Gå till huvudsajt

Author: Ingrid Tollgerdt-Andersson

About Ingrid Tollgerdt-Andersson

Jag är forskare, författare, psykolog och föreläsare med en aldrig sinande passion - att resa! Se och uppleva så mycket som möjligt. Börjar planera nästa resa redan på flyget hem. Har förmånen att kunna resa både i jobbet och privat samt att kunna jobba var som helst i världen. Är lite av en "country collector" - hunnit med 80 länder och fler ska det bli! I bloggen lyfter jag fram hur resor påverkar ens inre, hur man förändras och utvecklas. Ger tips på speciella "highlights" - alltifrån städer, natur och stränder till restauranger och mycket annat!

Alberobello – byn som förflyttar en till drömmarnas värld

Det vilar en förtrollande skönhet över många platser i Italien. En mindre välkänd, men förförande vacker region är Apulien eller Puglia. Då har vi kommit söder om Rom och befinner oss i ett helt annat Italien än mondäna Milano eller intellektuella Bologna. Lite av det Italien som speglats i så många filmer. Ett speciellt ljus, en annorlunda atmosfär och ett landskap som är en fröjd för ögat möter oss när vi kör på vindlande småvägar mot den lilla trullibyn Alberobello. Vad är en trulliby? Jo, bebyggelsen i det gamla centrat i Alberobello består nästan helt och hållet av konformade, små vitkalkade hus. Alberobello med sina drygt 11000 invånare påminner om en sagostad för små hobbits snarare än en väl fungerade modern stad. Ja modern och modern. Kanske inte vad beträffar bebyggelsen, men för övrigt. Husen har gigantiskt tjocka kalkstensväggar som stänger ute hettan under sommaren och behåller värmen på vintern. Vitkalkade och ofta sinnrikt dekorerade.

Efter några timmars färd längs vackra vägar parkerar vi då bilen på torget och beger oss på jakt efter hotell Trullidea (jag skojar inte – det heter så). Hettan slår emot oss och jag är allt lite skeptisk när vi checkar in och det visar sig att hotellet saknar AC. Den känslan kunde jag besparat mig. Rummet är svalt och skönt. Vilken genialisk byggnadsteknik som både känns ”grön” och hållbar.

 

Gott om blommor och katter i Alberobello

De typiska husen – gata upp och gata ner

Ut för att se oss omkring i denna charmiga lilla by, UNESCO skyddad. Mysiga kaféer, trevliga restauranger och små souveniraffärer ligger lite här och var och alla är mycket vänliga och pratsamma. Vi ber om tips på en trevlig restaurang och en man visar vägen och följer oss till förtjusande Trulli & Puglia Wine bar. Ner för en brant trappa och så befinner vi oss på bottenplan i ett trullihus. Vi beställer in husets antipasto, gott lokalt vin, en perfekt lunch. Ut i det starka solskenet för vidare sightseeing i denna speciella stad. Här finns flera gamla kyrkor och några små museer, men nog är det mest de specifika husen som lockar. Det hela känns nästan overkligt, som att befinna sig i en liten stad för hobbits eller några andra sagofigurer. Mycket annorlunda och mycket charmigt.

Hotell Trullidea i bakgrunden

 

Fascineras av dessa hus – så sinnrika!

 

Gammalt möter nytt

Klockan börjar bli mycket och det är snart dags för middag. Vi har beställt bord på Miseria et Nobilta, och avnjuter en enastående god måltid. Kvällen är ung och vi fortsätter till en av många trevliga barer i den ”nyare” delen. Träffar Massimo och hans flickvän, båda bosatta i Alberobello. Vintrarna är stilla men på sommarhalvåret är turisterma desto flera. Timmen är långt efter midnatt när vi går till vårt hotell där vi somnar ovaggade i ett alldeles äkta trullihus.

 

 

Ferrara – renässanspärla i Italien

En halvtimme bort från Bolognas Centralstation ligger den gamla renässansstaden Ferrara, en otroligt charmerande liten pärla. Ja, liten och liten. Staden rymmer drygt 130 000 invånare där hon ligger i Po- deltat i ett mycket speciellt kulturlandskap, skyddat av UNESCO. Ferrara omnämns första gången redan på 700-talet, men inledde sin blomstringstid under 1200-talet, inte minst tack vare adelsfamiljen Este. Utbildning, konst och kultur, alla humanistiska renässansvärden blomstrade i Ferrara från slutet av 1400-talet. Staden blev en symbol för det ideala livet och den moderna stadsbilden. Det historiska centrat är en skönhet som ger en förnimmelse av att vara förflyttad till renässansen dagar. Det vilar en speciell stolthet, ja nästan en form av högtidlighet över staden, men vi är i Italien så stelt blir det aldrig. Charmiga gränder, öppna och trevliga människor, palats som lever, ett slott som med sin vallgrav känns magiskt. Det är en stad präglad av unga människor, som alla universitetsstäder. Universitetet är desto äldre, grundades 1391 och räknas som ett av de främsta i Italien. Nog förpliktigar det att studera på samma universitet som till exempel Copernicus och att befinna sig i en miljö där bland andra Michelangelo vistades och arbetade, anlitad av Este familjen.

