Gå till huvudsajt

Strandpärlan i Hamburg

Hamburgborna älskar sin hamn, får något drömskt i blicken när fartyg kommer på tal, och kan inte få nog av den där vyn av spretande lyftkranar i horisonten.
Klånkandet av containrar som lastas av och på jättelika fartyg är som ljuv musik – och stans mest kända öl, Astra, har en etikett som pryds av ett hjärta och ett ankare.

Samma hjärtliga logotyp pryder menyerna på restaurangen Strandperle, vid Elbstrand. Här kan du njuta av riktig sjöfartsromantik, och se fartygstrafiken komma och gå, medan du beställer in något att äta och dricka.
Visst är det extra njutbart under sommaren, då du borrar ner fötterna i sanden på uteserveringen. Men Strandperle har öppet året runt, och det går även att sitta inomhus – så missa inte denna pärla när du är i Hamburg.

Det finns även några andra restauranger längs Elbstrand, och du tar dig dit med passagerarbåt från Landungsbrücke.

Strandperle.jpg

Finns det nån bättre underhållning än fartygstrafik från hela världen? NEJ är svaret om du frågar nån från Hamburg.

Podcastsnack – res med hund!

Förra året började jag ta med mig min hund Lovis på resor i Europa. Hon har varit med som en osynlig skugga i flera resereportage i Vagabond, och även (mer synlig) i en del friluftsreportage i Utemagasinet.

Det faktum att det är så enkelt att ha hund med sig i många länder på kontinenten gör att man ju egentligen alltid borde vara på resande fot. Stockholm har visserligen börjat bli lättare att vistas i med hund – fler kaféer, fler pubar och en och annan restaurang tillåter hund, åtminstone i en del av lokalen.

Men i Schweiz, Holland, Belgien, Tyskland, Italien, Frankrike, Tjeckien… ja, herregud, i de länderna blir personalen förvånad över att man ens frågar om hunden får följa med in!

Hör mig prata om det och mycket annat i det senaste avsnittet av SR-podden Vår Bästa Vän, som du hittar i appen SR Play.
Du kan även lyssna via sverigesradio.se förstås – klicka bara HÄR.

Kolla även in min nya blogg Res med hund för all möjlig info och inspiration till resor med hund!

Badhund-Cinque-Terre-Italien_low.jpg

Lovis gör Cinque Terre, Italien.

When in Prague

Ingen okändis direkt, men ack så värd ett besök. U Fleku är Prags äldsta bryggeri, och tvärtemot alla nya, hippa mikrobryggerier, som ständigt uppfinner nya smaker och etiketter – nöjer sig U Fleku med endast en.

Det gör det också extremt enkelt att beställa här. Du låter helt enkelt bli. Du bara sitter på din plats och – häpp! – så har du snart en öl framför dig. När den är uppdrucken står där snart en ny, som genom ren magi.
Du kan testa tricket med att lägga ett ölunderlägg över glaset när du inte vill ha mer. Men det är inte säkert att det hjälper.

UFleku1.jpg

Ett bryggeri. En öl. Tur att den är väldigt god.

UFleku2.jpg

Jag och fotografen Sara Arnald är nöjda – med både öl och mat. Korv, ost och annat gött.

UFleku3.jpg

Man ska alltså lägga ölunderlägget på ölglaset när man inte längre vill ha påfyllning. Lovis är visserligen smart, men fattar inte riktigt grejen här.

Strandparadiset Texel

Sommaren 2015: Karin upptäckte Holland.
Och hon gillade vad hon såg.
Vad hon såg = STRÄNDER!

Jag campade några nätter vid Kogerstrand på ön Texel, den största av de västfrisiska öarna. För att komma dit tar man färjan från Den Helder.
Hela västkusten har fantastiska sandstränder och vissa delar av ön är fågelskyddsområden, men jag höll mig nästan bara till Kogerstrand den här gången. Belägen alldeles i utkanten av den lilla orten De Koog.
Skulle jag åka tillbaka? Absolut! Om syftet är strandsemester och vädret är det rätta.

Texel1_low.jpg

Tidvattnet kommer och går, och en stor del av dagen är det långgrunt. Mycket barnvänligt – och hundvänligt!

Texelstrand1_low.jpg

De här söta strandhytterna erbjuder enkel och extremt strandnära logi för två personer till det fina priset av 20 Euro per natt. På Kogerstrand.

StrandpaviljoenPaal19_low.jpg

Bakom stranddynerna börjar campingområdet. Men vem orkar laga mat på stormkök varje kväll när det finns mycket prisvärda restauranger med läcker mat på stranden… tacka vet jag glamping. Här på Strandpaviljoen Paal 19, Kogerstrand. Rekommenderas.

