Gå till huvudsajt

Archive: Nov 2016

Strålande jul på Tivoli i Köpenhamn

Köpenhamn är en fantastisk stad året om, men frågan är om den inte är som allra bäst i december, i advent. Danskarna är duktiga på design och arkitektur och deras julskyltning tilltalar mig väldigt mycket. Sällan eller aldrig den grälla tomteröda eller knallgröna färgen som är vanlig här hemma utan mera av dovt vinrött, grått, gyllene och olivgrönt. Att flanera längs Ströget och kika på den vackra julskyltningen är både inspirerande och rolig. Fullt med folk överallt, på kaféerna dricker man dansk glögg med julenötter, paradhotellet Angleterre är dekorerat som det vackraste leksaksslott från sagans värld, massor av julmarknader lockar till sig folk, glatt och livfullt överallt.

De senaste åren håller också en Köpenhamns största turistattraktioner, Tivoli öppet under hela december fram till jul. Ett besök kan varmt rekommenderas och har man möjlighet att åka dit en vardagseftermiddag och kväll är det helt klart att föredra framför helgerna då det är väldigt fullt. Lös också gärna inträdesbiljett på nätet så slipper man stå i kö för att komma in. Väl inne på Tivoli är det som att befinna sig i sagans värld. Förtrollande och mycket vackert. Miljontals små ljus skapar en magisk stämning. Julemannen tar emot en bit från ingången och han väl kanske mest till för barnen, men han skapar en hemtrevlig stämning bara genom att finnas där. Klockspel, små stånd där det säljs glögg, mandlar, kaffe, dansk öl så klart, men också spunnet socker och glass. Andra stånd erbjuder vackra ting av allehanda slag från Illum eller någon av de andra välkända danska flaggskeppen inom design. Mitt i området har man byggt upp en fantastisk vackert snölandskap med olika sagofigurer och snön ser alldeles verklig ut, men det är den klart inte med tanke på att det är milt, kanske 8-9 grader plus.  Det är roligt att bara gå omkring och njuta av allt det vackra. Är man hungrig så finns det många trevliga restauranger på området, alltifrån en delikat julefrokost på Nimb till pölser och en öl. Lust och kassa får avgöra ens val.

Har man barnasinnet kvar så är det kul att testa de olika åkattraktionerna som är öppna. Berg & Dalbanan, en av världens äldsta är precis lagom snäll, det kittlar i magen, man skrattar, men ingen behöver tycka att det är kusligt. En tur i Pariserhjulet erbjuder en magnifik utsikt över Köpenhamn i juleskrud. Att åka karuseller, äta sockervadd och låta ögat och själen njuta allt det vackra skapar julstämning och det är ett trevligt sätt att inleda julen. Några små julklappar och glada minnen får följa med hem. Om man vill njuta av julskyltningen i Köpenhamn så tänk på att allt som handlar om jul plockas ner så fort juldagarna är över och till nyår möts man i stället av skyltfönster som hälsar det nya året välkommet.

 

img_3053-kopia                             img_3060-kopia

Konstsnö och glittrande ljus                                               Som hämtat ur sagans värld

 

 

img_3039-kopia                        img_3037-kopia

Svansjön i snö!                                                            Oj, så lång man blev!

 

img_3070-kopia                       img_3072-kopia

Strålande jul                                                               Magiskt – som en sagovärld

Utfärd med vattenfall, kafferosteri och avslutar med shopping i Port Vila

”Att bara vara” kan tyckas lite uttjatat, men det är precis vad vi gör. Njuter sen och ljuvlig frukost på underbara Eratap Beach Resort. Färska frukter, pannkakor, ägg Benedecitine eller vad man nu väljer. Sitter länge över morgonkaffet och tittar ut över Söderhavet. Några unga pojkar paddlar förbi med sin lilla båt. Reser oss, går längs stranden och plockar snäckor, lånar kanske en kajak och paddlar längs strandkanten, ja vi gör helt ingenting och ändå allt. Känner mig närmare livet än på länge.