 

Den korta tågresan ger en viss inblick i det specifika landskapet och stationen ligger tio minuters promenad från det gamla centrat. Under vägen dit lär vi oss massor om staden eftersom det finns trevliga informationsskyltar lite överallt. Inne i det historiska centrat slår vi oss ner på Tiffany, ett mysigt kafé på Piazza Municipale. Ett stenkast därifrån får jag syn på Panificio Dellepiane, ett bageri med lustiga bröd i skyltfönstret. Väl inne träffar vi trevliga Simona som berättar att bröden är specifika för Ferrara. Vi dröjer oss kvar, pratar och köper naturligtvis ett par bröd. Utsökta och mycket speciella. Så är vi framme i hjärtat av staden, Piazza delle Erba. Hänförda betraktar vi Stadshuset, Katedralen och en massa andra arkitektoniska mästerverk. De håller på att sätta upp ett otal trevliga små stånd och vi får veta att det ska vara marknad på torget nästa dag.

 

Tittar på klockan. Det börjar bli dags för lunch. Valet av restaurang i dag är självklart. Inte för att det är den bästa maten utan för att El Brindisi är världens äldsta krog som än i dag utspisar både med mat och dryck. Ett stenkast därifrån bodde Copernicus när han studerade i Ferrara och det är hisnande att tänka på att han kanske åt pasta och drack vin här? Väggarna viskar om gångna minnen, pastan är god, vinet utsökt och personalen är bara så trevlig. Vi dröjer oss kvar länge, samtalar med en äldre man som berättar att han dagligen kommer in här för att ta ett glas vin. Vinet från trakten har en väldigt speciell jordig smak, jag gillar det. Ut i solskenet igen. Det är mitten av oktober och vädret påminner om en svensk sommar när den är som bäst. Kikar i några trevliga små butiker och så får jag syn på en förtjusande liten affär som säljer tryffel och läckra tryffelprodukter. Botaniserar, handlar och så blir det en espresso på det trevliga kaféet Giorni med anor sedan 1800-talet. Det ligger vägg i vägg med vallgraven och slottet eller borgen, ännu ett av renässansen mästerverk. Det börjar bli dags att dra oss mot järnvägsstationen för att ta tåget ”hem” till Bologna, ja så känns det efter ett 30-tal besök där de senaste 10 åren.

 

                                      

Utanför Panificia Dellepiano                                                          Espresso på Café Tiffany

 

                                

På väg mot Rådhuset                                                           Det vackra Rådhuset

 

                           

Utanför Brindisi – världens äldsta krog                               Tryffelaffären

 

 

 

                          

Tryffelprodukter så långt ögat når                                     Den vackra borgen

 

 

 

Berlin Mitte – shopping, kaféer, barer och restauranger – mina favoriter

Det är med kluvna känslor som jag skriver detta inlägg. Bara några dagar efter vi lämnat Berlin inträffade det avskyvärda dådet mot julmarknaden mitt i Berlins hjärta. Kusligt och ofattbart och jag får ”deja vu” eftersom vi lämnade Paris en vecka innan dådet mot Bataclan och flera andra ställen där förra hösten. Men jag vill anamma det budskap som sprids, att stå upp tillsammans och att inte låta rädslan hindra oss från att leva. Själv kommer jag att fortsätta att resa, en passion som utvecklar och berikar mitt liv.

Så därför vill jag berätta om några av mina favoriter i Mitte. Låt oss börja med shoppingen som bara är så läcker och så bra. Smågatorna runt Weinmesterstrasse, dels i riktning mot Prenzlauerberg och dels ner mot Hackescher Höfe, erbjuder de mest lockande små butiker man kan tänka sig. Här finns de mera traditionella lyxmärkena, billigare varianter som Uniqlo, COS, H & M, men också utsökta och lite mera udda små affärer. Området är fyllt av ”pop- up stores” och en del kan därför vara utbytta om några månader. Denna gång botaniserade jag i en helt underbar affär med strumpor, alltifrån japanska sockar till ljuva strumpbyxor, allt kompletterat med läckra skor och badprodukter från Tahiti. För att inte tala om kaffebutiken på Schönhausser Strasse där man kan stanna hur länge som helst. Hela den gatan är fylld av underbara designaffärer. Handskaffären på Rosenthaler Str, Walimisim, erbjuder inte enbart handskar utan en mix av second hand och nytt – handskar, scarfs, skor, minibilar och mycket annat. Jag gillar den trevliga blandningen av varor som man ser mycket av i dessa kvarter. Pärlaffären i närheten av Hackescher Höfe är en annan oemotståndlig affär och den som gillar att botanisera bland viner får inte missa den trevliga vinhandeln, Barrio Weine.