Hoppfull_Holland_fixad_low.jpg

Texel! Kogerstrand! Värt några glädjeskutt!

Mördande skönhet

Det har gått väldigt lång tid sedan sist jag skrev här, och jag har mycket att ta igen.
Därför börjar vi med en glimt av det vackraste jag varit med om hittills denna kylslagna sommar. Nämligen min resa genom ö-gruppen Yttre Hebriderna, nordväst om Skottlands fastland.

Vi reste från Isle of Barra i söder, via South Uist, North Uist, Eriskay och Isle of Harris upp till Isle of Lewis i norr. En resa i ett vindpinat landskap som ömsom dränkte oss i regn, ömsom smekte oss med solsken.
Nåja.
Det där smekandet var kanske inte så intensivt, men de solglimtar vi fick tog vi vara på.

Och vilket landskap sen!

Barrapaddling.jpg

Lite paddling norr om Isle of Barra.

IMG_6542.JPG

Den resande reportageassistenten Lovis hängde med, och tyckte Hebriderna var toppen. Här i skitig mundering i underbara Huisinis, Isle of Harris.

BergHaris.jpg

Lite som Lapporten, fast på Isle of Harris, Yttre Hebriderna.

Kritvita stränder, turkost hav och granitgrå berg som punkterar molnen. De här öarna har verkligen både något exotiskt, vackert – och sagolikt mystiskt över sig.
När man dessutom har läst Peter Mays deckarserie som utspelar sig här, ja då har man även en del ond bråd död på näthinnan när man strosar längs stranden eller råkar klafsa ner i ett torvdike.
Böckerna kan jag rekommendera – spänning och folkbildning i ljuv harmoni. May vill gärna undervisa i hebridiska traditioner och historia, men väver slugt in det i handlingen.

Svarthuset.jpg

Svarthuset – den första boken i Peter Mays deckarserie från Yttre Hebriderna – och kanske den bästa boken i trilogin. Bok nummer två heter Lewismannen och nummer tre heter Lewispjäserna (Chessmen, på engelska). Trilogin har blivit en sådan framgång att den nu ska filmas av BBC.

Jag vill väldigt gärna tillbaka till Skottland, och kanske återvänder jag någon gång till Yttre Hebriderna. Även om jag kanske inte kommer att gå så långt som en italienare jag mötte… han har åkt till Yttre Hebriderna två gånger om året – de senaste elva åren. Han får aldrig nog.

Skrivmaskinernas återkomst

Retro är hett. Retro är rätt. I alla fall en torsdagkväll i månaden, i Vancouver. Första torsdagen varje månad hålls en så kallad Letter Writing Club på den trevliga lilla butiken The Regioinal Assembly of Text, i södra änden av Main Street, i området Mount Pleasant.

Klockan 19 slås portarna upp, och då har redan en liten kö bildats. En kö av ivriga människor som är redo att kasta sig över någon av de cirka 15 skrivmaskinerna som ställts fram i lokalen.
Vissa är där av nostalgiska skäl. Andra har aldrig ens testat en skrimaskin och måste be om hjälp. Var sitter returknappen, liksom?

Snart är det full aktivitet på maskinerna av märken som Remington, Underwood och Smith Corona. Man dricker te och äter kakor, och man slamrar och hamrar med pekfingrar mot knattrande tangenter.
Minns ni ljudet?

Typewriter2.jpg

Te, kakor och skrivmaskiner. Nostalgiafton på Regional Assembly of Text.

Retrotelefon1.jpg

Och se här! På Hotel Zed i Victoria, på Vancouver Island har man inte bara två skrivmaskiner till skrivsugna gäster i lobbyn, utan även rumstelefonerna går i samma retrostil…

Retrotelefon2.jpg

…och för säkerhets skull finns en tydlig How To-guide uppnålad på väggen. Gillar särskilt sista punkten. Om du fortfarande inte fattar hur man använder den där märkliga apparaten med nummerskiva och skruvad sladd så kan du alltid hålla din mobil mot den här krumeluren så får du en mer utförlig guide. Krumelur. Jag vet inte ens vad de där märkena man riktar mobilen mot kallas. Det var enklare förr. En telefon var en telefon.

Björnfaktorn

Det är en enorm skillnad på hur man hanterar inslaget av björnar i Sverige och Kanada.
* När en björn visar sig i närheten av bebyggelse i Sverige: Stor uppståndelse! Vad ska hända härnäst? Man kan ju inte gå ut längre! Den måste skjutas!
* När en björn tar genvägen genom en trädgård i norra Vancouver: Jahaja. En björn. Ja, de var ju här först. De har också rätt att leva. Har den lullat vidare så jag kan gå ut nu?

