Port Vila, Vanuatus huvudstad, påminner en del om livet i en mindre stad eller by i Västvärlden. Bilar, stenhus, affärer, kaféer och restauranger, men ändå inte alls. Huvudstaden är liten med ca 45 000 invånare, inga trafikljus, lugnt tempo, alla hälsar och byter gärna några ord, en marknad som helt skiljer sig från våra frukt- och grönsaksmarknader. Ändå känns den riktigt stor när vi är tillbaka efter några dagar med besök i olika byar.

Låt oss börja med Mele, den största byn på Vanuatu. Färden dit bjuder mycket spännande för våra västerländska ögon och bilen har knappt hunnit stanna förrän vi möts av en rar man som undrar om vi vill bli visade runt i byn. Med glädje tackar vi ja. Första stopp blir skolan, som raserats rejält av den cyklon som drog över Vanuatu för drygt ett år sedan. Jag blir starkt berörd. Unicef har satt upp tält där man bedriver undervisning. Fjärran från våra välutrustade skolor. De enklaste lokaler man kan tänka sig, men vilka glada och stolta barn och lärare som möter oss. Lyckan att få gå i skolan, få lära sig nya saker och utvecklas. Vi promenerar vidare med vår trevlige ”guide” som visar oss fotbollsplanen och berättare att han är fotbollstränare för byns lag. Stoltheten när han berättar om sitt lag värmer långt in i hjärtat och som alltid blir det en viss gemenskap när vi berättar att vi kommer från samma land som Zlatan och Henke Larsson. Dags att besöka den lilla affären och vi överraskas av att utbudet är väldigt likt vårt: Oreokex, Heintz Ketchup, samma flingor och så vidare.

Vidare längs bygatorna där alla hälsar och undrar vem vi är. Grisarna bökar i trädgårdarna, hönsen pickar, prunkande växtlighet och vi får lära oss hur kava ser ut. Så kommer vi fram till Mikas (vår följeslagare) hus, presenteras för hans fru som lagar något över den öppna elden, hälsar på hans ena gris som får någon sorts jams att äta. Det känns som om man flyttar långt tillbaka i tiden och tempot är så lugnt. Ingen stress, bara stillhet, värme och lycka. Jag frågar Mika och några andra vad som är hemligheten bakom att Vanuatu för några år sedan utsågs till världens lyckligaste land? Svaren är desamma, gemenskap, man är aldrig ensam utan tar hand om varandra, mat och dryck räcker till alla, vill man inte arbeta så finns fisk i havet och bananer, kokosnötter, mango och mycket annat växer överallt så det är bara att plocka. Någon förklarade det så här: om jag har en banan, bara en, och du kommer så får du halva. Familjen är ett omfattande begrepp. Dit räknas inte bara föräldrar, mor- farföräldrar, barn eller syskon, utan fastar och farbröder, mostrar och morbröder, sysslingar, ja det verkar nästan som om alla räknas till familjen. Samtidigt förstår vi att det finns klaner eller olika släkter i byn och där då hövdingen eller bychefen verkar komma från en viss släkt.

Vi slår oss ner på en liten bar eller vad jag nu ska kalla det. Beställer in vars en Coca Cola och småpratar vidare om livet i Söderhavet, lyckan och mycket annat. Religionen, det vill säga kristendom med vissa inslag av naturreligioner, har stor inverkan på livet i detta lilla örike. De flesta går i kyrkan varje söndag. Ju mer jag får höra desto mera fascineras jag. Det börjar bli dags att åka vidare, men innan dess måste vi besöka ”kommunhuset” där byledningen möts regelbundet. Vi vinkar hej då och känner oss rörda över det varma bemötande vi fått i Mele och det blir mera om livet i söderhavsbyarna i nästa inlägg.

 

img_9293-kopia

Den provisoriska skolsalen i Mele

 

img_9308-kopia

Utanför ”kommunhuset”

 

img_9311-kopia

Tillsammans med en av byinvånarna utanför affären

 

img_9328-kopia

Fridfullt så att det förslår – djur och natur i bästa samförstånd mitt inne i byn!

 

 

img_9320-kopia

Mika – vår trevlige guide och följeslagare i Mela