Efter några timmar in och ut i de mest lockande butiker av allehanda slag behöver benen vila på något trevligt kafé. Det vimlar av trivsamma kaféer där man också kan äta en lättare sallad, en smörgås eller något liknande för att stilla den värsta hungern. Det är svårt att välja, men det är två ställen som jag absolut inte vill missa. Trevliga Kafé Mitte på Weinmeisterstrasse är fräscht, trendigt och alltid fullsatt. Stämningen är livfull, glad och inspirerande och under sommarhalvåret sjuder uteserveringen av liv. Lika livfullt, men med mörka lokaler som för tankarna till ett Berlin för länge sedan, är Café Cinema. Inrökta, och för den som önskar finns ett mysigt rökrum med darrande stearinljus, alltid fullsatt, men icke rökare har också gott om plats. Supergott kaffe, men också starkare varor. När vi är inne på starkare drycker ligger det en kneipe eller en ölbar i varje gathörn (nästan). Den som föredrar ett glas vin kan prova goda viner på någon vinbar. En återkommande favorit är Muret la Barba på Rosenthaler Strasse. Utsökta italienska viner, suverän stämning och mycket trevlig personal. Är man hungrig så varför inte njuta av parmesanost, mortadella eller något annat gott. Det finns oändligt många nattliga barer i Berlin. Den som gillar lite udda ställen med en fantastisk och mycket speciell atmosfär får inte missa Absinthdepot Berlin som ligger på Weinmeisterstrasse. Man bör dock inte vara allergisk mot rök för här bolmas det en hel del medan samtalen flödar över ett glas absint. Inga andra drycker serveras. Utbudet av absint är däremot gigantiskt och vi fick lära oss att den mytomspunna dryckens hemland är Schweiz.

Efter shopping, luncher och kanske ett glas vin känner vi att det är dags för middag. Själva älskar vi vietnamesisk mat och vill man hålla reskassan nere är det ett perfekt val. Samarbetet mellan forna Östberlin och Nordvietnam var intensivt och det finns många bra vietnamesiska restauranger. Madami har ett fantastiskt kök med tonvikt på Hanoiköket. Supergott, alltid fullsatt, bord måste bokas. Chen Che Teahouse är en annan favorit där man kan man dricka te, men också äta underbart god mat och njuta av en miljö och dofter som för tankarna till Vietnam. Förtjusande personal, romantisk stämning som på något sätt fångar upp kolonialtiden (känns det som) och detta är det enda ställe där jag kunna dricka vietnamesiskt kaffe som smakar precis som det jag fått i Vietnam. Även här är bordsbokning kvällstid ett måste. Sist men inte minst, klassiska Monsieur Vuong på Alter Schönhauser Str. Alltid fullsatt, en helt fantastisk stämning, makalöst god mat och synnerligen prisvärt. Här kan man inte boka bord, men att stå utanför och vänta är garanterat väldigt kul med inspirerande samtal där vi får veta och lära så mycket nytt om Berlin, denna underbara stad.

 

                

Utanför Monsieur Vong                                           Absinth Depot förflyttar en till 20-talet

 

            

Marcus Brau – en av många ölbarer                    Rene la Barba

 

 

           

Vietnamesiskt kaffe på Chen Che                       Café Cinema

 

 

Berlin – historien viskar i varje gathörn och varje vrå

Berlin är en extremt spännande stad. Jag har varit här flera gånger och fascineras mer och mer för varje gång. Här finns lyxen, här finns flärden, här finns det mångkulturella, det dekadenta med mörka klubbar, det bohemiska, det intellektuella och det kulturella Berlin för att nämna några av de aspekter som gör Berlin till en extremt intressant stad. Allt detta lockar, men det som nog attraherar mig allra mest är historiens vingslag som fångar Berlin, ibland i en ljus och vacker slöja, men många gånger i en mörk, ja kolsvart tung filt.

Trettiotalet med förföljelse av oliktänkande och framförallt av den judiska befolkningen märks på många platser i Berlin. Det är inte bara Förintelsemuseet eller Gedänkstätte utan på så många olika i platser i Berlin. Ett besök i Nya synagogan i Mitte, totalförstörd 1938, numera återuppbyggd och välbevakad av beväpnade vakter, gör en starkt berörd. Att komma in på Otto Weidt museet på en av gårdarna i Hackescher Höfe ger en kalla kårar i hela kroppen och mitt emot ligger Anne Frank utställningen. Efter dessa besök känner vi att vi måste ha en kaffe, prata men också skingra tankarna. Efter en god kopp kaffe och ”berliner” (en sorts flottyrmunkar) är vi redo att fortsätta dagens upptäcktsfärd i Mitte. Vi har inte gått många steg förrän vi ser dem, metallplattorna på trottoaren, försedda med texter som att här bodde XX som deporterades 1937 och aldrig återvände. Man kommer liksom inte riktigt från att historien är där överallt. Fortsätter ut på Unter den Linden och imponeras av allra vackra och storslagna byggnader. Stannar till hos boquinisterna utanför Humboldt Universitet och imponeras. Detta universitet har fått fram inte mindre än 29 Nobelpristagare. Korsar gatan och där är den igen, den mörka delen av en i dag helt underbar stad. Bebelplatz där nazisterna iscensatte ett av många bokbål, 1933. Oliktänkande var farligt och skulle kväsas, men tack och lov stundar numera helt andra tider.

Bredvid Domen ligger DDR museet och nu är vi inne på en annan del av vår nutidshistoria. Det kalla krigets dagar. Intressant att se hur livet gestaltade sig i det forna öst och det som främst slår en var just intoleransen mot allt som var oliktänkande och individualism. Muséet vid Check Point Charlie, den forna gränsövergången mellan Västberlin och Östberlin är ännu ett skakande minnesmärke.

1930-talet, förföljelser, de båda världskrigen, kalla kriget – ja trots dessa skakande minnesmärken, så påtagliga överallt i Berlin, så är Berlin ingen dyster stad. Tvärtom, livsbejakande, glad, tolerant och öppen. En stad fylld av mysiga kaféer, restauranger, konstgallerier, underbara butiker där man hittar allt, kulturell mångfald, fantastiska konstmuseer, ståtliga byggnader och sist men inte minst – underbara och öppna människor som bidrar till inspirerande möten. I nästa inlägg berättar jag om några favoriter – butiker restauranger, kaféer och barer i Mitte.