Ungefär så upplever jag inställningen. Stämmer det?

Kayakbear_webb.jpg

Är det en svartråtta? Ett murmeldjur? En hoprullad pälskappa? Nej, det är en svartbjörn, och den var inte så liten som den ser ut i det här perspektivet. När vi paddlade i Johnstone Strait utanför Vancouver Island såg vi björn varje dag. De letade krabbor på stränderna och höjde knappt huvudena när vi kom flytande.

Väskhäng_webb.jpg

Campingplatser i Kanada brukar ha anordningar där man kan gömma eller hänga undan mat, tandkräm och annat som björnar kan tycka luktar gott. Ibland finns höga stolpar som är metallklädda nertill för att björnarna inte ska kunna klättra, och sedan en vajer spänd högt upp mellan stolparna. Sedan är det bara att hissa upp ryggsäckar och matpåsar med ett rep. På den här campingplatsen, vid sjön Garibaldi Lake i bergen utanför Squamish, fanns ett hus att stänga in käket i. Upphängningsanordningen är mest för att undvika att möss kommer åt allt smaskens.

coyotes.jpg

Inne i Vancouver rör sig även djur som tvättbjörnar, skunkar och – prärievargar. Den här skylten finns vid Olympic Village, längs södra stranden av False Creek.

Take-away-öl med påtår

British Columbia har länge attraherat vinkännare till Okanagan, provinsens vindistrikt – men nu är frågan om inte den nya mikrobryggeritrenden av öl lockar ännu mer folk.

Lite efter sina amerikanska västkustgrannar nere i Portland och Seattle har bryggeriscenen i Vancouver under senare tid formligen exploderat. Bara i år öppnades 28 nya mikrobryggerier i British Columbia, som nu sammanlagt har strax under hundra stycken.

I Vancouver finns ett flertal pubar som brygger sin öl på plats – och tack vare en lagändring för ett år sedan får man numera även sälja take away-flaskor för påfyllning i samma lokaler.

Man köper alltså en flaska, en Growler, första gången man köper med sig en öl hem. Nästa gång tar man med den, och kan fylla på direkt från puben/bryggeriet, till en mindre summa. Trevligt!

Brassbatflight.jpg

Ofta kan man köpa en "flight", en avsmakningsbricka med tre-fyra ölsorter. Här har vi en "brassbat" på bryggeriet Brassneck, beläget i ett område där många bryggerier låg förr i tiden, och där man nu ser nya mikrobryggerier födas.

Growler.jpg

Minsta sortens growler på Brassneck rymmer 473 ml och kostar runt 45 kronor första gången du köper en fylld flaska. Sedan kostar påfyllningen cirka 25 kronor, lite beroende på ölsort. För mig blev det en Ten times Ten APA, American Pale Ale. Flaskan blir en bra souvenir. På baksidan finns en brödrost avbildad. Bara en sån sak.

Grönkål och knark i Vancouver

Tillbaka efter lång bloggtorka. Äntligen i Kanada. Äntligen med vettig uppkoppling och lite tid över att skriva.

Två veckors intensiv reportageresa i Vancouver med omnejd tillsammans med fotografen Sara Arnald går mot sitt slut. Sara åkte hem idag, och själv har jag unnat mig ytterligare två dygn – med tid att känna in stan och ta en extra tur till någon av favoriterna vi skaffat oss.
Vancouver, beläget mellan hav och berg i ett milt klimat, brukar hamna högt – om inte högst – i undersökningar om livskvalitet, och har flera gånger utsetts till ”the world’s most livable city”.

Men staden är mer komplex än jag kunnat föreställa mig i förväg. Kontrasterna är enorma.

Å ena sidan den sportiga, naturnära och coola staden där man odlar grönsaker mitt i city, snaskar i sig grönkål i alla former och varianter man kan tänka sig, där yogamattan under armen är lika vanlig som en handväska slängd över axeln, där snöklädda berg med bra skidåkning finns inom synhåll från Downtown, där trendiga mikrobryggerier växer som svampar ur jorden och där björnar bokstavligen går på gatorna i norra änden av stan.

Å andra sidan det utbredda drogmissbruket som är så oerhört synligt. Jag har aldrig tidigare sett människor injicera öppet på gatan på det viset som sker längs Hastings Street mellan Main och Carrall. Även i övrigt är socialt utslagna människor en självklar del av stadsbilden. Problemen göms inte undan, och samtidigt som misären känns sorglig finns där ett uns av bevarad ömsesidig respekt och bibehållet människovärde, när den som är sårig i ansiktet och skakar av abstinens får samma service som alla andra på 7 Eleven.