Efter några sådana totalt stilla dagar börjar vi få lust att se mera av den fina huvudön och vi åker på utfärd tillsammans med en av hotellets trevliga chaufförer. Dagens första stopp blir Mele Cascades, de omtalade vattenfallen. Det är en lång vandring genom regnskogen och vi har blivit förvarnade att efter cyklonen så har vattenfallen nästan torkat ut. Vattenfallen är verkligen en skugga av sitt forna jag, men färden genom skogen är ändå mer än väl värd både mödan och entré avgiften. Fågelkvitter, ett svagt porlande av vatten bryts plötsligt av ett prassel. Ett djur eller vad? En liten pojke som kommer springande genom skogen, han hälsar och berättar att han är på väg hem efter skolan. Alla unga pratar bra engelska så det är enkelt att kommunicera och ta sig fram på Vanuatu.

img_9351-kopia                                img_9347-kopia

Bambugrottor på väg upp mot vattenfallen i Mele                   Vacker regnskog!

 

En stund senare möter vi en man som kommer med en machete hängande på ryggen och han bär på en massa kokosnötter. Så ursprungligt, så annorlunda och så stilla. Efter någon timmes vandring är vi tillbaka till bilen och vår chaufför och nu är det dags att ta sig till Tanna Coffe, ett kafferosteri, mitt ute på landsbygden. Tanna Coffe följer mig på Instagram och jag dem så det känns nästan som vi är bekanta när vi hälsar på personalen. Ädelt Arabica kaffe växer på ön Tanna medan rosteriet då är på huvudön Efate. Doften är förförande och vi ser när kaffet rostas, en del mals medan annat får förbli hela bönor innan det packas. Lokalen rymmer ett mycket trevligt kafé och sitta där och dricka en god espresso macchiato gör mig lycklig. Kan inte motstå en god banankaka till kaffet. Köper några paket med de fina kaffebönorna efter att ha försäkrat oss om att det är OK att ta med förpackningarna genom den Australienska tullen (som är sträng).

 

img_9338-kopia                           img_9340-kopia

Tanna kafferosteri med utsökta kaffebönor                       Kafferosteri med gamla anor

 

Åker vidare mot dagens sista stopp, nämligen huvudstaden Port Vila. Efter en vecka vid strandkanten och i småbyar känns plötsligt Port Vila stor med sina 36 000 invånare. Ett brokigt folkliv, en hel del bilar, flera trevliga kaféer och restauranger skapar en atmosfär vitt skild från de små söderhavsbyarna vi besökt. Strosar längs huvudgatan och återvänder till en av favoriterna från besöket för två år sedan. I butiken säljs ljuvliga söderhavstvålar, söta toppar och del annat som blir presenter till dem som väntar därhemma. Den underbara matmarknaden är en glädje för både öga och gom. Frukter, grönsaker och allt upplagt som små konstverk. Vissa varor känner vi igen, men många är oss främmande. Marknaden där man säljer ”allt” som inte är ätbart, kläder, skor, smycken och vackra tyger är också väl värd ett återbesök. Samma värme, samma vänlighet möter oss också inne i Port Vila. Folk kommer fram och pratar, frågar om Sverige och om Europa och de berättar i gengäld om livet på Vanuatu. En sådan genuin värme och välkomnade atmosfär har jag sällan mött. Kanske aldrig?

img_9366-kopia                        img_9391-kopia

Grönsaker och frukter av alla slag på marknaden             Dags att posta vykorten hem till Sverige

 

Tar en liten taxi tillbaka till vår förtjusande resort, gör oss redo för kvällens vin- och kavaprovning. Läckra tapas med Söderhavstouch, goda viner och nog är det spännande att smaka kava, pirrar på läpparna men jag nöjer mig med en liten kopp! Njuter av ännu en underbar måltid på stranden, ett lätt vemod infinner sig. Det är snart dags att säga ”hej då” till Vanuatu, detta fantastiska Söderhavsland, som har berört oss så djupt och inte liknar något annat vi sett.

 

img_9613-kopia                                              img_9628-kopia

Melanie förbereder Kava – och jag hänger på!                                      Att njuta frukost, lunch och middag så här på Eratap Beach Resort är magiskt!