 

img_3592-kopia                      img_3607-kopia

Hackescher Höfe – Otto Schindlmuseet                         Utanför DDR museet

 

 

img_3612-kopia              img_3621-kopia

Den vackra Domen längs Unter den Linden          Humboldt Universitetet och Boquinisterna

 

img_3637-kopia            img_3625-kopia

Gendarmenmarkt med sina vackra kyrkor          Ett sorgligt stycke historia – bokbålen 1933 – just här!

 

 

 

 

Berlin uppklädd i sin magiska julskrud

Berlin är en stad som fascinerar och berör. Jag har varit här på olika ”stop over” åtskilliga gånger och det finns alltid nya saker att upptäcka i denna extremt spännande stad. Dock är det första gången som jag är i Berlin under december månad och staden är som ett enda stort jullandskap eller en tomteverkstad. Jag vet inte hur man bäst ska beskriva Berlin iklädd sin glittrande advents- och julskrud. Som en snödrottning? En varm och glad Tomte eller som glittrande tingel och tangel? Kanske som något mitt emellan. Själv är jag inte direkt någon julmarknadsälskare, men den på Gendermenmarkt är vacker, inte minst beroende på att torget i sig är en skönhet. Torget räknas som ett av Berlins vackraste med Konserthuset, Tyska Kyrkan och den Franska Kyrkan och just nu är det förvandlat till ett enda stort jullandskap. Roligt att botanisera där en stund innan vi går upp till Unter den Linden och promenerar mot julmarknaden på Alexanderplatz. Mindre storslagen, mindre lyxig, men väl värd ett besök. Glüwein, kanderade äpplen och pepparkakor bjuds ut i nästan varje marknadsstånd oavsett på vilken marknad man än befinner sig och det finns en uppsjö av julmarknader i Berlin.

För egen del fascineras jag mera över alla vackra julgranar som lyser upp nästan hela Berlin. Så lär också julgranen i sin mera moderna tappning ha sitt ursprung i Tyskland och ögat bjuds på de mest hänförande och vackra granar och julskyltningarna i alla affärer, på kaféer, barer och restauranger är en fröjd för ögat. Det börjar bli dags för lunch och vi går till Casa Camper, vårt suveränt trevliga hotell i Mitte. Här erbjuds nämligen en god lunch uppe i hotellets skybar. Det är bara att välja, sallader, sandwich, godis, kalla och varma drycker (alkoholfria) i en superläcker lokal och till detta en magisk utsikt över Berlins takåsar. Bäst av allt, det ingår i rumspriset. Sallad, lite ost och ett glas vin och vi är redo att fortsätta turen i ett julklätt Berlin. Vi befinner oss i Mitte, ett stenkast från Hackesche Höfe. Låt oss gå dit säger jag, det vore kul att se hur man möter julen på dessa små gårdar med sin brokiga historia. Vi blir inte besvikna. Här tycks nästan varje gård möta julen med dekorationer utifrån sitt speciella tema och ett besök kan verkligen rekommenderas. Tittar på klockan, dags att ta U-Bahn till gamla västdelen och kolla julskyltningen där.

Hoppar av vid Wittenberg Platz och flanerar längs Kurfürstendamm och de andra affärsgatorna. Julskyltningen är storslagen, magisk, vacker och det är ett sant nöje att stanna vid olika skyltfönster och känna barnasinnet från skyltsöndagen återkomma. Så viker vi av och strax är vi framme vid KaDeWe, pärlan och juvelen framför alla andra varuhus i Berlin och dekorationerna är väl i klass med både Harrods och Selfridges i London eller Macys och Bloomingdale´s i New York. Njutning för alla sinnen att betrakta allt från juveler till leksaker innan vi går till favoriten framför alla andra, mattavdelningen. Älskar att botanisera bland allsköns läckerheter och en del matprodukter packas in i vackra paket och ska bli julklappar snart hemma i Sverige. Snart dags att ta tåget tillbaka till Mitte och kvällens middag, men innan dess blir det självklart ett glas champagne på en av KaDeWe´s många champagnebarer. Även om Berlin tycks njuta i sin julskrud finns det så mycket annat som lockar och ropar. Mera om detta i nästa blogginlägg!

img_3569-kopia                           img_3470-kopia

En av många julgranar – Hackescher Höfte                        Julskyltning i en liten skoaffär

 

 

 

img_3492-kopia                       img_3546-kopia

Julmarknaden på Alexander Platz                                Käthe Wohlfart erbjuder utsökta julprydnader

 

img_3646-kopia                 img_3650-kopia

 

Storslagen julskyltning på KaDeWe                       Magiska dresser i skyltfönstret!

 

 

img_3474

 

Glöggbutik i Berlin Mitte

 

Strålande jul på Tivoli i Köpenhamn

Köpenhamn är en fantastisk stad året om, men frågan är om den inte är som allra bäst i december, i advent. Danskarna är duktiga på design och arkitektur och deras julskyltning tilltalar mig väldigt mycket. Sällan eller aldrig den grälla tomteröda eller knallgröna färgen som är vanlig här hemma utan mera av dovt vinrött, grått, gyllene och olivgrönt. Att flanera längs Ströget och kika på den vackra julskyltningen är både inspirerande och rolig. Fullt med folk överallt, på kaféerna dricker man dansk glögg med julenötter, paradhotellet Angleterre är dekorerat som det vackraste leksaksslott från sagans värld, massor av julmarknader lockar till sig folk, glatt och livfullt överallt.

