Har man en gång fått Söderhavssand mellan tårna så blir man på något sätt trollbunden. Söderhavet fascinerar och berör på ett alldeles särskilt sätt. Jag kan inte förklara det, men själv är jag helt betagen. När vi nu var tillbaka på Vanuatu efter två år överväldigas jag av samma känslor och denna gång är de många nya upplevelser, men också återseendets glädje.

Jag måste berätta om när vi var tillbaka i den lilla Söderhavsbyn Eratap, bara några kilometer från vår resort. Hoppande vägar tillsammans Ray, som själv är bosatt i byn. Många hälsade igenkännande och särskilt glada blev både barn och vuxna när jag visade bilder i telefonen som vi tog för två åt sedan. Där är jag, pekade någon och det är ju Melissa och så vidare. Efter glada och lite blyga hälsningsrop besökte vi kyrkan. Här satt vi i nio timmar när cyklonen ven utanför, berättade Ray. Vi var livrädda, bad till Gud och höll om varandra. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag blundar och försöker föreställa mig alla byinvånarna i den lilla stenkyrkan. De sökte skydd tillsammans i den nya kyrkan. Männen hade först samlats i den gamla, men skräcken att den skulle rasa ihop blev för stor och männen lyckades krya över till den nya där kvinnor och barn samlats. Fasans och skräckens timmar och när sedan vindens dån tystnade smög de försiktigt ut för att bevittna skadorna med kullfallna träd, krossade hus, men som väl var hade ingen människa blivit skadad.

Nu, 18 månader senare, lyser stoltheten när byinvånarna visar hur allt har återuppbyggts och den nya vägen som håller på att byggas. Byn andas frid, lycka och total avsaknad av stress. Vi möter ett yngre par med den lilla babyn på kvinnas rygg. De kommer från den tropiska skogen där de hämtat mango, kokosnötter och annat till kvällens middag, en man kommer med fisk från havet, flera sitter och samtalar, ungdomar sparkar fotboll, mindre barn leker på den öppna planen.

Vi blir rundvisade i skolan och på den stora kartan som finns målad på skolans vägg pekar vi ut var Sverige ligger. Jag visar några bilder på snö och barnens ögon är som klot. På andra sidan jordklotet, ofattbart egentligen. Varje skoldag inleds med att barnen står på skolgården under en timme för att lyssna på rektorn, lära sig tystnad och stillhet och både lärare och barn berättar med glädje och stolthet om livet i skolan. Vi känner oss varmt välkomna överallt.

Ray berättar att hövdingen i byn numera har ett råd som han måste lyssna på innan han kan fatta beslut om olika regler. Demokratins intåg. Byhövdingen tillhör en viss klan. Alla i byn verkar på något sätt vara släkt med varandra, men samtidigt får vi veta att Ray och hans bröder uppmanades att gifta sig med flickor fram andra öar än huvudön för att föra in nytt blod. Kloka tankar.

Jag visar fler foton från 2014 (bra att ha kvar bilder i mobilen) och plötsligt säger någon, det är ju byns polis med sina lilla dotter. I samlad trupp, Ray, jag, min man och en grupp barn och unga som slagit följe med oss, går vi till polisens hus. När vi kommer till hans hus är hela släkten där, vi hälsas varmt av alla och återigen får vi veta hemligheten bakom lyckan. Här är ingen någonsin ensam, vi hjälps alltid åt med allt. I mitt stilla sinne undrar jag varför det finns en polis, brottsligheten är extremt låg i hela Vanuatu. Kanske är han behjälplig när saker ska fixas i byn? Vad vet jag?

Det är fredag och vi går förbi byns kavabar. Vill vi kanske smaka? Nja, vi väntar nog till vinet på hotellet, men livet på vår jord är sig både likt och olikt. Fredagsvin eller kava? Nästa gång blir det söderhavsshopping och huvudstadsbesök!

 

 

img_9560-kopia

Tillsammans med Ray utanför kyrkan

 

 

img_9567-kopia

Med ett vänligt kroppsspråk får man bra kontakt överallt i världen!

 

img_9584-kopia

Utanför skolan med några av de rara barnen

 

img_9591-kopia

Världskartan på en av skolbyggnaderna – man blir glad av färgerna

 

img_9593-kopia

På besök hos byns polis

 

img_9620-kopia

”Hemma” i vår bure igen!