och känsla. Här ligger Otto den Store, den förste tysk-romerske kejsaren på 900 talet, begravd. Kyrkorna är många och när man vandrar i kvarteren runt Katedralen och ner mot floden Elbe så slår historiens vingslag mot en. Otto den store är fortfarande en viktig symbol för Magdeburg och vid det gamla Rådhustorget, Alte Markt, kan man beskåda den Gyllene Magdeburgryttaren, en kopia av den ursprungliga statyn från 1200- talet (originalet kan man se på Kulturhistoriska Museet i Magdeburg). Alte Markt är ett trevligt och levande torg med grönsaksmarknad och lite annat och på torget hittar man en läcker affär med enbart organiska matvaror. Kul att botanisera där. Ett stenkast bort ligger Allé Center, en stor och riktigt trevlig galleria. Det finns också massor av mysiga små affärer och vi kikar in i flera stycken. Nu börjar vi bli sugna på kaffe och styr stegen till anrika Rathaus Café, grundat 1903, men totalt raserat av bomber i januari 1945.

Efter gott kaffe är vi redo för fler sevärdheter och något man inte bör missa är Konstmuseet Kloster, inrymt i ett medeltida kloster, vilket ger en mycket speciell upplevelse och den permanenta samlingen är mer än väl värd ett besök. Vi kan inte riktigt slita oss från de historiska kvarteren och stannar kvar länge. Förundras och tänker på att alla strider, lidanden och krig och inser att det inte kommit så mycket nytt under solen.

Det vimlar av trevliga små kaféer och trots den korta tid vi är där hittar vi vår favorit – Café Alte Magdeburg – vilken liten pärla. Väggarna är, som på många andra ställen, täckta av fotografier från tiden före kriget och man skulle kunna förledas att tro att det vilar en nostalgi över Magdeburg. Inte alls, men historien får inte glömmas. Kaféet ligger på den förtjusande innegården på Grünen Zitadelle. Här finns också små butiker bland annat en underbar affär som säljer de mest läckra produkter som smycken, servetter, kritor och mycket annat – allt med design Hundertwasser. Skulle kunna handla hur mycket som helst där, men besinnar mig och fortsätter att upptäcka fina Magdeburg. Slå sig ner vid floden Elbe och kolla på flodpråmar eller varför inte hoppa på någon alla de trevliga och färgglada spårvagnar som trafikerar staden och se var man hamnar. Vi kommer definitivt tillbaka till Magdeburg – staden överraskade positivt och inte minst är det roligt att hitta platser där turisterna är få!

IMG_5089.JPG

Den vackra gamla Domen och så ett nytt och modernt springvatten

IMG_5078.JPG

Grünen Zitadelle – bara så läckert!

IMG_5138.JPG

Kloster Konstmuseum – en upplevelse!

IMG_5152.JPG

Magdeburgs Gyllene Ryttare

IMG_5032.JPG

En av de bästa japanska restauranger jag testat i Europa!