De senaste åren håller också en Köpenhamns största turistattraktioner, Tivoli öppet under hela december fram till jul. Ett besök kan varmt rekommenderas och har man möjlighet att åka dit en vardagseftermiddag och kväll är det helt klart att föredra framför helgerna då det är väldigt fullt. Lös också gärna inträdesbiljett på nätet så slipper man stå i kö för att komma in. Väl inne på Tivoli är det som att befinna sig i sagans värld. Förtrollande och mycket vackert. Miljontals små ljus skapar en magisk stämning. Julemannen tar emot en bit från ingången och han väl kanske mest till för barnen, men han skapar en hemtrevlig stämning bara genom att finnas där. Klockspel, små stånd där det säljs glögg, mandlar, kaffe, dansk öl så klart, men också spunnet socker och glass. Andra stånd erbjuder vackra ting av allehanda slag från Illum eller någon av de andra välkända danska flaggskeppen inom design. Mitt i området har man byggt upp en fantastisk vackert snölandskap med olika sagofigurer och snön ser alldeles verklig ut, men det är den klart inte med tanke på att det är milt, kanske 8-9 grader plus.  Det är roligt att bara gå omkring och njuta av allt det vackra. Är man hungrig så finns det många trevliga restauranger på området, alltifrån en delikat julefrokost på Nimb till pölser och en öl. Lust och kassa får avgöra ens val.

Har man barnasinnet kvar så är det kul att testa de olika åkattraktionerna som är öppna. Berg & Dalbanan, en av världens äldsta är precis lagom snäll, det kittlar i magen, man skrattar, men ingen behöver tycka att det är kusligt. En tur i Pariserhjulet erbjuder en magnifik utsikt över Köpenhamn i juleskrud. Att åka karuseller, äta sockervadd och låta ögat och själen njuta allt det vackra skapar julstämning och det är ett trevligt sätt att inleda julen. Några små julklappar och glada minnen får följa med hem. Om man vill njuta av julskyltningen i Köpenhamn så tänk på att allt som handlar om jul plockas ner så fort juldagarna är över och till nyår möts man i stället av skyltfönster som hälsar det nya året välkommet.

 

img_3053-kopia                             img_3060-kopia

Konstsnö och glittrande ljus                                               Som hämtat ur sagans värld

 

 

img_3039-kopia                        img_3037-kopia

Svansjön i snö!                                                            Oj, så lång man blev!

 

img_3070-kopia                       img_3072-kopia

Strålande jul                                                               Magiskt – som en sagovärld

Utfärd med vattenfall, kafferosteri och avslutar med shopping i Port Vila

”Att bara vara” kan tyckas lite uttjatat, men det är precis vad vi gör. Njuter sen och ljuvlig frukost på underbara Eratap Beach Resort. Färska frukter, pannkakor, ägg Benedecitine eller vad man nu väljer. Sitter länge över morgonkaffet och tittar ut över Söderhavet. Några unga pojkar paddlar förbi med sin lilla båt. Reser oss, går längs stranden och plockar snäckor, lånar kanske en kajak och paddlar längs strandkanten, ja vi gör helt ingenting och ändå allt. Känner mig närmare livet än på länge.

Efter några sådana totalt stilla dagar börjar vi få lust att se mera av den fina huvudön och vi åker på utfärd tillsammans med en av hotellets trevliga chaufförer. Dagens första stopp blir Mele Cascades, de omtalade vattenfallen. Det är en lång vandring genom regnskogen och vi har blivit förvarnade att efter cyklonen så har vattenfallen nästan torkat ut. Vattenfallen är verkligen en skugga av sitt forna jag, men färden genom skogen är ändå mer än väl värd både mödan och entré avgiften. Fågelkvitter, ett svagt porlande av vatten bryts plötsligt av ett prassel. Ett djur eller vad? En liten pojke som kommer springande genom skogen, han hälsar och berättar att han är på väg hem efter skolan. Alla unga pratar bra engelska så det är enkelt att kommunicera och ta sig fram på Vanuatu.

img_9351-kopia                                img_9347-kopia

Bambugrottor på väg upp mot vattenfallen i Mele                   Vacker regnskog!

 

En stund senare möter vi en man som kommer med en machete hängande på ryggen och han bär på en massa kokosnötter. Så ursprungligt, så annorlunda och så stilla. Efter någon timmes vandring är vi tillbaka till bilen och vår chaufför och nu är det dags att ta sig till Tanna Coffe, ett kafferosteri, mitt ute på landsbygden. Tanna Coffe följer mig på Instagram och jag dem så det känns nästan som vi är bekanta när vi hälsar på personalen. Ädelt Arabica kaffe växer på ön Tanna medan rosteriet då är på huvudön Efate. Doften är förförande och vi ser när kaffet rostas, en del mals medan annat får förbli hela bönor innan det packas. Lokalen rymmer ett mycket trevligt kafé och sitta där och dricka en god espresso macchiato gör mig lycklig. Kan inte motstå en god banankaka till kaffet. Köper några paket med de fina kaffebönorna efter att ha försäkrat oss om att det är OK att ta med förpackningarna genom den Australienska tullen (som är sträng).

