Alla inlägg avIngrid Tollgerdt-Andersson

Jag hade förmånen att besöka Helsingfors häromdagen då jag blev intervjuad om min nya bok Så vinner du slaget om de bästa – handbok i ledarskap på YLE, den svenskspråkiga radio- och TV kanalen. Bara detta var ett roligt äventyr i sig och som extra bonus fick jag en fin guidning i den finska huvudstaden. Helsingfors bjöd på ett strålande sommarväder, 25 grader varmt, klarblå himmel och en lysande sol. Det var inte första besöket i Helsingfors, men det vara ganska längesedan jag var där och jag blev som nyförälskad i staden. En öppen atmosfär med trevliga människor, fullsatt på alla uteserveringar,

Provence har nästan blivit som ett andra hem för oss. På något sätt hamnar vi där, ibland bara några dagar, ibland längre. Vår, höst och vinter är det ofta kusten som gäller, men sommartid föredrar vi de små provencalska byarna. Det är något speciellt som lockar. Atmosfären, ljuset, dofterna, maten, vinet och sist men inte minst människorna. Ända sedan tonåren har en del av mitt hjärta bott i Sydfrankrike och nu delar vi tillsammans kärleken till Provence. Framme på ett förtjusande litet ”mas”, Le Chant du Caeur, som ligger strax utanför Roussillon. Utsikten över det provencalska landskapet är betagande vackert och det trevliga värdparet gör att vi känner oss varmt välkomna.

Lämnar Aostadalen och fortsätter söderöver. Vi kör genom ett betagande vackert landskap, Haute Alpes, på väg mot hjärtat av Provence. Trots att det enligt kartan ska vara en ganska stor väg så befinner vi oss med jämna mellanrum högt upp på slingrande smala vägar med en fullständigt betagande utsikt. Det är så vackert så att man får nypa sig i armen med jämna mellanrum för att inte sväva bort högt upp i det blå. Så plötsligt planar vägen ut, inte så mycket, men tillräckligt för att landskapet ska ha ändrat karaktär. De allra högsta topparna försvinner i fjärran när vi närmar oss.

Efter några magnifika dagar i Schweiz kör vi på vackra alpvägar in i en för mig ganska okänd del av Italien, Aostadalen. Vi passerar St. Bernardspasset och möter förvånansvärt lite trafik. Landskapet är storlaget om än inte lika höga alptoppar som de vi mötte i Schweiz. Vi passerar den ena byn mer idyllisk än den andra. Den riktiga alpstilen ersätts plötsligt av mera italiensk bebyggelse. Aostadelen är den minst tätbefolkade regionen i Italien och den är också en av de s.k. autonoma regionerna i Italien. Officiella språk är italienska och franska och nu förstår jag varför det hotell jag har bokat har ett franskt namn,

När vi bilar söderut så försöker vi hitta mysiga övernattningsställen. Det blir liksom en av resans höjdpunkter och för mig är själva förflyttandet och resan i sig en upplevelse. Hotellet är också viktigt, det ska vara något speciellt och ge något extra. Just ett sådant hotell hittade jag i den tyska lilla byn Trendelburg som visade sig vara en sagostad där det kändes precis som befinna sig mitt i en Bröderna Grimm saga. Den lilla idylliska staden med vackra korsvirkeshus, en fin kyrka och några små affärer är en bland många liknade sagobyar i det betagande vackra landskapet. Det som sticker ut Rapunzeltornet och Burg Hotell som ligger vägg i vägg med tornet.

Det är svårt att välja resmål i Frankrike eftersom det finns en uppsjö av vackra regioner, fin natur, hav, sol och berg, men också konst kultur, metropoler som Paris, små landsortsbyar, ja allt och lite till. Vi är på väg söderut och har bestämt oss för en avstickare till Alsace – en av många undersköna regioner i Frankrike. Fantastiskt vackert med vinodlingar på soldränkta sluttningar, små byar med korsvirkeshus, utsökt mat och sevärdheter av alla slag. Lägg till detta trevliga människor, gemyt, en mix av Tyskland och Frankrike när det är som bäst. Colmar och St James Boutique Hotel –

Alla matälskare hittar paradiset i Bologna. Drar mig till minnes när jag en gång stod hos Barbieris i Saluhallen (de har bästa parmesanosten), hälsades med varma kramar när en kund började prata med mig. Jag sa att jag har läst att maten i Bologna tillhör de tio bästa i världen. Tio, svarade han med en överraskad min, nej världens bästa! Maten är av magisk kvalitet. Tror inte det finns en enda Bolognabo som nöjer sig med sekunda kvalitet, något jag tyvärr stöter på lite då och då hemma. Man brukat säga att gammal kärlek rostar aldrig och så är det för mig med Bologna och maten.

Det vilar en speciell stämning över Bologna och nästan alla som jag haft med dit, på studieresor eller nu senast på skrivarkurser, blir mer eller mindre betagna. Jag har rest en hel del i Italien, men återkommer alltid till just Bologna. Jag tror att det är mixen av frihet, tolerans och öppenhet, unga studenter, äldre damer och herrar, lärdom och bildning, historia, konst, kultur, maten, vinet, atmosfären och sist men inte minst människorna. Bologna, huvudstad i regionen Emilia Romagna (en av Italiens mest välmående med god livskvalitet och hög medellivslängd) är en spännanande blandning av två vitt skilda delar, Emilia och Romagna.

Jag har varit i Bologna närmare 30 gånger de senaste åren, oftast med jobb men även privat. Nu är jag tillbaka och kommer för första gången med tåg till Bologna Centralstation. Den bär fortfarande minnet av det tragiska terrordådet klockan 10.25 den 2 augusti 1980 då inte mindre än 85 människor omkom och 200 skadades. Stationen är stor och tåget från Venedig kommer in exakt på tidtabell och är lika punktligt som de japanska eller schweiziska jag tidigare åkte med. Ut i solen bestämmer vi oss för att promenera till hotellet. Det är inte särskilt lång och vi drar våra väskor längs Via Independenza.

Efter en god natts sömn i dogens palats är det dags för frukost. Vi väljer att sitta ute på den förtjusande lilla gården och känner oss som ett venetianskt par på 1400-talet när den rara personen serverar oss den ena läckerheten efter den andra. I dag ska vi försöka hitta ett Venedig bortom massturismen och intressant är att i samma sekund som man lämnar turiststråken möter man gränder och kanaler, den ena vackrare och mer romantisk än den andra och med förvånansvärt få turister. Viker av och kommer in i en liten gränd och plötsligt är vi alldeles ensamma. Flanerar längs en okänd kanal och kommer fram till ett vackert torg och dröm om min förvåning och glädje när jag ser att vi kommit till Campo San Angelo där kyrkan San Angelo Raffaele ligger.