 

 

 

 

 

 

 

 

Återseendets glädje – tillbaka i Eratap – en liten by långt ute i Söderhavet

Har man en gång fått Söderhavssand mellan tårna så blir man på något sätt trollbunden. Söderhavet fascinerar och berör på ett alldeles särskilt sätt. Jag kan inte förklara det, men själv är jag helt betagen. När vi nu var tillbaka på Vanuatu efter två år överväldigas jag av samma känslor och denna gång är de många nya upplevelser, men också återseendets glädje.

Jag måste berätta om när vi var tillbaka i den lilla Söderhavsbyn Eratap, bara några kilometer från vår resort. Hoppande vägar tillsammans Ray, som själv är bosatt i byn. Många hälsade igenkännande och särskilt glada blev både barn och vuxna när jag visade bilder i telefonen som vi tog för två åt sedan. Där är jag, pekade någon och det är ju Melissa och så vidare. Efter glada och lite blyga hälsningsrop besökte vi kyrkan. Här satt vi i nio timmar när cyklonen ven utanför, berättade Ray. Vi var livrädda, bad till Gud och höll om varandra. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag blundar och försöker föreställa mig alla byinvånarna i den lilla stenkyrkan. De sökte skydd tillsammans i den nya kyrkan. Männen hade först samlats i den gamla, men skräcken att den skulle rasa ihop blev för stor och männen lyckades krya över till den nya där kvinnor och barn samlats. Fasans och skräckens timmar och när sedan vindens dån tystnade smög de försiktigt ut för att bevittna skadorna med kullfallna träd, krossade hus, men som väl var hade ingen människa blivit skadad.

Nu, 18 månader senare, lyser stoltheten när byinvånarna visar hur allt har återuppbyggts och den nya vägen som håller på att byggas. Byn andas frid, lycka och total avsaknad av stress. Vi möter ett yngre par med den lilla babyn på kvinnas rygg. De kommer från den tropiska skogen där de hämtat mango, kokosnötter och annat till kvällens middag, en man kommer med fisk från havet, flera sitter och samtalar, ungdomar sparkar fotboll, mindre barn leker på den öppna planen.

Vi blir rundvisade i skolan och på den stora kartan som finns målad på skolans vägg pekar vi ut var Sverige ligger. Jag visar några bilder på snö och barnens ögon är som klot. På andra sidan jordklotet, ofattbart egentligen. Varje skoldag inleds med att barnen står på skolgården under en timme för att lyssna på rektorn, lära sig tystnad och stillhet och både lärare och barn berättar med glädje och stolthet om livet i skolan. Vi känner oss varmt välkomna överallt.

Ray berättar att hövdingen i byn numera har ett råd som han måste lyssna på innan han kan fatta beslut om olika regler. Demokratins intåg. Byhövdingen tillhör en viss klan. Alla i byn verkar på något sätt vara släkt med varandra, men samtidigt får vi veta att Ray och hans bröder uppmanades att gifta sig med flickor fram andra öar än huvudön för att föra in nytt blod. Kloka tankar.

Jag visar fler foton från 2014 (bra att ha kvar bilder i mobilen) och plötsligt säger någon, det är ju byns polis med sina lilla dotter. I samlad trupp, Ray, jag, min man och en grupp barn och unga som slagit följe med oss, går vi till polisens hus. När vi kommer till hans hus är hela släkten där, vi hälsas varmt av alla och återigen får vi veta hemligheten bakom lyckan. Här är ingen någonsin ensam, vi hjälps alltid åt med allt. I mitt stilla sinne undrar jag varför det finns en polis, brottsligheten är extremt låg i hela Vanuatu. Kanske är han behjälplig när saker ska fixas i byn? Vad vet jag?

Det är fredag och vi går förbi byns kavabar. Vill vi kanske smaka? Nja, vi väntar nog till vinet på hotellet, men livet på vår jord är sig både likt och olikt. Fredagsvin eller kava? Nästa gång blir det söderhavsshopping och huvudstadsbesök!

 

 

img_9560-kopia

Tillsammans med Ray utanför kyrkan

 

 

img_9567-kopia

Med ett vänligt kroppsspråk får man bra kontakt överallt i världen!

 

img_9584-kopia

Utanför skolan med några av de rara barnen

 

img_9591-kopia

Världskartan på en av skolbyggnaderna – man blir glad av färgerna

 

img_9593-kopia

På besök hos byns polis

 

img_9620-kopia

”Hemma” i vår bure igen!