 

img_9338-kopia                           img_9340-kopia

Tanna kafferosteri med utsökta kaffebönor                       Kafferosteri med gamla anor

 

Åker vidare mot dagens sista stopp, nämligen huvudstaden Port Vila. Efter en vecka vid strandkanten och i småbyar känns plötsligt Port Vila stor med sina 36 000 invånare. Ett brokigt folkliv, en hel del bilar, flera trevliga kaféer och restauranger skapar en atmosfär vitt skild från de små söderhavsbyarna vi besökt. Strosar längs huvudgatan och återvänder till en av favoriterna från besöket för två år sedan. I butiken säljs ljuvliga söderhavstvålar, söta toppar och del annat som blir presenter till dem som väntar därhemma. Den underbara matmarknaden är en glädje för både öga och gom. Frukter, grönsaker och allt upplagt som små konstverk. Vissa varor känner vi igen, men många är oss främmande. Marknaden där man säljer ”allt” som inte är ätbart, kläder, skor, smycken och vackra tyger är också väl värd ett återbesök. Samma värme, samma vänlighet möter oss också inne i Port Vila. Folk kommer fram och pratar, frågar om Sverige och om Europa och de berättar i gengäld om livet på Vanuatu. En sådan genuin värme och välkomnade atmosfär har jag sällan mött. Kanske aldrig?

img_9366-kopia                        img_9391-kopia

Grönsaker och frukter av alla slag på marknaden             Dags att posta vykorten hem till Sverige

 

Tar en liten taxi tillbaka till vår förtjusande resort, gör oss redo för kvällens vin- och kavaprovning. Läckra tapas med Söderhavstouch, goda viner och nog är det spännande att smaka kava, pirrar på läpparna men jag nöjer mig med en liten kopp! Njuter av ännu en underbar måltid på stranden, ett lätt vemod infinner sig. Det är snart dags att säga ”hej då” till Vanuatu, detta fantastiska Söderhavsland, som har berört oss så djupt och inte liknar något annat vi sett.

 

img_9613-kopia                                              img_9628-kopia

Melanie förbereder Kava – och jag hänger på!                                      Att njuta frukost, lunch och middag så här på Eratap Beach Resort är magiskt!

 

 

 

 

 

 

 

 

Återseendets glädje – tillbaka i Eratap – en liten by långt ute i Söderhavet

Har man en gång fått Söderhavssand mellan tårna så blir man på något sätt trollbunden. Söderhavet fascinerar och berör på ett alldeles särskilt sätt. Jag kan inte förklara det, men själv är jag helt betagen. När vi nu var tillbaka på Vanuatu efter två år överväldigas jag av samma känslor och denna gång är de många nya upplevelser, men också återseendets glädje.

Jag måste berätta om när vi var tillbaka i den lilla Söderhavsbyn Eratap, bara några kilometer från vår resort. Hoppande vägar tillsammans Ray, som själv är bosatt i byn. Många hälsade igenkännande och särskilt glada blev både barn och vuxna när jag visade bilder i telefonen som vi tog för två åt sedan. Där är jag, pekade någon och det är ju Melissa och så vidare. Efter glada och lite blyga hälsningsrop besökte vi kyrkan. Här satt vi i nio timmar när cyklonen ven utanför, berättade Ray. Vi var livrädda, bad till Gud och höll om varandra. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag blundar och försöker föreställa mig alla byinvånarna i den lilla stenkyrkan. De sökte skydd tillsammans i den nya kyrkan. Männen hade först samlats i den gamla, men skräcken att den skulle rasa ihop blev för stor och männen lyckades krya över till den nya där kvinnor och barn samlats. Fasans och skräckens timmar och när sedan vindens dån tystnade smög de försiktigt ut för att bevittna skadorna med kullfallna träd, krossade hus, men som väl var hade ingen människa blivit skadad.

Nu, 18 månader senare, lyser stoltheten när byinvånarna visar hur allt har återuppbyggts och den nya vägen som håller på att byggas. Byn andas frid, lycka och total avsaknad av stress. Vi möter ett yngre par med den lilla babyn på kvinnas rygg. De kommer från den tropiska skogen där de hämtat mango, kokosnötter och annat till kvällens middag, en man kommer med fisk från havet, flera sitter och samtalar, ungdomar sparkar fotboll, mindre barn leker på den öppna planen.

Vi blir rundvisade i skolan och på den stora kartan som finns målad på skolans vägg pekar vi ut var Sverige ligger. Jag visar några bilder på snö och barnens ögon är som klot. På andra sidan jordklotet, ofattbart egentligen. Varje skoldag inleds med att barnen står på skolgården under en timme för att lyssna på rektorn, lära sig tystnad och stillhet och både lärare och barn berättar med glädje och stolthet om livet i skolan. Vi känner oss varmt välkomna överallt.

Ray berättar att hövdingen i byn numera har ett råd som han måste lyssna på innan han kan fatta beslut om olika regler. Demokratins intåg. Byhövdingen tillhör en viss klan. Alla i byn verkar på något sätt vara släkt med varandra, men samtidigt får vi veta att Ray och hans bröder uppmanades att gifta sig med flickor fram andra öar än huvudön för att föra in nytt blod. Kloka tankar.