Vancouver har gett mersmak, inte minst i kombination med alla otroliga möjligheter till friluftsliv och naturupplevelser som finns i närheten. Vi har bland annat paddlat kajak vid Vancouver island, sett björnar, valar och delfiner, och vandrat upp till en turkosblå sjö i bergen utanför Squamish.
Mer om det och mycket annat senare!

FalseCreek1_webb.jpg

Glasade skyskrapor i Downtown, sett från Granville island. False creek har blivit så ren att delfinerna börjar hitta hit. Kajaker finns det redan gott om. Både såna man står på och sitter i.

Jag vill också fastna!

Jaha, så den där Bardarbunga passar på att ha utbrott nu när det bara är drygt en vecka kvar till min Kanadaresa. Om den bara kan vänta med att ställa till det, så att jag hinner komma iväg… Här är en krönika från förra gången en isländsk vulkan skapade ljuvt kaos, 2010:

Här är några minus: inställda hjärttransplantationer, gråtande barn, svettiga, magsjuka Thailandsresenärer som får åka buss utan toalett från Aten till Skövde, och pålitliga gamla flygbolag som går på knäna.
I övrigt anser jag att askmolnet från Island var det bästa och roligaste som hänt sedan Berlusconi fick en katedral på näsan. Det är något härligt banalt över den sortens välfärdskatastrof som plötsligt får oss att bokstavligen stanna upp, se på vår lilla lågprisflyglänkade del av världen och tänka – oj, är den så stor? Tar det tjugoåtta timmar (och kostar 38 000 kronor) att åka taxi från Barcelona till Södertälje?

Den isländska vulkanen Eyafjallajökull bjöd oss på en festival i underbart, uppfriskande kaos. Det var veckan då kungaparet tog bilen till drottning Margretes födelsedag i Köpenhamn, då John Cleese tog taxi mellan Skavlans studio och Bryssel och då mina föräldrar drack champagne i Frankrike utan att ha någon brådska hem. De fick en liten askpaus i programmet. Researrangören bjöd på bubbel som plåster på såren.
På hemmaplan tog en väninna sig an två strandade brittiska riskkapitalister som talade Queen’s English och hade artigt manér. De bjöd ut henne på finkrog och blev hennes nya Facebookkompisar. Hon älskade det. Det gjorde jag också, i teorin.

I praktiken var jag djupt frustrerad. Inaskad i Stockholm, när folk där ute levde min dröm; att fastna någonstans, var som helst utom hemma. Jag skulle ju ha åkt till Svalbard om inte flyget varit inställt. Men det värsta var ändå inte att jag fick vänta på att komma iväg, utan känslan av att ha missat ett unikt äventyr.
Ärligt talat hade det inte behövt vara Svalbard. Det hade funkat lika bra att bli ”askefast” (som norrmännen säger) i Trondheim. Eller Tranås. Poängen var ju att få hamna i ett sammanhang som ligger helt utom ens egen kontroll, att vara utlämnad åt ödet, och finna sig i det. Den ultimata övningen i att bara flyta med, och se vad som händer.
Det närmaste jag själv har kommit var när en flodbåt körde fast i tidvattnet i Mekongdeltat (tre timmar flodfast) och när det lilla flygplanet inte ville lyfta från den kenyanska ön Lamu (26 timmar öfast).

Desperat började jag försöka sy ihop ett eget askpaket i form av en resa Stockholm–Svalbard utan flyg. För det är ju möjligt. Det tar bara lite längre tid. Arton timmar i sittplats (allt liggbart var fullbokat) på tåg till Narvik, fyra timmars bussresa till Tromsö. Följt av två månaders väntan på att de arktiska isarna skulle smälta så pass att passagerarbåtarna eventuellt skulle kunna börja gå till världens nordligaste samhälle. Jag började fantisera om hur det skulle kunna bli den mest spännande resan på väldigt länge. Omöjligheter känns alltid mer lockande än de vanliga, förutsägbara alternativen. Men jag satt där jag satt. Jag var askefast i Stockholm.

Via nyheter och mail fick jag ta emot svidande rapporter om hur hyllorna i Longyearbyens matbutik började gapa tomma. Hur ”stackars” strandade turister fann sig i situationen genom att öppna taxfreespriten och ställa till med en askefylla. De hyrde skotrar och drog på asketur. Hittade säkert en ny askekompis, rentav en askeromans.
Allt det där lockade mig, till och med matbristen. För mig kändes allt folk klagade över som ett äventyr jag gick miste om.

Nu, Island, väntar vi med spänning på vad du kan hitta på med Katla. Men snälla, kan du ge ett litet tecken innan det är dags nästa gång? Så jag hinner sätta ett fuktat finger i luften och snabbt försätta mig på behörigt avstånd från Arlanda, med förhoppningen att askvindarna går min väg.