 

 

Lyckan och livet i en Söderhavsby

Port Vila, Vanuatus huvudstad, påminner en del om livet i en mindre stad eller by i Västvärlden. Bilar, stenhus, affärer, kaféer och restauranger, men ändå inte alls. Huvudstaden är liten med ca 45 000 invånare, inga trafikljus, lugnt tempo, alla hälsar och byter gärna några ord, en marknad som helt skiljer sig från våra frukt- och grönsaksmarknader. Ändå känns den riktigt stor när vi är tillbaka efter några dagar med besök i olika byar.

Låt oss börja med Mele, den största byn på Vanuatu. Färden dit bjuder mycket spännande för våra västerländska ögon och bilen har knappt hunnit stanna förrän vi möts av en rar man som undrar om vi vill bli visade runt i byn. Med glädje tackar vi ja. Första stopp blir skolan, som raserats rejält av den cyklon som drog över Vanuatu för drygt ett år sedan. Jag blir starkt berörd. Unicef har satt upp tält där man bedriver undervisning. Fjärran från våra välutrustade skolor. De enklaste lokaler man kan tänka sig, men vilka glada och stolta barn och lärare som möter oss. Lyckan att få gå i skolan, få lära sig nya saker och utvecklas. Vi promenerar vidare med vår trevlige ”guide” som visar oss fotbollsplanen och berättare att han är fotbollstränare för byns lag. Stoltheten när han berättar om sitt lag värmer långt in i hjärtat och som alltid blir det en viss gemenskap när vi berättar att vi kommer från samma land som Zlatan och Henke Larsson. Dags att besöka den lilla affären och vi överraskas av att utbudet är väldigt likt vårt: Oreokex, Heintz Ketchup, samma flingor och så vidare.

Vidare längs bygatorna där alla hälsar och undrar vem vi är. Grisarna bökar i trädgårdarna, hönsen pickar, prunkande växtlighet och vi får lära oss hur kava ser ut. Så kommer vi fram till Mikas (vår följeslagare) hus, presenteras för hans fru som lagar något över den öppna elden, hälsar på hans ena gris som får någon sorts jams att äta. Det känns som om man flyttar långt tillbaka i tiden och tempot är så lugnt. Ingen stress, bara stillhet, värme och lycka. Jag frågar Mika och några andra vad som är hemligheten bakom att Vanuatu för några år sedan utsågs till världens lyckligaste land? Svaren är desamma, gemenskap, man är aldrig ensam utan tar hand om varandra, mat och dryck räcker till alla, vill man inte arbeta så finns fisk i havet och bananer, kokosnötter, mango och mycket annat växer överallt så det är bara att plocka. Någon förklarade det så här: om jag har en banan, bara en, och du kommer så får du halva. Familjen är ett omfattande begrepp. Dit räknas inte bara föräldrar, mor- farföräldrar, barn eller syskon, utan fastar och farbröder, mostrar och morbröder, sysslingar, ja det verkar nästan som om alla räknas till familjen. Samtidigt förstår vi att det finns klaner eller olika släkter i byn och där då hövdingen eller bychefen verkar komma från en viss släkt.

Vi slår oss ner på en liten bar eller vad jag nu ska kalla det. Beställer in vars en Coca Cola och småpratar vidare om livet i Söderhavet, lyckan och mycket annat. Religionen, det vill säga kristendom med vissa inslag av naturreligioner, har stor inverkan på livet i detta lilla örike. De flesta går i kyrkan varje söndag. Ju mer jag får höra desto mera fascineras jag. Det börjar bli dags att åka vidare, men innan dess måste vi besöka ”kommunhuset” där byledningen möts regelbundet. Vi vinkar hej då och känner oss rörda över det varma bemötande vi fått i Mele och det blir mera om livet i söderhavsbyarna i nästa inlägg.

 

img_9293-kopia

Den provisoriska skolsalen i Mele

 

img_9308-kopia

Utanför ”kommunhuset”

 

img_9311-kopia

Tillsammans med en av byinvånarna utanför affären

 

img_9328-kopia

Fridfullt så att det förslår – djur och natur i bästa samförstånd mitt inne i byn!

 

 

img_9320-kopia

Mika – vår trevlige guide och följeslagare i Mela