Jag visar fler foton från 2014 (bra att ha kvar bilder i mobilen) och plötsligt säger någon, det är ju byns polis med sina lilla dotter. I samlad trupp, Ray, jag, min man och en grupp barn och unga som slagit följe med oss, går vi till polisens hus. När vi kommer till hans hus är hela släkten där, vi hälsas varmt av alla och återigen får vi veta hemligheten bakom lyckan. Här är ingen någonsin ensam, vi hjälps alltid åt med allt. I mitt stilla sinne undrar jag varför det finns en polis, brottsligheten är extremt låg i hela Vanuatu. Kanske är han behjälplig när saker ska fixas i byn? Vad vet jag?

Det är fredag och vi går förbi byns kavabar. Vill vi kanske smaka? Nja, vi väntar nog till vinet på hotellet, men livet på vår jord är sig både likt och olikt. Fredagsvin eller kava? Nästa gång blir det söderhavsshopping och huvudstadsbesök!

 

 

img_9560-kopia

Tillsammans med Ray utanför kyrkan

 

 

img_9567-kopia

Med ett vänligt kroppsspråk får man bra kontakt överallt i världen!

 

img_9584-kopia

Utanför skolan med några av de rara barnen

 

img_9591-kopia

Världskartan på en av skolbyggnaderna – man blir glad av färgerna

 

img_9593-kopia

På besök hos byns polis

 

img_9620-kopia

”Hemma” i vår bure igen!

 

 

Lyckan och livet i en Söderhavsby

Port Vila, Vanuatus huvudstad, påminner en del om livet i en mindre stad eller by i Västvärlden. Bilar, stenhus, affärer, kaféer och restauranger, men ändå inte alls. Huvudstaden är liten med ca 45 000 invånare, inga trafikljus, lugnt tempo, alla hälsar och byter gärna några ord, en marknad som helt skiljer sig från våra frukt- och grönsaksmarknader. Ändå känns den riktigt stor när vi är tillbaka efter några dagar med besök i olika byar.

Låt oss börja med Mele, den största byn på Vanuatu. Färden dit bjuder mycket spännande för våra västerländska ögon och bilen har knappt hunnit stanna förrän vi möts av en rar man som undrar om vi vill bli visade runt i byn. Med glädje tackar vi ja. Första stopp blir skolan, som raserats rejält av den cyklon som drog över Vanuatu för drygt ett år sedan. Jag blir starkt berörd. Unicef har satt upp tält där man bedriver undervisning. Fjärran från våra välutrustade skolor. De enklaste lokaler man kan tänka sig, men vilka glada och stolta barn och lärare som möter oss. Lyckan att få gå i skolan, få lära sig nya saker och utvecklas. Vi promenerar vidare med vår trevlige ”guide” som visar oss fotbollsplanen och berättare att han är fotbollstränare för byns lag. Stoltheten när han berättar om sitt lag värmer långt in i hjärtat och som alltid blir det en viss gemenskap när vi berättar att vi kommer från samma land som Zlatan och Henke Larsson. Dags att besöka den lilla affären och vi överraskas av att utbudet är väldigt likt vårt: Oreokex, Heintz Ketchup, samma flingor och så vidare.

Vidare längs bygatorna där alla hälsar och undrar vem vi är. Grisarna bökar i trädgårdarna, hönsen pickar, prunkande växtlighet och vi får lära oss hur kava ser ut. Så kommer vi fram till Mikas (vår följeslagare) hus, presenteras för hans fru som lagar något över den öppna elden, hälsar på hans ena gris som får någon sorts jams att äta. Det känns som om man flyttar långt tillbaka i tiden och tempot är så lugnt. Ingen stress, bara stillhet, värme och lycka. Jag frågar Mika och några andra vad som är hemligheten bakom att Vanuatu för några år sedan utsågs till världens lyckligaste land? Svaren är desamma, gemenskap, man är aldrig ensam utan tar hand om varandra, mat och dryck räcker till alla, vill man inte arbeta så finns fisk i havet och bananer, kokosnötter, mango och mycket annat växer överallt så det är bara att plocka. Någon förklarade det så här: om jag har en banan, bara en, och du kommer så får du halva. Familjen är ett omfattande begrepp. Dit räknas inte bara föräldrar, mor- farföräldrar, barn eller syskon, utan fastar och farbröder, mostrar och morbröder, sysslingar, ja det verkar nästan som om alla räknas till familjen. Samtidigt förstår vi att det finns klaner eller olika släkter i byn och där då hövdingen eller bychefen verkar komma från en viss släkt.

Vi slår oss ner på en liten bar eller vad jag nu ska kalla det. Beställer in vars en Coca Cola och småpratar vidare om livet i Söderhavet, lyckan och mycket annat. Religionen, det vill säga kristendom med vissa inslag av naturreligioner, har stor inverkan på livet i detta lilla örike. De flesta går i kyrkan varje söndag. Ju mer jag får höra desto mera fascineras jag. Det börjar bli dags att åka vidare, men innan dess måste vi besöka ”kommunhuset” där byledningen möts regelbundet. Vi vinkar hej då och känner oss rörda över det varma bemötande vi fått i Mele och det blir mera om livet i söderhavsbyarna i nästa inlägg.

 

img_9293-kopia

Den provisoriska skolsalen i Mele

 

img_9308-kopia

Utanför ”kommunhuset”

 

img_9311-kopia

Tillsammans med en av byinvånarna utanför affären

 

img_9328-kopia

Fridfullt så att det förslår – djur och natur i bästa samförstånd mitt inne i byn!

 

 

img_9320-kopia

Mika – vår trevlige guide och följeslagare i Mela

Söderhavsdrömmen förverkligas

img_9666_redigerad

Många av oss har en dröm om Söderhavet, små öar, palmer, kritvit sand, turkost hav, kokosnötter, fiskar, livsglädje – ja ett paradis helt enkelt. Jag har haft förmånen att besöka en del öriken i Söderhavet. Att åka så långt bort, till andra sidan jordklotet och möta samhällen som fortfarande är förvånansvärt opåverkade av den västerländska kulturen var en dröm jag hade. Först ut var Yasawa, en liten ögrupp i Fiji och när jag kommit hem igen tänkte jag, bara en gång till måste jag till Söderhavet. Det är något alldeles speciellt som berusar och berör, jag kan inte sätta ord på vad det är och heller inte förklara det.

I höstas var det fjärde gången vi for tvärs över jordklotet, denna gång för att besöka Vanuatu Island, ett litet örike lång från Sverige. För två år sedan var vi där och fascinerades alldeles otroligt över detta land, kulturen, människorna, av Vanuatu som av Happy Planet Index för några år sedan rankades som världens lyckligaste land. Det är sällan vi återvänder när vi besökt platser så långt hemifrån, men när Vanuatu för ett och halvt år sedan drabbades av en fruktansvärd cyklon som ödelade otroligt mycket i huvudstaden liksom i den lilla byn Eratap så ville vi båda återvända. Vi hade bott på förtjusande Eratap Beach Resort och genom dem blev vi uppdaterade om läget efter cyklonen. Fick höra om och se hur snabbt man lyckades bygga upp det som ödelagts tack vare samarbete och den positiva livssyn som präglar människorna där.

Fulla av förväntan steg vi på planet i Brisbane för att några timmar senare gå ner för landning i Port Vila, huvudstaden. Hur skulle det se ut? Hade man lyckats bygga upp allt? Regnet mötte oss tillsammans med Robert och vi fick höra om hur det varit när cyklonen härjade under nio fasansfulla timmar, men mera om det i ett senare inlägg. Vi hälsas välkomna, kramas om och det känns nästan som att komma hem, så välbekant och ändå så fjärran. Vi hade bett att få samma bure, eller hus, som förra gången och fast regnet droppade utanför så kände jag den där varma, underbara lyckan och stillheten som omfamnade mig. En vecka framför oss när vi skulle vara ”busy doing nothing” på Eratap Beach Resort, ett magiskt ställe som är precis sig likt. Bort till den lilla restaurangen för att äta grillad fisk, så nyfångad så att den nästan sprattlade. Till detta fräscha grönsaker och ett glas iskallt vin. Måste nypa mig i armen, vi är här och ser ut över kritvita sandstränder utan en enda människa, här finns inga solparasoller eller hög musik utan stillhet, smaragdgrönt vatten, palmer och en känsla av oändlighet. Under tiden vi sitter på terrassen och spricker molntäcket upp och paradiset ligger framför våra fötter. Sagolikt, magiskt – ja inga ord kan beskriva känslan av att vara där.

Vad gör man på en Söderhavsö? Man finns till på ett sätt som man inte alls gör i vardagen. Att bara vara är ett slitet uttryck men det nog det som bäst beskriver mina upplevelser av Söderhavet. Gå långs stranden, plocka snäckor och kritvita koraller, snorkla och möta ett undervattensliv så spännande och färgrikt, det känns nästan som om fiskarna och korallerna talade till en, ligga raklång på den kritvita sandstranden, mindfulness långt bortom alla yogaklasser, höra suset i palmerna, plocka upp en kokosnöt, en mangofrukt eller en banan. Åka med den lilla båten till en alldeles egen öde ö, ha med matkorg och vin (som man kan beställa på resorten). Det är onekligen en väldigt speciell känsla att vara ensamma på en ö, ingen mobilmottagning, men jag känner mig tryggt förvissad om att George kommer tillbaka och hämtar oss den tid vi bestämt. Badar, snorklar och plockar snäckor här också. Vi sliter inte ut oss precis och när vi åker tillbaka till huvudön och ser alla dessa små öar, lika smaragder vilade på vit sand så kan jag förstå varför människorna verkar må så bra och vara rika, trots att de ekonomiskt sett har en BNP långt under den vi är van vid. När vi blickar ut över en förtrollande solnedgång och gör oss redo för middag så vet jag att jag senare i veckan vill veta mera, lära mera om lyckan här långt borta. Avnjuter en underbar middag under en upp och nedvänd stjärnhimmel innan vi somnar till vågornas brus och en och annan fågel som inte kommit till ro. Saknar ord för att beskriva denna upplevelse, men gör ändå ett försök – magiskt paradis som berör en djupt in i själen. Nästa blogginlägg blir det byliv och mera om lyckan.

 

img_9641-kopia

Kritvita stränder helt för sig själ!

 

img_9666_redigerad

Vår alldeles egna bure med egen strand!

 

img_9264-kopia

Magiska solnedgångar!

 

img_9215_redigerad

På väg till en öde ö mitt ute i Söderhavet!

 

img_9434-kopia

Njuter av den underbara frukosten

 

img_9425-kopia

Allt är så betagande vackert!